←  Grön trädgroda
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Neinögon-slägtet
Sandpill-slända  →


[ 31 ]

N:O 34.

NEINÖGON-SLÄGTET.

Petromyzon. På Fr. Lamproye. På E. Lamprey. På T. Neunauge.




Naturen af fiskarnes skelett, mer eller mindre hårdt till sitt ämne, hänvisar till den allmänna fördelningen i ben- och broskaktiga.

De förre utgöra det största antalet af hafvets invånare i de flesta slägter bland fiskarne. De sednare, hvilkas muskelfästen äro brosk i stället för ben, och i vissa afseenden likna Amfibierne, hafva tidtals blifvit satte i klass med dem, och kallade Halffiskar (Nantes).

Vår samtids Ichtyologer, ledde af säkrare grundsatser stödde på den inre byggnaden af djurens kroppar, hafva likväl genom förnyade granskningar, funnit naturenligare att återföra dessa misskände till Fiskarne, med hvilka de öfverenskomma i det allmänna af kroppens form, och ännu mer genom bristen af verkliga lungor.

Desse så kallade Halffiskar innefatta flera slägter, hvilka äfven sins emellan genom förhållandet af respirations-organerne äro åtskilde. Artedi, som med oförliknelig ifver forskade i fiskarnes historia, sökte först af alla att på ett vettenskapligt sätt bestämma deras rangordning, på hvilken äfven de ofvannämde af honom anfördes under tvenne afdelningar, hvaraf den förra borde innefatta Fiskar med benfria gälar och kallades Branchiostegi, och den sednare sådane hos hvilka fenorna voro egentligen broskäktige och benämdes Chondropterygii[1].

[ 32 ]Många följande Skriftställare hafva brukat denna indelningsmetod, ehuru de olika förklarat den, som troligen torde framdeles i somliga hänseenden kunna förbättras.

Neinögon-slägtet, försedt med dolda gälar och öppna andhål, räknas till de sistnämda (chondropterygii). Ensamt bland alla fiskar, äga de 7 gälskifvor på hvar sida, samt lika många öppningar eller andhål, jemte en midt på hufvudet emellan ögonen för det insugna vattnets utlopp. Skelettet alltid broskaktigt äger ryggraden utan sidoben eller hvassa uttkott. Kroppen är på längden utdragen, trind liksom Ålens, utan fjäll, men slemfull och slipprig på ytan, och har endast tvenne ryggfenor utan någon vid bröstet eller buken. Munnen sitter mot ändan af hufvudet på längden under detsamma; den är rund och danad att dermed fastsuga sig vid klippor[2] och andra föremål.

Fyra äro de arter som höra till vår Fauna. Den första eller största af dessa, Hafs-Neinögon (Petromyzon marinus) fordrar en särskilt skildring, som framdeles torde förekomma. De öfriga böra nu anföras, och

1. ALLMÄNT NEINÖGA.

PETROMYZON Fluviatilis. Nätting. På F. Nahkjainen. Silmu. På E. Lesser Lamprey. På Fr. Petit Lamproye d'eau douce. På T. Neunauge, Brike. På D. Negenogen. På N. Steensue.

Den bakre ryggfenan är hörnig. Kring munöppningen finnes endast en rad små tänder utom de inre större.

Linn Syst. nat. ed. Gmel. I. 3. p. 1514. — Cl. 4. Pisces. Ord. 6. Chondopterygii. — Faun. Svec p. 290. (Amphib. Nantes.) — Retz. Faun. p. 303. — Artedi Ichtyol. gen. 64. Syn. 89. sp. 99. — Bloch Fisch. Deutschl. 3. p. 41. t. 88. f. 1. — Penn. Britt. Zool. 3. p. 79. t. 8 f. 28. — Cuvier Tabl. élém. p. 311. — Bomare Dict. 6. p. 234. — Juvelius om Neinögonsfisket i Österbotten. Stockh. 1772.




