En grav på landet

Samlade skrifter
Tankar och teckningar

[ 165 ]En grav på landet.

Kärleken till fosterlandet är ingenting annat än ett vidgande av kärleken till hemmet och hembygden. Jag vet knappast något, som väcker så många drömmar om en avundsvärd lycka, som en liten lantkyrkas slitna gravhällar och deras bilder av två äkta makar, jordade sida vid sida i skötet av den trakt, där de levat och verkat och åldrats och dött. Måhända har maken långa tider av sitt liv, upptagen av statsmannens eller krigarens äventyrliga värv, vistats annorstädes, men till slut ha dock hans ben hemförts till den mark, som var honom kärast. Lönnarna, som knacka på kyrkfönstren, äro kanske planterade genom hans omsorg eller avkomlingar av träden på hans gård. Åkrarna kring kyrkvägen har han kanske en gång kallat sina nyodlingar, och den långa sömnen måste för honom vara lycklig och lugn som för en skolgosse, vilken första aftonen av sina ferier ånyo gått till sängs under hemmets tak. Nutidsmänniskan åter blir i regeln tidigt ryckt från sin hembygd, och denna blir henne likgiltig på samma gång som hon tvekar att tala om det fosterland, vars namn dagligen missbrukas i politikens och [ 166 ]tidningsgeschäftens människofiske. Det var nästan gynnsammare fordom, då konungamaktens intressen alltid först och sist buros som partiernas fältbindlar, ty då var fosterlandet en martyr, som kunde älskas och tjänas i tysthet, ja, med offer och utan fras. Även härvidlag kunna de locka nutiden till avundsamma drömmar, de döda, som ligga uthuggna i sten i landsbygdens kyrkor.

Ej långt från Örebro framlyser över Närkes bördiga åkerfält Ervalla kyrka, uppförd mot 1600-talets slut af fältmarskalken Mörners hustru Anna Bjelke, som också här fått sitt vilorum. Endast några steg längre bort ligger hennes forna egendom Ervalla hovgård. Vägen leder under skuggiga träd upp till den tämligen ödsliga och kala kyrkogården. Några personer äro församlade, ty det är meningen att öppna den Mörnerska familjegraven. Tanken på den förestående handlingen gör dem fåordiga. Hur månne det skall se ut där nere i den trånga källaren under koret? Ligger den gamle krigaren ännu väl bibehållen i sin karolinska dräkt, kanske densamma, som han bar på morgonen vid Fredrikshald, då han räckte konungen det varningsbrev, vilket denne stolt kastade på elden? Eller bär han kanske den klädsel, som sedan tillkom honom, då han som president i Göta hovrätt skickades undan till Jönköping och dömdes till ett för honom obekant yrke? Hans porträtt på det Mörnerska herresätet Esplunda visar en välvillig man med fylliga kinder och läppar och en ofantlig lockperuk.

[ 167 ]En vilsekommen sädesärla flyger av och an mellan kyrkfönstren, och de vidöppna dörrarna insläppa sommarluften. Kyrkan har brunnit och moderniserats, och den äldre skulpterade predikstolen ligger på sakristians vind mellan några tämligen klumpiga änglar av trä, som förr varit uppställda ovanför altaret. Där förvaras även en sönderfallen dopfunt från 1600-talet. Över gången hänger en vacker mässingskrona och en av kristall, och den besökande främlingen harmas ej över, att kyrkan i övrigt är lantligt torftig och tom, att de vitkalkade väggarna äro utan prydnader, och att han ovan altarringens solskadade, svarta bomullssammet ser en mycket dålig kopia efter Rubens.

Framför altaret ligga gravstenar från 1600-talets slut och 1700-talets början. Valven därinunder, som, då de öppnades, endast innehöllo några multnade skallar och ben, äro längesedan igenfyllda. Den Mörnerska grafven är under sakristians golv bakom altaret. Genom den halvöppna sakristidörren lysa vindstrappans gamla, oförstörda målningar i hårda färger.

