Senjens storbjörn

←  En ringdans medan mor väntar

Ådalens poesi av Pelle Molin Senjens storbjörn

Sjul  →

SENJENS STORBJÖRN

En historia från Tromsö stift

Gårdsmannen på Kvanaas hade lagt sig till vila en månskensnatt under uppfrosten.

Käringen låg vid hans sida och snarkade. Hennes mun var öppen. Genom två luckor i hennes bruna tandrad gick andan ut och in under oljud och jämmer. Det pep i hennes näsa som ett fjärran skrik av en lom.

Månen var full och sken som den kan göra endast häruppe. Hela Senjen, den stora ön, med fjäll, åkrar och gårdar, låg som i ett elektriskt ljus. Husens fönster glimmade. Fjällen vitnade och blånade. Varje grässtrå på gårdsplanen blänkte av frostens silver.

Gårdsmannen kunde icke sova; det var käringens och hans väntans skull. Hans väntan kittlade honom i kroppen. Käringens pipande näsa varslade en fara, en jämmer, en olycka. Det liksom ropade till honom fjärran ifrån av en i nöd stadd — det var käringens näsa visserligen, visserligen! — och det var ändock så obeskrivligt hemskt i den tysta natten.

Han steg upp och tassade omkring på golvet med ohörbara barfotasteg. Han bar på ett hjältemodigt beslut, men det syntes icke på honom. Han skulle göra en hjältegärning, men han skälvde vid tanken på det avgörande ögonblicket, som skulle komma förr eller senare denna natt. Bössan lutade mot dörrpanelen och tittade mot taket med sitt djupa och svarta öga.

Vid fönstret ställde sig gårdsmannen, som var en tysker, och såg ut över fjället och slätten: där i klyftan skulle Senjens storbjörn komma som ett stort bylte med gnistrande ögon. Huru de skulle göra upp sina affärer i tysta natten visste den store i höjden! Om han ändå hade skrutit mindre — om han hade låtit vara att lova så stort, att storbjörnen skulle dö för hans hand denna höst och denna vecka! Handelsmannen på Gillbostad, hans gode vän, skulle grina åt honom flera år, om han icke höll sitt ord.

Ett stilla tramp hördes. Det växte och kom närmare. Tyskens varma bön om ett uppskov till nästa natt hade vår herre alltså icke hört!

Björnen!

Där kom han utför sluttningen, utför backen. Han gjorde sig ingen brådska och hade ingen rädsla. Han stannade gång emellan och vädrade — stod mörk och tjock som en fläck i det månglänsande landskapet målerisk och jovialisk.

Natten förut hade han gjort ett besök i granngården och försökt sig på porkan, den stora slaktsuggan. Man hade väntat honom. Folk hade haft gevär och hållit sina ögon öppna. En åtel med självskott hade placerats på lämpligt ställe, och det oaktat …! Så konstigt hade det tillgått, att självskottet lossats av sig själv och narrat jägarna att löpa till — och under tiden var det som bamsefar var sta’ och tog porkans liv. Hon skrek i början för det hon tyckte det var farligt. Och då hon kände, att det gjorde ont, satte hon i väg med ett illvrålande som hördes över halva Senjen. Då kom folk och bamsefar gick hungrig till fjälls.

Björnen stod ett stycke uppe i backen och vädrade med framsträckt huvud. Gårdsmannen stod vid fönstret och såg på honom medan hjälten inom honom ropade på dåd och stackaren i hans inre grät och bad om uppskov till en annan natt — en mörkare. Käringens näsa pep och kved. En koskälla hördes från ladugården och strax därpå ett fnysande från bamsefar.

Nalle satte i gång utför backen.

Han gick runt fjöset och såg sig om med en humoristisk kännaremin i ögonen. Han hade gått in i ett fjös förr och tagit en kossa; han var säker på sin sak.

Varje hans steg utav de stora, varma labbarna smälte frost. Visset gräs tittade upp och undrade.

