| Nya Testamentets församling. | Propheten Esaia. | Cap. 63, 64. | 441 |
De trogna af Israel tala här i bönen om de förra tider, då Herren icke alldeles förkastade sitt folk, utan alltid såg till de få trogna, och frälste dem i hwarje nöd.
9. Den som dem bedröfwade, han bedröfwade ock Honom,* och engelen, som för Honom är,† halp dem: Han förlossade dem, derföre att Han älskade dem, och skonade dem; Han tog dem upp, och bar dem alltid af ålder. *Zach. 2: 8. Ap.G. 9: 4, 5. †2 Mos. 13: 21; cap. 14: 19; cap. 23: 20.
Engelen, som för Honom är, är den Engel, som ledsagade dem i öknen, förbundets Engel, Christus, hwilken är osynliga Guds beläte, Hans ansigte och Hans högsta sändebud eller Engel, sänd till syndares fräsning. Col. 1: 15. Hebr. 1: 3. 1 Mos. 48: 16. 2 Mos. 23: 20. 5 Mos. 31: 3. Mal. 3: 1.
10. Men de förbittrade och bedröfwade Hans heliga Anda: derföre blef Han deras fiende, och stridde emot dem.
De woro olydige mot denna Engel, Ps. 95: 10. Ap.G. 7: 51, och bedröfwade Hans Heliga Anda, som talade med dem genom Mose. 4 Mos. 11: 17, 25. I dessa verser finna wi ett tydligt wittnesbörd om alla tre personerna i Gudomen. I 7, 8 verserna talas om Fadren, i den 9 om Sonen och i den 10 om den Helige Ande.
11. Och Han tänkte åter på de förlidna tider; på Mose, som i Hans folk war. Hwar är då nu den, som förde dem utur hafwet,* samt med sin hjords herde?† Hwar är den, som sin Heliga Anda i dem gaf?** *2 Mos. 14: 29. †Ps. 77: 21. **4 Mos. 11: 25.
Han (nemligen Herren) tänkte åter o. s. w, Derpå uttalar propheten de klagande trognas fråga: Hwar är nu denne Guden, som fordom förde dem med sin hjords herde (nemligen Mose) genom Röda hafwet?
12. Den Mose ledde wid högra handen, genom sin härliga arm? Den der wattnet skiljde för dem, på det Han skulle göra sig ett ewigt namn.
13. Den der förde dem igenom djupen, såsom hästar i öknen, de der icke snafwa.* *Ps. 105: 37.
14. Såsom fä, det der nedergår på marken, det HERrans Ande drifwer: alltså hafwer du ock fört ditt folk, på det du skulle göra dig ett härligt namn.
15. Så se nu af himmelen, och skåda neder af din helga och härliga boning:* hwar är nu ditt nit, din makt? Din stora hjertliga barmhertighet håller sig hårdeligen emot mig. *5 Mos. 26: 15.
Herrans gamla underbara nådebewisningar läggas till grund för bönen om fortfarande förbarmande. Den sanna tron fäster sig icke wid sig sjelf eller wid något eget, utan wid Herren sjelf, wid Hans gerningar, wid Hans löften.
16. Är du dock wår fader: ty Abraham wet icke af oss, och Israel känner oss icke;* men du, HERre, är wår fader, och wår förlossare, af ålder är det ditt namn.† *Pred. 9: 5. Mal. 2: 10. †Es. 43: 3, 11.
Hwarken stamfadren, Abraham, eller Jacob kunde hjelpa folket i dess nöd; föräldrars och förfäders fromhet och rättfärdighet kan icke hjelpa någon, utan Herren sjelf är sitt folks rätte fader och förlossare. Han förer sitt folk utur alla djup af nöd och faror, såsom Pharaos dotter hemtade Moses ur wattnet. Redan deruti låg en prophetisk förebild, som betecknade, att Gud genom Mose wille rädda sitt folk utur Egypti träldom och utur hafwets djup, och denna räddning war en prophetia om syndares frälsning genom den himmelske Medlaren, som sjelf blifwit uttagen utur ångest och dom, Es. 53: 8, och frälsar utur syndens och förderfwets djup alla dem, som åkalla Hans namn. Detta ligger uti det ordet förlossare, som af ålder är Hans namn, det dyra namn, hwaruti hela frälsningen innefattas.
17. Hwi låter du oss, HERre, wilse fara ifrån dina wägar, och wårt hjerta förstockas, få att wi icke frukta dig? Wänd om* för dina tjenares skull, för ditt arfs slägtes skull.† *Ps. 90: 13. †2 Mos. 32: 13.
Så förenar den sanna tron en innerlig ödmjukhet med en hög djerfhet. Tron stöder sig på Herrans ord och löften och frågar ödmjukt och dristigt, hwad Herren gör, då det synes, såsom om Han glömde sin barmhertighet och sina nådelöften. Detta är ett helt annat frågande än Rom. 9: 19. Så snart Guds Ande helt och hållet öfwergifwer menniskan, så är hennes hierta förstockadt. Se 1 Mos. 6: 3. De trogna af Israel bedja här, att förstockelsen måtte upphöra. Se Rom. 11: 25, 26.
18. De besitta ditt helga folk snart alltsamman; wåra motståndare nedertrampa din helgedom.* *Ps. 74: 7. Ps. 79: 1.
19. Wi äro såsom tillförene, då du icke rådde öfwer oss, och då wi efter ditt namn icke nämnde woro.
Grt.: Wi äro såsom sådana, öfwer hwilka du aldrig herrskat, och såsom de, hwilka icke warit nämnda efter ditt namn. Wi äro öfwerlemnade åt blindhet och willfarelse och elände såsom hedningar.
64. Capitel.
Esaia lofsång och bön.O, att du wille låta himmelen remna, och du fore hit neder, att bergen för dig flyta måtte;
_445.jpg&oldid=345778){kind=link}