Tack skall du ha
| ← Sjul |
|
En fridens förmiddag → |
TACK SKALL DU HA
Denna historia är för dem, som anse, att människorna böra hjälpa varandra.
Anders Olsson var bonde i Fjällsele och Lars Persson var backstugusittare. Anders var smått förmögen men Lars var det fattigaste kräk på denna Guds gröna jord. I den fjällsocken, där han bodde, var hans fattigdom bliven ett ordspråk, och då kan man förstå, om man också icke är fallen för att begripa.
Anders var gift med en ragata, desslikes Lars. Vilken av käringarna var det större trollet, må vara osagt. Anders svor att hans käring var den ledaste, och Lars förbannade sin själ — som han sade — på att hans leda troll var makalöst lett.
Nu var det före jul och kallt. Luften var grön som späda ärter, men där solen gått ned var den som blank brons. Byns stora fors fräste som en jättekatt. Det knäppte och skalv i ett isvalv, och dimman från det frysande vattnet fyllde älvens djupa klyfta till bräddarna.
Lars Persson stod på sin vedbacke med hängslena utanpå sticketröjan och högg ved ur ett vindfälle, som han stulit dagen förut. Överallt i byn svarade honom andra ivriga yxor denna bitande eftermiddag.
Anders Olsson kom byvägen framåt. Det låg någonting av gammal röd räv i hela karlen. Hans hår och nos sade emellertid icke nej till den liknelsen. En molnstod gick ur hans mun för varje steg han tog; det såg ut som gick han med ånga. Det skrek under hans fötter såsom det brukar göra vid vargakyla — och var det hans mening att smyga sig på Lars för det usla vindfällets skull, så lyckades det inte en sådan här dag. Det var på Anders Olssons skog som Lars kommit att hitta det där, som han höll på med — och därför och då Anders vek av mot vedbacken hanses, Lars, så fick det ohuggna en hastig skjuts.
Det var två kostliga gubbar, som nu hälsade på varandra. Lars tänkte: ”Vad har han nu för rackartyg i kikarn?” Anders tänkte: ”vedtjuv… vedtjuv!”
Högt sade Anders:
”Dä ä jäsiken så kallt dä ä i dag.”
”Jojo … du säjer det! Ja, inte är det någon fattigmansvinter”, sade Lars.
”Nää … för den som skall köpa vedpinnarna åv andra, fastän han har det smått redan med matbitarna, är då int’ just nå roligt … men nog reder du, dej, Lasse … som vanligt … utan att betala alltför överdrevet för … veden, som du … får tag i!”
Alltid kommo orden med mellanrum, då Anders ville vara jäklig.
”Är det åv mej, som du … köpt den här veden … va?” — han grinflinade.
”Har du kommit för att skinnkanera mig, så har du ett svårt dagsverke för dej … vet du vad dä var, din bondkanin? Min ved angår dej inte!”
Lars var röd i synen och kramade yxskaftet, så att det knakade under kalvskinnshandsken.
”Jaså”, sade Anders. ”Den här veden skall inte angå mig således … jo jo.”
Nu skrek Lars:
”Anfäkta och regera dig innerligen, din karribel! Är det meningen att vara svinaktig, så skall du få smaka av ett vedträ … mitt vedträ … för det är mitt … mitt för näsan på dej.”
“Så … så … så … så …”
“Ja … så … så … ja!”
Bägge voro de rödglödgade i synen och ångan stod dem ur trutarna som från ett par ångmaskiner. Ingen av dem kände, att det var kallt. Det fräste om dem.
Anders tog nytt tag:
”Det är ena fula laddor du ha’ på fötterna, du Lasse. Skulle vara … försiktigare än du är … då du är ute och … hm … köper hem ved … ville jag råda dej!”
Lars fräste till:
”Mina laddor angår dej inte, din bondhund! Packa dig i väg härifrån!”
”För då du är ute … och köper ved … med de där laddorna … så får en veta efteråt … att det är till dej, som … en råkat sälja lite ved … om en inte visste förut … att du köper ibland. Du ska’ sälja laddorna, Lasse! De är alldeles för talande, om jag får säja som jag tycker dom är!”