Gårdsmannen hade vågat sig till förstugudörren, som han höll på glänt och färdig att genast slås i lås. Han undrade han med.

Det klang av glas i den tysta natten.

En ko bölade och skällkon slängde sin skälla. Den ko, som stod närmast det lilla fjösfönstret, hoppade långt in i sitt bås, trängde sg mot krubban, vände sig dubbel och såg sig om. Hon hörde nysningar och såg en stor labb i fönstret. På väggen skrapade det av klor.

Frisk och kylig luft strömmade in i fjöset; korna skälvde. Ut genom fönstret gick synlig varm ånga och den starka lukten av djur och gödsel; björnen skälvde, men av begärelse.

Hittills hade han gått lugnt tillväga och icke visat någon iver, men nu hoppade han upp efter väggen och höll sig fast med bägge framtassarna i det högt sittande fönstret. Baktassarna skrapade och klöste längre ned. Han fick ej en blick in i fjöset förrän han ramlade tillbaka.

Den blicken piggade upp honom.

Men då han såg sig ur stånd att direkt från den släta väggen kliva in genom fönstret, betraktade han med illslug uppsyn slipstensställningen strax bredvid och beslöt att hava den till trappa. Alltnog han klev upp — och det såg i början lovande ut. Hans huvud var i jämnhöjd med fönstret, som var litet på sidan av slipstenen. Med framtassarna skulle han just taga ett säkert tag i fönsterkarmen, då — slipstenen började bli orolig och gå runt.

Bamsen trampade och balanserade. Slipstenen vickade hit och dit och gick ett slag runt. Den ludne fyren tumlade överända, i det han linjerade väggen med djupa klösningar av varje sin klo.

Han brummade ilsket, och ett ängsligt råmande svarade från fjöset.

Ett fönster öppnades i huset och en käringröst ropade ut i månskensnatten:

”Far! Var är du nånstans?”

Men far låg i den lilla träfästning med skottgluggar, som han enkom gjort för denna nattens händelse och placerat under stabburet. Han svarade icke: han hade en propp i halsen.

Bamsen klev på nytt upp på slipstenen, trampade balans ännu en gång, men slog överända och stötte käften mot fjösväggen. Nu röt han.

Han kom ur humör, såsom lätt är att tänka,

Ännu en gång och under växande ilska steg han upp på det runda, rullande öga, som föresatt sig att skydda kossornas på Kvanaas. Ännu en gång trampade han, klöste han, balanserade och vickade och än en gång —

Han kom gränsle på slipstenens järnaxel och föll baklänges mellan två vingar i svängkorset.

Järnaxeln hade träffat honom illa; han var halvt bedövad en kort minut.

Så tyst det vart.

Tysken stack fram huvudet som en nyfiken vessla. Han såg på den svarta gossen vid slipstenen — så präktigt skotthåll! Icke mer än femton alnar. Det ångade ännu ur det krossade fjösfönstret. Månen sken vit och stor — eller var det det slätrakade, runda grinansiktet på handelsman i Gillbostad?

Skulle han skjuta?

Ja, det skulle han — och befalla sin själ i försynens händer. Men i detsamma steg bamsefar upp och utandades sitt brinnande raseri i ett långt vrålande och ett skrik, som kastade tysken huvudstupa in i förskansningen.

Så dunsade det. Det var hela slipstensgrejan, som storbjörn slet från väggen och skickade ut på gårdsplanen.

Han — björnen — kände hungern egga sig. Det luktade ko så läckert. Han började lufsa omkring fjöset i början sakteligt och eftersinnande, men sedan allt mera hetsigt. Tak ville han ej pröva på i natt; han hade fått nog av att klättra. Fönster funnos ej mer än det enda, där den härliga, luktande ångan vällde ut i månskenet. Men vid tvärändan av fjöset var en liten glugg — med tunnbräder omkring och en hög inunder. Vad slags — förstår man.

