Kärnfolk

←  Gamla Ådalen

Ådalens poesi av Pelle Molin Kärnfolk

Historien om Gunnel  →

KÄRNFOLK

Två röda fjällbyar lågo mitt emot varandra på var sin höga nipa; djupt nere och emellan dem gick den kraftiga svarta älven med larm och dån i forsar och fall, på sin väg mot havet.

Mellan byarna gick älven i sel, som är spakvatten; men ovan och nedan gick forsen skummig och vit.

Vid Råmstenen börjas denna historia.

Då floden gick hög nådde råmstenen på långt när icke vattenytan, men vid lågvatten stack han ibland sitt svarta slipade huvud upp ur djupet. Som alla kraftigare hinder i en ström gjorde han nedanför sig ett bakvatten.

I bygden kallades detta eda. Bar ej sunnan det kraftiga väset från nedra fallet eller fjällvinden Åkvisslans breda ljudström ned genom dalen, råmade stenen i vindstilla och tysta nätter, då vattnet gick över honom. Av detta hade han sitt namn.

Nu, som var man vet, vilar laxen på dylika ställen, då han tröttnat i strömmen, och där fångas han gärna.

Bönderna på södra sidan hade nätfiske där, därför att råmstenen låg inom deras vattenrätt; norrborna tittade avundsjukt på, satte sina nät på sin sida, men funno ingenting att tala om.

Största bond’ på södra sidan hette Zakris och hade halvparten av allt som ficks. Största bond’ norr om ån hette Kerstop, och han tog åt sig halvparten av all norråböndernas förargelse.

För varje gång han gick ned till ”inget”, funderade han på talande utvägar att få laxen att gå efter norra fåran.

Sent en halvljus sommarnatt rodde han ut på älven och hade en konstig maskin i båten.

Nu var råmstenen så byggd, att övre kanten stod smal och hög; nedanför var en fördjupning med väggar och i den satte han en kvarnkall, gjorde den gott fast, såg till att den var rörlig och rodde in i nipans djupa skugga.

Dagen därpå stod han bakom en lada och åsåg söråböndernas vittje. Inte ett liv! ”Jojo”, sa’ Kerstop. Följande dag på samma sätt. Inte en fena! ”Betänk”, sa’ Kerstop. Han hörde hur de åkallade avgrundsfursten.

Tredje dagen hade han sina egna nät ute, men såg först på de andras vittje. Inte ett liv! ”Ja, men besitta”, sa’ Kerstop. Han hörde hur förbannelserna korsade varandra.

Först då han såg den sista bomullsjackan försvinna bakom nipkrönet, rodde han ut och tog ur sina egna nät en hop silverfjälliga laxar.

Hemma uppe i Kerstops gård satt sonen Olle och tryckte sin lilla näsa platt mot köksfönstret och såg över till söder. Alla hans barndoms fantasier gingo dit, till det trolska landet på andra sidan klyftan. Medan ännu fars gård låg i skugga på morgonen, stodo södra bergen i starkt violett ljus och stugan med det konstiga, fyrfältade taket brann i purpur. Midsommarkvällar, då solen dalade, var gården mittemot den sista som hade solljus. Solen tindrade och glimmade. Fönstren tindrade och blänkte som stjärnor, och ljuset bodde och sken i lintygsärmarna på de kvinnor, som gingo mellan härbärge och sommarstuga med träfat i händer.

Sådana kvällar kom far hem med lax på ryggen och log med sitt stora ansikte, så att Olle vart varm. Längre fram på sommaren log ej far; då var han så van att få lax. På höstsidan kom han hem en kväll och hade många färger i sitt ansikte, då svor far — och far och mor talade mycket i vindsrummet sedan de lagt sig, mera på en natt än vad förr sagts på år och dag. Olle hörde nästan alltihopa, men mindes ingenting annat, än att laxen var rädd för hjul och kvarnkallar, som rördes i vattnet, och att han som bodde mitt emot hade haft mycket folk med sig och funderat med far, så att far vart sjuk efter den betan.