Lars stod och tittade på yxklacken. Det var intet gott märke att han teg, för det var bekant, att han då inte hade kniven långt borta. Anders fick brått att maka sig bakom sågbocken, därifrån han sade så lugnt som det var möjligt:
”En tankställare skulle smaka nånting i den här kylan, du, va?”
Lars fnyste till och tog ett steg mot sågbocken. Anders drog upp en literbutelj och makade sig längre bort.
”Egentligen”, sade han. ”Egentligen kan det vara din ved det här … och det angår mej inte, som sagt var. Vi ska inte vara osams vad det anbelangar, för jag vill, att vi två ska bli alldeles innerligen mol go’ vänner … vill du ta mej i hand på det, så ta vi oss en kolijoxare på min … din ved du? Jag tror, att det är din ved, Lasse!”
”Men varför börja’ du å skälla då?” frågade Lars.
”Det är du, som kalla mej för bondhund, så det är du, som skällt. Vill du ha flaskan eller vill du inte ha henne?”
Nu spred sig ett lyckligt leende över synen på Lars. Alla fattigdomens och svältens skrynklor jämnades. All vrede var glömd. Han tog flaskan i sina händer såsom en länge barnlös skulle tagit sin förstfödde. Han såg på henne — och man kunde se på honom, att han tyckte hon var härlig, över allan beskrivelse alldeles ursinnigt vacker!
Han strök en klar droppe från nässpetsen med det främsta av tröjans högerärm; just den fläcken på tröjan var frusen till is, för den fläcken var hans näsduk, förstås. Den stackars sönderkörde arbetaren fick något av livets glädje glimtande i sina ögon.
Nu söp han.
Anders Olssons ögon följde buteljen såsom en jakthunds följer smörgåsarna, då man äter matsäck i skogen. Och så vart det Anders Olssons tur. Sedan han supit, sade han:
”Du skulle kanske vilja hjälpa mig ett spatag med nånting, Lasse?”
”Ja, det kan du slå dej i backen på … och det skulle då vara?”
”Nog vet du va för en sorts käring jag fått tag i. En kan aldrig ha någe roligt för sina pengar … ha nån kagge hemma, förstår du … för henne. Och nu då jag sålt en skogbit till bolaget …”
”Ja, den käringa töktar dej allt ibland, du Anders.”
”Liksom inte din töktar dej …”
”Åh hut!”
”Hut själv du!”
De skulle inte gräla nu igen, menade Anders, och så togo de en kolikvintare på den saken.
”Kan du inte ta hem en kagge till dej, Lasse? och så komma hem till mej på mörna och bju på en kaffekask … finurligt, va?”
”Nog skulle jag väl kunna det … men käringa din kör väl ut mej …”
”Du kan vara kolugnus att hon får lov att låta bli …”
”För dej, vad?”
”Ja, just för mej, du.”
“Nä hör du … nu är du rolig …”
”Åh, din backstugusittarekanalje … jag ska …”
Nej, nu skulle de inte bråka igen, menade Lars, och så togo de sig en själastämmare på den saken.
”För hur det är, så är inte min käring en bit villare än din”, sade Lasse. ”Jag vill mena att hon är ett större hår av hin håle än din. Ä hon inte?”
”Nä, dä ä lögn?
”Sitter jag kanske och ljuger?” skrek Lasse.
”Du gör aldrig annat, din lögnhals!” vrålade Anders.
Lasse hoppade jämfota.
”Nu skall du få för gammal ost! … Så att skjortan ska bli tom!”
Att de jämt skulle gräla, tyckte Anders. Det borde de låta bli, tyckte Lasse och så togo de sig en dragnagel på den saken.
”Såless ska du ta hem lite supanmat till dej och bju på kaffekask på mörna … och jag ska vara som en brudgum var eveli dag!” sade Anders. ”Hejsan!”
”Men bruden din ska du försöka sälja!”
”Sälj din du!”
”Kanske du tror, att jag vill köpa den där gamla fölmärren?”
”Skall jag kanske köpa din då?”
”Käre gör det … hon skulle just passa dej.”
”Det var tusan, vad du är bråkig med dina eviga käringar!”
