Stolthet och fördom/61
SEXTIOFÖRSTA KAPITLET.
En glädjedag för mrs Bennets moderliga känslor var det, då hon gifte bort sina två käraste döttrar. Man kan tänka sig, med vilken förtjusning och stolthet hon sedan besökte mrs Bingley och talade om mrs Darcy. Jag önskar, att jag för hennes familjs skull kunde säga, att uppfyllandet av hennes käraste önskan, då så många av hennes barn bleve försörjda, medförde en så lycklig verkan, att det gjorde henne till en förståndig, älskvärd, insiktsfull kvinna för återstoden av hennes liv, ehuru det kanske var lyckligt för hennes man, att hon ännu då och då var nervös och oföränderligen lika fjollig, ty han skulle kanske inte ha kunnat njuta huslig lycka i så ovanlig form.
Mr Bennet saknade oändligt sin andra dotter, hans kärlek till henne drog honom oftare hemifrån, än något annat kunde göra det. Det var hans största nöje att resa till Pemberley, i synnerhet när han var minst väntad.
Mr Bingley och Jane stannade endast ett år på Netherfield. Ett så nära grannskap till hennes mor och släktingar i Meryton var icke önskvärt ens för hans fogliga lynne eller hennes ömma hjärta. Hans systrars livligaste önskan uppfylldes då; han köpte en egendom i det till Derbyshire gränsande grevskapet, och förutom alla övriga anledningar till lycka hade Jane och Elisabet också den, att de bodde endast på trettio mils avstånd från varandra.
Kitty tillbragte större delen av sin tid hos sina två systrar, vilket för henne var en väsentlig förmån. Hon förbättrades betydligt i en umgängeskrets, som var så överlägsen den, hon hittills lärt känna. Hennes lynne var ej så obändigt som Lydias, och då hon avlägsnats från inflytandet av Lydias exempel, blev hon genom lämplig behandling och den uppmärksamhet, som ägnades henne, mindre retlig, mindre okunnig och mindre andefattig. Man sörjde naturligtvis noga för att hon hölls ifrån det skadliga sällskapandet med Lydia, och ehuru mrs Wickham ofta inbjöd henne att komma och tillbringa någon tid hos henne med löfte om baler och kavaljerer, ville hennes far aldrig ge henne tillåtelse därtill.
Mary var den enda dottern, som stannade hemma, och hon drogs nödvändigtvis från sina litterära intressen därigenom att mrs Bennet var alldeles ur stånd att sitta ensam. Mary var tvungen att mera träda i beröring med människor, men hon kunde ännu ondgöra sig över varenda förmiddagsvisit; som hon inte längre kände sig förödmjukad genom jämförelsen mellan hennes systrars och hennes eget utseende, misstänkte hennes far, att hon utan alltför stor motvilja fann sig i den skedda förändringen.
Vad Wickham och Lydia beträffar, undergingo deras karaktärer icke någon förändring till följd av hennes systrars giftermål. Han bar med filosofiskt lugn den vissheten, att Elisabet nu måste komma underfund med all otacksamhet och falskhet hos honom, som hittills varit obekant för henne, och trots allt hade han ännu icke fullständigt släppt hoppet, att Darcy kunde förmås att bereda honom en ekonomiskt fördelaktig ställning. Det lyckönskningsbrev, som Elisabet mottog från Lydia med anledning av sitt giftermål, gjorde det klart för henne, att en sådan förhoppning hystes åtminstone av hans hustru, om också icke av honom själv. Brevet lydde sålunda:
- »Min kära Lizzy!
Jag önskar dig lycka. Om du älskar mr Darcy hälften så mycket, som jag älskar min kära Wickham, så måste du vara mycket lycklig. Det är högst glädjande att veta, att du är så rik, och om du inte har något annat att göra, hoppas jag, att du tänker på oss. Jag är säker om att Wickham skulle bli mycket förtjust över en syssla vid hovet, och jag tror inte, att vi ha alldeles tillräckligt med pengar att leva på utan att få någon hjälp. Vilken plats som helst med omkring tre eller fyra hundra punds inkomst om året skulle vara bra, men tala ändå inte med mr Darcy om saken, ifall du helst ser, att du slipper.
