Olavus Petris egenhändiga afskrift af den s. k. Hednalagen i Ängsöcodex af Upplandslagen

Olavus Petris egenhändiga afskrift af den s. k. Hednalagen i Ängsöcodex af Upplandslagen. av Otto von Friesen

”Med faksimile.” — Ur Samlaren årgång 23, sid. 109-112.

Olavus Petris egenhändiga afskrift af den s. k. Hednalagen i Ängsöcodex af Upplandslagen.

af

OTTO VON FRIESEN.

Under namn af hednalagen äga vi ett gammalt fornsvenskt stadgande, som bjuder, att vid ärekränkning parterna skola uppgöra sitt mellanhafvande genom tvekamp, och därtill fogar några närmare bestämmelser om striden och dennas rättsliga följder. Om detta stadgande har Fr. Läffler offentliggjort en utmärkt undersökning i K. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens Månadsblad, 1879: 100 ff.

Visserligen förskrifver sig hednalagen från fornsvensk tid, men tyvärr finnes den icke bevarad i någon fornsvensk handskrift. Den har hittills varit känd i tvenne tidiga nysvenska afskrifter. Den äldsta af dessa år inryckt i Olavus Petris Svenska krönika, Klemmings uppl., s. 50 f. Den andra förekommer å den tomma sista sidan af 1607 års upplaga af Upplandslagen^[1]. Originalmanuskriptet till krönikan, ett af Olavus Petris märkligaste verk, finnes tyvärr icke mer i behåll. Läffler har därför först efter en mödosam kollationering af de 49 handskrifter af krönikan, som innehålla hednalagen, trott sig kunna fastställa lydelsen af Olavus originalafskrift.

I min upplaga af Upplandslagen efter Ängsöhandskriften^[2], s. xviii, har jag haft tillfälle påpeka, att å det obeskrifna fol. 42 v. af denna handskrift Olavus Petri med egen hand infört hednalagen jämte en kort kommentar. Det är alltså möjligt, att vi här stå inför den afskrift, Olavus Petri begagnat sig af i sin krönika, och därtill den afskrift, som Olavus Petri begagnat sig af i sin krönika, och därtill den äldsta text af detta lagstadgande, som öfverhufvud finnes bevarad. Aktstycket torde därför vara af det intresse, att det bör i sin helhet offentliggöras. Det lyder:

[Lex(?) . g . . . . . ex(?)]^[3] antiquiſſimis Suecorum legisterijs

Giuer ᛘ^[4] oquedins ord manni/ þu
er ei manz maki och ei ᛘ j bryſti/
Iak er ᛘ ſum þu/ þeir ſculu^[5] mötas
a þriggia wäga motum/ Cumber þan ord
5 hauer giuith/ oc þan cumber ei ord hauer
lutith/ þa mun han wara ſum han hetir/
Er ei eidganger oc ei witnes beer/ Er
hwarti firi man eller kunu/ Cumber
oc þan ord hauer lutith oc ei þan
10 ord hauer giuit/ þa öpar han þry
nidings opp oc merkir han a jor-
þu/ þa han ᛘ þes werri þet tala-
þi han ei halla þorþi/ Nw mötas
þeir baþir/ þeir sculu wapnum/ Fal-
15 der þan ord hauer lutith/ gilde med
haluum gieldum/ Falder þan ord
hauer giuith/ Glöper orda werſter/
Tunga howudbani/ ligger han j
ogildum acri/

Aff thenna laghen kan man merkia at om han bleeff ſlaghen j kampen ſom bleeff manat ther til/ för honom gick halff mandzboot/ men bleeff han ſlaghen ſom manade/ han lågh i ogillum åker/ thet är/ för honom gick jngen boot/ hans eghen tunga war hans baneman.

Vår text öfverensstämmer, såsom man finner, således i allt väsentligt med den af Klemming i Krönikan^[6] tryckta; afvikelserna äro hufvudsakligen ortografiska, och endast följande kunna förtjäna framhållas; Olavus Petri autograf saknar i r. 5 relativpartikeln þer efter ei; autogr. har r. 10 öpar mot Kl. opar samt det af Läffler förmodade þry mot Kl. try; r. 14—15 och 16 Falder mot Kl. faller samt slutligen r. 15 gilde mot Kl. gilder. Däremot har autogr. icke det för originalhandskriften af Läffler supponerade wan mellan han och wara i r. 6.

