Smörbock
| ← Qvarnen, som står och mal på hafvets botten |
|
Käringen mot strömmen → |
Smörbock.
Det var en gång en gumma, som satt och bakade.
Hon hade en liten gosse, som var så tjock och fet och gerna ville ha god mat, och derför kallade hon honom Smörbock; äfven hade hon en hund, som kallades Guldtand. Rätt som det var, begynte hunden att skälla.
»Spring ut du, Smörbock,» sade gumman, »och se efter, hvem det är Guldtand skäller på.» Då sprang gossen ut och kom in igen och sade:
»Hu då, det kommer en stor, lång trollpacka med hufvudet under armen och en säck på ryggen.»
»Spring under bakbordet och göm dig!» sade modern.
I det samma kom det stora trollet in. »God dag,» sade det.
»Gud signe dig,» sade Smörbocks mor.
»Är inte Smörbock hemma i dag?» sporde hexan.
»Nej, han är i skogen med far sin och jagar ripor,» svarade käringen.
»Det var dumt, det,» sade trollpackan, »jag har en liten fin silfverknif, som jag ville ge honom.»
»Pip, pip, här är jag!» sade Smörbock under bakbordet och kröp fram.
»Jag är så gammal och styf i ryggen,» sade trollet; »du får lof att krypa ned i säcken och ta upp den sjelf.»
Då Smörbock väl var nere i säcken, kastade trollet den på ryggen och gick ut. Men då de kommit ett stycke på vägen, blef hexan trött och frågade: »huru långt bort kan det vara till någon sofplats?»
»En half fjerdingsväg,» sade Smörbock.
Trollet satte nu ned säcken vid vägen och gick in i småskogen och lade sig att sofva. Under tiden passade Smörbock på och tog sin knif, sprätte hål på säcken och kilade ut, lade dit en stor fururot i stället och vände om hem till modern. Då trollet kom hem och fick se, hvad det hade i säcken, blef det alldeles ifrån sig af ilska.
det var, började hunden skälla. »Spring ut du, Smörbock,» sade hon, »och se efter hvad det är Guldtand skäller på.» — »Åhnej, åhnej, den der fulingen!» sade Smörbock, »nu kommer hon igen med hufvudet under armen och en stor säck på ryggen.»
»Spring under bakbordet och göm dig,» sade modern.
»God dag,» sade trollet; »är Smörbock hemma i dag?»
»Nej, det är han inte,» sade modern, »han är ute i skogen med far sin och jagar ripor.»
»Det var dumt, det,» sade trollkäringen, »för jag har en liten vacker silfvergaffel, som jag ville ge honom.»
»Pip, pip, här är jag!» sade Smörbock och kom fram.
»Jag är så stel i ryggen,» sade trollet, »du får lof att krypa ned i säcken och ta den sjelf.» Då Smörbock väl var nere i säcken, slängde trollet den på ryggen och lomade af från gården. Då de kommit ett stycke på väg, blef trollet trött och frågade: »Hur långt är det till någon sofplats?»
»En half mil,» svarade Smörbock.
Då satte trollet ned säcken vid vägen, gick upp genom skogen och lade sig att sofva. Medan trollet gjorde det, fick Smörbock hål på säcken, och då han kommit ut, lade han dit en stor sten i stället. Då nu trollet kom hem, gjorde det upp en stor eld i spiseln, satte deröfver en stor kittel och lagade sig till att koka Smörbock. Men då hon tog säcken och ämnade kasta Smörbock i grytan, föll stenen ut och slog hål i bottnen, så att vattnet rann ut och släckte elden. Nu blef trollpackan ond och sade: »Om han nu gör sig aldrig så tung, skall jag ändå lura honom.»
Den tredje gången gick det alldeles på samma sätt som de begge andra. Guldtand började skälla, och då sade modern till Smörbock:
»Spring ut du, Smörbock, och se efter hvem det är Guldtand skäller på.»
Då sprang Smörbock ut och kom igen och sade: »Ack, jaja mig! Det är trollet, som kommer igen med hufvudet under armen och en säck på ryggen.»
»Spring under bakbordet och göm dig!» sade modern.
»God dag!» sade trollet och steg in genom dörren; »är Smörbock hemma i dag?»
»Nej, det är han inte,» sade modern, »han är ute i skogen med far sin och jagar ripor.»
»Det var dumt, det,» sade trollkäringen, »för jag har en liten vacker silfversked, som jag ville ge honom.»
»Pip, pip, här är jag,» sade Smörbock och kröp fram under bakbordet.
»Jag är så stel i ryggen,» sade hexan, »du får lof att krypa ned i säcken och ta den sjelf.» Då Smörbock väl hade kommit ned i säcken, slängde trollet den upp på ryggen och gaf sig åstad. Den gången gick icke trollpackan bort och lade sig att sofva, utan sträfvade hem med Smörbock i säcken, och då de kommo hem, var det söndag. Då sade trollet till sin dotter:
»Du skall ta och slagta Smörbock och koka soppa på honom, tills jag kommer igen, för nu reser jag till kyrkan och bjuder främmande.»
Då husbondfolket rest, skulle dottern ta Smörbocken och slagta honom, men visste ej riktigt, huru hon skulle bära sig åt.
»Vänta, så skall jag visa dig, huru du skall gå till väga,» sade Smörbock, »lägg ned hufvudet på stubben, så skall du få se.»
Hon gjorde så, den stackaren, och Smörbock tog yxan och högg hufvudet af henne, som om det varit en kyckling. Derpå lade han hufvudet i sängen och kroppen i grytan och kokade soppa på dottern; då den var färdig, kröp han upp ofvanför dörren och tog med sig roten och stenen, den ena lade han ofvanför dörren och den andra på spiselkransen.
Då folket kom hem från kyrkan och såg hufvudet i sängen, tänkte de, att dottern låg och sof; men så skulle de bort och smaka på soppan.
»Smakar bra, smörbockssoppa!» sade trollkäringen.
»Smakar bra, dottersoppa!» sade Smörbock. Men de hörde icke på det.
Sedan tog hexan skeden och skulle till att smaka.
»Smakar bra, smörbockssoppa!» sade hon. »Smakar bra, dottersoppa!» sade Smörbock på spiselkransen.
Då blefvo de förundrade öfver, hvem det var som pratade, och ville ut för att se efter. Men då de kommo ut i dörren, kastade Smörbock fururoten och stenen i hufvudet på dem och slog ihjäl dem. Sedan tog han med sig allt guld och silfver, som fans i huset; han blef nu mycket rik och reste derpå hem igen till mor sin.