Sedan gick far ej mera på fiske, ej ens ned och hämtade sina nät. Det gjorde han först då snön fallit omkring Mårtensmess, — men då han den resan gick upp genom dälden, var gången senfärdig, ty himndens tankar äro en tung börda.

Olle ärvde hemmanet efter sin far; han var ende son. Faderns ställning som den främste mannen norr om ån ärvde han ej förrän han sått sin vildhavre, och det tog flera års tid.

Stor vart han som den största karl, och han var det och ingen annan, som blåögd och ljushårig, med handspak drev en hungrig björn från en riven ko. Detta skedde på Tanflohöjdens fäbovall och är dagsens sanning.

Här är naturen stor och hård; luften genomskinlig och spröd. Ligger sol över — står allt så distinkt, att man på milsträcka kan räkna alla pinnar på bergens taggiga kammar, men i sommarnätter och dimtunga höstdagar kan det stora vekna, värmas, och då finnes intet land som griper och håller kvar i andakt som fjällbygden. Olle var hög som en nipa, håret vitt som forsskummet och hårt for han fram, då han började känna sin kraft. Men heller aldrig kunde någon gripa med hjärtats friska eld som han, då han ville.

Här frias sålunda, att gossarna på lördagsnatt besöka den älskade och påklädda ligga vid hennes sida. Så långt man kan minnas tillbaka, har det friats så, far till mor, farfar till farmor djupt in i förgångna dagar. Det är ingen skam för den, som knackar på, ingen för den, som öppnar. Dagarnas släp utan ände ge ingen tid att löpa omkring och tala grant som herrskapsfolk; med deras sed skulle bonden stå sig slätt. Natten ger förtrolighet. Han och hon få ha sitt för sig, som de vilja och böra få; ty frieri är ingen offentlig angelägenhet.

I socknen har norr-om-ån och sör-om-ån skilda länder. Sällan gick en pojke över ån efter käresta.

Men Olle hade sina egna funderingar. Han gick en sensommarkväll till färjsundet, sköt ut sin båt och rodde över, gick betänksamt upp för den branta backen fram till Zakris gård och knackade på Imbärs fönster. Han fick den gången vända. Efter en vecka på samma sätt; då gick hon till fönstret och såg vem det var. Men upp lät hon icke. Tredje gången hade Olle en tång med sig och drog ut fönsterspikarna — men då öppnade hon fönstret och talade skarpt.

— Du far vilt fram, sade hon — skäms du ingenting. Du är slagskämpe, du tuggar snus, du dricker brännvin, du bedrar flickor — och du — du kan gå din väg. Håll dig norr om ån.

Året därpå vid samma tid var dock Imbär hans. Hur det gått är för långt att här förtälja. Han gick nu över varje vecka, men vad han icke visste, var att skvallret också gick.

En höstkväll knackade han på.

Mjuka steg gingo inne i den stora stugan, köksdörren vände sig, stegen blevo betänksammare i farstun, men dörren öppnades. Det första han kände var icke en kyss, utan ett brännande slag över ansiktet, och med det steg Zakris ut på bron i bara skjortan. Zakris slog en gång till så att Olle tog ett baksteg. Ett enda ögonblick tänkte han på Imbär, det andra steg det rött för hans ögon, och den natten vart gubben Zakris genompiskad.

— Ni har burit hat till far, sa’ han och slog, hat till mig, och slog på nytt. Feg var du, gubbstut, då du förstörde laxnoten för far. Vill du känna på? — och det sa’ skvatt i gubben. En usling var du, då du med mång’ mans hjälp gjorde hans liv kort genom hugg och slag — här har du kapitalet, storbonde — klatsch — här har du räntan och den är större — klatsch — kom med drängar och släkt — klatsch!

Men så kom han ihåg Imbär och att de nu skulle bli längre ifrån varann än någonsin förr — och med det släppte han gubben och gick!

På långt och länge var han ej över.