Läffler har uppvisat, att skiljaktigheterna mellan texten i krönikans handskrifter (A) och i 1607 års Upplandslag (B) i det väsentliga bero därpå, att Olavus Petri för sin krönika något förändrat den text, han fann i originalhandskriften, för att göra den begripliga för sig själf och sina läsare. B har i det stora hela — om man bortser från bokstafvering — trognare återgifvit det gemensamma originalet. I samtliga följande detaljförändringar öfverensstämmer nu autografen med A: autografen har r. 3 Jak, B ek; tillägger r. 7 Er efter witnisbeer; har r. 11 opp för B:s op och merkir för B:s markar; utelämnar i r. 12 ſe efter þa; förvanskar mädh fullum till þeir ſculu och läser slutligen i r. 18 ligger han för liggi o. s. v.

Af det anförda såväl som af märkliga öfverensstämmelser i ortografiska detaljer framgår med all önskvärd tydlighet, att autogr. måste stå i mycket nära samband med A.

Åtskilliga ålderdomligheter hos autografen visa vidare, att den måste vara ursprungligare än A. Sådana äro: öpar^[7] för A:s opar, Falder för A:s faller, þry för de flesta A-handskrifternas try.

Å andra sidan har autografen några anmärkningsvärda afvikelser, som visa, att den icke ensam kan ha utgjort A-texternas källa. Så utelämnar den relativpartikeln þer efter ei i r. 5 och har i r. 15 gilde för A:s gilder. Så vidt af Läfflers framställning framgår, förekomma dessa egenheter icke i någon af de af honom granskade A-handskrifterna. Detta nödgar oss till det antagandet, att Olavus Petri väl i hufvudsak följt den afskrift af tvekampslagen, han till sin bekvämlighet infört på den tomma fol. 42 v. i den handskrift af Upplandslagen, som han disponerade och som han hade under sina studier försett med talrika radanteckningar, men att han därjämte vid stadgans införande och kommentering i Krönikan haft en äldre handskrift att tillgå.

Ängsöhandskriftens text är sålunda af intresse därför, att den ehuru i allt väsentligt öfverensstämmande med A-texterna likväl ger oss en tredje omedelbar afläggare af en medeltida handskrift af ett af vår forntids säregnaste stadganden, samt därför att denna text är den äldsta nu kända uppteckningen af detsamma. — Sv. Litteratursällskapet har också med glädje begagnat tillfället att i faksimile återge denna nyfunna märkliga autograf af den stora reformatorn.

---

1. Den i Scriptores rerum Sueciarum medii ævi, T. 1: 2: 236 (i den där aftryckta Olavus Petris krönika) förekommande texten, som i flera punkter afviker från de båda ofvan anförda, är, såsom Läffler, anf. arb., s. 103 ff., öfvertygande visat, endast en antikiserande sammanarbetning af dessa, utförd af krönikans förste utgifvare J. H. Schröder.
2. Samlingar utg. af Sv. Fornskr.-sällsk., H. 122.
3. Bortskuret vid inbindningen. Nedre delen af de gissningsvis inom parentesen anförda bokstäfverna skymtas ännu. Bibliotekarien Andersson föreslår: Lex ignominiae ex. Vid skärning är äfven antiquisſimis skadadt; ordet är dock säkert läsbart.
4. Olavus Petri har genom en anmärkning, såsom af abildningen synes, angifvit, att runtecknet ᛘ bör läsas madher.
5. Kan med lika rätt läsas ſculä, enär ordets sista bokstaf i själva verket är till hälften a, till hälften u; ä skrifves nämligen regelbundet med ett e öfver a, men öfver detta a äro skrifna tvenne streck, sådana som regelbundet sättas öfver u.
6. I det följande betecknad Kl.
7. öpar är säkerligen felupplösning øp^ꝛ eller øpr. Jfr för sista alternativet Fragm. af ÄVGL i Småstycken på Fornsv., s. 101 costr för coster, s. 100 ætleðr för ætleðer, s. 102 dottr för dottor.