| 100 | Yttersta domen. | Mattei Evangelium. | Kap. 25. |
och gifwen det åt den som har de tio punden.
29 Ty åt hwar och en som har skall warda gifwet, och han skall hafwa öfwer nog, men den som icke har, från honom skall tagas äfwen det han har. Matt. 13: 12. Mark. 4: 25. Luk. 8: 18.
De som hafwa troget anwändt hwad Herren anförtrott dem, erhålla ett ännu större mått af gåfwor; men de som icke rätt anwändt hwad de undfått och således ingenting hafwa, som de dermed wunnit, från dem blifwa de gåfwor tagna, som de hade, men icke anwände. Icke blott jordiska egodelar och den jordiska kallelsen och lekamliga krafter och allt sådant, som menniskan måste lemna efter sig i döden, äro för alltid borttagna från otrogna tjenare, utan i domen tages också ifrån dem allt andeligt ljus och alla naturligen goda själsegenskaper, som de hade haft, all naturlig kärlek, all naturlig rättskänsla, godhet och mensklighet och all naturlig dygd, så att de blott behålla hwad som är deras eget, synden i dess fasansfulla bitterhet och kärlekslöshet och ormens beläte i all dess wederstygglighet, så att hos de osaliga förswinner allt det naturligt goda och älskwärda, hwarpå de i tiden förtröstade. De få icke behålla någon qwarlefwa af Guds beläte, ingen enda naturligt god egenskap, utan uppfyllas helt och hållet af onda lustar, orena känslor och djefwulska tankar.
30 Och kasten den onyttige tjenaren ut i mörkret utanför. Der skall gråten och tandagnisslan wara. Matt. 8: 12. 22: 13. 24: 51.
I mörkret utanför eller pinorummet finnes således ingen, som har en god egenskap i behåll. Häruti kan man finna swar på den frågan, huru det är möjligt, att menniskor kunna gå förlorade, som hafwa så mycket naturligt godt, fastän de icke tro på Kristus. De som utkastas mista förut allt det goda de haft. De hata sedan med outsläckligt hat både Gud och hwarandra.
Gråt, i stället för glädje, v. 21, 23.
31 Men när Menniskosonen kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, Sak. 14: 5. Matt. 16: 27. 1 Tess. 4: 16. 2 Tess. 1: 7. Jud. Ep. v. 14.
Då först, men icke så tidigt, som lärjungarne, kap. 24: 3, förmodade. Domen öfwer Jerusalem war således blott en förebild af den yttersta domen öfwer all werlden.
32 och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem från hwarandra, såsom herden skiljer fåren ifrån getterna. Rom. 14: 10. 2 Kor. 5: 10. Hes. 34: 17, 20.
Församlas, efter uppståndelsen. Församlade, skala de fullkomligt åtskiljas, af Herren såsom herde och konung. Konungar kallades i forntiden ofta folkens herdar, så att herde och konung betydde detsamma. Får och getter betade hos Judarna tillsamman. Fåren äro stilla, fredliga, tåliga, renliga djur; getterna och bockarna wilda, öfwermodiga, bångstyriga, orena. Samma åtskilnad mellan de olika menniskorna genomskådar Herren alltid och uppdagar inför alla genom åtskiljandet i domen.
33 Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den wenstra.
34 Då skall Konungen säga till dem som äro på hans högra sida: Kommen, I min Faders wälsignade, och tagen i besinning det rike, som eder är tillredt från werldens grundläggning.
I min Faders wälsignade. Härmed utmärkes både barnaskapet och dess grund. Såsom Fadrens tillhörighet äro de barn. De hafwa blifwit det i kraft af utkorelsen och af tron, i hwilken de äro wälsignade tillika med Abraham, trosfadren. Med barnaskapet följer arfsrätt. Derföre heter det: tagen i besittning, egentligen: ”tagen i arfbesittning”, det härlighets-riket, som eder genom ewig utkorelse är tillredt från werldens grundläggning.
35 Ty jag war hungrig, och I gåfwen mig att äta; jag war törstig, och I gåfwen mig att dricka; jag war främling, och I herbergeraden mig; Es. 53: 7. Hes. 18: 7.
Ty I hafwen bewisat eder tro genom kärlekswerk. Efter sådana kärleks- och barmhertighetswerk, som äfwen äro uppenbara för de otrogne, hwilka icke förstå trons natur och kraft, sker ransakningen och fälles utslaget.
36 naken, och I klädden mig; jag war sjuk, och I besökten mig; jag war i fängelse, och I kommen till mig. Jak. 1: 27.
Det är icke dessa gerningar, utan blott tron på Kristus, som är medlet till deras salighet, och Kristus sjelf är den enda grunden. Men här nämnes icke sjelfwa tron, utan trons frukter, såsom bewis derpå, att tron hos dem har funnits, såsom man känner ett träd, då man ser dess frukt. Så blifwa också inför menskliga domstolar ord och gerningar framdragna, såsom bewis på deras tankar och uppsåt, som skola dömas. Dessa bewisen nämner Herren Jesus derföre, att han will, att alla förnuftiga wäsen skola inse, att han dömer med den allra fullkomligaste rättwisa och rättfärdighet. Allt det de trogna göra för Kristi skull, det anser han såsom gjorde de det mot honom sjelf. Detta gäller i att synnerhet då de bewisa kärlek emot dem, som tro på honom. Om tron, werksam genom kärleken, se Gal. 5: 6. 1 Petr. 1: 7.
37 Då skola de rättfärdiga swara honom och säga: Herre, när sågo wi dig hungrig och gåfwo dig mat, eller törstig och gåfwo dig att dricka?
De rättfärdiga äro de, som hafwa trons rättfärdighet. De bygga icke på lefwernets rättfärdighet eller sina goda gerningar. De hafwa deri funnit idel brist. De otrogne skatta högt
_104.jpg&oldid=347426){kind=link}