| 348 | Paulus predikar i Aten. | Apostlagerningarna. | Kap. 17. |
Deremot säger oss aposteln här, att Gud har gjort werlden, nemligen med klart wetande och stor wishet, och att han är Herre öfwer himmel och jord, oändligt upphöjd öfwer sin skapade werld, med sjelfständig personlighet, wishet och allmagt o. s. w., under det han tillika är allestädes närwarande. Han behöfwer icke tempel att bo uti, han behöfwer icke menniskors dyrkan, utan det är han sjelf, som gifwer lif, ande och allt.
26 Och han har gjort hela menniskoslägtet af ett blod till att bo på jordens hela yta och har faststält bestämda tider och gränser för deras boende, 5 Mos. 32: 8.
Aposteln har redan gjort en skarp skilnad mellan Gud och hans skapade werk, i motsats till hedningarnes lära, som sammanblandade Gud och werlden; och här wisar han, att alla menniskor höra till ett enda slägte, skapadt af samme Gud, som också är Herre och styresman öfwer alla folk och alla enskilda menniskor; samt att tidernas lopp med alla omständigheter och förändringar bero af hans rådslut och skickelser. Härmed äro alla hedniska inbillningar om slumpen och ödet och om flera gudars styrelse wederlagda.
27 på det att de måtte söka Herren, om de tilläfwentyrs kunde känna sig för och finna honom, ehuru han icke är långt borta från hwar och en af oss; Rom. 1: 20.
Af skapelsen och af werldsstyrelsen kunde äfwen hedningarne, fastän utan särskild uppenbarelse och således andeligen blinda, ändå liksom känna sig för (såsom en blind med handen), trefwa sig fram till den allsmägtige Guden, om hwilken alla skapade ting och werldens styrelse wittna. Atens filosofer i sin inbillade wishet, huru långt woro de ifrån att sålunda liksom med händerna söka den sanne Guden! Huru tom deras lärdom, huru fåfänga deras inbillningar!
28 ty i honom lefwa wi och röra oss och äro till, såsom ock några af edra skalder hafwa sagt: ”Ty wi äro ock hans slägte”. Job 12: 10.
Då Gud är allestädes närwarande, och allt lif kommer af honom, så hafwa wi hwarken lif eller warelse eller rörelse af oss sjelfwa eller af någon annan källa, utan af honom allena, och äro beständigt beroende af honom; uppehållelsen genom honom är för oss lika wäsentlig som skapelsen. En af Grekernas poeter wid namn Aratus, hade skrifwit dessa ord: Wi äro ock hans slägte. Aratus kände wisserligen icke den sanne Guden, utan talade om afguden Jupiter, men aposteln wisar här, att allt det, som hedningarne sagt om sina gudar, så wida deruti låg någon sanning, det tillhörde den ende, sanne Guden allena. Hos de wisaste af hedningarne woro ännu många spår qwar af den kunskap om Gud och skapelsen, som menniskoslägtet ursprungligen haft, och som folken från Adam, Noa och fäderna förde med sig, då de blefwo förströdda till olika länder. En sådan qwarlefwa af forntida kunskap låg till grund för detta yttrande hos Aratus, och aposteln anwänder det i den bibliska meningen, att menniskan är skapad efter Guds beläte.
29 Äro wi nu Guds slägte, så böra wi icke mena, att gudomen är lik guld eller silfwer eller sten, ett bildwerk af mensklig konst och uppfinning. Es. 40: 18.
Så böra wi icke mena, d. ä. det är intet, som twingar oss till en sådan föreställning. — Då redan menniskan, som är ett skapadt wäsende, är så mycket högre än dess afgudabilder, huru skulle sådana bilder då kunna föreställa skaparen eller hafwa någon likhet med honom!
30 Men sedan Gud sålunda haft öfwerseende med okunnighetens tider, bjuder han nu menniskorna, att alla allestädes skola bättra sig, Ap. G. 14: 16. Tit. 2: 11.
Alla folk, utom Judafolket, hade blifwit lemnade att gå sina egna wägar i okunnighetens långa tider, till dess Kristus war kommen i werlden, men nu förkunnas evangelium till bättring (sinnesändring) och salighet, ty Kristus är kommen att blifwa hedningarnas ljus intill werldens ände.
31 emedan han har faststält en dag, på hwilken han skall döma werlden med rättfärdighet, genom en man, hwilken han har dertill bestämt, erbjudande tron åt alla, i det att han har uppwäckt honom från de döda. Ap. G. 10: 42.
Emedan en domsdag kommer, då hela jordens krets skall dömas med rättfärdighet, och menniskorna äro orättfärdige, så måste med dem här i tiden en stor förändring ske, på det de ej i domen må blifwa fördömde. Huru de skola undgå sådan dom, wisas dem genom evangelium. Det erbjudes dem att blifwa saliga genom tron på Kristus, just honom sjelf, som skall döma. Att han är insatt till saliggörare och till domare, det har Gud bewisat och gjort trowärdigt, i det han uppwäckt honom från de döda.
32 Men då de hörde talas om uppståndelse från de döda, gjorde somliga gäck deraf, och andra sade: Wi wilja ännu en gång höra dig derom.
Epikureerna ansågo talet om de dödas uppståndelse såsom en galenskap; Stoikerna hade någon föreställning om ett lif efter detta, men stor likgiltighet bewisas med det ordet ännu en gång, likasom Felix uppsköt att tala med aposteln till en läglig tid, som dock aldrig kom. Ap. G. 24: 25.
33 Och så gick Paulus bort ifrån dem.
34 Och några män slöto sig till honom och trodde, och bland dessa war äfwen Dionysius, en medlem af
_352.jpg&oldid=347906){kind=link}