Historien om Gunnel
| ← Kärnfolk |
|
En ringdans medan mor väntar → |
HISTORIEN OM GUNNEL
Nu var det Sago-Gunnels vackra gosse, som talade — — ”och då denna herrns hastigt påkomna sympati bör förklaras … är det antagligt att jag påminner er om någonting som varit er kärt i ungdomsdagar … ett ansikte i älskog … en ljuv stämma … eller ett hår, blont och burrigt som mitt …”
Den unge mannen talade långsamt och med en sävlighet, som var gjord.
Inom honom ropade Sago-Gunnel sin förtvivlan efter händelsesommarens kung, som övergav sin drottning och ännu mer. Inom honom ropade hans barnaårs nyfikenhet och hans ynglingaårs hämndbegär, Inom honom ropade en händelse i fjällen, en händelse i sommarsol och vintersnö: Sönderslit hans hjärta och lägg hans sinne i sorg!
— — ”ja, mor var blond som jag. Håret var burrigt och krusigt. Hon hade mina ögon och jag har hennes blick. Icke kände herrn henne … Sago-Gunnel, Gunnel Björklid …?”
Den äldre herrn blev alldeles vit i ansiktet. Han öppnade munnen för att säga någonting — men teg.
— — men vem vet”, sade den unge, ”de vägar och stigar, som människor gå? Icke kan jag veta var en professor i sten har gått i sina dar. Vi ha märkliga stensorter hemma hos oss i fjällbygden.”
Han riktade ett par blixtrande blå ögon på den andre, men blicken besvarades icke. Han såg ett stelnat ansikte, som klippte med nervösa ögonlock, och en skrivkarls hand som höll ett fast tag i räcket.
Ångaren gick upp efter en vacker flod, mellan höga stränder. Timmer flöt i gula korpralskap och kompanier förbi. Kaptenen hade vänner vid sitt punschbord och skrattsalvorna gingo i vågor och fall.
— — ”Gamla mor ja! Hon är död nu för länge sedan. Det blev tungt för henne att bära på det där … och så föll hon samman under det. Det var den enda sorg hon gjorde mig — Gunnel Björklid — och det var under frätande tårar … Jag förstår icke vad som hakade henne fast vid livet. Ibland tror jag att det var jag, hennes son — men åter igen var det icke jag, utan någonting annat, som jag icke vet. Jag fick aldrig riktigt tag på henne … på det där, som låg bakom och som ingen visste …”
Han sparkade sin näverkont längre in under bänken och lyfte sina blå ögon mot den andre.
— — ”Ni kommer och säger, att ni känner en egendomlig sympati för mig, som ni aldrig har sett förr! Henne skulle ni ha älskat!”
De blå ögonen släppte icke sitt tag. Nu sågo de hur den andre liksom kröp samman och fick ett ännu stelare ansikte. Så gick den blå blicken till en elegant resväska, som vände mot honom en silverplåt med vackert namn. Han nickade för sig själv.
— — ”Ja, se, det hade hänt henne en olycka en solig sommardag … och så fick hon en annan olycka, och det var ett barn — det var jag. Förr hade hon gått som ett ljust och fagert människotroll på sin sätervall och sjungit och diktat solsken från morgon till kväll, så det blixtrade och blänkte om henne … jag fick aldrig höra henne sjunga solsken …”
Han såg på den andre och så ljöd åter hans stilla, tankfulla röst:
— — ”och den jag har att tacka för det — honom har jag förbannat så länge jag haft det vettet … Jag sitter här och berättar er en historia, som icke intresserar er … och passagerarna gå fram och tillbaka och undra på att en yngling från fjällen och en fin herre från Stockholm eller Uppsala ha så mycket att överlägga om … och bondbyarna på ömse stränder tåga gröna förbi i midsommarsol … och livet kan vara vackert ibland … men ingenstans kan jag glömma, att jag har några förbannelser att dagligen läsa över en okänd man … Jag tror ni fryser mitt på heta sommardagen …!
Ja, gråt fick jag över vaggan min — och underliga poesier. Kärlek fick jag över allting annat. Hur hon kunde kyssa och viska ’gossen min — gossen min!’ kan ni icke fatta. Hade ni fått en kyss av henne, skulle den aldrig gått ur ert minne. Ja, Gunnel Björklid kunde kyssa … gud vet vem som lärt henne …”
Professorn kastade en hastig blick på den unge mannen och mötte ett par kallt illmariga ögon.
