förhållanden. Båda äro förenade med häftig feber o. stor kraftnedsättning. Orsaken t. den förra ännu ej upptäckt, till den senare: spirochæte Obermejeri, en spirillart. Behandl. s. i tyfoidfebern.
tyghus, byggnad, hvari alla slags vapen äro förvarade.
Tyke, gr. myt., ödets gudinna.
tykobrahedag, olycksdag.
Tyler (taj'lör), John, n.-amer. stats-m., f. 1790 Virginia, 40 v. pres., 41/45 republ. pres., d. 62.
Tylö skog, skogstrakt i Närike o. Östergötl.
tymōl, antisept. produkt ur timjanolja, kraftigare än karbolsyra.
tym'panum, gr.-lat., puka; anat., trumhinna; arkit., gafvelfält.
Tyndall (tin'dell), John, eng. fys., f. 1820 London, 53/87 prof. där, d. 93. Skr. om diamagnetism, strålande värme m. m.
tyndarīder = Kastor o. Polydeukes (se d. o.).
Tynemouth (tajn'möth), st. i England vid Tyneflod., 51,366 inv. Hafsbad.
tyngd, kroppars allm. egensk. att gm jordattraktion, dragas till jordens medelpkt. Jfr gravitation.
typ, gr., för-, urbild.
typer, gr., de af en blyantimonleger. gjutna, upphöjda bokstäfver. för bok- o. tidningstryck o. s. v.
typo|grafī, gr., boktryckarkonst (se d. o.). -litografī, tryck på bokpress med djupetsade stenar l. tryck af omtryck på sten från boktryck l. träsnitt.
tyrann', gr., i gamla Grekland oinskr., ej af folket vald härskare; grym envåldsherre.
Tyrgils Knutsson, riksförest. i Sverige 1290/98, halshuggen 1306.
Tyrolen, österr. kronl., grefsk., 29,287 kv.km., 852,712 inv. Berg: Alperna. Toppar: Hochvogel, Ortlerspitz m. fl. Flod.: Rhen, Inn, Lech, Isar, Adige, Brenta o. a. Sjöar: Garda-, Bodensjön. Huf.-näring.: bosk.-sköts., bergsbruk. Rel. kat. Hst. Innsbruck. Sedan 1814 österr.
Tyrone (tirån), grefsk. i n. Irland, 3,264 kv.km., 150,468 inv. Hst, Omagh.
Tyros, g. geogr., fenic. st. vid Medelhaf., förstörd 332 f. K. af Alexander d. st. Nu d. obetydl. orten Sur.
tyrrhēner, gr. namn på etruskerna, Tyrrhenska hafvet, Medelhaf. mel. Italien, Sicilien o. Sardinien.
tyr'sos, gr., bakkantinnornas staf.
Tyrtaios (-taj'-), gr. skald i 7:e årh, f. K. Skr. polit.-krigiska sånger.
tyska förbundet stift. 1815, omfattade, utom de flesta nuv. ty. stater, kronlandet Österrike, Liechtenstein o. Luxemburg-Limburg. Upphörde 1866.
Tyska Lothringen, se Lothringen.
tyska orden, tyska riddarna, andl. riddarorden, stift. 1190 i Ptolemais. Dräkt: hvit mantel med svart kors. T. o. började 1230 kriget mot preuss. hedningar, o. förlade, förenade med svärdsorden i Livland, 1309 sätet t. Marienburg. 1283 underkastad Preussen, sedan under polsk öfverhöghet. Stormast. Albrekt af Brandenburg förvandlade 1525 ordenslandet till under Polen länspliktigt hertigd. Senare säte i Mergentheim. Upplöst 1809 af Napol. I. 1840 österr. andl. institution. Jfr. korsriddare, marianer.
Tyska riket, se Tyskland.
Tyska språket o. litteraturen. T. språk. hör till den stora indoeuropeiska språkstamm. o. har sedan äldsta tid delats i två huf.-munarter: öfver- l. högtyska (i s. Tyskland, Schwaben, Baiern) o. lågty. (n. Tyskland, Neder-Sachsen, Westfalen, Holland), mel. hka talas de medelty. munarterna (Hessen, Thüringen, Sachsen, Pfalz, Nassau m. fl.). Delas efter hist. utvecklingen, i fornhögty. (800/ 1100), medelhögty. (1100/1400) o. nyhögty. Bland nuv. själfständiga dialekter må nämnas
