Svensk musikhistoria/16

16. Musiklivet utom huvudstaden.

Musiken i Sveriges andra stad Göteborg stod under denna tid högt i flor. Vi ha i det föregående tecknat konsertväsendet i Göteborg under frihetstidens senare år. Musiklivet koncentrerade sig nu omkring ett större musiksällskap huvudsakligen bestående av amatörer. Den ledande i detta sällskap var Patrik Alströmer. Av yrkesmusici funnos att tillgå: organisten Henrik Bäck, kantor Bonge, organisten Hans Henrik Horn, Bernhard Hultengren († 3⁄5 1826), Anders Storm († 1⁄7 1797) samt Benedictus Schindler.

Henrik Bäck var elev av H. F. Johnsen, hade en tid innehaft organistbefattningen i Wendel i Uppland och d. 17 aug. 1770 blivit Dijkmans efterträdare som domkyrkoorganist.

Benedictus Schindler hade 1771 slagit sig ned i Göteborg som lärare i violin, klavér och sång. Han blev musiksällskapets orkesteranförare.

Första konserten gick av stapeln d. 22 febr. 1773 kl. 5 e. m. Orkestern bestod då av 7 första violiner, 6 andra, 2 altvioler, 6 violonceller, 1 kontrabas, 1 klavecinspelare, 1 fagott, 2 oboer och 2 valdhorn.

En framstående musikledare erhöll Göteborg i La Hay. Han härstammade från Amsterdam och [ 212 ]uppträdde i Stockholm för första gången vid en konsert på Riddarhuset d. 13 dec. 1772. Han anställdes sedan som konsertmästare hos änkedrottning Lovisa Ulrika och deltog ofta i huvudstadens konserter. I Göteborg uppträdde han första gången 1775, då han d. 15 juli annonserade en konsert. Redan samma år gav han ej mindre än 7 konserter. I september återvände han emellertid till Stockholm och kom först i slutet av 1781 tillbaka till Göteborg för att på allvar slå sig ned där. La Hay verkade med iver för konsertlivets höjande och anordnade varje år flera abonnementskonserter. 1782 inrättade han en Academie de Musique, som hade sammanträden varje torsdag under hela året, med avbrott endast för helgdagarna. Vid dessa utförde La Hay varje gång en konsert eller solo för violin. Denna inrättning fortgick ända till 1785, då sällskapet omreformerades till Musikalisk klubb, med sammanträde varje söndag, då flera utvalda kvartetter, konserter och soli på violin utfördes. Denna klubb började sin verksamhet d. 31 okt. och spelade mellan kl. 6 och 8 e m. Under ett 10-tal år utövade La Hay en framgångsrik verksamhet i det offentliga musiklivet. Mellan åren 1781—90 gav han förutom abonnementskonserterna tillsammans ej mindre än 22 konserter samt biträdde vid 7. Den 4 sept. 1789 antogs han till stadsmusikant på ett år med förbindelse att anskaffa minst 3 skickliga gesäller, som förstodo musiken på blåsinstrument. Dessutom skulle han göra musik på stadshuset varje onsdag och lördag, ombesörja kyrkomusik vid högtidliga tillfällen m. m. På hösten 1790 lämnade han Göteborg och dog på Kungsgården i Ovansjö s:n i Gästrikland d. 28 mars 1794.

[ 213 ]

Konserter i den lättare genren gåvos i dåtidens Göteborg på den s. k. Vauxhallen. År 1773 d. 15 aug. gavs konsert här under anförande av Schindler. Orkestern bestod av 14 personer. Av resande virtuoser konserterade 1772 och 1773 med mycket bifall operasångaren Ugolini, sångerskorna Geltrude Spisani, Theresa Fries och Camilla Passi, alla från Italien. Av stora svenska förmågor konserterade Karsten d. 1 aug. 1780 och Vogler 1791 och 94.

Vid den 1779 inrättade teatern förekom även ej sällan musik; 1781 var La Hay orkesterledare. Året därpå d. 17 sept. annonseras, att “musiken anföres både i dag och hela tiden framgent av den här i staden vistande hr kammarmusikus Simson“. — Denne man, Johan Gustaf Simson, var född i april 1753. På 1770-talet blev han violinist och andre repetitör vid operan i Stockholm och avgick 1780 därifrån. Såsom orkesteranförare vid teatern i Göteborg verkade han endast ett år. Den 9 maj 1783 omtalas B. Schindler som dirigent. Den 28 aug. 1787 inträdde förre orkesterledaren Simson som direktör vid teatern, och det var även att vänta, att musiken då skulle få större plats. Redan d. 23 nov. s. å. avled han emellertid, och musiken vid teatern nedsjönk sedan till en obetydlighet.

