omskapningar och gestalter. Vers, meter, harmoni och språk lämpa sig förundransvärdt härefter. Men Gud, min bäste Brinkman, huru många läsare komma att erkänna dessa för dem obetydliga, om ej omärkbara förtjänster? Hvad som däremot skall skänka stycket en obestridlig popularitet är Fritiofs lycka. Den talar ett språk som förstås af alla. Med nöje finner jag författaren hafva förädlat sina forna åsikter af hjältens förstulna lycka — honny soit qui mal y pense! — Skönheten af denna erotiska sång blifver visserligen erkänd så länge kärlek framstammas på svenska — huru outsägligt veka, känslofulla, ljufva dessa tre stanser som börja: Hur lyckligt träder jag på stranden etc. etc. Huru uppböjd och ädelt svärmande denna senare: Till himlen mera än till jorden Min kärlek hör, försmå ej den etc. etc.
Utan att dela fru v. Helvigs åsikter af Afskedet finner jag denna oss emellan sagdt den mattaste af alla. Den har visserligen värde nog för att göra någon annan än Tegnér odödlig; men jag vet ej, jag återfinner ej häri samma friska kolorit, samma originalitet, samma högburna anda, som ingifvit och förskönar de öfriga. Tegnér har skrifvit denna i en sämre sinnesförfattning, han har affattat den för att få den färdig, så förefaller det mig. En rad däruti har kommit mig att le. Lika som Fidias på den olympiska Jupiters nagel inristade sitt namn, har Tegnér i en enda rad härstädes förklarat sitt eget väsende: då Ingeborg säger "Vi måste skiljas", svarar Fritiof "Hvarför måste vi? För att en sömnlös natt förstämt ditt sinne?" Medge mig att där står Tegnér i stället för Fritiof, där talar författarens egen humoristiska natur, som för dem, som känna honom såsom Brinkman och jag, gör honom till en varelse, egen i sitt slag.
Annorlunda klappar hjärtat än som Tegnér i sitt sista bref till Brinkman menar det vid njutningen af den förträffliga romansen Fritiof går i landsflykt. Finnes något sublimare farväl till fäderneslandet på något språk än de odödliga rader, som sönderslita läsarens lika så som flyktingens bröst?
Ja, Tegnér är stor! Med fröjd och stolthet instämma vi alla häruti som hafva den ringaste känsla för hvad som är stort, högt, ädelt i tankar och i människonaturen. Kunna vi trösta oss öfver förlusten af en sådan skald? Nej! Tyvärr kommer visserligen Fritiof att sluta hans poetiska bana, så ljus, så strålande. Kunna vi utan smärta se denna förmörkas af hvardagslifvets, anständighetens och kanske skenhelighetens dystra skuggor?... För mig, jag tillstår det, är den personliga försakelse jag nödgats göra på Tegnérs tillgifvenhet och välvilja mindre smärtande än den, jag som medborgarinna i snillets värld får jämte mina landsmän vidkännas, af hans för svenska litteraturens ära, för känslan och nationella stoltheten så upplyftande, ännu aldrig öfverträffade mästerstycken...
Jag saknar tid att genomgå hela stycket och har isynnerhet fästat mig vid de förut obekanta sånger.
Jag kan beundra, berömma, yfvas öfver dess författare, allt med ett ord, utan att i känslan af hans värde glömma mitt eget. Ljuft hade det varit, jag nekar ej därtill, att åt honom själf personligen få frambära denna välförtjänta gärd, men oaktadt Fritiof kan jag ej ångra ett enda steg
