| 112 | Jesus korsfästes. | Mattei Evangelium. | Kap. 27. |
Den yttre likheten med en hufwudskalle antages hafwa gifwit platsen namnet Golgata, som just betyder hufwudskalle. Dertill kom, att Golgata war en afrättsplats. Den låg ett godt stycke utom Jerusalem, Ebr. 13: 12, 13.
34 gåfwo be honom att bricka ättika, blandad med galla, och när han hade smakat derpå, wille han icke dricka. Ps. 69: 22.
Det hade hos Judarne blifwit en sed att, innan dödsstraffet werkstäldes, gifwa missdådare en dryck af starkt, med myrra kryddadt win, för att döfwa deras smärtor. Ords. 31: 6, 7. Men Kristus wille dö med fullt medwetande, och wisade derföre ifrån sig den döfwande drycken.
35 Och sedan de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig, kastande lott om dem. Ps. 22: 19.
Korsfästelsen gick oftast så till, att korsträdet sjelft först fästes i jorden; sedan uppdrogs den lidande derpå, hwarefter armarne fastbundos och sedan med spikar fästes wid korsets twärbjelke. Likaså genomnaglades fötterna. Intet straff war så nesligt som korsfästelsestraffet; och icke heller medförde något timligt straff så mycket lidande och qwal. Stundom skedde fastspikandet, innan korset upprestes.
36 Och de satte sig der och höllo wakt om honom.
37 Och öfwer hans hufwud satte de hans sak, så skrifwen: ”Denne är Jesus, Judarnes konung”.
Sak, d. ä. ”orsaken”, för hwilken han blifwit anklagad och dömd.
38 Då korsfästes jemte honom twå röfware, den ene på den högra sidan och den andre på den wenstra. Es. 53: 12. Mark. 15: 27 f. Luk. 23: 32 f. Joh. 19: 18 f.
39 Och de som gingo förbi hädade honom och riste sina hufwud Ps. 22: 8.
40 och sade: Du, som bryter ned templet och bygger upp det på tre dagar, hjelp dig sjelf. Är du Guds Son, så stig ned från korset. Matt. 26: 61. Joh. 2: 19.
Att Jesus sagt de orden, som stå i Joh. 2: 19, war något, som de fiendtliga Judarne icke kunde glömma. Men i hwad mening Jesus sagt dem, kunde de icke heller förstå. Nu begagnade de sig åter af dem, för att utösa det bittraste hån mot Jesus, som allra minst i sin nuwarande ställning syntes kunna uppfylla hwad de menade honom hafwa hotat. Men i den mening, i hwilken han sagt de orden, gingo de werkligen inom tre dagar i fullbordan, då hans i döden nedbrutna kroppstempel återuppbyggdes i uppståndelsen. — Äfwen hånade fienderna Jesu öfwer korset skrifna namn. Som wille de säga: eftersom du heter Jesus, en hjelpare eller frälsare, så hjelp, egentligen fräls, dig sjelf.
41 Sammaledes begabbade honom ock öfwerstepresterna med de skriftlärde och de äldste och sade:
42 Andra har han hulpit; sig sjelf kan han icke hjelpa. Är han Israels konung, så stige han nu ned från korset, och wi skola tro honom.
43 Han har förtröstat på Gud; han frälse honom nu, om han har lust till honom; ty han har sagt: Jag är Guds Son. Ps. 22: 9.
44 Och på samma sätt skymfade honom ock de röfware, som woro korsfäste med honom. Luk. 23: 39.
Lukas berättar, att blott den ene röfwaren hädade eller smädade Jesus. Matteus synes berätta det så, som om begge begått denna synd. Likwäl war det enligt med språkbruket att så uttrycka sig äfwen om det icke gälde mer än om den ene, hwad här anföres om räfwarne. Matteus uttrycker sig helt allmänt, utan att lägga wigt på antalet. Men det kan ock wara, att begge röfwarne werkligen deltagit i smädelseropet. Desto härligare bewisar sig Guds nåd på den, som gjorde bot. För öfrigt uttrycker Matteus saken med ett lindrigare ord än Lukas. Hos den förre heter det, att de skymfade honom. Hos Lukas heter det om den obotfärdige röfwaren, att han hädade Jesus; hwilket oro innebär den swåraste förnärmelse mot någons person och långt swårare än skymfandet.
45 Men från sjette timmen[1] wardt mörker öfwer hela landet ända till nionde timmen. Mark. 15: 33 f. Luk. 23: 44 f.
Alltså från kl. 12 intill kl. 3 e. m. Det mörker, som då inträffade, war icke någon naturlig solförmörkelse, ty det war påsk och således fullmåne, då en solförmörkelse omöjligen kan inträffa. Det war ett af de under, hwarmed Gud beseglade wittnesbördet på denna stora försoningsdag. Således ett af de under, hwarmed sjelfwa den yttre naturen måste bewittna storheten af den händelse, att naturens Herre lider och dör på korset. Under dessa tre mörka timmar led Herren Jesus de allra grufligaste plågorna, men korsfästelsen skedde redan kl. 9 förmiddagen. Nu gick domen öfwer synden. Synden och straffet lågo uppå Guds helige, och detta yttre mörker war ett tecken till det inre lidandets mörker, hwaraf han plågades, då han utropade: min Gud, min Gud, hwarföre har du öfwergifwit mig! under det ljuset af Fadrens milda ansigte war för honom bortskymdt af wåra synder. Detta mörker war tillika ett tecken, att mörkrets magt nu framstod emot honom med det förskräckligaste wälde. Alla Belials bäckar och helwetets fasor wille nu fördränka wår medlare och göra försoningen om intet. Nu hade också Satans wälde uppnått sin högsta höjd, och nu begicks den största synd, som är möjlig, för hwilken sjelfwa solen bortgömde sitt ansigte med
- ↑ D. ä. kl. 12 på dagen. Se Matt. 20: 3.
_116.jpg&oldid=347450){kind=link}