| 350 | Lof om Messiæ wälgerningar. | Propheten Esaia. | Cap. 11, 12. |
Herren straffat och förskingrat sitt folk, då det affallit ifrån Honom, men hwarje gång har Han åter förbarmat sig öfwer dem och samlat de qwarblifne. Under alla de folk och riken, som här nämnas, har Judafolket tid efter annan warit i fångenskap, men åter blifwit förlossadt, utom från den sista, som ännu warar. Hafwets öar betyda det Romerska riket, och här antydes således Jerusalems förstöring af Romarne och Judafolkets förskingring 70 år efter Christi födelse. Propheten har redan förut på flera ställen antydt och i sin sons namn, Sear Jasub, wisat, att en qwarlefwa af Judafolket skulle återförsamlas ifrån den fångenskap, han förkunnade, och att denna qwarlefwa skulle åter blifwa bosatt i landet före Immanuels ankomst. Men här förkunnar nu propheten, att Herren skall än en gång uträcka sin hand för att samla hwad som är qwar af Hans folk, sedan det blifwit sköfladt och förskingradt af alla dessa folk, äfwen af hafwets öar eller Romarena; Han skall tänka på dem, som ännu i wåra tider äro qwar. Detta finna wi äfwen deraf, att denna prophetia hänger tillsammans med den föregående, som talar om hedningarnes samlande till Messias. Således först samlas hedningarne och sedan de fördrifna af Israel och de förskingrade af Juda från de fyra jordens ändar. Pathros war öfra Egypten o. s. w., Ethioper, ett folk i Arabien och i Afrika, söder om Egypten. Elam är Persien, Sinnear är Babylonien och Hamath en stor stad norr om Judalandet, i Syrien.
13. Och det nit emot Ephraim skall återwända, och Juda fiender skola utrotade warda, så att Ephraim icke hatar Juda, och Juda icke skall wara emot Ephraim.
Hatet emellan Israels stammar skall efter denna återhemtning icke mera finnas, se Hes. 37: 19–22. De Juda fiender, som skola utrotas, äro de, som icke wilja hylla Sonen såsom Konung.
14. Men de skola wara de Philisteer på halsen wester ut, och beröfwa alla dem, som öster ut bo: Edom och Moab skola gå dem tillhanda; Ammons barn ståla hörsamma wara.
I gamla tider hade Judafolket fiender omkring sig, Philisteerna i wester, Edom, Moab och Ammon i söder och öster. Dessa fiender blefwo af David underkufwade. De woro förebilder af sådana folk och makter, som hittills warit eller hädanefter skola blifwa Christi kyrkas fiender, och alla dessa fiender skala af Davids Son genom Hans folk öfwerwinnas. Somliga öfwerwinnas genom Evangelium och ingå i Hans rike, andra öfwerwinnas genom Hans wrede. Uppb. 6.
15. Och HERren skall till spillo gifwa hafwets ström uti Egypten, och skall låta gå sin hand öfwer elfwen med starkt wäder, och slå de sju strömmar, så att man må gå torrskodd deröfwer.
Nilströmmen utflyter i hafwet i många utgreningar, men i sju hufwudmynningar. ”Herren skall genom sin näpst uttorka hafswiken, som är emellan Egypten och Canaan (Röda hafwet), på det de återwändande af Israeliterna icke hindras af wattenströmmar, och Han skall låta sin hand gå öfwer strömmen (nemligen Euphrat) och genom en wäldig stormwind sönderdela den, så att den delar sig i sju bäckar, som äro så grunda, att man med skor kan gå deröfwer.” Här anwändes ett mäktigt forntida under, undret i Röda hafwet, som i alla tider uppfyllde Israel med häpnad, såsom en bild af de mäktiga skickelser, hwarmed Herren skall undanrödja de största hinder och bana wäg för sitt folk, då Han will församla det utur den sista fångenskapen. Haf och strömmar måste då för dem gifwa wika. Stundom liknas folkskaror wid haf och strömmar eller wid stora watten, och liknelsen i denna vers kan ock betyda, att de mäktigaste folk, som upphäfwa sig emot Israel, skola af Herran blifwa liksom af storm undanjagade, Zach. 9: 1–15.
16. Och skall wara för de qwarlefda af sitt folk, som igenblifwet är för de Assyrier, en wäg: såsom Israel skedde, på den tiden de utur Egypti land drogo.* *2 Mos. 14: 29.
Denna vers är en förklaring af den föregående.
12. Capitel.
Tacksägelse för Messiæ wälgerningar.På den tiden skall du säga: jag tackar dig, HERre, att du hafwer warit wred på mig; och din wrede hafwer sig wändt, och du tröstar mig.
2. Si, Gud är min helsa; jag är säker, och fruktar mig intet; ty HERren Gud är min starkhet och min psalm, och är min helsa.* *2 Mos. 15: 2. Ps. 118: 14.
I detta härliga capitel innehålles hufwudsumman af den outsägliga lofsång, hwarmed Guds folk skall prisa sin Herre och Frälsare efter den stora förlossningen. På den tiden, då Messias har samlat de förströdda under sin fana, utbrister folket i lofsång, såsom efter öfwergången af Röda hafwet. Den lofsång, som då blef sjungen af Miriam och hennes sångchor, är en prophetia om en lofsång, som skall uppstämmas efter en ännu större förlossning. De skola prisa Herran, att Hans wrede hafwer en ända, att hjelpen och trösten är kommen. Herren sjelf är deras helsa eller salighet, deras starkhet och föremålet för deras psalm och lofsång.
3. I skolen ösa watten med glädje utur helsobrunnarne.* *Zach. 13: 1. Joh. 7: 37, 38. Uppenb. 21: 6.
I öknen fick folket dricka springande watten
_354.jpg&oldid=345553){kind=link}