Imbär gick heller aldrig på en dans. Zakris såg han ej till och ensam gick han: folk steg ur vägen. Han försökte att rita till ett brev åt henne, men kunde aldrig förmå sig att bedja någon bära det över. Det brände som eld i honom, och då kastade han harven lätt som en sticka; det sög i honom och då manade han hästarna för plogen, så att det nästan gick i trav.

En lördagskväll på senhösten satte han in sina ångande kampar tidigare än vanligt; — de hade hela dagen jagats fram och tillbaka på en nyplöjning. Olle gick in i stugan, åt just ingenting, satt och stirrade över ån. Så slog han näven i bordet och begärde varmt vatten. Gumman, som hade lika respekt för sonen som för Kerstop, gammalt i världen, fick brått.

En stund därpå satt hon i fönstret tårögd och med tjockt i halsen.

Olle gick nyrakad och fin ned för lägdorna och försvann bakom storladan. Gumman satt och bidde. En handvändning därefter såg hon honom ro fram och tillbaka med sin utter, men hon förstod nog att harrfisket var icke allvarligt menat den gången.

Först då mörkret stod så tjockt som en vägg, gick hon suckande till spisen och satte på kaffepannan.

Dagen därpå var Olle ej från sin säng — illa flidd, skamsen och tyst.

Ute i bygden talades mycket om den nattens händelser. Olle var tuktad, det var visst och sant. Han hade råkat på övermakten. Men fritt var det inte att icke det var en liten heder i det nederlaget. Må veta! Utmana en så hårdhänt karl som Zakris, ro fram och tillbaka hälgdagsklädd på ån och visa vart hågen stod och resan skulle gå, och så gå rakt på gården, då alla visste han var i farten. Här visste de att berätta: det hade varit Zakris och drängarna hans. Där visste man att berätta: all släkten i byn hade haft käppar och störar med sig, då de gått till Zakris på kvällen och druckit kask. Visst var, att Olle stått trångt på den stora gården, så trångt, att han måst slå omkring sig för att kunna röra sig från stället. Visst var också, att så mångfärgade, svullna ansikten och ömma lemmar aldrig på en gång funnits i Häxmo by.

Gumman slog en gång fram något om det talet för sonen, men det gjorde hon aldrig om.

På många dagar var Olle sig ej lik — det såg ut som om han ruvade på något. Modern sväljde och sväljde så fort hon kände lust att tala till sonen; — nej, han skulle nog inte ha öra för henne och hon teg.

Uppe på klädvinden såg hon en dag, att från Olles hängare de bästa kläderna voro borta. Längre fram vart hängarne magrare och glesare, och vid en grundlig undersökning hittade hon en kista halvpackad. Dit gick hon dag efter dag, satt vid kistan och såg. Mellan varje plagg som sonen packade in, lade modern varma böner för hans lycka, vart än vägen skulle gå — men hopp hade hon föga, som det nu var, att glada dagar skulle komma åter till den gamla gården. Där grät hon en afton, då kistan var full, hörde så slammer av steg på de lösa bottenbräderna och fick brått att torka tårarna. Hon skulle också ha sprungit därifrån, men bävan var över henne och bröt ned hennes gamla ben.

— Blir det till Amerika, Ola? fick hon fram, Olle hade stått förlägen och ertappad och sett på henne.

— Nej, så långt blir det ej. Men — men sköt gården, du mor, åt mig. Jag blir nog länge borta, men hem kommer jag i alla fall. Och nu kan jag så gärna säga adjö åt dig, mamma; i morgon bär det av.

Den kvällen gick han orolig omkring och såg till allting. Han klappade varje häst, talade till grisarna, lockade hönsen och gav dem korn; såg på allting, som om det varit för sista gången.

Så kom det för honom, att båten ej var uppdragen för vintern. Den tanken naglade fast honom, där han stod. Det började brinna i honom, och utan att tänka på vad han gjorde gick han stigen ned genom dalen. Båten låg flott och vacker. Han var tvungen att ro — och hur det bar sig var han över ån och stod framför gården, där Imbär bodde.