Kroppen är 9—15 tum lång, smal och trind, men litet sammantryckt, särdeles mot stjerten. Hufvudet är i syn[ 33 ]nerhet trindt, ehuru något afsmalnande. Både ryggen och buken äro kullriga, den förra blåsvart, den sednare nästan silfverhvit och glänsande, hufvudet deremot stöter i grönt. Långs efter kroppen ses några krökta tver-ränder, äfvensom en blind linie främst på sidorna. Munnen, som sitter icke ytterst på hufvudet utan framåt, är vid, plattad och rund, utan käftar, men hopdrages och vidgas efter djurets behof att fastsuga sig. En rad mycket små tänder sitta just kring omkretsen af munnen, inom hvilken ofvantill en annan rad af lika små tänder finnas, jemte 3 i spetsen klufne å ömse sidor. Nedantill åter upptäckas 2 aflånga ben på tveren, hvardera med 7 fina tänder försedde. Ögonen vid hufvudets sidor, äro små och runda med en silfverfärgad Iris. Utom några, knappt märkbara punkter mellan ögonen och munnen, ses, något framom de förstnämda, en enda öppning eller hål, som leder bakåt och förenas med respirationsorganerne, hvilka icke egentligen likna fiskarnes, utan äro 7 innantill på hvar sida liggande små röda kroppar, alla åtskilda, ehuru tätt förenade, och omvecklade af en gemensam röd hinna: de ha alla sina runda öppningar eller lufthål (Spiracula) utåt sidorna i en rad på längden under hvart öga. Så väl genom dessa som det ensama röret ofvanpå hufvudet, ingår och uttränger vattnet tillika med luften. — Alla fenor saknas, utom tvenne vid bakre delen af kroppen, hinnaktiga och mjuka utan benstrålar. Den främre är mindre; den eftersta sträcker sig, under utvidgandet af ett hörn baktill, ända till stjerten som den alldeles omger i stället för stjertfena, och slutar vid anus. Ingen sidlinie synes, utom några åtskilda punkter, märklige på de lefvande. Blott en enda tarm, rak och smal, löper rätt fram från den aflånga magen liggande mellan luftorganerna, tätt bakom strupen. Honans eggstock, enkel men delad i många flikar, och fylld med otaliga hvita romkorn, är fästad vid ryggraden. På Hanen äro sädesblåsorna långs efter buken utdragna, mångdelta och rödletta. Lefren är stor och enkel samt rödgul, och hjertat med sitt utmärkt stora öra omgifvit af en broskaktig hvit hinna.

Denna fiskart förekommer i många Europeiska sjöar och floder, och om Fermin icke misstagit sig, skall den också finnas i Södra Amerika såsom i Surinam, och enligt Kæmpfer äfven i Japan. I vår verldsdel är den ganska ymnig i Preussiska länderna samt Pommern, och likaså i [ 34 ]England. Vi sakna icke heller densamma hos oss; i synnerhet träffas den i mängd längre upp i Botniska Viken.

I Mars och April månader skynda Neinögonen ur sjöarne ned i floderne, der de under den då infallande lektiden lemna deras rom eller egg nära stränderna mellan stenar. Om hösten gå de åter tillbaka derifrån de om våren kommit. Under allt detta lefva de af vattenkräk, fiskungar och lemningar af djurkroppar; men tjena också i ordningen till vanlig kost för Malen (Silurus glanis). Såsom mycket seglifvade, dö de icke på flefa dagar, sedan de blifvit flyttade ur deras element. Äfven vintertiden fångade och stelnade, lifvas de på nytt när de i kallt vatten upptinas.

Det är svårt att säga hvad ålder Neinögon upphinna. Säkert fordra de 5—6 år, innan de äro alldeles utvuxne, hvilket är redan mycket mer än Bomare uppgifvit, då han, förmodl. gissningsvis, säger dem blott bli 2 år gamla, och har således detta lika trovärdighet med samma uppgift af S. Müller, som dessutom tillägger, att honan aftynar och dör sedan hon släppt rommen.

Neinögon äro såsom ätliga en handelsvara, och derföre idkas fångsten af dem på flera ställen både in- och utrikes med mycken ifver. Hufvudsakligen sker det om hösten då fisken är fyllig och romfull. I Österbotten lyckas det bäst omkring Michaeli tiden; ty ju närmare det lider till den kallare årstiden, ju sämre blir fänget. Emedlertid fortfares dermed i sydligare orter ända till Påsken. Om sommaren duger det så mycket mindre som fisken då befinnes smaklös och seg, och får stundom ett slags utvexter, samt skall äfven, enligt Muralto, på somliga orter besväras af ett litet sjökräk, som fästadt vid dessa fiskars ögon, medelst sugande gör dem blinda.