”— — och det doftade alltid skog av henne, då jag borrade min lilla näsa intill hennes barm … skog och förunderlighet … och någonting av ett fagert fjärran, som jag fattade och njöt, men som jag aldrig kunnat kalla vid namn …”
Den äldre satt stel och tyst.
— — “De ha berättat mig mycket om henne, de som kände henne i hennes sprudlande ungdomstid. Märkligt folk hela högen, skall ni tro. Det diktades mycket i denna avsides fjälldal och där levde folket två liv. Det ena gick med dem i dagligdags stök hemma vid de grå husen. Det andra följde dem i skogen, bodde med dem på sätervallen, var samman med dem i de små vattensågarna och skvaltkvarnarna, tumlade på hästtomman, lät dem gå vilse av trolleri på en myr, hojade till dem från gran och fur, berg och lid. — Tänk, om ni kunde begripa allt det där! Det livet gick aldrig över Lappmyrhöjden utan att känna en underlig händelse vara i faggorna och trampade aldrig en fäbodvall i kvällningen utan att ly efter viterhundarna, som skälla två glävs i taget — eller rysa till de hemlighetsfullas barn, som gråta under störesgolvet. Slikt satte ibland sådan fart i de drygaste bondgubbar, att näverskorna piskade deras okammade nackmanar — efter stigen — framåt liden — utför byvägen — hem till stugan. — För ett folk att leva i dikt, herr — professor?
Folket därhemma — det var kåda, linnea och nattvaka.
Jag ser så tydligt min fjällby — grå hus i klunga för att icke vara så bittert allena, då vintern står mörk över landet. Deras glimmande fönstergluggar kan man gärna taga för ögonen av en hop vargar. Men under sommarnattens ljus ligga de som en flock getter och vänta på solen …
Ni har naturligtvis aldrig hört talas om Gunnel med historierna. Då hon gick förbi med sin inåtvända sagoblick och sin guldfläta på ryggen, nickade alla gummor och värmdes alla gubbar, och ynglingarna fingo sugande hjärtelängtan. — Ni har naturligtvis aldrig hört Gunnel berätta — men gud vet var hon tog sin färg ifrån! En historia var violett och vemodig med dunkla figurer, som rörde sig i skymningen. En annan var blågrå. Det var en historia i insjöns dimma en höstmorgon. Lommen skrek gärna i en sådan. — Eller satt hon, ljushårig och blåögd, och kastade lyssnaren in i en händelse, som var blixtrande gul i skinande sol. Och mitt i allt kunde man höra tranan ropa och koskällan pingla från lövskogen …
Hon, Gunnel, som var så vek, lade en dag sina späda fingrar om min hals och klämde till. Då grät hon och skrek ett mansnamn, som jag aldrig förr hade hört. Ingen hette så i vår bygd. Jag tror — tror icke ni som jag, att det var namnet på någon, som hade blivit långt borta ifrån henne — som hon ville kalla tillbaka …”
Han log, då han såg den andre skakas av en rysning.
— — ”att glömma”, sade han så sakta, som om han velat pina någon, ”att glömma det man hör i en dylik stund gör ingen människa … Vad tror ni? Då mitt högst älskade på jorden går från förståndet av sorg — skulle jag glömma vad jag hörde, då jag hade hennes små järnhänder på strupen min? — Men det gjorde jag. Jag var för ung att begripa, att den dag skulle komma, då jag hade något att tala med den där herrn om … Tror ni icke, som jag, att det var namnet på den, som hade lupit ifrån henne och mig?”
Han lade handen på professorns axel och sade stillsamt:
“Ibland har jag längtat efter att tala en sansad mans sansade ord med den främling, som kom henne att gråta under dessa år. Jag ville se honom — Gunnels sommarkung — jag, som är hennes sagoprins. Gud för en karl han må ha varit, den solskensdag han med ungdomens och kärlekens rätt tog Gunnel! Jag ville ha honom här framför mig och tala med honom som jag talar med er, stillsamt och sakta, och lika innerligt som stillsamt förbanna honom. Han skulle icke höra orden, icke märka någon brist på förbindlighet, men jag hoppas att han förr eller senare skulle må gott av mina bönesuckar.”
”Nej — nej — säg icke så!” sade professorn med tjock röst.
Gunnels vackra gosse, diktaren, knäppte sina händer om knäet och såg ut mot solskenet.