Den kvällen träffades han och gubben Zakris igen. Då gubben öppnade dörren och såg vem det var, försökte han att okväda, men han var så tjock i halsen, så där hördes inte ett knyst. Olle sade heller ingenting, skulle endast skjuta gubben åt sidan och gå in: ”Jag skall bara säja Imbär ett par ord”, sa’ han.

Gubben som en pil efter en ugnsraka och började damma på. ”Skall det så gälla livet, så in skall du inte.”

Det vart nu deras sista nappatag. ”Jag ville slippa slå dig”, väste han till gubben och fick honom över livet. Zakris släppte rakan och dammade på med knytnävarna. Olle böjde ned huvudet, lyfte gubben lätt som en vante och bar honom fram och åter, tänkte ett slag på att kasta ut honom på gården och stänga dörren och gå in till flickan, men kallt var det och gubben var halvnaken även den gången. Ingen sade ett ord. Zakris var för stursk att ropa på hjälp. I den mörka förstugan prasslade gubbens skjorta uppe vid axlarna, då han försökte krypa ur taget; det knakade till i lemmarna; det pustades duktigt och en och annan gång sade det törn i väggen, då en fot stötte till. Hunden började skälla ute på gården.

Men nu vart Olle ursinnig av smärta. Han kände hur den andres tänder beto sig fast i hans axel. Det gjorde så vansinnigt ont. Nu var intet skonsmål längre. Zakris lyftes på nytt från golvet och klämdes med ett järntag. ”Din satan — bits du?” — Hade det inte varit för Imbär och modern hade Olle blivit mördare den kvällen. Men gubben klämdes, så han stönade, bars omkring länge och väl i förstugan, och så kommo de in i köket. Där gjorde Zakris en förtvivlad ansträngning så att hans nakna skinn rynkades där Olles tag satt. Hans knä sattes mot Olles liv — — — ”Jaså, det är dit du vill. Det var då tusan vad du är för en nattraka, gubbe. Men nu ska? jag bädda ned dig.” Och med det låg Zakris i baktråget, där degen gav efter och gjorde rum. ”Ligg nu här”, väste Olle, höll honom med ena handen och smetade honom full med deg. ”Du ska’ ha täcke, ska’ du — och du ska’ ha fothus — du har blivit kall om fötterna, — och så ska’ täcket dras över ansiktet också — och så ska’ du äntligen sova gott.” —

Med det sprang han sin väg.

Hemma hade alla länge sedan lagt sig, då Olle kom. Det sista taget var han ej nöjd med. Gud vet det, men det gjorde honom ont, att våld gick med honom på hans friarefärd.

Han väckte drängen, de betslade tyst, och i nattens mörker åkte de i full fart ned för landsvägen.

Två somrars sol torkade niporna i Ådalen och två vintrars köld byggde isbrygga mellan byarna, innan Olle kom hem. Därefter kommo flera lugna år, varunder ingenting skedde, som rör oss. Olle hade varit i någon slags skola söderut, gick stillsam och nästan förnäm; han bar till och med käpp på söndagarna. I sockenstugan tog han först säte och stämma, sedan tog han kraftig del i förhandlingarna, därpå förde han in nya röstande, som stodo under hans ledning, fram gingo nya saker, som ingen skulle tänkt på för några år sedan, och ehuru motståndet reste sitt ilskna huvud, gick han lugnt fram och segrade oftast.

I stämman och i nämnden möttes Olle och Zakris. Men dessförinnan hade de mött varandra på kyrkvallen, kort efter det Olle kommit hem.

Vet ni vad där hände på kyrkvallen, strax före inringningen, då bönderna stodo i klunga och talade om äringen?

Jo, Olle kom fram, rakt fram till Zakris, där han stod i en krets av sör-ås-bönder, sträckte fram handen och sa’ med förunderligt lugn och behärskad röst: — Låt allt det, som gått, vara som om det aldrig varit, Zakris. Jag har nu varit ute och lärt mig bättre seder. Nödd är jag att bedja er om förlåtelse. Har jag farit hårt fram har ni det ock — och om två hederliga karlar slå varann i handen, sedan de slagit varann på öronen, äro de ännu hederligare efter den betan. Det tror jag.

