Svensk musikhistoria/10

10. Musiklivet utom huvudstaden.

Utom huvudstaden stod musiklivet under frihetstidens senare del högst i Göteborg. Första gången något offentligt musikuppförande i Göteborg omtalas är 1718, då ett “Amor noster crucifixus“, komponerat av dir. mus. vid gymnasiet Johan Anthonius Bonn, uppfördes. Högt i flor kom musiken i Göteborg först på 1750-talet genom konsertväsendets utveckling. Den som tog initiativet till grundandet av konserter var Olof Liedner^[1], vilken 1754 efterträtt sin fader som organist vid domkyrkan. År 1756 lät han annonsera om en cykel musikaliska konserter, vilka skulle komma att hållas var torsdag under 16 veckors tid med början d. 25 okt. kl. 5 e. m. Dessa konserter blevo synnerligen omtyckta, och Liedners efterträdare, Carl Dijkman, fortsatte därför med dylika. Första konserten annonserades till d. 8 nov. 1759, biträdd av kantorn vid domkyrkan Anders Bonge. Dijkmans och Bonges gemensamma konsertföretag kröntes med stor framgång, och ända till Dijkmans död 1770 fortgingo dessa konserter med 12 eller 14 om året. Dijkman uppträdde vid dessa dels som orgelspelare dels ock som flöjtist och violinist. Förutom de stående kon[ 152 ]serterna gåvos i Göteborg musikaftnar av flera resande virtuoser. Bland sådana må nämnas Ferling, vilken 1761 och 1762 konserterade på stora rådhussalen. 1761 d. 11 juni gav även Anders Wesström konsert därstädes. 1766 träffa vi kgl. kammarmus. Johan Letin, vilken d. 9 nov. gav konsert med fullständig orkester; 1767 d. 22 febr. violoncellisten Anton Uriot och s. å. sångerskan Salomoni. Även flere italienska sångare och instrumentister uppträdde där under 1760-talets senare del. Störst blev strömmen av resande virtuoser under Gustaf III:s tid.

Musiken i universitetsstäderna stod under denna tid ej alltid på samma höga ståndpunkt, som under föregående tid. Särskilt gäller detta Uppsala. Under första delen av Fredrik I:s regering bibehöll det akad. kapellet visserligen sin gamla höga ställning och visade till och med ansatser att skrida. framåt i förbättring. Universitetets dir. mus. efter Valerius var Christian Zellinger. Då platsen 1719 efter honom blev ledig, erhöll Erik Burman densamma. Under honom stod kapellet synnerligen högt. Burman var född i Byggdeå i Västerbotten 1692; blev sekreterare i vetenskapssocieteten i Uppsala samt professor i anatomi. 1719 blev han dir. mus. och 1728 inspector mus. vid universitetet och dog redan året efter. Burman skrev flera musikvetenskapliga dissertationer. År 1712 försvarade han en avhandling De laude musices och 1715—16 utgav han i två delar avhandlingen De proportione harmonica. Burman utövade stort inflytande på musiklivet i Uppsala under 1720-talet. Han föranstaltade musikövningar i sitt hem 2 gånger i veckan. År 1726 sammanförde han alla Uppsalas musikaliska krafter till ett Collegium musicum. Flera professorer medverkade i detta, såsom Lars Arhenius, [ 153 ]Johan Hermansson, Elof Steuch, Elias Frondin, dr. Pet. Martini m. f., “alla försvarliga vid sitt instrument“. Mattheson omnämner Burman i sin Ehrenpforte såsom en där kunnat bliva den svenska musikens reformator, om ett längre liv förunnats honom. Erik Burman efterträddes som dir. mus. av H. Chr. Engelhardt, en man, vilken prisas som skicklig organist, men något släpphänt med avseende på de musikaliska övningarna. Redan 1729 klagar Matth. Steuch över missförhållandet angående akademiska musiken och musikstipendierna.

Ännu en tid framåt skrevos musikavhandlingar, vilka försvarades vid universitetet. Av musikteoretiska dissertationer må nämnas: T. Westblads De Triade harmonica 1727, Ant. Löfgrens De Basso Fundamentali 1728 och E. Brunnelius De Elementes Musices Planæ 1728. Av dessa prisar Mattheson T. Westblads som en synnerligen välskriven bok. M. Asplind försvarade 1731 De horologiis Musico-Automatis; J. Duræus 1729 De Primis Musicæ Inventoribus och Ludv. F. Pape 1735 De usu Musices.

Emellertid gick musiken allt mer och mer tillbaka, och 1736 i april nämnde universitetets rektor inför nationernas samlade kuratorer, att musiken vid akademien nu på en tid så hade avtagit, att ganska få funnos vid kapellet och en musik, om så påfordrades, knappt kunde uppföras. Dir. mus. Engelhardt skulle uppmana studenterna att varje onsdag och lördag frekventera dir. mus. undervisning. Rektor skulle vara närvarande för att se efter, att allt gick rätt till. Engelhardt avled i slutet av 1760-talet och efterträddes av Nils Litzelius.

I Åbo höra vi mindre talas om musiken. 1763 försvarades av J. H. Mechelin under Bilmarks præ[ 154 ]sidium De usu Musices morali. Dir. mus. var i slutet av 1760-talet Carl P. Lenning, tillika organist vid domkyrkan.

Under det musiken i Uppsala och Åbo var stadd i sjunkande, gick musiken i Lund allt mera framåt. Första försöket att grunda ett musikkapell gjordes av prof. i grekiska Petrus Estenberg, vilken på 1720-talet bildade ett litet privat musikkapell. Detta sällskap kvarstod även efter Estenbergs avgång som professor ända in på 1740-talet, då det så småningom upphörde. Då instiftades emellertid ett akademiskt kapell, vars inspektor prof. Sven Lagerbring d. 12 jan. 1746 blev. Två år senare erhöll Fredrik Kraus (f. i Jönköping 1724; stud. vid Lunds univ. 1744; † 1780) kallelse till att bliva kapellets ledare och var från 1755 ord. kapellmästare, en post, som han beklädde ända till sin död. 1750 försågs kapellet med särskilda stipendier. Man arbetade med iver och lust på kapellets iståndsättande. Professorerna utbjödo sina privata kollegier gratis åt kapellister. Den yttre orsaken till denna iver var förhöjandet av de akademiska festernas glans genom musiken. Kapellet bestod vid högtidliga tillfällen av 1 klavecin, 4—6 violiner, 1 altviol, 2 violonceller, 2 flöjter; valdhorn, trumpet och ett par pukor. — Av musikaliska avhandlingar förvarades 1745 under Sven Lagerbrings præsidium De musica sacra av Jonas Ödman.

↑ Fader till skalden Bengt Lidner.

[1] Fader till skalden Bengt Lidner.

[1]