”Håhaå, håhå”, tänkte han. ”Ja, är du den jag tror, skall jag draga dig vid benen, ditt gamla murmeldjur. Finns det en själ, som ropar i denne gamle laban, skall han få sin svåra stund i denna dag!”
Nu åter professorn:
”Var icke bärgningen svår och livet torftigt i obygden? Hörde hon aldrig av främlingen ifråga?”
”Pengar, menar ni? Jo, hon fick ett penningbrev. Tänk, att han sände henne pengar … var det icke styggt? Var det icke? Fy fan … Den dagen hon fick det brevet sjönk hon ihop på brosteget och hennes runda skuldror skälvde och skakade. Jag vill säga, att därmed var hennes sommarsaga riktigt slut. Hon gick i förstone och ordnade ivrigt med sitt hus för vintern. Det var svagår det året. På hennes hemman hade frosten stigit vitklädd ur kärret och bitit stridkornet så att det dog. Hon var rastlös några dagar, men mumlade vart hon gick: ”Måste tänka på det här — måste tänka på det här. Det går över mitt förstånd vad det nu skall bli av mig.” Men efter den tiden satt hon ofta hopkrupen, med det storrandiga förklädet kastat över sitt huvud, och försökte att bara inte tänka på det där — icke tänka på det där — icke tänka på det där …
Den fattiga jordremsan vid det mörka rinnande vattnet såg denna höst en förtvivlad kvinna vanka omkring, se och lyssna. Hade nordan blåst länge och gingo små vita molntappar i linje från norr till söder, blev detta henne en väg för flyttfåglarna — och hon hälsade till sagokungen från juni. Hösten hade kommit för henne och vek sedan aldrig från henne, trots mig, hennes son, som hon födde några månader därefter under större jämmer från själen än från kroppen. Jag är dock glad att jag fått göra henne glädje — åh, min härliga mor! Jag gjorde henne glädje. Hon sade mig det innan ögonen brusto i det huvud, som blev silvervitt innan det nådde sitt trettiofemte år, dödsåret …
Vad tycker herrn om historien? — —
Men långt fram i mars kommo varma vindar från golfströmmen. Skogen svartnade och det droppade från tallen. En sådan dag snörde hon sina skidor. Hon kände, att hon skulle få sin prövande dag, och den kunde hon icke vänta i stillhet. Det var en sorg, som gick över allt förstånd. Gud vet ett vilset sinnes vägar men varför — varför — rände hon till fjälls med slikt i sikte — vad tror ni att hon ville? … Ville hon leva? … Snön klabbade och det var sent på dagen, då hon nådde Tjalafjälls rygg. Hon hade varg i följe. Där måste hon sätta sig — måste lägga sig — och där föddes jag … Det här är Gunnels historia … Över detta fjäll går kanske en gång var tredje vecka en människa. Hade det icke hänt denna dag — vad så, min herre? Än i dag vet jag icke, om lappen, som kom, hade följt vargspåret eller skidornas spår, men han kom lämpligt. Han hjälpte henne att stöka undan — badade mig i snön — tog mig i sin kolt och rände nedför fjället genom Granliden till Maktoberg. Hon kom efter tyst, matt och tårlös i kvällningen, några tummar senare.
Vad tycker ni om historien? Det var tre kvarts mil till Maktoberg från det blodiga stället i snön … Vad har ni att anmärka till historien? — Det är historien om Gunnel … Ni har tårar i ögonen … Gud i himlen, herre, om ni nu icke hade haft tårar i ögonen …!”
”Det finns inte spår av skonsamhet hos er”, mumlade den andre.
“Var. … hm … främlingen mer skonsam?”
Den unge diktaren, Gunnels vackre son, såg upp och såg på den elegante mannen bredvid honom.
”Jag ville skrika ett okvädinsord i ansiktet på någon”, sade han.
”Talade hon aldrig om den sommaren, då främlingen var hos henne?” Frågan kom nästan viskande.
”Nej, men folket berättade om den.”
”Och vad sade det?”
