Svensk musikhistoria/1

[ 5 ]

1. Bronsålderns lurar.

Hurudan musikutövningen varit under förhistorisk tid i Norden, därom veta vi givetvis intet. Några litterära minnesmärken med musikomnämnanden från äldre tid än 1000-talet efter Kristus äga vi ej, och musikinstrumenten äro ej heller talrika. Endast på ett enda område möta oss rester, vilka kunna ge oss en föreställning om musikutövningen långt före Kristi födelse: från bronsåldern. Här är det ett blåsinstrument, vilket i överraskande många exemplar anträffats och av dessa de flesta i så väl bevarad form, att vi verkligen kunna göra oss en föreställning om, hurudan musikkulturen 2000—1000 år före Kristus varit i norden. Fyndorterna för dessa till en och samma typ hörande musikinstrument fördela sig över Jylland, danska öarna (Fyen, Langeland, Själland, småöarna) samt Skåne, Öland och Stavangernejden i Norge — alltså hela Skandinavien, dock med danska öarna och Skåne som huvudområden.

I allmänhet finnas två huvudtyper, en böjd i halvbåge, erinrande om etruskernas lituusform, representerad av två fynd från Blekinge och Skåne, (se bild 1—2), och en böjd i s-form. Till denna senare typ höra alla de återstående fynden (bild 3—7). En äldre [ 6 ]och en yngre form kan dock lätteligen särskiljas: den äldre med flera dekorativa tvärband och ren s-form, liknande ett uroxhorn (bild 3—5), den yngre med kraftig bågformig böjning vid blåsändan och svagare böjning vid mynningen med färre tvärband (bild. 6—7). Den äldre formen har liten mynningsplatta, föga utsirad, den yngre en bred platta försedd med bucklor och hängprydnader. Om utvecklingsformerna inom denna sista med de talrikaste fynden representerade grupp såväl med avseende på böjningen som mynningsskivan, tala våra tre exempel: fr. Norge, Öland och Danmark (bild 5—7.)

De danska instrumenten äro så väl bevarade, att man utan svårighet kan få fram tonerna, och det visar sig därvid, att klangen i mellanregistret g¹—g² är ädlast och fylligast. I allmänhet kunna instrumenten med avseende på munstycket räknas till basunernas grupp, och de stå även i klang de moderna basunerna närmast.

Instrumenten äro i de flesta fall funna två och två tillsammans med lika stämning. Vi må dock icke därav sluta, att de använts flerstämmigt. Även naturfolkens blåsinstrument förekomma parvis, fastän någon flerstämmighet ej framgått därur.

Skola vi våga en förklaring över bronsålderslurarnas utveckling, skulle den i stora drag bli följande: De ännu hos herdefolk (även i Norden) vanliga näverlurarna av trä, hopfogade av tvenne furuhalvor och sammanhållna av bandvidjor, ha tjänat som mönster. Detta kan bevisas genom de dekorativa tvärbanden i Brågarps och Langelandslurarna. Även har man i Karup i Skåne funnit rester av en näverbeklädnad å bronsen. Efter hand ha dessa tvärband försvunnit såsom för bronsluren betydelselösa, och samtidigt

[ 7 ]

Lurar.
1. Blekinge 2. Kristianstads län. 3. Brågarp, Bara hd.
4. Tryggalev, Langeland 5. Stavanger. 6. Öland, Långlöt.
7. Fredriksberg, Köpenhamn.

[ 8 ]ha lurarna fått kraftigare böjning, smäckrare form och mera utvecklad mynningsskiva.

Sorgfälligheten, med vilken instrumenten utförts, kan ge oss en föreställning om instrumentets värde hos bronsålderns folk. Det torde ej vara en alltför djärv slutledning att påstå, att ett folk, som nedlagt en sådan omsorg om sina musikinstrument, måste ha haft en musikkultur höjd över det vanliga måttet hos naturfolk. Låt vara, att instrumentet huvudsakligen använts som signalinstrument, och att verklig melodimusik varit utesluten, omsorgen om tonens ädelhet kan dock bevisa, att man älskat tonen ej blott för åstadkommandet av högsta möjliga buller.

Vi sakna tillräckliga jämförelsepunkter mellan luren och andra folkslags instrument och kunna följaktligen endast uttala oss om den nordiska musikens ställning utan att därmed kunna jämföra den med andra folks.