— Du kan kyssa mej på örat, svarade Zakris. Det vill säga: han sade något annat, men dylikt har ännu aldrig kunnat sättas i tryckt bok.

Med det skildes de.

Efter den betan var Zakris emot allt vad Olle ville ha fram, men möttes på ett lugnt och försonligt sätt. Och därest Zakris hade ett enda gott att säga, strax instämde Olle med värme och visste att instämma så, att personen fick taga åt sig mera än saken av den rökelse där gavs.

Zakris vart mjukare invärtes, men utvärtes syntes aldrig ett dugg. Olle hade när som helst kunnat tränga gubben Zakris ifrån de få hedersposter det fanns att inneha i fjällsocknen, men avböjde allting och föreslog alltid gamlingen.

Om Imbär vart aldrig talat ett ord. Ej heller rodde Olle till gilge i sin snipa, men det troddes, att där gick biljetter dem emellan.

Då kom den stora händelsen.

På hösten dog den gamle riksdagsmannen och nu skulle väljas en ny. Hur det var kunde ingen annan socken i tingslaget tävla med denne uti att hava goda män. Men största parterna tillhörde våra två fiender. Zakris gjorde sitt för att skälla ner motståndaren, ja det antogs att det var han, som var upphovsman till de fula plakaten om motståndaren, som en natt spikades upp på mångahanda ställen, som voro i ögonen fallande, Där kallades avlidne Kerstop en tjuvfiskare och en tjuv rätt och slätt — och Olle en hemgångsman och våldsmänniska, som ej borde få gå lös.

På detta svarade Olle i länstidningen med en avsägelse — och icke nog med det — han föreslog Zakris Månsson — och icke nog med det — han visade klart och tydligt på en livsgärning större än mångens, på ett anseende mer än någon hade, på en rättskaffens vilja, som få ägde, och allt detta var Zakris Månsson. Och icke nog med det — han lät trycka valsedlar, en okänd sak i trakten, lät sina drängar fara utsocknes och dela ut dem, och på alla valsedlarna stod gubbens namn i sirliga stilar.

Under allt detta kom vintern oväntad. Den tiden var det nog, att den skulle komma, men gamla märken hade sagt: ingen snö före pålsmässa.

Zakris satt nere vid färjsundet och läste i tidningen Olles avsägelse och svor åt stor-ån. Hit hade han kommit, hem kunde han ej komma.

Isen flöt så tätt, att där var inte hopp att kunna sticka en åra mellan styckena. Det hade gått an att försöka, om icke forsen legat endast ett par hundra alnar nedanför, och genom den hade ingen annan än en Åselepojk farit med livet, och han hade hädat Gud sedan strömmen fört honom hälbrägda in i storedan.

Olle var ett stycke ifrån och sågade ved, tittade ibland ut på älven, ibland över till gubben och gick äntligen ifrån sågbocken för att språka med färjmannen, som också längtade över till sin stuga.

Då hände det märkliga.

— Jaså, sade Zakris, ni håll’ på såga ved?

— Ja-a-a.

— Jojo.

Därpå vart det paus.

— Varför vill du inte — — — varför har du satt in det här?

— Det syns väl i motiveringen.

— Motiveringen — motiveringen?

— Ja, det skäl, som jag ger för’et begrips.

— Jaså, jo-jo.

Ny paus.

— Det är märkvärdigt vad ån flyter. Slikt har jag aldrig sett. Inte lär jag komma hem i dag.

— Ni ska’ inte komma bort, om ni blir hos mej över natten.

— Är du stollig, karl? Det kan väl aller bli — här i livet.

— Ni är välkommen — och det utan baktankar. Om ni vill vara rättvis, är ni pockad att tro det.

— Jaså — hm — mmm.

