och tror att d. o. betyder annat än det Isl., hvars bem. han riktigt uppgifver och med anförda afgörande exempel bevisar. I de N. lagarne, i synn. Ä. GulL., förekommer d. o. på många ställen (NGL. I. 22, 24, 31, 43, 55, 87, 88, 90, 95, 117, 171; II. 91, 95, 99. not. 21; 114, 157, 173, 238, 273, 325), på de aldraflesta i tydlig bem. af redlig och i ett visst rättegångsmål opartisk; och då i Hirdskra c. 21 (NGL. II. 410) det säges att konungen skall hafva II hirðpresta valenkunna, är den nämnda mistydningen af d. o. alldeles omöjlig, likasom på de af Ih. själf anf. ställena. Väl har Fr. med ett utsatt frågetecken hemställt om ej d. o. betyder ”ubeslægtet”, men de af honom anf. ställena i Ä. GulL. (c. 37, 87. o. följ.) bevisa lika litet som de öfriga där ordet förekommer, att det skulle i allm. betyda obeslägtad, l. som af de i våra lagar förekommande motsvarande orden goþir mæn, l. af goþer bonde &c. (se Goþer 1) bevisas att o. goþer betyder obeslägtad, ehuru klart det är att de, hvilka såsom gode män skola taga befattning med ett juridiskt mål, ej må vara jäfvige genom slägtskap med någon af parterna l. af annan orsak. Det som förledt Fr. till ovisshet om d. o:s bem. är tydligen ett af honom (o. valinkunnigr) anfördt ställe ur Diplom. Norveg. I. N:r 228 (ett bref af år 1334), och Ä. GulL. c. 88 (= Y. GulL. Landsl. 16.), där ordet kan synas vara brukadt i den af Fr. ifrågasatta bem:en, likasom mångfaldiga andra ord stundom förekomma i en från den vanligaste afvikande bem.; men redan Paus har förstått att, då han i anf. cap. af Ä. GulL. (Gamle N. love I. s. 104) och Y. GulL. (s. 131) öfversatt d. o. med ”fremmed”, hvarmed han dock ej menat d. s. som obeslägtad, i nästföreg. cap. (87) af Ä. GulL., där ordet förekommer två gånger, öfversätta det med ”upartisk, ærlig”, och på alla de andra ställena med ”uvillig” (oveldig), ”lovfast” (= laghfaster), ”upartisk og forstandig” (Ä. GulL. s. 55, 59, 75, 130, 207, 209, 210, 214, 224; Y. GulL. s. 104, 108, 186, 207; FrostL. II. s. 47); och de D. utgifvarne af ML. GulL., Köpenh. 1817, öfversätta d. o. med ”skiællig, ærlig, god, uvillig, upartisk” (s. 273, 288, 303, 356, 496, 547), och i gloss. probitate celeber, probus. Ehuru klart det är att d. o. på de aldraflesta ställena i de N. lagarne icke har afseende på något slägtskapsförhållande, kan man icke undra på den förtjente Fr:s villrådighet i denna del, då det af andra ställen synes att han icke är säker i tydningen af ord som förekomma i lagarne (se Sialfskut, Bihanget o. sætis eþer). Förra delen af d. o., valin, är troligen d. s. som valder (BH. upptager o. valinn i sådan bem., och möjligen har den formen sällan varit brukad utom i denna sammansättning, där man ej funnit tjenligt att säga valdrkunnr), och v. skulle då eg. betyda: en utvald hederlig man, och hafva afseende därpå, att den anklagade fick välja dem som svuro i tylftareden (jfr. Næmna 1). Jfr. Bihanget.
Valkæ, v. a. (Isl. válka) göra besvär l. förtret. Sk.* þa skal han længer um land -æs, ɔ: sökas öfver hela landet, och, hvar han finnes, stämmas till svars inför biskopen, )( sak ængin skal af byghd stæfnæ, såsom i capitlets början säges. Sk.*
Valklöst, adv. (af valkæ) utan att göra besvär l. ofred. Sk.*
Valla, se Valda.
Valrof, valruf (valdruf, vålldrooff, ÖG.*), n. (Isl. valrof, AS. wælreaf, D. valrov) plundring af lik, prov. valrof (Ih. Dial. Lex.). ÖG.* Sk. I. 107; II. 48; på sist anf. st. läses denna förklaring:
