| 554 | Cap. 4, 5. | Jeremia Klagowisor. |
då de oss förstörde, på hvilken wi tröste, att wi under hans skugga ibland hedningarna lefwa skulle.
Herrans smorde, nemligen konungen, Zedekia, och äfwen öfwerstepresten.
21. Ja, fröjda dig, och war glad, du dotter Edom, som bor i Uz land; ty kalken skall ock komma öfwer dig; du måste också drucken och blottad warda.
Ty, grt. dock. Din skadeglädje skall icke blifwa lång.
22. Men din ondska hafwer en ända, du dotter Zion; han skall icke mer låta bortföra dig; men din ondska, du dotter Edom, skall han hemsöka, och upptäcka dina synder.
Din ondska, nemligen straffet för ondskan war med Jerusalems förstöring och folkets fångenskap för den gången fullbordadt. Men härmed antydes tillika, att för den utlofwade Messias skull hade Herren tålamod med detta folk, så att det icke skulle utrotas, såsom många andra folk blefwo helt och hållet utrotade för sina synders skull. Det stora löftet: Din ondska hafwer en ända, blifwer fullkomligt uppfyldt då, när Israel omwänder sig till sin Messias. Zach. 12: 10. Då säger Herren om sitt Zion, som är frälst ifrån den nuwarande långa fångenskapen: folket, som derinne bor, skall hafwa syndernas förlåtelse. Edom är i sin widsträcktaste betydelse förebild af den antichristiska makten, hwars synder Gud i sinom tid skall upptäcka, hemsöka och straffa.
5. Capitel.
Jeremia bön för Juda.Tänk uppå, HERre, huru oss går; skåda, och se uppå wår smälek.
2. Wårt arf är främmande till del wordet, och wåra hus åt utländske.
3. Wi äro faderlösa, och hafwa ingen fader; wåra mödrar äro såsom enkor.
Landets fäder, nemligen konungen, förstarne och de äldste, woro borta, folket war wärnlöst.
4. Wattnet, som oss tillhörde, måste wi dricka för penningar; wår egen wed måste wi betala.
5. Twång ligger oss på halsen, och om wi än trötte warda, så gifwes oss dock ingen hwila.
6. Wi hafwa måst gifwa oss under Egypten och Assur, på det wi dock måtte få bröd och äta oss mätta.
En del af folket war nu förströdt i Assyrien, en del i Babylonien och en del i Egypten. I samma elände, som här omtalas, är ännu Israels folk och till en stor del äfwen Christi församling; den går ännu genom werlden under förödmjukelse, tårar och smälek, och måste bedja om beskydd af dem, som äro främmande för Guds rike. Orsaken härtill är dels otro och synd, dels den gudomliga skickelse, att Christi församling måste med Christus dela förnedringen och lidandet, för att derigenom beredas till upphöjelsen och härligheten. Rom. 8: 17.
7. Wåra fäder hafwa syndat och äro icke mer förhanden, och wi måste deras missgerningar umgälla.* *2 Mos. 20: 5. Jer. 31: 29. Hes. 18: 2.
8. Tjenare äro rådande öfwer oss*, och ingen är, som oss utur deras hand förlossar. *5 Mos. 28: 43, 45. Klagow. 1: 5.
Se 5 Mos. 28: 30–50. Man finner ock ofta, att syndens fångar och menniskors trälar hafwa ett yttre herrawälde öfwer Guds folk, och detta fortfar mer eller mindre swårt, till dess den himmelske Konungen uppenbarar sin makt och förlossar sitt folk, som ännu är i fångenskap.
9. Wi måste hemta wårt bröd med wår lifsfara, för swärdet uti öknen.
Såsom Guds folk då måste hemta sitt bröd med lifsfara, så måste ofta Christi efterföljare, under fruktan för ett främmande swärd, hemta andeligt bröd i öknen. Många fromma själar äro i den belägenhet, att de blott i hemlighet wåga läsa i Guds ord och nalkas Herran i bönen, för att hemta andeligt bröd, eller söka en trogen herde.
10. Wår hud är förbränd såsom uti en ugn, för den grufliga hungren.
11. De hafwa skämt qwinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12. Förstarna äro af dem upphängde och de gamlas person hafwer man icke ärat.
13. Ynglingarna hafwa måst draga qwarnen, och de unga stupa under wedbördor.
14. De gamla sitta icke mer i portarna, och ynglingar bruka icke mer strängaspel.
15. Wårt hjertas glädje hafwer en ända; wår dans år wänd uti klagogråt.
Om den dans, som på den tiden brukades, se 2 Mos. 15: 20 o. s. w.
16. Af wårt hufwud är kronan fallen; Ack we, att wi så syndat hafwa!
17. Derföre är ock wårt hjerta bedröfwadt, och wåra ögon förmörkade;
18. För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfwarna löpa deröfwer.
Guds folks krona är högsta ära; förbundet med Gud är pant på en owansklig krona. Detta
_558.jpg&oldid=346091){kind=link}