En ringdans medan mor väntar

←  Historien om Gunnel

Ådalens poesi av Pelle Molin En ringdans medan mor väntar

Senjens storbjörn  →

EN RINGDANS MEDAN MOR VÄNTAR…

Efter den krokiga vägen över Hästberget sprang nu mitt i natten Salmon från Nysvedjan. Nu hade han nytta av sin vana att löpa i skogen med lapparnas knämjuka gång: vägen var oändlig och brådskan stor. Ännu hade han en god bit till bygden och dessutom ytterligare en halv mil innan … vad var det?

Det knastrade i torra kvistar som under en tung kropp.

… innan han om två timmar var framme hos den senfärdiga och hårdsövda kvinna, som han så väl kände från föregående tillfällen av detta slag. Så många hundrade ivriga män, som bultat på hennes väggar och dörr medan svetten — ibland kall av ångest — gjort ljusa ränder i deras sällan tvättade ansikten! Ja hon tog det där yrkesmässigt, vände och vred sig i sin varma säng och funderade på vilken av hustrurna, som nu kunde vara i tur … nej, vad var det?

En häftig fnysning avbröt skogens nattliga frid. Salmon förstod men fortsatte knämjuk och spänstig som en stålfjäder.

I natt skulle han icke vänta så tålmodigt som förr … det var fara å färde i nybygget hemma; han skulle slå ut hennes fönster och dra henne i håret ur det där yrkeslugnet … Gud i himmelen! … Det gällde ju ett människoliv! Klaga sen för nämnd och präst över Salmon i Nysvedjan … håhå! Nej nu!!

Ett ilsket brummande, som strax övergick till ett hostande vrål några få alnar framför! Salmon hade förstått för en stund sedan, att björn var i närheten, men — så nära och av den kalibern! Han tvärstannade: ”jag skall ge honom tid att lugna sig och löpa Sn väg”, tänkte han.

Ur vindfällen och risbråten reste sig besten på två ben och visade sina kritande vita tänder och en öppen käft, röd som blod. ”Är du av den sorten?” sade Salmon. Med ett kattlikt språng nådde han en vissnad granruska från vinterns huggste, såg sig kvickögd omkring och sprang fram till en större fura. Nu stod det icke rätt till; vad var det för en klåpare, som varit framme och svett björnpälsen med en blykittling, gjort honom ursinnig — och tagit till bens? ”Det ger sig väl … det går väl över”, puttrade Salmon förargad.

Nu kom björnen under rytande raseri rakt emot honom. Det här blev en allvarsam sak; gudskelov för den tjocka furan. Nu var hon värd pengar för en obeväpnad man! Kunde han nu endast ha tillräckligt kvicka ögon och sina gamla säkra fötter — annars bleve affären si och så.

Björnen är icke den senfärdiga, ludna klump, som man vanligen tror. I raseriets stund kasta honom hans kraftiga ben i långa, skjutande språng framåt mycket fortare än en senig och snarbent man kan löpa. Då brakar det i skogen; kvistar och torra grenar smälla under hans fötter; stubbar fara som boss åt sidorna; små granar böjas ned som hö. Om han då har ett ärende att uträtta hos en ensam man i skogen, är detta överstökat på två blodröda minuter — om icke Gud är god.

Och knappt hade nybyggaren hunnit sin fura, förr än besten var honom så tätt i hälarna, att det susade om honom. Men nu stod Salmon i lä och spände sina vakna, ljusblå fjällboögon i den ludne gossen, färdig att som en blixt kasta sig undan famntaget, färdig att löpa runt och alltid hava furan emellan sig och den andre under den dans, som skulle börja. Han kände sina knäsenor stå som strängar av fjäderstål, och handen, som låg på furustammen, förnam icke tecken till skälva … nu kom den ludne farandes!