Din Lydia».
Som det förhöll sig så, att Elisabet mycket gärna
såg, att hon slapp, försökte hon i sitt svar att sätta
p för alla dylika böner och förhoppningar.
Emellertid sände hon dem ofta sådan hjälp, som det stod
i hennes makt att lämna genom tillämpande av vad
som kunde kallas sparsamhet i hennes privata
utgifter. Det hade alltid varit klart för henne, att inkomsterna för två personer, som voro så slösaktiga
och så litet tänkte på framtiden, måste vara helt
otillräckliga för deras utkomst, och när helst de bytte
om vistelseort, var Jane eller hon själv säker på att
få en anhållan om ett litet penningeunderstöd i och
för betalandet av deras räkningar. Deras
levnadssätt var, till och med sedan fredens återställande
skänkt dem ett hem, ytterst oregelbundet. De
flyttade ständigt från ort till ort på jakt efter en billig
bostad och gåvo alltid ut mera pengar än de borde.
Hans tillgivenhet för henne förvandlades snart till
likgiltighet, hennes varade litet längre, och trots
hennes ungdom och simpla sätt behöll hon alla de
anspråk på att åtnjuta anseende, som hennes
giftermål hade givit henne.
Ehuru Darcy aldrig kunde mottaga honom på Pemberley, hjälpte han honom för Elisabets skull vidare på hans bana. Lydia kom då och då dit som gäst, när hennes man rest till London eller Bath för att roa sig, och hos familjen Bingley uppehöllo de sig ofta så länge, att till och med den godlynte Bingley tröttnade på dem och gick så långt, att han talade om att ge dem en vink att bege sig av.
Miss Bingley var högst förnärmad över Darcys giftermål, men som hon tyckte det vara rådligt att få behålla rättigheten att göra besök på Pemberley, gömde hon sin harm inom sig, visade sig mera intagen i Georgiana än någonsin och nästan lika uppmärksam mot Darcy som förut; om hon förr brustit i artighet mot Elisabet, så betalade hon nu denna skuld.
Pemberley var nu Georgianas hem, och förhållandet mellan svägerskorna blev just så vänskapsfullt, som Darcy hade hoppats. De kunde hålla av varandra till och med så mycket som det var deras avsikt att göra. Georgiana hade den högsta tanke i världen om Elisabet, ehuru hon i början med en till oro gränsande förvåning lyssnade till hennes livliga, glättiga sätt att tala med hennes bror. Hon fick nu se, huru han, som alltid ingivit henne en respekt, som nästan verkade förlamande på hennes tillgivenhet, blev föremål för muntert skämt. Hon gjorde nu erfarenhetsrön, om vilka hon förut ej haft en aning. Tack vare Elisabets lärdomar började hon förstå, att en hustru gentemot sin man kan taga sig friheter, som en bror icke alltid vill tåla av en syster, som är mer än tio år yngre än han själv.
Lady Catherine var ytterst förbittrad över sin systersons giftermål, och som hon gav fritt lopp åt hela sin karaktärs hänsynslösa uppriktighet, begagnade hon i sitt svar på det brev, som underrättade henne därom, så ovettiga uttryck, i synnerhet om Elisabet, att all förbindelse emellan henne och de nygifta för någon tid avbröts. Men slutligen lyckades Elisabet övertala sin man att överse med förolämpningen och söka få en försoning till stånd, och efter något motstånd å hans mosters sida, gav hennes harm vika antingen för hennes tillgivenhet för honom eller hennes nyfikenhet att få se, huru hans hustru uppförde sig. Hon nedlät sig till att besöka dem på Pemberley, trots den besmittelse, som vederfarits dess parker icke endast genom närvaron av en sådan husmoder utan också genom besöken av hennes morbror och moster från London.
Med mr och mrs Gardiner stodo Darcy och Elisabet alltid på den förtroligaste fot. Båda två höllo verkligen av dem, och de kände båda den varmaste tacksamhet mot de personer, som, genom att föra Elisabet till Derbyshire, i väsentlig mån bidragit till deras förening.