Sjul

←  Senjens storbjörn

Ådalens poesi av Pelle Molin Sjul

Tack skall du ha  →

SJUL

Första kapitlet ur en lapphistoria

Nu är det så, att på förjulen drager renlappen med sin hjord från fjällen, ty det kärast är av vintern söka renarna sin mossa under snön i skogarna nere i landet, och ofta komma de ända fram till havet. Men på våren tidigt vandra de tillbaka; vajorna äro dräktiga och på fjällen kalva de.

Klämmet var en av de förmögnaste lapparna på sitt fjäll, såsom ock hans fader Anders före honom; och denne var det, som genom allehanda skymningshandlingar ökat släktens välmåga, men ej dess anseende. Svårt är att skilja sanning och saga, men känt var allmänt, att Annders dömts att gälda bot för renstöld, suttit inne, kommit tillbaka en bruten man och dött kort därefter. Klämmet ärvde honom ensam; han var nu enda barnet och under hans tid visade sig olyckan; hjorden minskades varje år genom krypskyttar, varg och processer. Han hade en son Sjul, det är Sivert; han var 18 år, då fadern dog, och tog jämte modern Gåli hjorden i arv och ägo.

Få mil från Sjuls kåta vid Bitåsen var pålsmässomarknad; dit hade Gåli, det lilla surögda krypet, begett sig, men en akja med renkött drog hon efter sig; hon skulle sälja efter vägen. Sjul var hemma, vaktade renarna och tänkte på den sommarnatt uppe till fjälls, då han just träffade sin hjärtans kär och de båda beslutat att ha sina hjordar gemensamt för all framtid. Hans käresta var nu långt ifrån, men till våren skulle de mötas, slå hjordarna tillsammans och bilda hushåll på Gitsfjäll.

På marknaden fick Gåli höra mångt och mycket och aldrig glömde hon den resan. Det berättades av den ene för den andre, mottogs med glädjeskratt och skickades vidare. Ingen av lapparna visste det säkert, men det låg i luften som syre: och visst hade det hänt — äntligen! Nu kunde de börja leva! Det skulle lysa sol över dem, som vandrade i obygden. Glädjen och brännvinet gick efter den långa raden av gäster på lappbröllopet; de sutto på sina korslagda ben och stucko flottiga fingrar i puttrande grytor, däri halvkokat kött och urkramade tarmar summo omkring och anammades med ett fast grepp. De skrattade och berättade; kvinnornas bjävs och pärlor glittrade och glimmade; nyheten hade gjort dem uppsluppna; de slängde med ett plirande skratt köttstyckena av sina tjuvskjutna renar: ”nu skulle det vara slut med det.” Folket stod omkring och gapade, ty huru ofta nordsvensken än kommer i beröring med fjällfolket, huru mycket de båda folken så att säga gnida sig mot varandra, alltid finnes hos lappen något hemlighetsfullt, något bakom, som ingen vet. Ho, hej, vad glädjen stod högt! Det ångade livslust av varenda päls. De skrattade och berättade. Visste någon att kungen påbjudit: hädanefter skall lag skydda ren och lapp bättre än hittills? Kungen hade sagt det till höga herrar, höga herrar till lägre, och nu var det gånget från topp till topp som majeldar tills de hunnit hit och sken över deras tillvaro — och de jublade. En sån kung! Ingen visste det säkert, men alla kunde berätta det. Aldrig mera skulle de plocka upp sina dödsskjutna djur under förbannelser. Om nu bara fan ville ta gråben — de skrattade. Björn, det var ingenting. Honom hade Klämmet utrotat. Och nu kommo historier. Hade någon hört att Klämmet nyss varit i färd med björn? Renfett rann i mungiporna på honom, som frågade. Åh Klämmet, björnmannen: i honom bodde mera än hin håle visste, fast det aldrig fick ord. Då han var ute sist, hade han skjutit ett felskott, björnen rusade på honom. Klämmet stöp i brådskan, fick handen i den öppna björnkäften, grep tag i tungan och höll fast. Det gällde livet. Klämmet kastades som en vante omkring, men höll, famlade efter kniven, fick honom i handen och stack så blodet forsade. Det var en seglivad best. Tänk över 30 stygn innan han stöp. Huden var platt fördärvad och där fanns icke fläck på den, som ej rann röd av blod. Men då björnen låg död, låg Klämmet bredvid honom och levde, men det syntes ej på honom.