Ett hopp i halv cirkel och Nalle susade förbi, knappt en halv aln ifrån. Det förfelade språnget slutade med ett tvärstopp i mossan, däri nosen plöjde en liten väg. Ett larmande ryt … mossan revs upp i tvärvändningen … den stod som en sky … och så kom han igen i blind ilska … gjorde hastigt halt invid trädet, då han såg Salmon vika undan … rusade nu efter honom men kunde icke hålla cirkeln så snäv som Salmon; hans kropp var för lång … och så bar det sig igen, att han sköt fram och tillbaka i spetsiga vinklar … gjorde tvära vändningar och kast som en skrämd gris … kastade om … stötte emot … röt, så att dö slamrade om det … klöste i mossan, så att den magra sandjorden tittade upp med avlånga gula ögon … men kom alltid på sidan om Salmon. Kvistar knastrade, och alla små stenar rasslade och skreko.

Solen hade gått ned för en god stund sedan — en timme väl. Men det var ljust som på dagen. Strax efter midsommar var det, då här i våra uppsvenska bygder ingen natt är under de två timmar, som solen sover.

Luften var ljust gul med eldfållade små moln i väster. Salmon och björnen dansade i det trolska ljuset sin lidelsefulla ringdans på Hästberget, den ene sjudande och bullersam, den andre snabb och tyst.

Och mor som låg hemma i vånda!

Av ortens björnjägare var Salmon den främste. Allt intill Dorotea socken fanns ingen, som haft sådan lycka i björnskog. Han hade till dag och datum skjutit flera än tjugu björnar, det man visste säkert. Själv sade han tjugufem, och det kunde vara sanning. Men aldrig förr än denna lidandets och nödens och brådskans natt hade han sett maken till denna. Han kunde icke förklara detta ofantliga raseri … och denna envisa löpande kanalje, var han kanske jagad och sårad, hade man berövat honom ungarna? Nej, det fanns icke en bloddroppe i de bruna håren.

Inga skott hade hörts i skogen alltsedan tjädern slutade spela. Nu — nå här var endast frågan att kunna akta sitt skinn.

Nalles små stickande ögon glödde. Ryggens hår låg, tätt, slätt, bakåtlagt. Öronen hade han dragit intill huvudet. Det låg någonting av isande beslutsamhet hos denne kamrat i skogen. Utan ett ögonblicks uppehåll jagade han efter den magre nybyggaren, men sprang nu i cirklar runt, runt, försökte knappa in dem och komma rakt på fienden, men sköt då alltid för långt och måste vända i en spetsig vinkel. Salmon var varm i händerna efter detta oavbrutna gnidande av furans stora bark. Kanske hade de jäktat i tio minuter, kanske mindre, kanske mera. Tänk innan folk skulle komma häråt och göra ett slut på historien. Och mor, som hemma kämpade med döden! Nu ropade han: —

Hjä-ä-ä-ä-älp! Hallå-å-å-å-å-å!

I ett tystnadens ögonblick kunde Salmon höra hundarna från bygden, där de under natten sutto på stugubroarna, lyssnade till varandras skall och skällde tillbaka, till dess ett dussin stämmor blandades. Det grova målföret hos nämndemannens älghund hördes gång efter annan, men det tjutande, melankoliska, dödspående skallet hos kyrkväktarens hynda var som ett långt snöre utan knutar och ändar … skulle ingen enda bonde vakna under sin fårskinnsfäll, stiga upp och huta åt dem, höra vad som stod på en fjärdingsväg till skogs och komma till hjälp?

Haall-å-å-å-å! Hoj!

Och Nalle fortsatte med sin manöver; kunde någon fatta ett sådant raseri! Ibland snuddade han tallen så nära, att pälsen skavdes, men alltid var Salmon några tum på sidan, kall i blicken medan svetten rann utav honom i små floder under kläderna. Den fina mossan hade han med sina näverskor — först trampat stora hål uti — så gjort stora revor uti — slutligen alldeles flitt undan — och nu sprang han på en rund upptrampad cirkel av naken jord. Så hade den ena näverskon lossnat och gått i spillo, medan den andre ännu hängde fast, men uppfläkt så att några blödande tår syntes.

Och mor, som arbetat hela aftonen med sitt — och väntade … väntade!

Nalle bytte om taktik. I stället för att ideligen springa började han kasta sig, slänga sig, hjula, snurra på sin bak, såsom björnar pläga göra, då de förfölja en jägare, som fattat post vid ett träd och som de icke hinna eller träffa med språng på alla fyra. Jag berättar som mig är berättat.