Jämte Göteborg visade Norrköping stor musikalisk livaktighet. På 1780-talet uppträdde för första gången ett musiksällskap amatörer övande sig i sång. D. 30 mars 1784 gavs första konserten med Pergoleses passionsmusik. Vi höra sedermera från samma sällskap vid firandet av freden i Värälä år 1790, då Te Deum avsjöngs, samt vid sorge- och klagodagen med anledning av Gustaf III:s död 1792. På 1790-talet gav Vogler ofta konserter [ 214 ]i St. Olai kyrka såsom år 1791, 94, 96, 97 och 99. I allmänhet rådde stor förtjusning över hans prestationer, men det fattades ej heller stämmor, vilka togo anstöt av hans föga kyrkliga orgelstycken. Så nämner en insändare till en av ortens tidningar: “Huru kan man väl inställa en till andakt helgad stund för en urtima sinlig ro i Guds hus, samt så äventyra genom forcerad och våldsam musik församlingens dyrbara orgelverk.“ — År 1800 föranstaltades med anledning av Gustaf IV Adolfs kröning en stor musikfest, varvid Norrköpings sångare och musici jämte 22 studerande från Linköpings gymnasium och medlemmar av “konungens harmonimusik“ voro verksamma. Körledare var dir. mus. Adolf Miklin, orkesterledare konsertmästare Kristian Fredrik Müller. Som solist medverkade Kristoffer Karsten samt som kompositör Jak. Struve och Joh. Hæffner.

År 1797 grundades ett fast musiksällskap kallat Musikaliska inrättningen, med uppgift att öva sig i samspel på sträng- och blåsinstrumenter, därvid klassisk musik skulle utföras. Stiftare och anförare var ryttmästaren Georg Henrik König († 1839), god violoncellist och gedigen musiker. Utom anföraren bestod sällskapet av 12 ständigt deltagande samt 3 andra assisterande. Under tiden 10 febr.—26 april uppfördes nu ej mindre än 12 konserter. Sångsolister voro Maria Åhmanson och fru König. Även följande året fortsattes konserterna med 12 stycken under tiden 14 febr.—3 maj. År 1799 gav man på våren 12 konserter. 1800 låg sällskapet fullständigt nere. 1801 upptogs likväl verksamheten ånyo, och 8 konserter gåvos. Samma år gavs dessutom på palmsöndagen en extra konsert [ 215 ]till förmån för stadens fattige, varvid Kraus’ Begravningsmusik över Gustaf III uppfördes. Av brist på penningemedel måste emellertid sällskapet redan samma år upplösas.

År 1803 begynte ett nytt konsertföretag Musikaliska sällskapet efter utvidgad plan så till vida, att även damer fingo medverka, något som “Musikaliska inrättningen“ ej tillåtit. Främsta och verksammaste ledamoten var fru Maria Åhmanson. Under år 1803—15 sammanträffade sällskapet till övning i stadshusets övre sal och gav årligen 3—4 konserter samt biträdde med kör och kapell där konserterande artister. Därjämte uppförde sällskapet årligen från och med år 1806 till 1815 dels å stadshuset, dels i Hedvigs kyrka på långfredagen till förmån för Gustavianska barnhuset en konsert, varvid växelvis gåvos Haydns “Skapelsen“, “Kristi sju ord på korset“ och “Årstiderna“, ävensom Grauns oratorium “Jesu död“.

Vad musiken i universitetsstäderna beträffar, visar Uppsala fortfarande tillbakagång. Dir. Mus. hade ej förmåga nog att sammanhålla musikkrafterna, och intresset för musiken sjönk därför betydligt. Mot slutet av 18:e århundradet var en löjtnant L. F. Leijel dir. mus. “en f. d. livdrabant, som spelade en erbarmlig fiol“. I början av 1800-talet förbättrades musiken någorlunda genom Samuel Ödmans musikaliska nit. Första gången Hæffner trädde i förbindelse med akademiska musiken var vid jubelfesten d. 8 mars 1793, då han komponerade en särskild festkantat. Av musikaliska dissertationer förekom vid denna tid endast en av Sven Yckenberg 1797: “De fatis musices in Svecia.“ Detta arbete kan i viss mån anses vara vår första svenska musik[ 216 ]historia. Väl hade Hülphers i sin beskrivning över orgelverken givit en historisk skildring av Sveriges musikutveckling, men ej förmått att ordna stoffet i en jämn historisk framställning. Yckenberg stödde sig visserligen till större delen på Hülphers, men grupperade det hela efter mera historiska principer.

I Åbo begynte musiken på 1790-talet få större vård. År 1790 på konungens födelsedag d. 13 jan. stiftades ett musikaliskt sällskap som den 24 jan. firade sin årsfest under ledning av den från Stockholm av sällskapet inkallade skicklige konsertmästaren E. Ferling. Detta sällskap, vars sekreterare var prof. J. Tengström, gav sedan regelmässigt aftonunderhållningar och stundom konserter. Biljetterna kostade 16 skilling och de besökandes antal uppgick vanligen till 200 personer. Sällskapets glanstid var 1796—1803.

I Lund stod musiken tämligen högt. Förste kapellmästaren Fredrik Kraus kvarstod till 1780, då han efterträddes av Kristian Wenster 1781. Kr. Wenster var född 1735 i Kristianstad, där fadern var organist. Han blev student i Lund 1753 och fil. mag. 1755. Som dir. mus. kvarstod han till 1806 och dog 1823. Han efterträddes som kapellmästare av sin son Emanuel Wenster.