”Du är en bråkmakare själv … men härvidlagen ska du få se …”
Nej, att de skulle råka ihop jämt, då de kunde ha det så bra här på vedbacken. De skulle vara goda vänner, mente Anders, och på den saken togo de sig en piliknarkare.
”För dom där käringarna skulle äta upp varann, om dom kom i samma gård, och då kunde vi få det så bra”, sade Lars.
”Men inte vill jag föda ihjäl dem, de bestarna”, mente Anders tro på.
”Inte jag heller … för du har bättre råd.”
”Föd din käring själv, du!”
“Ja, inte tänker jag föda din.”
”Har jag bett dej, kanske?”
”Det hörs slikt.”
”Ja, men nu är du evinnerligen olycklig, gosse lilla.”
Anders slog ihop nävarna, så att det sade skvatt.
Hå, hå, hå, förmanade Lasse. Inte skulle de slåss för så usla skrällen. Nej, det skulle de då inte, och så togo de sig en sextumsspik på den saken.
På det sättet uppgjordes småningom affären i sakta mak och blev klappad och klar i kvällningen. Då var också literbuteljen klappad och klar och litet av en annan literbutelj. Gubbarna voro varken klappade eller klara vad det beträffade.
De båda gubbarna fingo en härlig jul. Varje morgon kom Lars
hem till Anders, och ena rockfickan hängde då alltid tungt och
vackert. En rår egentligen inte för, att en tycker att en flasktyngd
ficka är en vacker syn; det ligger liksom i enses själ, så att säga,
att tycka så — om jag så får uttrycka mej.
Var morgon låg Anders som en brudgum och fick kaffe på säng. Bruden gick och slängde i dörrarna, luggade ungarna för rakt ingenting att tala om, och såg ut så att man kunnat stämma blod med henne. Kölden var ihärdig det året. Termometern visade 40 grader ett par dagar, till dess att kvicksilvret med ens ramlade ned i kulan och tjurade där en vecka eller mer. Alla tyckte det var kallt, men ingen visste hur kallt det var.
Det angick egentligen icke Lars Persson, att det var kallt den vintern. Han hade gott om ved — och hade aldrig någon vinter varit så ärlig i vedväg sedan han kommit i den kalla stuga han hade. Saken var den, att Anders Olssons drängar körde hem kastved till honom — tänk kastved gratis! Inför detta lyckliga faktum tyckte Lasses käring, att hon kunde blunda för sin gubbes kuttingar och det där. Vad brydde hon sig egentligen om att han betedde sig som om han den ena dagen haft en cirkus i huvudet och den andra dagen en ångkarusell! Käringen var egentligen icke så svår, bara det fanns att äta och dricka och lägga i spisen med i backstugan — och såsom denna märkvärdiga vinter hade det aldrig funnits förr i det huset av livets tarv.
Denna ljuvlighet hade räckt länge, om inte det blivit det där storkalaset i timmerkojan en dag i februari.
Anders Olsson avverkade av sitt sålda skogsskifte, och hans gode vän Lasse var med honom utom drängarna förstås. Det blev icke så allra värst mycket hugget och framforslat som fast mera ätet och drucket. En väldigt snygg och vacker ankarekagge hade Lasse kört från bygden en kväll, så att ingen skulle se det. Strax utom åkerhagen mötte honom Anders, och så körde de tillsammans och hade ett oherrans trevligt lass tyckte de. Kaggen räckte länge och väl, men vart tom en vacker dag.
Långt var det till magasinet och ”platsen”, där brännvin fanns. Man suktade en dag, suktade två. Men hur det kom till, vart en dag en särskild anledning att taga ett rus.
Alltså. Lasse tog en kont på ryggen och traskade av ner till en bondhandlare, som sålde sup-eau-de-Cologne. Där köpte han för Anders Olssons kontanter tjugufem flaskor luktvatten.
Dagen därpå kom en dräng från ett annat huggste åkande i full karriär på en stötting skogsvägen utför emot byn. Han hade haft ett ärende till Anders Olssons timmerkoja och snart kommit underfund med att han måste för brinnande livet fara efter doktorn åt dem, som lågo där dödssjuka. Lite funderingar hade han också haft att hämta prästen, men det fick vara tills vidare.