Zakris Månsson lade in en snushop bakom oxeltänderna och såg fundersam över ån. Den flöt allt tätare. Kantstött is stöttes än mera. De gröna fräsande blocken filades ännu rundare. Svart gick vattnet emellan dem, men ej blankt. Svängde styckena så där vart större öppning, frös strax en ny tunn skiva emellan dem. Klämdes de ihop av nytt, som kom efter, steg det tunna i kantiga figurer rakt opp och ned och blänkte i grönt.

Och mitt emot stod Imbär och såg efter sin far.

— Du är en duktig roddare, du Olle, inte annat jag vet?

— Tror ni det?

— En, som skall gå över ån efter vatten må väl det. Men det är inte alltid — — jo jo.

— Inte alltid, vad?

— Det är inte alltid — höstmörker och blankvatten —; det är — det är så, att ån kan mota ibland också — hugg och slag nu ock du! Stintan tittar efter dig. Jag skall inte röra ett finger, om du vill ligga hos henne i natt. Jag skall se på, som om det inte angick mig.

— Ni tänker inte mycket på vad ni säger, Zakris. Den flickan har jag gett slag för, den flickan har jag tagit slag för, och jag skall slå än, om ni det vill tro — men den, som kommer oss emellan, han kommer mina händer emellan, och jag skall inte släppa honom med hälsan i behåll.

— Emellan — emellan; det är, ve mej, ingenting annat emellan än ån, och det är vackert så. Du är ju duktig att ro, ro nu! Hon tycks vänta.

— Det händer att jag gör det. Det händer! Hon kan vara värd det och mer till. Men efter den betan — om jag inte — inte, ja, det är förbannat ruskigt!

— Jojo, jojo, — inte vill jag fresta dig. Så mycket är det, att du vet det. Men ska’ du mågas i Häxmo, så är det lämpligt nu — för husbond är inte hemma.

Zakris såg ut som jag vill inte säga.

— Ja — bröt det löst från Olle och hans ögon blänkte till — jag ror över, jag skall över i denna dag! Nu strax! Men — och han skakade näven framför gubben Zakris — kommer jag väl och vackert över och ni mokkar efteråt, så ska’ jag — ska’ jag — jag vet inte vad jag ska’.

Med det sprang han ned till färjmannens båt, sedan han först satt ägarn på huvudet, då han ville hejda honom.

Ut rodde han ur viken, där båten låg. Det väste framför kölen. Första årtagen såg han på årorna. De andra på håen och håvidforna. Det var bra don.

På stranden skreko karlarna. Vad, hörde han ej — föresatte sig att inte höra. Nu gällde det Imbär och lyckan med henne!

Efter stranden låg isen landfast, en sträcka av tio alnars bredd. Han försökte att kila sig emellan den och flyt-isen; några alnar gick det, så stannade han och var fastkilad. Några ögonblick därefter var han på väg igen, men stötte ut från landkallen. Smått gick det; det tog törn varje ögonblick. Än måste stäven vändas rakt uppför floden, än rakt utför, för att klarera de största blocken. Åran slant, och som i en dröm kavade han med den, utan att märka, att han intet årvatten hade.

Skymningen föll på. Det såg han ej förr, än han var instängd från alla håll, ett gott stycke ute. Färjstället hade han haft under sig, då han började. Nu var det ovanför. Forsen hördes närmare och tjöt högt. Imbär sprang efter södra stranden, gubbarna efter den norra. Han såg så tydligt hur Zakris slant på stenarna, sprang och slant. De fäktade med armarna som druckna, och rop hörde han som i ett långt fjärran, inte längre det var.

Olle hoppade ur båten och drog den med sig. Fjällsnipor äro lätta. Undan gick det för livet. Då båtens för nådde vatten, tog han itu med alla krafter och satte den i ett hujande över till nästa is, sprang över båten i tre hopp, högg uti och drog. Här gjorde älven en krökning och vart smalare. Isen packade sig så att blocken knappast kunde skiljas ifrån varandra. Bakom udden började floden luta till fors — forsens olycksbringande sugning.