Så kastade han sig omväxlande på framfötterna, och bakfötterna, men emellan varje gång stack han Salmon med sina vassa, ilskna små ögon.

I torparen från Nysvedjan kokade det. Icke av rädsla för björnen, men av aggande oro för mor hemma i stugan — med tre gråtande barn omkring sig, i väntan på det fjärde, som … ja, det var icke gott att vara ensam och fattig mitt på skogen långt från människor och hjälp i nödens stund! Nåde Gud den fattiger är 1 denna världen!

Salmon gled kring furan, och hans tankar gledo med:

— och då han sprungit från sin stuga med öronen fulla av jämmer, med ängslan vaggande i oroliga vågor i själen, hade han känt sig som ett rullande grått viternystan, som kastas fram av trollformler och osynliga händer efter en mörk hemlig stig. Det hade nog funnits inom honom det som kastade honom fram denna ljusa midsommarnatt. Och nu var han spikad fast på Hästberget, hans eget gamla Hästberg, där han prövat så mycket av fara och tur …

Björnen rullade sig, och Salmon gled med armarna slagna omkring furan.

… såsom den där gången — han kunde se platsen hit då han räddat sitt liv med ett skott, då björnen redan stått framme vid skidornas brätten. Eller då en gång Nalle låg på en nyss riven kviga och tuggade på hennes juver, medan hon ännu levde. Hon hade slängt sitt huvud, så att skällan hade pinglat så besynnerligt, icke såsom från ett betande djur eller ett idisslande … ja den björnen hade visat tänderna … sprungit ett stycke in i grantjälen men kommit rytande tillbaka emot Salmon och hans följeslagare. Salmon hade stött en torr granruska i hans gap, och kamraten hade stått med deras enda vapen, en yxa, i högsta hugg: ”kom du — din — arme — hundra, tusan!” … och björnen hade vänt.

Aldrig hade Salmon sett maken till björnfrossa som hans, kamratens, på väg hem efter detta. Den skakande uslingen hade sett en björn bakom varje träd och varje sten i höstkvällen och ideligen tittat sig åt sidorna: ”där är han, Salmon — Gud nåde oss!” Ja det hade varit tider i skogen här uppe!

Nalle fortsatte i vanvettigt raseri. Barr och mossa hängde i hans päls. Det ångade av honom. En talgoxe kvittrade: vad månne det var? Vem månne det var, som icke hade tid att sova den korta stund, som solen själv sov under denna härliga sommarnatt?

Och nu satte sig odjuret på hasorna för ett ögonblick, men kastades upp igen av sitt brinnande blod och gick — gick! emot trädet, där det stannade med ett överljutt flåsande några få tum ifrån Salmon. Det såg ut, som det var björnens mening att på detta sätt skrämma den oangriplige ifrån hans fasta värn. Käften grinade halvöppen. I den litet kyliga natten blev Nalles andedräkt synlig som en svag ånga. Nu kände Salmon en kall kåre efter ryggen: hans skinn liksom krympte. Omedvetet grep han sin slidkniv … måste han låta sitt liv? Björnen hade sitt huvud tätt intill tallen; en aln ovanför hade Salmon sin hand. Det var icke tio tum från björnens käft till nybyggaren. Kunde han nu slå mannen ned, skilja honom från furan, skulle resten bli ett arbete på en minut.

Salmon grep säkert fast med vänstra handen, måttade åt björnens vänstra öga och sänkte sin långbladiga kniv med en snabb rörelse. Någonting rött och varmt sprutade uppefter hans arm, vad det nu kunde vara. En svidande känsla stack i hans axel, och medan björnen, vimmelkantig av hugget, hoppade högt i vädret där han stod, högt i vädret som en boll, under ett avgrundsvrålande, såg Salmon att han fått sin rock söndersliten och sitt skinn rispat. Nu visste han, att leken icke skulle ändas förr än en av dem låg kall och stilla. Hade utsikten till en uppgörelse i godo för en stund sedan varit ringa, var den nu ingen. Det syntes tydligt att nu skulle det gälla för Björn-Salmon, om han ännu var Björn-Salmon. Nu skulle enderas liv spillas, men knappast björnens … i sådan ojämn strid. Salmon tänkte: ”det är icke jag, som blir änkling i natt; det är mor, som blir änka … mor, som väntar mig.”