Ifrån Kemi ända ned igenom Lappfjerds-socken i Österbotten fiskas Neinögon med mjerdor eller så kallade kassar och med tinor. De förre äro danade som en kägla och göras af videqvistar af 7 qvarters längd, då främre ändan blir en aln vid. Ett sprundhål skäres på sidan för att derigenom uttaga fisken, eller sker det genom en öppning i smalare ändan, der en tapp inpassas. Medelst granrötter sammanfästas qvistarne cirkelvis, ½ qvarter emellan hvar rad. Genom tunnband af granqvistar, kallade görd[ 35 ]lar, vidgas kassen på det sättet, att ett sättes vid den smalare ändan der kassen hoptages, ett annat midtpå, och det tredje ett qvarter från karmen. Ingången, vanligt en aln lång, göres trattlik, äfven af videqvistar. Kassen bör äga den täthet att lillfingret ej kan införas, ty få Neinögon endast sticka ut stjerten, så tränga de sig lätt igenom. Kassarnes storlek kan likväl vara olika, efter de ställen emellan stenarne der de nedsänkas. Det är en vanlig inbillning i orten att virket till redskapen, skuret i ny, fiskar bättre, än det som tages i nedanet. Tinorna göras af bräder, fyrkantiga, spetsade mot ena ändan, samt med små hål rundt omkring. Ingången har lika skapnad, och begge hopfogas med spikar. Dessa sednare fiskedon brukas också som sumpar, för tillgången af lefvande Neinögon om vintren, till bete på krok efter lakar. Kassarne, äfven som Tinorna, utsättas i strömmar emellan stenar, hvarest vattnet faller med någon häftighet, och fästas der vid nedslagna pålar: eller göras ett slags broar jemte forsarne der kassen bindes vid 2 stolpar med tverträn, öfver och under densamma, utom ett öfverst, som sammanhåller stolparne, och hvarvid ett starkt band fästes, för att dermed fastgöra kassen vid brostockarne. Der strömmen är stridast, gå Neinögonen mest. Kassen bör stå stadigt och jemt på bottnen, helst nära jordfasta stenar. Emellan sådane sättas ock tinorna med stolpar omkring, i synnerhet vintertiden. Flere sättas också tillsammans, om stället så tillåter. När höstflod infaller och det är nedan samt regnigt väder, är detta fiske i synnerhet gifvande, men deremot ganska obetydligt, när månen lyser eller norrsken visar sig. Det är också ett nattarbete, ty om dagen försökes det utan framgång. Men i förstnämde tjenligare fall, har man icke sällan sett sådan mängd tränga sig i kassen, att två personer med möda kunna upplyfta honom, om han är något vid och strömmen stark. Det fordras derjemte skicklighet att vittja redskapen, emedan Neinögonen, såsom hala och slingrande, lätt kunna förloras.

Neinögon äro en i allmänhet begärlig föda. Deras kött är väl icke fett, men sött och smakligt, ehuru det torde icke kunna anses för ett af de mest lättsmälta. Färska kokade och med smörsås tillredde, eller stekte förtäras de med olja, ättika, peppar och persilja såsom en god rätt. På landsbygden, der de fås i mängd, torkas de beströdde med litet salt samt stekas på halster. Allmogen [ 36 ]kokar äfven sådana torkade, med gryn och rofvor. Rökta försäljas de också af Kemiboerne marktals. Bästa sättet likväl att tillreda dem för längre bruk och föryttrande till aflägse orter, är att sylta dem, som sker på följande vis. Genast efter fångsten gnides fisken mellan händerna med aska, för att borttaga den slem och svartaktiga färg som betäcker den, då han sedan, sköljd i vatten, blir blank som silfver. Derefter afskäres hufvudet och stjerten, tarmen utdrages, och fisken beströs med något Lüneburger salt, hvari han ligger ett halft dygn. Saltets mängd bör dock vara måttlig, emedan smaken eljest förloras äfven som färgen. Nu stekes fisken på halster och inlägges i kaggar hvarftals med kryddpeppar, stötta kryddneglikor, kardemummor och lagerbärsblad, och stark ättika öfvergjutes, hvarefter någon tyngd pålägges. Så tillpackad, igenslås kaggen; men genom ett på sidan gjordt svickhål, påfylles mer ättika efterhand. Detta är så mycket nödigare, som då ättikan minskar sig, fisken snart härsknar, men väl skött och handterad kan länge till bruk förvaras. I Tyskland, Markbrandenburg och Pommern, användes en lika metod. Detsamma sker äfven i England, der Neinögon finnes tillika med det stora slaget, i Themsen, Severn och Dee floden[3]. En stor mängd säljes ock till Holländarne såsom bete vid deras kabeljofiske. Pennant säger, att öfver 450,000 blifvit sålde inom enoch samma årstid, till 40 sh. st. tusendet. Äfven till bete för Buttor (Pleuronectes Rhombus), sälja fiskrarne på Themsen årligen till Holland för 700 pund st. I Curland uppdrages en myckenhet Neinögon i vissa floder vintertiden med nät, som läggas under isen genom de derpå huggna vakar. Fisken nedpackas sedan i snö, för att vidare försändas.