På stranden frågade vid det ögonblick färjkarlen gubben Zakris:

Hur sker dråp? Zakris ögon stodo vidöppna, öron hade han inga då. Hur kunde Olle stå och se sig omkring? — och han ropade. Visste han ej, att det skulle vara för sent efter några minuter? — och han skrek, men vad han skrek, visste han ej. ”Nu går han ifrån båten med en åra i handen, som han stöter i isen. Nu börjar han springa — det går aldrig väl.”

Zakris sprang efter stranden, föll och steg opp, föll och steg opp. Han skulle jämt ha ögonen på honom därute i skymningen, som han nyss velat se död, men som nu var honom så — — han kunde icke neka till, att det var den värsta karl och den duktigaste han kände.

Men ute sprang Olle — stannade — gick runt omkring och såg — stötte med åran — tog fart och hoppade — sprang rakt emot forsen — vände rätt upp emot färjstugan — steg ned ibland och försvann till hälften — stod nästa stund hög och rak som en fura! Allting gick för hans ögon i grönt. Isen skimrade med fosforsken; det väste från forsen och väsandet tonade grönt, så vansinnigt det nu var. Nu trängde sig stränderna närmare varandra. Gnyet av det som flöt växte till ett larm. Blocken sköto upp och bräcktes; det knastrade och smällde, skalv och försköt sig. Isstyckena rasade som vilda djur, brottades, slogo ned varandra, redo på varandra som i brunst, och från landkallen smällde det som om någon stått där och skjutit in i det fräsande, gröna helvetet.

Han som sprang därute, glömde aldrig denna dag; hur is stack upp där foten skulle sättas; hur en ränna öppnade sitt svarta, kisande öga, där han skulle stiga; hur de naggade, gröna blocken lossnade ur trängseln, svängde in i forsens sug och försvunno; hur blodet flutit honom rött och varmt om händerna efter isens bett, då han fallit: och då båten, svart och smäcker, svängts ned i virvlarna och gått nedför — nedför, till dess den med en halvkantring försvunnit i översta fallet, hur han då kände det, mindes han livet igenom, men kunde aldrig ge ord däråt.

Flottningsbolagets stora timmerdelare vid forshuvudet stack fram ur skymningen och kom närmare. Den tycktes flyta som ett mastlöst skepp, och mot bogen smällde det, knakade det och väsnades, och gröna, stora skivor av is lade sig upp efter dess sidor, välvde om, brusto, gingo in i det vita skummet och syntes ej mera.

Allt såg han, som sprang för livet.

Imbär var ej långt ifrån honom. Han skulle kunnat tala med henne, därifrån han var, — det var länge sen sist. Men han hade en ting framför sig, som kom honom att rådvill springa, som galen löpa fram och tillbaka: vatten. Han kände så väl till det stället. Just så långt vågade folk ro efter stranden, som dit. Här gick en och annan liten svartkrusig sugvirvel som på försök, och där nedanför — det tjänade ingenting till att tänka på slikt! Där stod Imbär och väntade. Mellan henne och honom stucko svarta stenar upp ur bläcket — som lycka var: här var icke vatten att drunkna uti. Ännu några steg sprang han uppför. Imbär höll jämn höjd efter stranden. Han hörde att hon ropade — och med det tog han fart och hoppade så långt han kunde.

Tunn isskorpa rev sönder hans ansikte, då han dök upp igen; händerna voro trasiga förut. Det var att slå sönder med hela armen för varje simtag; — han låg djupt och flämtande. Imbär stod så hög och vacker — och han var så djupt, att han väl aldrig kunde nå upp till henne. Att han hållit sig fast vid en sten och vilat, mindes han sedan, och att han måtte ha simmat ytterligare, trodde han, men att Imbär stått i vattnet till axlarna, långt innan han nådde henne, var alldeles säkert.

Så stodo de våta människobarnen och kände sig varma, medan deras kläder fröso till is, och på andra stranden skrek Zakris och svängde sin mössa i jubel, då han såg dem givna åt lyckan.