Sjöfröken/Inledning
|
Första sången: Jagten → |
Du Nordens harpa, som vid Fillans källa
På almen länge mossbelupen hängt,
Och suckat fram i vinden toner gälla,
Tills murgrönsrankor afundsjukt sig slängt
Omkring dig, och de klara samljud stängt —
O Sångarharpa! Du ej mer hörs skalla!…
I lund, vid bäck, en dyster tystnad rår,
Och dina toner fram ej mera kalla
Soldatens tjusning eller flickans tår.
Så var det ej i Skottlands gamla tid;
Då var din röst ej stum i högtidssalen:
Den fege muntrades af sång om strid,
Den stolta späktes vid de ömma qvalen;
Och hvarje ton, som Skalden på dig slog,
Uppmärksamheten mäktigt till sig drog
Hos sköna jungfrur, kämpar jettehöga;
Ty sångarn alltid till sitt ämne tog
Den tappra Riddarns bragd och Damens öga.
O! Vakna än en gång, fastän den hand
Är svag, som vägar att din trollsträng röra;
O! Vakna, fast min röst blott är ibland
Ett genliud af den ton du förr lät höra!
Och fast det ljudet svagt och ostämdt är,
Och snart skall glömmas, såsom dig ej värdigt:
Dock, om ett hjerta af dess stämma lär
Att klappa högre, lida mera härdigt,
Så har jag ej förjäfves höjt min sång.
Förtjuserska! O vakna än en gång!