[ 37 ]

2. GÄL-NEINÖGA.

PETROMYZON Branchialis. Linål. På Fr. Lamprillon. På E. Pride. På T. Querder, Steinbeisser, Kieferwurm.. På D. Vas-Igle.

Kroppen är omgifven med täta ringar, och den bakre ryggfenan är mycket lång och smal. Munnen är tandlös, försedd med en flik vid kanten å ömse sidor.

Linn. Syst. nat. ed. Gmel. I. 3. p. 1515. — Faun. Svec. p. 291. — Retz. Faun. p. 303. — Bloch Fisch. Deutschl. 3. 45. l. 86. f. 2. — Pennant Britt. Zool. 3. 80. t. 8. f. 29. — Hermann Obs. Zool. p. 291.




Så väl som i Tyskland, England och Frankrike finnes också denna arten långt upp åt Norden, i flere strömmar, såsom i Dalelfven, der den träffas ymnigt, och i elfver som härkomma från andra sidan om Polcirkeln.

Djuret liknar nästan en spolmask, afsmalnande liksom denna åt båda ändar, och är 4—6—7 tum i längden. Kroppen är helt trind och omgifven med tätt jemte hvarandra sittande tverringar, samt utmärkt inunder med en linie som löper från munnen till anus. Färgen är grönaktig på ryggen, men stöter något i rödt på sidorna. Buken är deremot hvitare; men förnämsta skiljemärket består i munnen som är alldeles utan tänder, läpparne äro dock å ömse sidor bakåt något utvidgade, hvaraf liksom en liten flik på sidorna tillskapas. Ögonen äro, ehuru små, likväl ganska tydliga, oaktadt Willoughby och Ray synas neka verkligheten af dem. För öfrigt äro fenorna ganska smala och knappt en linie breda.

Under inandandet ser man huru de 7 andhålen utvidga sig och skiftevis hopdragas. Munnen står alltid öppen, äfven då fisken icke fastsuger sig. Bakom densamma, der kroppen är genomskinlig, synes innantill en liten rödaktig rörlig del, som utan tvifvel är hjertat.

Detta slags Neinögon älska klart, rent och sött vatten, och hålla sig merendels på djupet af elfver och bäckar, der de ibland nedkrypa i sanden liksom Tobisen (Ammodytes Tobianus). Stundom fästa de sig också vid [ 38 ]smärre stenar. Talrikast plä de infinna sig på sådana ställen hvarest Lin rötes, och ha det före fått allmänt namn af Linålar. Deras föda består mest i mask och vatten insekter, men äro också parasiter, emedan man någon gång funnit dem inkrupne inom gälarne på Lakar, på hvilken egenskap det latinska specifika tillmålet har afseende.

Ehuru Linålen i allmänhet skrädes af allmogen, mest för sin masklika form, är den likväl ätlig både kokt och stekt, och i sednare fallet med smörsås och citronsaft. I Picardie, der den af gemene man kallas Septœoil, tillredas pastejer af honom, hvilka der anses som en läckerhet. Vanligtvis brukas den hos oss till bete på krok, hvartill den är så mycket tjenligare, som den är ganska seglifvad, och svälgfiskar nappa snarare på ett lefvande agn än ett liflöst lockämne.


3. IGEL-NEINÖGON.

PETROMYZON Planeri. Stensugare. På T. Kleine Neunauge.

Kroppen är försedd med täta och fina ringar, och bakre ryggfenan är något högre och rundad. Kring munöppningen ses utom en tandrad, kanten besatt med små vårtor.

Linn Syst. nat. ed. Gmel. I. 3. p. 1516. — P. Osbeck i K. Vett. Acad. Handl. 1804. s. 181. — Bloch Fisch. Deulschl. 3. s. 47. t. 88. f. 3. — Herrman Obs. Zool. p. 291.




Innan vår, i lifstiden outtröttligen forskande landsman, Prosten Dr Osbeck bevisade Svenska Faunas ägande rätt till detta slags Neinögon, trodde man densamma endast finnas i Thüringen, först angifven af Prof. Planer hos samtidens störste fiskkännare Dr Bloch, som till aktning för uppfinnaren bifogade det tillnamn fisken bär. I Sverige är han hittills ännu endast funnen i Halland och den Ån, Stenså kallad, som flyter förbi Hasslöf, äfven som i en bäck, benämd efter det sednare stället.

