| Paulus förordar sitt embete. | Till Korintierna. | Kap. 2, 3. | 465 |
emedan jag icke fann min broder Titus, utan jag tog afsked af dem och for till Macedonien. 2 Kor. 7: 5 f.
Af Titus, sin trosbroder, hoppades aposteln erfara, huru Korintierna upptagit hans förra bref. Men han fann honom icke i Troas, och att få budskap från Korint låg aposteln storligen om hjertat. Han tog derföre afsked från de kristna i Troas, der han för öfrigt utan twifwel war i tillfälle att qwarlemna en medhjelpare, som kunde förestå den derstädes grundade församlingen, och for till Macedonien, der han kom Korint betydligt närmare än i Troas.
14 Men Gud ware tack, som alltid förer oss i triumf i Kristus och uppenbarar lukten af sin kunskap genom oss allestädes! Kol. 1: 25 f.
Kraften af evangelii ord liknas här wid lukten af en kostelig helbregdagörande uppfriskande balsam. Se Hög. W. 1: 3–12. Joh. 12: 3. Såsom en balsams eller wälluktande blommas doft liksom intränger i själen genom luktsinnet, så utgår en kraft från evangelii ord, som intränger djupt i menniskans själ och ande.
15 Ty wi äro Kristi wällukt för Gud, bland dem som warda frälsta och bland dem som warda förtappade,
16 för dessa en dödslukt till död, men för de andra en lifslukt till lif. Och hwem är härtill skicklig? Luk. 2: 34. 2 Kor. 3: 5 f.
Likasom det uti naturen gifwes exempel på, att en och samma wällukt werkar upplifwande och stärkande på en warelse, men skadligt, ja dödande på en annan, så är det ock i andens rike. Men såsom en wällukt icke förlorar denna sin egenskap att wara i sig sjelf en god lukt, änskönt den för somliga förekommer widrig och motbjudande, ja stundom till sina werkningar dödande, så är det ock med Kristi kunskap och de af densamma uppfylda och genomträngda Kristi wittnen. De äro en Kristi wällukt för Gud, både bland dem, som warda frälsta, och bland dem, som warda förtappade; för dessa, som warda förtappade, i det de hålla evangelium för en död och widrig sak, blifwer det just derföre en dödslukt till död, men för de andra eller de förra, som warda frälste, en lifslukt till lif. Guds ord utöfwar alltid en kraftig werkan antingen till menniskans omwändelse, eller (om hon gör motstånd) åstadkommer det småningom förhärdelse. Se Es. 6: 9, 10. Ap. G. 28: 26, 27. Och hwem är härtill skicklig, d. ä. hwem är bland de många, som uppträda såsom lärare, duglig till en sådan werkan? Blott få rena och af Gud dertill skickliggjorda finnas, enligt det swar på denna fråga, hwilket ligger redan i följande vers och sedan i följande kapitel.
17 Ty wi äro icke, såsom de många, sådana som förfalska Guds ord, utan såsom af rent uppsåt, utan såsom af Gud, tala wi inför Gud i Kristus. 2 Kor. 4: 2 f.
Ty wi äro icke, såsom de många, sådana som förfalska eller för jordisk winnings skull ”utprångla” Guds ord, likasom en egennyttig krögare förfalskar winet, och hwilka således wid allt menniskopris, som de kunna tillwinna sig, icke gifwa någon sann lifgifwande wällukt ifrån sig; utan såsom af rent uppsåt, i det wi behandla Guds rena ord för dess egen skutt, utan såsom af Gud oss uppenbaradt, tala wi inför Gud, på hwilkens närwaro, men icke på menniskor, wi alltid se; och så tala wi i Kristus, i hwilkens gemenskap wi hålla oss faste; och derigenom blifwa wi med wårt tal duglige till den werkan, som ligger i benämningen: Kriski wällukt. Huru farligt det är att wara en falsk och andeligen död lärare, wisar oss aposteln i dessa ord.
3 Kapitlet.
Det nya testamentets embete härligare än det gamla testamentets.Begynna wi nu åter att förorda oss sjelfwa? Eller behöfwa wi wäl, såsom somliga, förordande bref till eder eller förordande bref från eder? 2 Kor. 5: 12. 10: 8.
Det kunde för den, som wille misstyda apostelns ord, synas af det han sagt i slutet af förra kapitlet, som om han gjorde sig skyldig till sjelfberömmelse. Derföre framställer han denna fråga: Begynna wi nu åter att förorda oss sjelfwa? Det synes ock hafwa warit sedwanligt, att lärare med mindre anseende mottogo rekommendationsbref af dem, som hade större anseende, i synnerhet af apostlarne, och att irrlärare just i Korint dels förskaffat sig sådana bref, då de begåfwo sig dit, dels läto för sig utfärda sådana bref af Korintierna till andra församlingar. Derföre nyttjar aposteln uttrycken ”förorda” och ”förordande bref”, hwilka ord säga detsamma som eljest orden rekommendera och rekommendationsbref, och frågar: Eller behöfwa wi wäl, såsom somliga andra, förordande bref till eder eller förordande bref från eder? Swaren på dessa frågor gifwa sig sjelfwa och innehållas yttermera i nästföljande verser.
2 Wårt bref ären I, inskrifwet i wåra hjertan, kändt och läst af alla menniskor, 2 Kor. 9: 2 f.
3 då det är uppenbart att I ären ett Kristi bref, tillkommet genom wår tjenst, skrifwet icke med bläck, utan med lefwande Guds Ande, icke på taflor af sten, utan på hjertats taflor af kött. 2 Mos. 24: 12. Jer. 31: 33.
Wårt bref ären I, ett förordande bref icke af det slaget, som i yttre måtto bäres omkring, utan ett som är inskrifwet i wåra (kap. 1: 19) hjertan, hwilket tillika såsom det yppersta bewis för sanningen af evangelii lära är kändt och läst af alla menniskor, då det är uppenbart, eller i det I warden uppenbare, att I ären ett Kristi bref, ett werk således, hwilket prisar honom
_469.jpg&oldid=348154){kind=link}