Där inne är redan luckan öppnad i golvet, och en smal, svängd trappa leder ned i själva griftvalvet. Dagern är otillräcklig, och två ljus tändas och medtagas. Dörren till valvet hade blivit tillsluten efter Anna Bjelkes begravning och nyckeln nedkastad genom gluggen. I revolutionsåret 1789 antändes emellertid kyrkan av åskan och blixten sprängde låset till dörren, som sedan förblev öppen.

[ 168 ]Innerst står en mindre barnkista. Framför denna höjer sig en måttlöst bred och stor kopparkista. Det är Anna Bjelkes. Mellan denna ofantliga metallsarkofag och ingången står Mörners kista som är betydligt mindre. Den är också af koppar och med en list i förgyllning och färg. På fotgaveln är målad en dödskalle med två korsade knotor. På huvudgaveln läsas i ljusskenet följande med färg anbragta ord: Kongli Maystz. Troo Man Sveriges Rijkes Rådh, Feldt Marskalk General Gouverneur och Præsident uthi Giöta Håff Rätt Den Höghwälborne Herre och Grefve Herr CARL GUSTAF MÖRNER. Född i Malmö åhr 1659 marti(i), Dödde i Jönkioping åhr 1721 d. 27 October.

Anna Bjelkes kista öppnas först. Locket ligger löst utan lödning eller nitar och gör endast motstånd genom sin tyngd. Då det slutligen lyfts i höjden, liknar den rymliga kistan ett stort mörkt svalg, i vars djup man först småningom skönjer de sönderfallna lämningarna av en människa och en träkista. Huvudskålen har tumlat något åt sidan mot kistans vänstra hörn, och allt ligger inbäddat i fuktig, svart mull. Så föga har den väldiga kopparkistan förmått att skydda.

Nu kommer ordningen till fältmarskalken, och en känsla av vördnad och nyfiken förväntan bemäktigar sig de närvarande. Ljusen sträckas tätt intill kistan, och då locket höjes och varsamt lutas bakåt, ringla på dess ärggröna insida några hopflutna vattendroppar som en blank och snabb [ 169 ]äsping. Inne i kopparkistan står en ekkista, som är oväntadt liten och angiver, att fältmarskalken näppeligen varit någon storväxt man. Träet är svart som kol och genomdränkt av fukt och så mjukt, att det styckevis faller sönder mellan fingrarna. Den vänstra hälften av locket är instörtad, men det tjocka, svarta sidentyg, varmed kistan varit klädd, är ännu så friskt och väl bevarat, som vävt i går. På kistans sidor äro handtag av järn.

Spillrorna av trälocket makas med lätthet åt sidan, och ljusskenet faller klart över den öppna kistan.

Även här har dock förstörelsen länge sedan krälat in. Den döde var efter all sannolikhet balsamerad. Hans begravning hade försiggått i Jönköping med stor pomp, och förspänd med ett spann av svartklädda hästar, hade likvagnen burit hans kista till hans gods och hem. Man hade påtagligen ingen grund att behöfva spara, och återfunna anteckningar berätta ännu om den slutliga bouppteckningen och om den dag, då arvingarna samlades i stora salen på Esplunda för att skifta silvret. Över den karolinska tiden begynte redan då sagoskimret att lysa, och säkert hade man icke sparat något för att, i enlighet med tidens sed, skydda den högtställde mannens stoft mot förgängelse. Gravvalvets fukt har dock långsamt men säkert övervunnit och tillintetgjort läkarnas alla balsamerande kryddor. Ingenting annat återstår än svartaktig mylla och brungula ben. Av kläderna finnas inga lämningar, och det enda, som hittas, [ 170 ]är ett ananasformigt, i trä skulpterat föremål, närmast liknande kotten på en tyrsosstav. Hur den kommit hit och i vilken mening är svårt att säga. Det är, som hade från skogarna utanför en natt de nordiska dryaderna smugit sig ned till karolinens kista och där inlagt denna hälsning från hans marker. Eljes är allt förvandlat. Det huvud, som känt blodet bulta under uttänkandet av planen till norska fälttåget, och som ännu några korta år, innan det självt träffades av döden, lutats över den lerstänkta båren i Tistedalen, är nu ingenting annat än en tom, grinande dödskalle med friska, vita tänder. Det var mellan dessa tänder, som den med så många olika förtroendevärv fordom hedrade mannen uttalat sitt votum över den anklagade baron Görtz. Vilka upprörda hågkomster från en stormig tid måste icke in i det sista ha följt denne krigare, vars broder stupade vid stormningen av Wiprech, och vars son, översten Hans Georg, gick omkring som fiolspelare bland fångarna i det avlägsna tsarriket!