En stor beskyddare av akad. kapellet var isynnerhet kanslern Trolle-Wachtmeister. Ett kanslersbrev av d. 29 jan. 1793 innehåller förteckning på 20 instrument, jämte en sats inventionstrumpeter, som kanslern ansåg böra inköpas för kapellets förstärkande. År 1779 avlöstes den gamla klavecinen av en “ny och hittills okänd, som kallas spinette anglaise eller fortepiano“. — Den musikaliska bild[ 217 ]ningen hos konsistoriemedlemmarna synes emellertid ej ha varit synnerligen stor. När kapellmästaren 1788 begärde, att det måtte prenumereras på “den store och i sin konst vittberömde Mozarts“ då utkommande verk, förklarade konsistorium, att det ville taga hans ansökan under prövning, när det först “vunnit närmare kännedom och upplysning om beskaffenheten av ovannämnda Mozarts arbeten och musikalier“. På våren 1799 bifölls dock inköpet. D. 26 febr. 1802 beslöt konsistorium till förhöjande av högtidligheten vid rektorsombytena, att kapellet borde antaga en yrkestrumpetare. — Platsen för kapellets övningar var den lilla medeltidsbyggnaden sydost om domkyrkan.

Förnämsta representanten för sällskapsvisan med lånad melodi under denna tid är Karl Michael Bellman. Genom Bellman höjdes och förädlades genren till likställighet med originalprodukt. Bellman har vid valet av melodier letts av den finaste poetiskt-musikaliska känsla. Text och musik ha så sammansmält med varandra, att man numera knappt kan tänka sig en annan text till melodien än den Bellmanska. Man har upphöjt Bellman till rang av kompositör och till och med nämnt honom såsom en av sin tids största svenska tonsättare. Vi komma sanningen närmast, om vi nämna Bellman som en rikt begåvad tonskald, vilken bäst av alla förstått att finna den lämpliga musikaliska färgtonen till en poetisk idyll.

Om uppkomsten av dessa Bellmanska toner få vi underrättelse av A. A. Afzelius i hans minnesteckning över Åhlström: “Bellman ingöt dessa enkla naturskildringar i melo[ 218 ]dier, sköna och hänförande; men var hade han tagit dessa? De voro samfödda med orden och dock saknade han all musikalisk underbyggnad; melodierna voro alla urval av barndomsminnen. Till all lycka lärde han känna Åhlström, och från det glada sällskap eller den krog, där han sist improviserat en visa, sprang han upp till honom, sjöng sin visa med ackompanjemang av sina tummar på klavérlocket, och Åhlström ordnade och upptecknade, icke utan svår ty Bellman sjöng aldrig lika melodier två gånger, utan Åhlström måste påminna sig rätta melodien ur sitt förråd av barndomsminnen. Sålunda uppkom slutligen den första äkta upplagan av Bellmans sånger.“ — Att Bellman ej förtjänar namnet kompositör visar oss Wieselgren i sin Åhlström-biografi (Biogr. Lex.): Wieselgren, som själv var hågad att tillerkänna Bellman plats bland de stora kompositörerna hade i en litterär krets, där Åhlström var närvarande, frågat om Bellman ej vore störst som musiker. Åhlström hade då med eftertryck svarat: “Bellman har ej komponerat en enda av dessa melodier.“

Vilka de melodier varit, som Bellman använt till sina dikter, därom lämnar samtiden så gott som ingen underrättelse. Den enda ledningen ger oss den s. k. Bellmanska handskriften av 1772 (nyutgiven Sthlm 1872), där Bellman själv vid en del sånger antecknat källan, vid andra lämnat plats för senare införandet av ursprungliga melodiens början. Först i andra hälften av 19:e årh. har man närmare efterforskat, vilka källor de enskilda sångerna kunnat ha. De största resultaten äro nedlagda i Drakes nyupplaga av Fredmans epistlar och sånger samt Flodmarks uppsats “Bellmansmelodiernas ursprung“ (Sv. Mus.-tidn. 1882). En slutlig sammanställning av alla de melodier, vilkas härkomst blivit bekant, [ 219 ]gjorde Adolf Lindgren (Bellmansmusiken, Mus. Studier, Sthlm 1896). Det resultat man sålunda kommit till är, att Bellman lånat sina melodier dels och huvudsakligen från franska chansonen, dels från tyska, italienska och svenska kompositörers arbeten, dels från folkvisan. Inemot 40 äro chansonmelodier, 27 äro hämtade från operor av franska tonsättare; 20 av tyska tonsättare (inklusive Naumann, Kraus och Vogler), 7 av italienska och 6 av svenska tonsättare; från England äro 3 melodier. Ur symfoni- och kammarmusikverk äro 4 melodier hämtade. Svenska folkvisor äro 13, tyska 3, danska 1. I övrigt träffas 3 eller flera marscher, 17 menuetter, 15 kontradanser, 5 polskor, ävensom ett par koraler. Bland svenska samtida vådevillister har Envallson använt 25 Bellmansmelodier, Hallman 8.