Storlien
| ← En grav på landet |
|
Åre är nog vackert, ja överraskande vackert.
Det är ett sant Tyrolen, om också med ännu
härligare luft och klarare, fast hårdare och dystrare
färger, men det är vackert just på det sätt som en
kurort bör vara för att med tiden få stort rykte och
många gäster. En dal förblir dock alltid en dal,
och man gläder sig där mest åt att stirra upp mot
höjderna. Det är på längden det tryckande och
ledsamma med en bostad i dalen att man aldrig
får någon riktig trevnad och ro för den allra
översta toppen. Det blir ett liv i trängtan. Nej,
Storlien, Storlien, det är af allt vad jag ännu sett i
Sverige det mäktigaste.
När jag nu efteråt tänker på Storlien söker jag att pruta med min förtjusning. Jag drar mig till minnes det vackraste som jag såg några dagar förut. Först och främst minns jag Skattungbyn ovanför Orsa. De grå stugorna titta ned från bergsluttningen som fågelbon, och oändliga åsar, klädda med mörk granskog, sträcka sig långt bort mot blåaste fjärran. Det är ståtligt och vackert, på en gång rikt och armt. Det är Norge livs levande! — Eller jag minns Leksand. Genom den långa alléen av lummiga hängbjörkar nalkas i spridda skaror de präktiga dalamännen och deras kullor. Dräkterna lysa, de kritvita, ofantliga grindstolparna lysa och allra vitast lyser kyrkan med sina naiva bilder på gavlarna och sitt ryska torn, som anses uppfört av en gammal karolin efter hans hemkomst från fångenskapen. Frånvaron av moderniseringar och dödande stilrensningar förlänar åt kyrkans yttre ett alldeles särskildt naturligt behag. Den klaraste högsommar strålar över Siljans rödvinsliknande vatten och det saftiga gräset, men det är som svävade någonstädes mitt genom solljuset en iskall, gråsvart skugga, omöjlig att fånga, omöjlig att utpeka och dock beständigt förnimbar. Det är som sutte mitt i det bländande skenet det djupaste vintermörker hopkrupet och på lur och viskade: Nu kommer jag! — Aldrig förr har jag sett eller drömt mig en så obeskrivbar blandning av middagsljus och mörker. Den erinrar om ett utkast, målat med penslar som av misstag kommit i beröring med bensvart. Allt flera dräkter tåga emellertid förbi i den genomskinliga och främmande dagern. Snart är menigheten församlad under valven, två präster i mässkrudar av purpur och guld stiga framför altaret och en renare samsång än vid en gudstjänst i Dalarne få vi ingenstädes höra i våra bygder. När folket åter lämnar bänkarna, förblir dock orgelnisten sittande vid instrumentet och en och annan kulla dröjer för att lyssna. Han är konstnär. Han spelar och spelar fritt och ledd av sin inbillning och slutar med ett furioso. Var i en landskyrka bjödos vi väl på sådant? Allt förblir så underligt främmande. När jag tilltalar någon, förstår man med knapp nöd mina ord. Det hela skulle förefalla som någon avlägsen vallfartsort hundratals mil inne i Ryssland, om där icke saknades varje drag av barbari. Den förening av historia och nutid och den burgenhet, ordning och prydlighet som besjälar Dalarnes folkliv låter oss blicka in i en egendomligt fyllig och utvecklad bondekultur, vartill knappast någon annan trakt av vår världsdel kan uppvisa maken. Och dock reser sig i minnet högt över Leksands tornspira mellan rullande molnmassor Storliens hemskt sköna högslätt, och till sist täcka skyarna allt annat med sin slöja.
