| Pauli lära är af Gud. | Till Galaterna. | Kap. 1, 2. | 487 |
16 behagade uppenbara sin Son i mig, på det att jag skulle förkunna evangelium om honom bland hedningarne — strax rådförde jag mig icke med kött och blod, Gal. 2: 8. Ef. 3: 8.
17 icke heller for jag upp till Jerusalem till dem som woro apostlar före mig, utan jag for bort till Arabien och wände tillbaka till Damaskus.
Likasom profeten Jeremias och alla andra heliga menniskor, sam warit utkorade redskap (Jer. 1: 5) i Herrens hand att uppenbara hans wilja för menniskorna, så war också aposteln Paulus redan från moderlifwet i Guds rådslut utkorad till apostlaembetet, och på wägen till Damaskus blef han kallad. Då han blef benådad med denna kallelse, uppenbarelse och upplysning af den Helige Ande, lät han icke afhålla sig genom sitt eget förnuft och sin köttsliga wilja eller af fruktan för menniskors inkast, försmädelser eller förföljelser, utan han föll till nåden och blef sin Gud och frälsare lydig. På samma gång som han fick uppenbarelse från Herren och blef omwänd, fick han också kallelsen till apostlaembetet. Sedan han i Damaskus blifwit widare underwisad och styrkt genom lärjungen Ananias, begaf han sig till Arabien och blef der i den stilla ensamheten af Herren widare beredd till apostlakallet i tre år. Detta war ungefär lika lång tid som de andre apostlarne hade warit i sin himmelske mästares sällskap, ifrån det de blefwo kallade, till dess han blef tagen ifrån dem genom sin korsfästelse och himmelsfärd; detta war den lärotid, under hwilken aposteln i andeligt umgänge med Kristus utan twifwel genomgick ganska djupa och härliga inre erfarenheter. Det war i Arabien på berget Sinai lagen hade blifwit gifwen, och der war det nu lagens och evangelii hemligheter blefwo fullt uppenbarade för aposteln i den Helige Andes ljus. Sedan wår frälsare undfått dopet i Jordan, fördes han af Anden i öknen. Elias fördes till Arabiens öken och undfick der den höga uppenbarelsen af Herren, och hans uppdrag om hwad han skulle tala och göra, 1 Kon. 19: 4–18. I öknen wistades Johannes Döparen, der han först bereddes till sitt embete och sedan utöfwade det. I öknen bereddes Israels folk till Guds egendomsfolk. Det är alla trognas erfarenhet, att de någon gång föras in uti något slags ökenlif, för att blifwa mera skilda både ifrån sig sjelfwa och werlden, och blifwa innerligare renade med Herren.
18 Sedan, efter tre år, for jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas och stannade hos honom i femton dagar; Ap. G. 9: 26.
Icke för att underwisas af Petrus, utan blott för att lära känna honom. Embetet hade Paulus fått af Herren sjelf, han fick det icke och kunde icke få det af någon annan apostel. Härmed wisar han klart, att han icke stod under de apostlarne och att han icke war ringare än någon af dem.
19 men någon annan af apostlarne såg jag icke, utom Jakob, Herrens broder. Mark. 6: 3.
Den Jakob, som här menas, är Jakob den lille, Alfei son. Uttrycket Herrens broder innebär icke lekamligt brödraskap, utan blott slägtskap; han war en son af Jesu moders syster.
20 Och hwad jag skrifwer till eder — se, inför Gud betygar jag, att jag icke ljuger. Rom. 1: 9. 9: 1. 2 Kor. 11: 31. 1 Tess. 2: 5.
Denna edliga bekräftelse tillägger aposteln för att så mycket eftertryckligare öfwertyga församlingarna om allt detta, emedan irrlärare hade försökt att förringa hans apostoliska anseende.
21 Derefter kom jag till Syriens och Ciliciens trakter. Ap. G. 9: 30.
Syrien war landet norr om Palestina; i landet Cilicien i Mindre Asien låg staden Tarsus, der Paulus war född.
22 Och jag war okänd till ansigtet för de Kristna församlingarna i Judeen.
23 De hörde allenast: ”Den som fordom förföljde oss, han predikar nu evangelium om den tro, hwilken han fordom sökte utrota”.
24 Och de prisade Gud för min skull.
Utom med denna kristna församlingen i Jerusalem hade Paulus med de kristna i Judeen ännu ingen personlig bekantskap, men de prisade Gud för hans omwändelse, då de hörde talas derom. De ega deruti ett stort bewis på Guds underbara nåd, som af en ursinnig förföljare hade gjort en trogen lärjunge och apostel.
2 Kapitlet.
Sjelfständigheten af Pauli apostoliska werksamhet. Twist med Petrus. Rättfärdiggörelsen af tron.Sedan, efter fjorton år, for jag åter upp till Jerusalem med Barnabas och tog äfwen Titus med. Ap. G. 15: 2.
2 Och jag for dit på grund af en uppenbarelse och framlade för dem, och särskildt för de mera ansedde, det evangelium, som jag predikar bland hedningarne, spörjande, om jag möjligen lopp eller hade lupit förgäfwes.
Här menas Pauli resa till mötet i Jerusalem, som omtalas Ap. G. 15: 2, då han blef ditsänd af församlingen i Antiokia. Men det war i synnerhet på grund af en omedelbar uppenbarelse från Herren, som denna resa skedde. I Jerusalem framlade han för apostlarna det evangelium, som han förkunnade ibland hedningarna, för att af dem få en offentlig bekräftelse på den lära om Kristi saliggörande nåd, som han förkunnade. Ty hans bemödande att predika detta evangelium om den fria fullkomliga nåden skulle hafwa warit fåfängt, om dessa ansedda apostlar ansågo omskärelsen nödwändig till saligheten.
_491.jpg&oldid=348219){kind=link}