Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 220.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
216 Wingårdsmännen. Lukas’ Evangelium. Kap. 20.

tjenare, men äfwen honom hudflängde och skymfade de och skickade honom tomhänd ifrån sig.

12 Och han sände ännu en tredje, men äfwen denne sårade och bortdrefwo de.

13 Då sade wingårdsherren: Hwad skall jag göra? Jag skall sända min älskade son. Kanhända, när de se honom, skola de hafwa försyn för honom.

14 Men då wingårdsmännen fingo se honom, öfwerlade de sins emellan och sade: Denne är arfwingen; kommen, låtom oss dräpa honom, på det att arfwet må blifwa wårt.

15 Och de drefwo honom ut ur wingården och dräpte honom. Hwad skall nu wingårdens herre göra dem?

16 Han skall komma och förgöra dessa wingårdsmän och lemna wingården åt andra. När de hörde detta, sade de: Bort det!

Några af dem, som hörde liknelsen, swarade först: han skall komma och förgöra o. s. w., och härmed uttalade de sjelfwa den dom, som skall öfwergå dessa wingårdsmän, se Matt. 21: 41. Detta stadfästade Jesus, såsom här står, och då yttrade andra denna motsägelse: bort det; de märkte, att han menade dem, men de förklarade, att både det ena och det andra war omöjligt: hwarken skulle de förkasta Guds Son, om han komme till dem, ej heller skulle Gud förkasta dem; ty de woro hans folk. De wille icke medgifwa, att Jesus war Guds Son, likasom de obotfärdiga i wår tid icke tro det, äfwen om de medgifwa det efter bokstafwen. De inse derföre icke, att de i sin obotfärdighet förkasta och på nytt korsfästa Guds Son. Se liknelsen Matt. 21: 33–41.

17 Och han såg på dem och sade: Hwad är då detta, som är skrifwet: ”Den sten, som byggningsmännen förkastade, han har blifwit en hörnsten”? Ps. 118: 22 f. Es. 8: 14. 28: 16. Ap. G. 4: 11. Rom. 9: 33. 1 Petr. 2: 7.

Just denna profetia, som de wäl kände, Es. 8: 14, 15. Ps. 118: 22, förutsade alldeles detsamma, som Jesus genom denna liknelse hade förkunnat; och wingården, nemligen Guds rike, skulle derföre tagas ifrån Judarna och gifwas åt hedningarna, såsom Jesus nu förutsade. Matt. 21: 43.

18 Hwar och en som faller mot den stenen, han skall krossas, men den, på hwilken stenen faller, honom skall han slå i stycken. Dan. 2: 34. Sak. 12: 3.

Se Matt. 21: 44.

19 Och öfwerstepresterna och de skriftlärde sökte att bära händer på honom i samma stund, men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelse mot dem.

Se kap. 19: 47, 48. Matt. 21: 46.

20 Och de waktade på honom och sände några som hade blifwit bestälde, hwilka låtsade sig wara rättfärdige, på det att de skulle fånga honom wid något ord för att antwarda honom åt öfwerheten och i landshöfdingens wåld. Matt. 22: 15 f. Mark. 12: 13 f.

De waktade på honom sjelfwe och skickade äfwen spejare. Med 'öfwerheten menas här den romerska öfwerheten. för hwilken de sökte efter anledning att anklaga honom, såsom en folkförwillare eller fridstörare. Landshöfdingen war Pilatus.

21 Och de frågade honom, sägande: Mästare, wi weta, att du talar och lärer rätt och icke har anseende till person, utan lärer Guds wäg sannfärdigt.

22 Är det lofligt, att wi gifwa kejsaren skatt, eller icke?

23 Men då han märkte deras list, sade han till dem: Hwarföre fresten I mig?

24 Låten mig se en penning. Hwilkens bild och öfwerskrift har han? Och de swarade och sade: Kejsarens.

25 Då sade han till dem: Gifwen då kejsaren det kejsaren tillhörer och Gud det Gud tillhörer. Rom. 13: 7.

26 Och de kunde icke fånga honom wid något ord inför folket, utan förundrade sig öfwer hans swar och tego,

Se Matt. 22: 15–22.

27 Då gingo några af sadduceerna, hwilka neka, att det gifwes någon uppståndelse, fram till honom och frågade honom, Matt. 22: 23 f. Mark. 12: 18 f.

28 sägande: Mästare! Moses har skrifwit åt oss: ”Om någons broder dör, som har hustru. och denne dör barnlös, så skall hans broder taga hans hustru och uppwäcka säd åt sin broder”. 5 Mos. 25: 5.

29 Nu woro sju bröder, och den förste tog sig hustru och dog barnlös,

30 och den andre tog hustrun, och denne dog ock barnlös.

31Och den tredje tog henne; sammalunda lemnade ock alla sju inga barn efter sig, och de dogo.

32 Men sist af alla dog ock qwinnan.

33 När nu uppståndelsen sker, hwilken