”Mycket. Mer än som sant var. Jag ville slutligen ingenting höra … Hon vallade själv sin boskap den sommaren, ni vet. Sätern var långt från byn … Mycket kom det nog av att hon var så ensam där. Det var icke säter att vara ensam uti, ty där — ni kan gärna le — bodde vitrer och fanns osynlig boskap och där fanns annat, otrevligare än vitrer, ty dessa skada ingen, om icke i välmening. Där förde osynliga buller i kokhuset om nätterna och där skymtade besynnerligheter bakom knutarna och i småskogen, då hon i solnedgången gick med sina bara fötter på den kortgnagda, sammetsmjuka gräsvallen — fram och åter till meskoket. Sång och saga kommo med korna på aftonen, då solen glödde mellan de mörka granarna, och luften var gul. Talltrasten sjöng och ugglorna ropade ho! Med ett sinne som hennes var detta hennes värld. En dag skedde något mitt i solskenet. Gunnel hade setat med huvudet på armen och sovit. Hon vaknade då ett följe av vitrer stod runt om henne och fordrade bröllop. En ung man av de besynnerliga i skogarna skulle gifta sig med henne. Ja, hon vart som borttagen i äventyret. Hon kläddes i brudestass med vitersilver och konstigt arbetat viterguld. Ringar på händerna. Söljor på bröstet. Kring midjan en slingrande orm. Gunnel satt som i en dröm. Pynta fingo de. Vallhunden tjöt av rädsla. Solen glittrade och sken. Tranorna ropade från sjön, skogen doftade, luften skälvde. Det var ett tindrande bröllopsväder. Jadmos snöiga topp lyste vit som ett vårmoln långt borta … och nu skedde det … att han kom … främlingen i fråga …”
”Ja”, sade professorn sakta och utan medvetande, att han talade. ”Ja, det såg besynnerligt ut, men något dylikt som vitrer såg jag icke, då jag kom, vilse i fjällen över fäbodvallen till hennes störes.”
”Det är endast söndagsbarn, som få se sådant … och då ni kom …?”
”Då jag kom, sprang hon mig till mötes skälvande och fager. Hon hade icke silver och guld på sig, men tårarna hängde i hennes ögonhår och solen bodde i hennes tunga fläta. Jag glömmer det aldrig: blicken var förunderligt inåtvänd … skimrande och fuktig … aldrig i hela mitt liv har jag sett något så välsignat vackert. ’Du är min rädderman’, sade hon och log med sitt ljusa ansikte … och så kom det, som … jag icke hade väntat …”
”Jag vet vad ni icke väntade — jag vet vad det var. Hon föll er om halsen och gömde sig … Ni visste icke, att ett sådant äventyr tager en människa så, att hon icke vet vad hon gör och att folk, som kommer till, jaga de besynnerliga bort. Då händer det alltid, att den borttagna klamrar sig fast vid den, som kommer — yrvaken, glad, förkrossad.”
”Ja”, sade den gamle. ”Jag miste sans och besinning, då jag höll det varma människobarnet i min famn …”
Ynglingen fortsatte: ”Hon var den fagraste plantan i landet. Vem hade icke mist besinningen i hennes armar …? Och sålunda gick det till att hon …”
Professorn suckade. ”De dagarna komma aldrig åter — och hon kommer aldrig tillbaka. Jag har rest upp för att söka henne nu … och kommer för sent. Jag följer dig till obygden och du följer mig tillbaka. Du är ju min son och hennes.”
”Nej, det vill jag icke. Hennes årslånga gråt skall alltid stå mellan er och mig. Jag skall aldrig glömma den stund, då hon hade mördat mig, som hon trodde, och ropade ert namn i förtvivlan. Jag sade att jag hade glömt namnet … nej — ingen kan glömma det han hör en sådan stund. Jag visste, vad han hette, som jag bar hat till. Vänd om här och låt oss skiljas. Jag har icke kämpat mig fram hittills, för att nu, då jag känner min egen kraft, bli en pappas gosse. Min väg går till fjällen och till min diktning. Vad Gunnel kände, där hon sprang fridlös i hembygden, skall jag dikta. Jag har historier i blodet … jag är ju Gunnels gosse. Oäkta kalla de mig — äkta, säger jag. Jag går till fjällbygden och händelserna.”
Han axlade sin näverkont och räckte handen till den gamle.
”Ni skall icke förklara någonting. Jag vill ingenting veta. Jag är nöjd med att ha sett er … jag förstår nu att Gunnel kunde glömma allt, då hon hade er … och nu skall ni leva så väl. Ni skall få höra om mig.”
Där han gick uppför vägen, upprörd och med darrande läppar, ljus och stark, var han som en ung viking.
Den gamle såg efter honom med en tiggares blick.