Då stannade bamsen och tänkte, och sedan han tänkt klev han upp på högen, stack sin tass genom gluggen och förde den så långt in som möjligt var. Han kände den skarpa gumpen av en ko, som skuttade och slängde sig i sitt bås. Han hörde en förtvivlad konsert av de andra korna och hörde bindslena rassla. Den gamle storbjörnen! Han klämde sig tätt intill väggen för att nå långt och åtminstone få klösa. Käften stod halvöppen och visade tänderna, som löpte i vatten — i seg saliv, som sakta steg över bräddarna och sakta sänkte sig mot gödselkasen i två månskensbelysta silvertrådar.

Bamsen stod länge — så länge tyst och orörlig, att tysken kröp ur sin fästning och sakta smög sig fram.

Bamsen stod länge, men i ett nu drog han ut sin tass och angrep väggbeklädnaden. Samma sekund var det ett levande väsen med lyft gevär, som tog till fötters och försvann.

Bräderna bräcktes och klöstes i trasor, smulades och ströddes omkring på gödselkasen. Det smällde för var och en, som lossades. Det skrek i spikarna, som drogos krokiga ur sina rostade hål. Det dunsade och var oväsen bakom fjöset, och inuti var det ett levande liv, som aldrig förr under tyskens tid, så länge han varit på Kvanaas.

Väggen blev i hast naken, men hålet blev icke större. Den gamle ludne gossen stod missnöjd bland brädstumpar, splinter och stickor.

Så lockande gott det luktar ur gluggen! Varma levande djur! Han måste sticka in huvudet och vädra litet.

Den gamle bamsen — han hade grå hår i pälsen — led mera än de stackare, som därinne sågo det ludna huvudet och de små stickande ögonen. Korna sleto i sina kedjor och vände sina stora ögon så att de blänkte som tefat inne i fjösets skumrask. Men hur de kastade sig, så sågo de detta lurviga huvud snusande föras fram och åter i gluggen.

Nu gick sista avdelningen i rykande fart. Än en gång bearbetade björnen den förargliga gluggen, så att stora stycken av stockarna revos loss. Han rasade, röt — och om man kan säga det om en svulten gammal björn — han grät högt. Han hoppade jämfota och svor på björnavis. Han kände sig gammal och övergiven. Kasen, som han stod på, luktade ko; han rev i den. Hon stank så retande; han började krafsa i den. Och då han väl kommit i gång grep honom raseriet, och han kastade gödseln vida omkring, så att stora stycken klaskade och smällde mot väggen. Han arbetade och svettades och gav sig icke förrän hela högen var kringspridd och skingrad.

Då gick han.

Bakom knuten mötte han tysken. Bägge stannade — men tysken föll huvudstupa och svimmade. Skottet gick av och kulan visslade förbi bamsefars öra så elakt, att han beslöt sig för att lämna detta ställe.

En sedvänja var på Senjen att man skulle varsko varandra, då björn kom fram till en gård.

Han, gårdsmannen på Kvanaas, gav sig i väg till en granne då han vaknat ur sin dåning, men hann icke halvvägs förrän han mötte denne. Ja, hos grannar hade björnen nyss tagit en kviga ur en ”grinda”, ett fyrkantigt stängsel, däri småkreaturen stängas in över nätterna. Det var ingenting att göra med den saken.

Men detta var storbjörnens sista bragd.

Två dagar efter —

Två dagar efter gick en lappyngling sin vanliga sex mils väg över fjällen med post. Bössan hängde på hans rygg. Han var känd för att aldrig skjuta bom.

Högt till väders på ett gräslöst fjäll såg han långt nere på en myr den ludne syndaren gå och lukta. Bakom små bergknallar, ömsevis på fötterna och ömsevis framstupa smög han sig närmare: jo det var storbjörnen — och han sköt honom genom ögat.

Men han, som sköt detta mästerskott, fick björnfrossan, då skottet fallit. Han hukade sig ned bakom sin betäckning, satt där skälvande timmar igenom och vågade sig icke fram förrän halva dagen gått.