Nalle dansade som en besatt, skummade, väsnades och skrek. Han sprang icke längre i lovar. Han stod vid trädet i upprätt ställning och bet å ömse sidor efter nybyggaren. Barken klöstes och föll till marken i stora flagor under klornas jämna piskande. Salmons klädslarvor fingo också sitt. Axeln var halvnaken och våt av blod, men den hand, som höll kniven, rörde sig oavbrutet och var alltid färdig.

Solen gick upp. Det berg i söder, som syntes från detta ställe, stod i violett och drömde, utom i toppen, som var vaken och skinande röd av solsken. Så här dags borde Salmon varit hemma med hjälpen … hemma i stugan … som nu skulle bli ödsligare än förr … barnen jagade ut i bygden att tigga och lida nöd … far borta för alltid … en historia från fjällbygden … en riktigt svart obygdshistoria, sådan som de kunna vara här uppe.

Det, som nu hände, gick i virvlande fart.

Än en gång övergick björnen till sina kastningar, rullningar, volter och äventyrligheter i den högre gymnastiken. Salmons ögon voro blå och kalla som en frostnatthimmel — veko icke en sekund ifrån den hoppande besten, som, inom håll, alltid möttes av en kniv, som fördes viggsnabbt. Salmon kröp ihop, rätade ut sig, smög, smet, rann omkring trädet. Näverskon var genomtrampad och hade åkt upp på smalbenet, där den ibland vred sig runt och gjorde röda ringar i skinnet. Den vänstra handen, glidhanden, stödhanden, var uppsvälld och full av blåsor, somliga höga och fyllda, andra spruckna, tömda, svidande.

Och så hände det sig, att Salmon en gång sjönk ned på knä. Då hade han vilddjuret på knappa två fots avstånd. Innan han rätade sig igen hade han björnens ögon inpå sig och kände en het, odän luftström, då den grinande björnkäften öppnades och slog ihop med en smäll och ännu en gång öppnades. Det var så nära, att Salmon då skulle mistat känningen av sin skyddande tall. Det svartnade och blev rött för hans ögon för en enda sekund, men nästa sekund hade han baklänges glidit undan — och den därpå följande sekunden, då han trodde dödsminuten vara inne, rörde sig kniven och skar i något mjukt och — på fötter var han igen, Björn-Salmon!

Nalle släppte sig ned från sin stående ställning och rusade blint efter honom, försökte snedda runt och gjorde verkligen två hastiga rundresor icke långt från trädet; men då han försökte skära in, var farten för stor, och försöket slutade med ett för långt språng och en tvärvändning. Han röt. Ett par slimsor av inälvor hängde och slängde ur ett sår. Damm och jord och mossa och barr förtogo dem deras verkliga färg. De sågo ut som grå trasor på en brun jacka.

Solen nådde furutopparna, där valplatsen var. Nalle reste sig på sina bakben mot Nysvedjebyggarn, kom fram, grep i raseri furan om livet, som om det varit hon som skulle läggas i bänk. Tassarna slogo ihop på baksidan. Salmon grep fast i den högra, lutade sig hastigt åt höger och sänkte kniven en, två, tre gånger mellan björnens revben med syfte åt hjärtat. Salmons läppar voro blå, skrumpna; tungan var torr i munnen; ögonen gnistrade. Ännu var Salmon Björn-Salmon!

Och Nalle sjönk på stället, rullade baklänges, men studsade upp igen, sprang i en virvlande krets inåt småbuskarna, som böjde sig som säv, kom tillbaka, steg ännu en gång i brottareställning fram, fick på nytt smaka den långa kniven och snurrade runt.

Salmon var i en underlig sinnesstämning. Inom honom vaggade, som han tyckte, röda vågor fram och tillbaka, marken gungade under honom, och ögonen sågo icke riktigt … ”det vore dumt att svimma nu”, tänkte han och drog djupt efter andan: ”jag får icke gå under för mors skull”.

Någonting rörde sig uppe i furans krona. ”Det var en djärv fågel, som sitter där”, tänkte Salmon och högg ännu en gång björnen till möte, ännu en gång mellan revbenen.