Det svenska landskapet vimlar av idyller och blir någon gång till och med sött. Näpenheter titta fram under var björk och genom var grind. Ej sällan brister det hela sönder i småsaker. Så är fallet med Stockholms skärgård, där det finns allt möjligt, men ingenting helt och stort, ingenting av det »antingen — eller», som genom sin ytterlighet förlänar storhet åt de kala bohuslänska klipporna eller åt ett sandfält utan strå. Främlingen, som ilar framåt från Malmö till Storlien, genomreser bygder, som äro varandra mycket lika och med Bædeker klagar han ofta över enformighet. Skillnaden mellan det plastiska Halland eller den franskt tecknade bygden vid Kungsör och till exempel Bellmansnaturen närmast Stockholm kräver förtrolighet för att rätt fattas. Icke ens om han är norrman eller dansk äger han tillräcklig kännedom om vår litteratur och konst för att på förhand sitta rustad med öppna och begripande ögon. Helgmålsringningen ljuder stilla över små sjöar och oändliga rader av små berg. Härar av välmående skylar hålla midsommarvaka kring gårdarna utan att kasta någon skugga. Var gång han vänder sig mot vagnsfönstret ser han samma syn. Han finner inga ensidigheter, inga ytterligheter, ej ens mellan välstånd och nöd. Sällan eller aldrig bära stugorna den prägel av hjälplöst armod, som kan särteckna vissa byar i andra länders mer fattiga provinser. Lika litet som åsynen av våra dagars Stockholm kan övertyga honom att där en gång tronat en präktig, gammal medeltidsstad, lika svårt är det att skönja fattigdomens drag i vårt landskap, och måhända börjar denna fattigdom att mer och mer förvandlas till en dyster men gripande sägen. Sverige tycks honom därför en kedja av vackra men likformiga och likfärgade pärlor. När han har betraktat två av dem, berömmer han dem hjärtligt och menar sig känna de andra. Det finns, som antytt, emellertid trakter oftast avlägsna, där en eller annan av vårt landskaps kanske mest vanliga och förbisedda detaljer plötsligt växer ut till en karaktärsfull, allt behärskande enhetlighet, och dessa trakter bli också våra mest storslagna.
För ett par år sedan tillbragte jag en halv dag på Skansen samman med två fransmän. Den ene var Daudets son, den andre Victor Hugos sonson. De försökte sig på skidor, skämtade olovandes med de farbroderliga brumbjörnarna och voro högst belåtna. Intet tilltalade dem likväl i sådan grad som — landskapet. Deras förtjusning gällde dock alldeles icke utsikten från klockstapeln utan — vad väl ingen lär gissa — den låga och mariga skogen mellan stugorna och Bredablick. Jag insköt med berättigad blygsamhet några ord om Schweiz och Norge, men Daudet svarade med hetta, att Schweiz och Norge voro banala oljetryck och detta däremot en ny karaktärsfull bekantskap.
Ännu en gång måste jag upprepa: det som tjusade dem var den mariga, lilla skogsbacken med sina vitmossiga hällar.
Låt oss se bort från den improviserade och kanske litet blaserade överdriften. Hur väl förstå vi emellertid icke att just detta stycke natur genom sitt särdrag måste påkalla deras uppmärksamhet. Jag önskade att jag kunnat visa dem det för mellersta Sverige mest egenartade karakteristiska: myren med sina giftörter, sin marskog och gungfly, svedjefallet med sina ormbunkar och stubbar och uppsalatraktens järn- och stenålderslandskap, bastarden av hed och skog, där enarna som blotande präster omringa de uppresta eller underligt lagda klippstyckena.
Det är just myren, som går igen på det jämtländska fjället, men förädlad och förstorad. Man igenkänner prägeln, men metallen är ej längre koppar, utan puraste guld. Det är en av vårt landskaps detaljer utarbetad till ett jätteverk. Redan vid Duved och Ånn blir allt stränghet och karaktär. Landskapet påminner icke längre om annat. Det är helt sig själv. Det är myrens ödslighet och träd, men tuvorna växa samman till kulliga slätter, som ha något av en stepps oändlighet och dock begränsas av långsträckta fjäll, strimmiga av snö och med buktande linjer av oförliknelig skönhet.
Någon säger att Storliens majestätiska fjällhedar ha likheter med Lappland. Om så är, kunna vi endast svara, att då väntar däruppe ett helt underland, sparat åt framtiden, slutet inom sig självt, nytt, jungfruligt, knappast ännu förstått och därför dubbelt lockande och förtrollande.
På Storlien husera ovädren som häxorna på Brocken, och skyddande snöskärmar kanta banvallen eller bilda långa tunnlar. Frostbitna och sönderbrutna granar sträcka envist i stormen sina långa spinkiga toppar, som äro förkolnat svarta, och den avlägsna fjällkedjan hinner knappast blotta sin snö innan skyarna åter omhölja allt. Ljus och mörker blandas här ej längre till något obestämt mitt emellan sken och skugga. De brottas bröst mot bröst, omslingra varandra med långa, vilda armar, tumla runt och resa sig ånyo, och herraväldet tillfaller växelvis än den ena och än den andra. Man tänker icke längre på växtlighet och grönska, icke på bärgade eller förödda skördar, icke på lyckligt inplockade eller förfrusna frukter, icke på välstånd eller nöd, kanske icke ens på egna framgångar eller kval. Hela landskapet hämtar uteslutande sitt liv och sin färg av denna eviga strid mellan ljus och mörker. På Storlien vill jag en gång bygga mig ett hus, när jag blir gammal och trött på allt det andra där nedanför.