Ja — doktorn kom och reste till timmerkojan mitt i svarta natten. Räddade uslingarna på ett eller annat sätt, så att de levde igenom, och kom tidigt på morgonen till bygden igen i spetsen för en trevlig karavan. Så här var tågordningen: först doktorn i vargskinnspäls och jämtskrinda efter Blacken. Efter honom på en bogsläde Anders Olsson, insvept i en hundskinnspäls och med stora lappstövlar på fötterna. Han var för resten fastbunden, så att han inte skulle trilla av, fastän Bruna drog jämnt och bra på skogsvägar. Tredje ekipaget i ordningen var Lars Perssons. Han åkte också på en bogsläde men insvept i en fårskinnsfäll och snörd med ett par gamla tömmar. Honom drog norskhästen, som var köpt från Åsele. Lars hade aldrig kommit till byn förut med sådan pomp och ståt och i så styvt följe.
Sist kommo drängarna hans, Anders’. De hade också varit illa supna, men kunde nu sitta för sig själva bland mesar, kontar och gräjor i en skäppsläde. Dem drog unghästen. Två timmerhuggare kuskade för slädpartiet.
Historiens hjältar föreföllo stukade. De vilade under tystnad sina kopparslagareverkstäder på var sin hösäck.
Strax inom åkerhagen mötte deras käringar. På långt håll hade doktorn sett Anders Ols’ Greta Kajsa stå med händerna under förklädet ett gott stycke ifrån Lars Pers’ Gertru’-Dea, som också hade händerna under förklädet. Bägge voro de, märkvärdigt nog, moltysta. Andra käringar omgåvo dem och barnkvaddar var det heller ingen brist på. Doktorn stannade sin häst, då han fick samma fråga av en käring till höger i snödrivan och av en käring till vänster i snödrivan. Han grundade litet på svaret, men därpå sade han sakta och innerligt:
”Söndersupna!”
Med detta besked reste han sin väg i skarpt trav.
Det lärer ha varit en kostlig ting att se eau-de-Cologne-karavanens väg genom byn. Solen sken och skatorna skrattade. Det droppade från taken. Från varje gård steg frukoströken lätt och fin upp genom luften och skogen stod tövädersmörk.
Greta Kajsa kröp upp till sin herre och man på bogsläden; Lars Perssons Gertru’-Dea desslikes till sin Lasse. Men aldrig att de ägnade gubbarna ett spår av deltagande! Det var just det som var kostligt. Utan Greta Kajsa vände sig och drog skånkarna in under kjolen, varpå hon satte ögonen i Gertru’-Dea; det var tydligen meningen att titta ihjäl henne eller åtminstone glo henne gallfeber i köttet. Gertru’-Dea var inte den, som var sen att skottväxla med korpgluggarna, så son blinkade inte — det en människa kunde bli varse — ifrån åkerhagen och till vägskälet hemma.
Fråga vem du vill i byn, så skall du aldrig höra någon berätta, att det sades ett enda ord på denna färd vid pass en halv fjärdingsväg!
I alla fönster tittade folket ut från rykande varm strömming och potatis och herrejessade sej över en tocken farlig ställning! Småpojkar sprungo på dörren och gubbarna skreko efter dem: sitt inne, din vettvilling! Men efter småpojkarna smögo sig drängarna ut, och hur det var, kunde inte gubbarna hålla sig i skinnet heller, utan gingo ut på sina stugubroar i tur och ordning efter som tåget gick genom byn. Där stodo de i sticke-tröjor och utan mössor och ropade nedåt vägen: ”ha’ dom supe’ ihjäl sej? — Ä dom schöl (döda) bägge?”
Ingen svarade från slädpartiet.
Käringarna extimerade inte att tala — och följet gick under den själen förlamande känsla, som man känner, då man varje sekund väntar, att en finare sortens cyklon skall komma svepandes. Här voro socknens största och värsta käringkäftar på några alnars avstånd från varandra, och alla tyckte att de sutto och laddade sig. Den ena hade sin casus belli i en hundskinnspäls och den andra sin i fällarna, så den saken fattades inte. Men inte ett knyst hördes.
Detta gjorde, att det vilade någonting alldeles obeskrivligt hemskt över färden.
