Aspalatus [aspálatus] (Syr. 24:15). Ett slags välluktande trä.
Astarte (1 Sam. 31:10. 1 Kon. 11:5). Namn på en österländsk kvinnlig avgud. Bildliga framställningar av henne omtalas 1 Sam. 7:3. Samma gudom torde avses med namnet Ate gatis, 2 Mack. 12:26. Se vidare under Asera.
Avvänja. Ett israelitiskt barn avvandes ofta ej förrän vid tre års ålder (2 Mack. 7:27). Härav förklaras berättelsen i 1 Sam. 1:24 f., där vi få tänka oss Samuel såsom några år gammal.
Baal. Egentligen herre. Så betecknas i bibeln ofta kananéernas gud. Ordet ingår ock i namnen på särskilda kananeiska gudomligheter, såsom Baal-Berit (Dom. 8:33), Baal-Peor (4 Mos. 25:3), Baal-Sebub (2 Kon. 1:2 f.). Det sista namnet betyder »flug-herren» (den gud som skyddar mot flug- och myggplågan). En ombildning av detta namn är möjligen Beelsebul (enligt Matt. 12:24 »de onda andarnas furste»), förr, efter mindre goda textkällor, i vårt Nya test. kallad Beelsebub. Om Beelsebul är ett självständigt namn, ej blott en missbildning av den andra formen, så betyder det »husets herre», »husbonden», en betydelse som rätt väl passar till sammanhanget på det anförda stället, såsom ock Matt. 10:25. — I Babylon hade ordet Baal formen Bel (Jes. 46:1 Jer. 50:2. Bel i Babylon v. 3 f.), och betecknade där särskilt den gud som annars bar namnet Marduk (Merodak).
Balsam (1 Mos. 37:25. Hes. 27:17). Ett slags välluktande kåda från vissa sydländska örter och träd, använd till beredning av rökverk, salvor, läkemedel osv.
Barn. Detta ord nyttjas, i enlighet med hebreiskt språkbruk, i åtskilliga omskrivande, delvis poetiska uttryck för att beteckna den som tillhör någon eller något, den som är hemfallen åt något o. d.: Guds barn, djävulens barn, ljusets barn (Ef. 5:8), vishetens barn (Syr. 4:11. Matt. 11:19), ondskans barn och rikets barn (Matt. 13:38), denna tidsålders barn (Luk. 16:8), dödens barn (1 Sam. 20:31), eländets barn (Ords. 31:5) osv.
Bergsbygden. I 5 Mos. 1:7. Jos. 10:40. Syr. 46:9 osv. beteckning för berglandskapet i södra delen av Palestina.
Bok. Forntidens böcker utgjordes vanligen av långa remsor av papper (papyrus) eller pergament, vid ändarna uppfästa på tvenne kavlar. Texten var nedskriven spaltvis, och alltefter som en läsare gick vidare, rullade han papperet eller pergamentet över från den kavle som satt i skriftens ena ända till den som hade sin plats i den motsatta. Det är sådana bokrullar som avses Jer. 36:20 f. Sak. 5:1 f. Upp. 5:1 f. 6:14 osv.
Bord. I äldre tider intogo israeliterna vanligen sina måltider vid mycket låga bord, sittande antingen på blotta marken eller på någon matta. Mot slutet av den förkristna tiden hade den grekisk-romerska seden att ligga till bords blivit vanlig också i Palestina (Judit 12:15. Matt. 9:10. Joh. 13:12, 23). Såsom ännu stundom är fallet bland ökenfolken omkring Palestina, kunde »bordet» under mer ursprungliga förhållanden inskränkas till en på marken utbredd matta eller ett rundskuret skinn, som genom ett dragsnöre i kanten kunde ombildas till ett slags säck eller påse till förvarande av nödiga tillbehör, en form som väl lämpade sig för vandringslivet. Härav förklarar man i Ps. 69:23 den eljest svårbegripliga tanken att de ogudaktigas »bord» skulle för dem kunna bliva till »en snara och ett giller».
Broder. Ofta i utvidgad användning om frände, landsman, nästa, t. o. m. om make (Tillägg till Est. 5:9). I den äldsta kristna tiden ofta om medlem av den kristna församlingen, nästan liktydigt med kristen (Matt. 23:8. Apg. 28:15. Fil. 4:21). Jfr Syster.
Brunn. I Palestina förekommo två slags brunnar: sådana vilkas vatten kom från en källåder i bottnen (»levande vatten», Joh. 4:10 f.), och sådana som utgjordes av cisterner, uthuggna i klippan eller murade i jorden, till uppsamlande av regntidens vattenflöden (5 Mos. 6:11. Neh. 9:25). Brunnen avsmalnade stundom uppåt och kunde då täppas till genom en påvältrad större sten (1 Mos. 29:2 f.). Illa byggda eller förfallna brunnar kunde icke »hålla vatten»: usla brunnar, Jer. 2:13. Brunnar tomma på vatten kunde användas till fånggropar (1 Mos. 37:22 f. Jer. 38:6; jfr ock 2 Sam. 17:18).
Brännoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas i 3 Mos. 1. Då brännoffret i dess helhet brändes upp på altaret, kunde det ock kallas Heloffer (5 Mos. 33:10. Ps. 51:21).
Cymbaler (1 Krön. 15:19. Ps. 150:5. Judit 16:1. 1 Mack. 4:54. 1 Kor. 13:1). Mer eller mindre kupiga metallskivor som vid hopslagning gåvo ett klingande ljud och så kunde tjäna att angiva takten vid dans och musik.
Dans. Den israelitiska dansen utfördes av enskilda dansande, eller under det man rörde sig framåt i festtåg, eller i former påminnande om våra danslekar, däremot icke av dansande par av män och kvinnor. Hos Palestinas folk förekom dans jämväl såsom en gudstjänstlig handling. Jfr 2 Mos. 32:19 om dansen kring guldkalven, 1 Kon. 18:26 om Baalsprästernas »haltande» kring sitt altare, 2 Mos. 15:20 om Mirjams och de israelitiska kvinnornas dans med pukor och sång till Herrens ära, efter räddningen genom Röda havet. Jfr också berättelsen om huru David »med all makt» dansade och »hoppade» framför Herrens ark, när denna fördes in i Jerusalem (2 Sam. 6:14 f.), I Ps. 149:3 står också en uppmaning till att »lova Guds namn under dans, och till puka och harpa lovsjunga honom». Något slag av religiös dans eller av festtåg avses sannolikt ock Ps. 118:27, — Vapendans-
