KAP. VII.
Ärekränkning.
§ 1.
(Den här avtryckta s. k. Hednalagen finnes icke i någon bevarad medeltida handskrift, den är av Läffler rekonstruerad enligt det återgivande den fått i Olai Petris svenska krönika samt i Burei upplaga av Upplandslagen av år 1607. Senare har man återfunnit en av Olaus Petri egenhändigt gjord uppteckning av stadgandet. Att detta tillhört en äldre form av lagman Eskils Västgötalag, har av Läffler och v. Friesen klart bevisats.)
|
Givr maðr oquædinsorð manni:
»Þu ær æi mans maki oc eig
maðr i brysti.» »Ek ær maðr
sum þu.» Þeir skulu mötaz a
þriggia vægha motum. Cumbr
þan orð havr giuit oc þan cumbr
eig, þer orð havr lutit, þa mun
han þan vara, sum han heitir. Ær
eig eiðgangr oc eig vitnisbær,
huarti firi man ælla kunu. Cumbr
oc þan orð havr lutit oc eig þan
orð havr givit, þa opar han þry
niðings op oc markar han a iarðu.
Þa se han maðr þæs værri, þet
talaði, han eig halla þorði. Nu
mötaz þeir |
Giver man okvädinsord åt man: »Du är ej mans make och ej man i bröstet.» »Jag är man som du.» De skola mötas vid tre vägars möte. Kommer den ord haver givit, och den kommer ej, som ord har fått, då må han vara, som han blivit kallad, han är ej edför och ej vittnesgill, varken i mans eller kvinnas sak. Kommer däremot den, som ord har fått, och den kommer ej, som ord har givit, då ropar han tre gånger: »niding!» och gör ett märke på marken. Då vare han dess värre, som sade det, som han icke vågade stå för. Nu mötas de båda med fulla vapen; faller den ord fått, för honom bötes halv bot. Faller den ord givit; ordförbrytelse är värst, tungan är främste dråparen. Han ligge ogill. |