Summan av saken vart den, att gubbarna kryade till sig. Men
med brännvinsaffärerna kom det inte till någon fortsättning. Det
var andra dagar nu, än då Anders låg i sin säng och var
brudgum varje morgon och fick kaffekaskar av Lars Persson. Nu voro
de en visa i var mans mun, och alla hade ögonen på dem, om
de försökte snedda över till varandra.
Begrips: de hade inga glada dagar.
Visst gick Anders ibland så att han kunde se Lars Perssons vedbacke — som var tom nu för tiden — och Lars Persson strök omkring och kände längtan efter Anders Olsson. Men i bägge fallen var det en käring som gick efter dem. Nu är det så i vissa byar på landet, att skvallret är likasom en samhällsinrättning, som ligger alla på hjärtat. Två vänner, som haft mycket tillhopa, äro ifrån varandra ett par veckor och — sedan känna de ingen annan längtan att råkas än för det ädla syftet att ge varandra på den så kallade svinpälsen. Då har denna samhällsinrättning arbetat litet. Det gick så här.
Men Lars hade det drygt. Byborna och sockenborna kände sig utomordentligt anständiga och nästan religiösa, då de jämförde sig med Lars och Anders. En sådan ny och ovanlig känsla ompysslas, tills den blir stor och stark, varpå någon alltid får sitta emellan. Då nu någon skall stukas, vet folk, att det har sig lättare med en fattig än med en förmögen. Det är således tryggast att slå ned på en stackare, då moralen vill ha motion.
Lars vart utan mat i stugan och utan arbete i bygden. Ovett fick han av bönderna, då han bad om det ena, och ovett, då han bad om det andra. Ryktet går före mannen, och eau-de-Cologne-historien gick före Lars Persson. Hemma skällde käringen på honom, i byn skällde bönderna på honom, efter vägarna skällde alla de grå och söta bondhundarna på honom.
Ingen skällde på Anders; han var inte fattig han! Där hade han nu, för det han hjälpt den där Anders. Tack skall du ha, Lars — du fick det fett, va?
Gertru’-Dea visste sig ingen levande råd för matbitarna. Alla matmoror sade nej, och nu måste hon skicka en unge till Anderses Greta Kajsa så bittert det än var.
Det gällde en kanna mjölk av den allra blåaste sorten. Men ungen kom hem igen om fem röda minuter: ”hon var otäckt vit i syna och sa’ att ni skulle ha tack för sist … och brännvinet kunde ni begagna till grötväta, om det så skulle behövas nå'n.”
Nu snöt sig Gertru’'-Dea i näven och hårdrog gubben sin. ”Jäkeln annacka”, sade hon vänligt beskedligt och slog näven i bordet, ”och du har bjutt Anders Olsson på kaskar hela halva vintern!”
Lasse smög sig ut och träffade oförhappandes bakom knuten — Anders. Aldrig hade denne varit så lik en räv som den gången.
”Vet du”, sade han, ”hocken som äger skogen denne?”
”Ä’nte din?”
“Jo, dom säj’ så … Men det är inte värt, att du går dit och … köper nån ved … i min tid … jag känner mina svin på gången … åh, det är ett par sju helsikes talande laddor du har, om jag får säga, hur jag tycker att dom ä. Är dom inte — va?”
Därmed snodde han i väg, och Lars stod som ett mähä och stirrade efter honom länge och väl, innan han begrep.
Hans själs känslor voro obestämda, men inte voro de glada.
Han stod bakom knuten och mumlade, medan han lyfte sitt förskinn på ena sidan:
”Ja, aller ska’ jag då bju’ bönder på kask mer … om mörna ’ som jag fäll’ heller egentligen inte ha’ gjort … som jag fäll’ inte ha’ … för det ha’ jag inte … om en vill hålla med rättvisan! Besväret var fäll’ inte så stort, men tacken är heller inte stor … som tack betraktad. Jo, tack ska’ du ha, Lars Persson! Där har du. Greta Kajsa är arg på dej … och Gertru’-Dea är arg på dej … och barna är arg på dej … och Anders Olsson är arg på dej … och socknen är arg på dej … och Anders Olsson är arg på dej … och du är arg på dej själv. — Tvi!”
Han spottade fundersamt och gick in och lade sig i fållbänken mitt på ljusa förmiddagen.