Kopparkistans inre underkastas nu en närmare granskning och vi upptäcka ännu en liten kista, som står inställd ovanför ekkistans huvudgavel! Det är en liten barnkista, så kort, att den har fått plats på tvären. Den är svart och beströdd med några stjärnor samt av alldeles samma form som barnkistorna i våra dagar. Kanske är det den gamle fältmarskalkens käraste och sistfödde, som han på detta sätt tagit med sig i sin stilla kammare, och medan hans egen kostbara kista anfrätts och brustit, är den enkla, lilla barnkistan [ 171 ]oskadd och bibehållen. Den vita sidensvepningen med sina ärmar har icke ens gulnat.

Rimligtvis beror barnkistans bevarande uteslutande därpå, att hon blivit stående friare och högre upp i kopparkistan och därför tagit mindre skada av det vatten, som tid efter annan samlats på gravvalvets golv.

Vid åsynen av denna ödets lek, som låter den berömde krigarens kista murkna sönder, men bevarar ett okänt barns, svävar tanken ovillkorligt kring de många, på förhand nästan oberäkneliga, tillfälligheter, som tillintetgöra eller skydda de gravsatta lämningarna av våra storheter. Man tänker på Riddarholmskyrkan, där i Magnus Ladulås’ grift icke ens upptäckts spillrorna av en kista, men där Gustav Adolf och Karl XII och, vad underligare är, den obalsamerade, blott i en enda, illa sluten kista vilande Gustav III ligga mumifierade och igenkänneliga, under det att den tionde och elfte Karl endast äro ben. Man tänker på den för sin torkande luft bekanta gravkällaren i Quedlinburg, där Aurora Königsmark räddat sin kropp, om också icke sin skönhet, från förgängelse, medan Pantheons fasta murar icke mäktat hindra, att Rafaël, skönhetens dyrkare, länge sedan föll samman till ett benrangel. Man tänker på kardinal Borromeos fullkomligt porträttlika mumie i Milanos katedral eller på den mängd av kistor, i vilka man inneslöt Napoleon för att skydda honom mot jorden, och vilket lyckades så väl, att han sedermera kunde återföras till Frankrike »med ett småleende över läpparna». Eller man tänker på [ 172 ]plundrandet av S:t Denis under revolutionen. Hur erbjöds ej där den egendomligaste provskala på de olika öden, som kunna träffa ett ovan jord och med alla omsorger gravsatt lik! Ludvig XIV, han, som hela sitt liv våndades under en sådan fasa för döden, att han icke ens vågade uppföra sitt residens på en höjd, från vilken ögat kunde urskilja spirorna av S:t Denis, lag i sin grift svart som bläck. Hälften av peruken hade falnat bort, den andra hälften däremot befann sig i bästa skick. Ludvig XV, som i hastigheten blivit bäddad på koksalt, låg däremot kritvit, men med den uppsvällda näsan kornblå, och Henrik IV var så lik sina porträtt, att vakten bleknade och skyldrade. Till allt detta förirrar sig tanken och vänder åter tillbaka till det sällsamma skådespelet av den frejdade fältmarskalkens mull och den lille namnlöses bevarade kista.

Locken påläggas ånyo, och valvets port låses, och de tillfälliga gästerna hopstava uppe i kyrkan på en av korets gravstenar Jobs ord: »Förgängelsen kallade Jag min Fader och Matkarna mina Moder och Syskon». — Genom kyrkdörrarna inströmmar dock alltjämt lukten av sommar och hö. Den vilsekomna sädesärlan hoppar ännu fram och åter på bänkarnas kant, där en och annan sliten psalmbok ligger undanstucken, och här mellan koskällor och vallrop, mellan äng och skog, här, där de döda ligga under sin hembygds kyrkogolv eller träkors, här får själva förgängelsen det drag av mild ro, som omvärver en grav på landet.