Salmon mäktade aldrig riktigt skildra det som nu kom, då han ibland berättade historien. Men Nalle hade tumlat som en hösäck och vält sig. Han hade hoppat på stället och vrålat högt. Han hade sprungit små susande snabba krokar på stället, sade han. Det oskadda ögat hade glimmat som ett eldkol och stuckit som en syl, men det andra hade varit gömt av blodlevrar, sade han. För varje steg, för varje flåsande suck hade blodströmmen stått som ett grovt spö, som ett skackelämne så grovt, påstod han, och mycket hade det gjort, att det gick som det gick, att Nalle inte givit sig tid att stanna ett ögonblick, draga skinnet över såren och vrida håret i en tått över dem, såsom de bruka ibland, som han sade och påstod. Om han ljög eller ej, vet jag icke. Han är för övrigt inte den ende, som haft att berätta om sådana ting. Det är många konstiga historier ur våra skogar här nordpå.

Solen hade stigit högt. En glimmande guldtråd smög sig genom barr och löv till stridens fura för att se vad som stod på. Runt om sjöngo trast och fink. Järpen visslade i sidlandet, och tranan ropade från träsket. Vinden låg från bygden i dag.

Ännu en gång stod björnen upprätt vid furan, men den käft, han öppnade, var full av blod från genomstungna lungor. Än en gång smög Salmon undan i en halvrund rörelse och än en gång nyttjade han kniven: det tog rätt i hjärtat. Än en gång: det tog i halsen. Och den sjunkande, blödande, ludna massan fick rasande hugg på hugg … i bringan … i huvudet … i ramarna … i sidan … “Där har du”, skrek Salmon och svor en kötted … ”där har du! … där har du för mor! … där för ungarna! … där för hela natten, din satans djävel! vill du dö? … vill du? … vill du? … vill du? … vill du?”

Björnens sista rytande kvävdes halvfärdigt, och som genom ett silande höstregn på en fönsterruta såg Salmon genom svett och tårar, hur Nalle reste sig igen, föll, reste sig, skalv i ryckningar, föll ännu en gång och — låg där.

Salmon sjönk ihop vid furans fot. Han var dödstrött och ledbruten; nu kände han det. Hans högra hand hängde som död, men höll ännu kniven. I denna ställning träffade honom några solstrålar och kysste honom på kinden.

Han klippte med ögonlocken och ville mota sömnen. Han tänkte: skulle han fortsätta i sitt ärende … det kunde ju hända, ja … eller skulle han vända om och gråta över liket hemma? Det var en så sugande ångest uti honom. Han skulle nog aldrig slippa olyckan denna dag, vad heller som var. Den fattige får veta, att han är till i denna världen. Vem skulle han få att bära liket över skogen på lördag … det bleve dyrt … kistan fick vara omålad som fattigfolks kistor i vanligheten … häradsdomarn hade bräder vid Lillsjösågen … häradsdomarn var den värsta gnidare, som fanns … det är en hop karlar, som bära en lång låda över kavelbron på Långmyran … vem ligger i lådan? … att de kasta den ifrån sig så där! … och springa kring ett träd efter en björn … det är mor som ligger och väntar på dem … hon får alltid vänta …

Och så somnade Salmon.

Vid pass en halvtimme därefter är det något, som rör sig i furans krona. Det sticker fram ett huvud, drar det tillbaka och sticker ut det på andra sidan. Det är björnhonans unge. Han är oviss på betydelsen av denna djupa stillhet efter detta långa larm. Men han ser, att mor gjort fred och den andre med, och han känner längtan att komma härifrån. Han har icke varit litet rädd häruppe. Nu sätter han tassarna intill stammen och börjar masa sig ned. Det går sakta till en början …

Det var icke en vettig mans blick hos Salmon, då han väcktes av ett tungt bylte, som föll ned på honom. Det var hos honom, då han rusade i väg till bygden, något av ett jagat vildbråd, en vettskrämd grå tuss med något av svansen mellan benen. Där fanns ingenting alls av nattens hjälte, av Björn-Salmon. Det var endast en svulten nybyggare, avkvistad och allena, som sprang för sitt fattiga liv.