| 292 | Petri förnekelse. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 18. |
äfwen du en af denne mannens lärjungar? Han sade: Jag är det icke.
Det nämnes intet om sådana frågor till den andre lärjungen. Sannolikt blef han för sin bekantskap i huset derifrån förskonad, då deremot lika sannolikt Petrus wisat en orolig och ängslig uppsyn, som wäckte uppmärksamhet.
18 Men drängarna och tjenarne, som hade gjort upp en koleld, emedan det war kallt, stodo och wärmde sig, och med dem stod Petrus och wärmde sig.
19 Då frågade öfwerstepresten Jesus om hans lärjungar och om hans lära.
20 Jesus swarade honom: Jag har öppet talat för werlden, jag har alltid lärt i synagoga och i templet, der alla Judar komma tillsamman, och hemligen har jag intet talat.
Hemligen hade Jesus intet talat af det, som föredrogs för folket.
21 Hwarföre spörjer du mig? Spörj dem som hafwa hört hwad jag har talat till dem. Se, dessa weta hwad jag har sagt.
22 När han hade sagt detta, gaf en af tjenarne, som stod bredwid, Jesus en kindpust och sade: Skall du så swara öfwerstepresten?
23 Jesus swarade honom: Har jag talat orätt, så wisa, att det är orätt; men har jag talat rätt, hwarföre slår du mig?
24 Och Hannas sände honom bunden till öfwerstepresten Kaifas.
Bunden; det war desto oförswarligare af rådsförsamlingen att tillåta den fräcke tjenaren utöfwa en så lagstridig handling mot en wärnlös fånge. Så lät Herren Jesus binda sig för att åt oss förwärfwa frihet och förlossning från syndens, dödens och djefwulens alla band. Han står bunden och fången, på det wi må blifwa frie! Så är wår frihet dyrt köpt af honom, som är kommen till att predika frihet för de fångna och förkastning för de fängslade! Es. 61: 1.
25 Och Simon Petrus stod och wärmde sig. Då sade de till honom: Icke är wäl äfwen du en af hans lärjungar? Han nekade och sade: Jag är det icke. Matt. 26: 69 f. Mark. 14: 66 f. Luk. 22: 55 f.
26 Då sade en af öfwersteprestens tjenare, en frände till den, på hwilken Petrus hade afhuggit örat: Såg jag dig icke med honom i örtagården?
27 Då nekade Petrus åter, och strax gol hanen.
28 Då förde de Jesus från Kaifas till landshöfdingens palats, och det war tidigt på morgonen; och sjelfwa gingo de icke in i palatset, för att icke blifwa orenade, utan kunna hålla påskmåltid. Matt. 27: 1 f. Mark. 15: 1 f. Luk. 23: 1 f.
Palatset, nemligen den romerske landshöfdingens. Då det icke war rensadt från surdeg (5 Mos. 16: 4), så wille Judarne ej gå derin. Derföre skydde de, på det de ej skulle warda besmittade. Men att lemna lefwande Guds tempel, Jesu heliga mensklighet, till pris åt hedningarna, derför skydde de icke. Synedrium, det judiska rådet af 70 eller 72 medlemmar, hade redan fält dödsdomen öfwer Jesus, och nu wille de att Pilatus skulle stadfästa denna dom.
29 Då gick Pilatus ut till dem och sade: Hwad klagomål fören I mot denne man?
Pilatus war således icke benägen att utan all ransakning bekräfta den dödsdom öfwer Jesus, som Judarne redan fält.
30 De swarade och sade till honom: Wore denne icke en illgerningsman, så hade wi icke antwardat honom åt dig.
31 Då sade Pilatus till dem: Tagen I honom och dömen honom efter eder lag. Då sade Judarne till honom: Oss är icke lofligt att döda någon;
Enligt Judarnas lag ansågs Jesus hafwa förtjenat döden, såsom den der hade gjort sig till Guds Son, och således wore en gudsförsmädare. Men dödsstraffet war dem numera icke lofligt att werkställa. Rättigheten dertill hade Romarne fråntagit dem. Men en anklagelse, som skulle gälla högre i den romerske ståthållarens ögon, måste inför honom förebäras. Derföre påstodo de, att Jesus upphäft sig till konung. Detta wore en förbrytelse mot det jordiska majestätet, den romerske kejsaren, och måste af en Romare betraktas swårare än förbrytelser mot det gudomliga majestätet. Men Pilatus insåg det swekfulla i anklagelsen. Han wille derföre i början afwisa den såsom ogrundad. Först då Judarne starkare yrkade en ransakning i denna högmålsfråga, ansåg han sig böra gifwa efter, och menniskofruktan fick omsider så öfwerhand, att han till döden dömde den han fann wara oskyldig.
32 på det att Jesu ord skulle fullbordas, hwilka han hade sagt, då han gaf tillkänna, hurudan död han skulle dö. Matt. 20: 19. Mark. 10: 33. Luk. 18: 32.
Nemligen, att han skulle blifwa upphöjd på korset. Joh. 12: 32. Detta war ett romerskt dödsstraff. Hade Judarne skolat utföra dödsdomen, skulle hans straff, såsom falsk profet och gudsförsmädare, blifwit att stenas. Röjdes nu Judarnes förfärliga synd så mycket mer, då de öfwerlemnade sin Messias åt hedningarna, och war korsfästelsestraffet det nesligaste af alla, så blef dock härigenom Jesu heliga lekamen bewarad från att så wanställas och stympas, som det skulle skett genom steningen. Guds wishet råder midt under hans dåraktiga fienders företag.
33 Pilatus gick då åter in i palatset
_296.jpg&oldid=347796){kind=link}