”Var du inte rädd, Klämmet?” hade länsman sedan en gång frågat honom. ”Ja, tyss rå på’n”, sa’ Klämmet. Men nu hade han varit ute med sin sista björn likväl, och den hade han inte rått på. Det sägs att hela huvudsvålen följde med, då björn bet. — ”Ja-ja, han är heller inte riktig se’n”, sade en. Ja, far hans, Nila, var en konstig kropp, det med. Om honom var det många svarta historier — hade någon hört då han lät döpa sonen sin, Klämmet, björnjägaren? De storskrattade; det var nog en glad historia, en så’n historia! — Men då kom Sjul på skidor, åkte fram till hopen, slängde skidorna och föll som en trasa bredvid Gåli. ”Puorist, Sjul, puorist”; han svarade ej, låg endast och stönade. Gåli stirrade på honom med ostadig blick — hon var full redan — och järnpipan, fylld med hurv, slängde i mungipan, ville falla, men nappades efter och stannade. ”Drick nu, här är gästabud.” Hon räckte honom en skopa brännvin, men den slogs ur handen på henne, ”ditt fyllvrak, som du är!” skrek Sjul och grät högt. ”Son min, son min” — hon kom ej längre av förskräckelse — hon tänkte väl säga, ”jag är din mor”, men dit hann hon aldrig, förr än Sjul var mitt uppe i en historia och den var hans egen och den strypte skrattet i struparna runt om. Ja, det var dimmans fel, ty ingen kunde se något, hur kan man begära det, då den är så tjock, att den kan klippas i remsor? Man hade ju ej hört till ett ljud eller sett ett spår på hela vintern, och just den dagen skulle de komma, komma ett helt följe med vinden, så att renarna icke kunde vädra; men att det skedde, som nu kom, — herre Gud i himmelen! Utför berget hade det gått i vinande. Fetaste renarna lågo döda på stället, och resten, alla de flera hundra, jagades av vargarna — faen! i ett huj mot stupan och utför. Tusende täta knäppningar i tusen springande klövar upphörde, där stupan vek in, och så ingenting förrän kropparna dunsade djupt nere tätt som jordklumpar, som falla ur en stjälpkärra,

Sjul grät; församlingen svor och larmade.

”Femton stycken har jag kvar, vem är det här, som vill ha en fattig dräng, femton stycken, bara femton.” ”Bara femton”, lallade Gåli efter — ”nu ha vi inte flera” — hennes tårar runno.

”Vargen, vargen, släppte du den?” Vad hans historia gick sakta: ”Skulle du Nila, skulle du Lars Abram: skulle du Nich-Nichsen — tro-tror ni jag är tokig?” Nej, vad han det inte hade gjort! Det var nu två dagar sedan. Bägge två hade han ränt efter, förlorat spåren, där renarna gått i hopar på en myr, fått ögna dem och ränt igen. ”Ja de ä’ hårdsprungna satar”, sade en. Nere i skogen hade det gått undan. Sjul hade sprungit med skidorna medan svetten rök om honom. Där vart mössan efter; hon hade strukits av i skogen — och äntligen hade han sett en varg — den största av hopen — i en bergstigning. — Nu gnisslade och gnydde det från alla som hörde. ”Nåå?” De skreko av iver. Ja, det hade burit uppför, mest i sicksack; det var brant, och där hade skinnpälsen blivit efter — den var för tung och varm — och se’n hade han ränt i underkolten. På höjden hade vargen stannat. ”Bet han emot?” Nej, han hade legat som en rem efter snön, då det bar utför igen. Sjul efter. Där hade det varit att se sig för — här stirrade allas ögon — berget var fullt av branter, skog och vindfällen. Han hade naturligen aldrig släppt vargen ur sikte, men måst väja för träden, ligga på sidan, skeva i snön med skidorna för att vika — här böjde sig åhörarnas kroppar efter, utan att de visste det, — och då berget drog sig inåt vid bråddjupen, hade han under farten hukat ihop sig, spänt de böjda benen och legat an, han hade gjort hoppet med horisontala skidor — det gick en rörelse efter hela raden, som om de susat utför ett djup —: ”Sjul, det var en skidlöpare!” Herre Jesus en sådan karl! Gåli hade fattat i hans päls såsom för att dra honom upp ur en håla; hennes tandlösa mun var vidöppen. Grön gimpa syntes på tungan.

Då hade vargen vänt och gått uppför igen och så uppför och utför hela dygnet. Hade det icke varit månljus, hade han sluppit.

Äntligen på en sjö, knappt hundra alnar före, hade han stupat av trötthet, stigit upp igen, stupat. — Var enda en av dem, som hörde, liksom grep efter en kniv för att sarga kanaljen. — Sjul hade icke varit mindre trött och slut, hjärtat hade bultat uti honom, nästan till döds. — Gåli mumlade sakta sitt Fader vår, det grep henne. Attje mijen, jukko leh almisne; ailesen sjaddes to namma, påtes to rik, sjaddes to situd; vad kunde hon annat, det gamla kräket? Men då han hunnit fram, hade vargen rest sig igen på sina sargade fötter och grinat med öppen käft — Gåli: ho almesne, nau ai adnamen noln — men då hade Sjul stannat för att pusta, innan han gjorde slut; de hade sett på varann, han och vargen — det fanns ej kring grytorna ett enda öga att det ej begärde blod — ”du har gjort mig till en fattiglapp, du, du, du satan!” Och sedan hade han slagit ihjäl honom med staven, och sedan hade han hackat och sargat och påtat uti honom med sin korta kniv, ”du, du, din satan!” innan han sjunkit ned över det trasiga odjuret och fallit i dödlik sömn. Vadde miji farten aiken — — Gåli bad än.

Här såg sig Sjul omkring liksom för att se var han skulle sjunka ihop — en fattiglapp! såg modern som genom ett silande tjockt regn och kröp in till henne, föll ihop och tjöt.

Varenda en hade sprungit upp, och alla skreko och lade ut att så, så och så, men Gåli kände sig liten, rörde onykter och förkrossad Sjuls hår som i en dröm och läste sitt Fader vår.

Lovad vare Gud, som givit de elända att döva sorgen genom bön.