Fisken är knappt mer än 4 tum i längden och af en svanpennas eller smalt lillfingers tjocklek , trind, fastän något tjockare omkring den öfre delen än slägtingarne. Munnen är temmeligen vid, med tjock kant, besatt med många små vårtor, inom hvilka, liksom hos den allmän[ 39 ]na arten, en rad fina tänder vid noga påseende (men knappt utan synglasets tillhjelp) upptäckas. Ögonen, något tydligare än hos den föregående, ha en gulaktig Iris med svart ring omgifven. De 7 andhålen äro synbara å ömse sidor ifrån ögat bortåt magen, och vid de främsta af dem skönjes en pulslik rörelse , då fisken ännu rör sig. De fina tverringarne omkring kroppen som äfven denna äger, ses icke med lätthet förrän efter lifsslutet. Den främre ryggfenan är lägre än de bakre, som upphöjd rundar sig och sedan omger stjertspetsen der den hos somliga individer stadnar, och på hvilka en liten konisk spetsig kropp vid anus utskjuter; på andra åter löper fenan fram å ömse sidor om anus, hvarur en mindre, trubbig vårta framtränger, hvilken, enligt Hermann, lyser röd af den vätska, som derifrån kan utpressas. Sannolikt utmärka dessa olika delar könen. Bloch, hvars figur föreställer en af de förstnämda, tror den lilla spetsiga kroppen vara en fortsättning af eggstocken, då Hermann synes beskrifva den sednare såsom hanens parningsredskap. I lefvande tillstånd är fisken olivrgrön till färgen, men ibland något ljusare med dunklare fläckar.

Af naturen lika seglifvad som slägten, visar fisken häftiga rörelser hela fjerdedels timmen sedan han ombytt sitt vanliga element med det i en brännvinsflaska, och dör med öppen mun, i det stället den i vatten är tillsluten.

Osbeck såg flera tillsammans på ofvananförda ställen, om våren och före midsommar. De voro gemenligen fastsugne vid någon sten eller groft grus. Om en sådan släpptes i en stenskål med vatten, fästade han sig också vid dess sidor, äfven vid sjelfva handen om den närmades honom. Som han merendels sitter fast vid stenarne, ge folket i Halland honom namn af Stensugare, liksom Linålen kallas Steinbeisser i Schlesien. Emedlertid torde likheten med Iglar, i sättet att fästa sig vid främmande ämnen, rättvisa det nu gjorda Svenska benämnandet.

Om någon nytta kan vinnas af fisken såsom födämne, är åtminstone icke hos oss utrönt. Osbeck misstror det åtminstone icke, och Bloch jemför honom för öfrigt med allmänna Neinögon.


Tab. — Fig. 1. Ett allmänt Neinögon. — Fig. 2. En Linål. — Fig. 3. En Stensugare. — Fig. 4- Särskilt kön af densamma. Alla i naturlig storlek. — a. hufvudet af en Linål. — b. af Stensugaren, begge förstorade.




  1. Hos båda ordningarne äro gälarne icke synlige, som på fiskar af de öfriga. Namnet Branchiostegi innebär denna betydelse neml. med täckta gälar; och Chondropterygii, fiskar med fenor af broskaktig natur. Begge sakna dock det sanna uttrycket af föremålens rätta förhållande. Hos begge är bensubstansen eller djurskelettet broskaktigt, äfvensom gälarne dolde. — Bloch, för att undvika svårigheten, förenar dem alla under en afdelning: Knorpelfische (Cartilaginei). Cuvier åter, som behåller Artedi ordningar, delar de dertill hörande Broskfiskar i den 1. med vidhäftade gälar och komma vissa Amfibier närmast, och 2. med fria gälar. Retzius ändteligen, som af gälarne, antingen dolde eller bara, antagit hufvudindelningen af fiskarne; uppställer de förra under ombytta namn i 1. Chondroidei, som äga bara andhål, och i Enchelares, hvilkas gälar med anvuxna lock betäckas.
  2. Häraf namnets ursprung: Petromyzon a lambendo petras. Det på flera språk brukliga af ögonens inbillade antal, härleder sig från de 7 andhålens orätta beräknande å ömse sidor tillika med hvardera ögat, samt öppningen ofvanpå hufvudet. I Japan, hvarest Neinögon äfven skola finnas, utlemnas den sista i räkningen, och de kallas der Jaatz me unagi, som betyder en fisk med 8 ögon.
  3. Detta eller HafsNeinögon, äro i synnerhet mycket värderade i England för smaken. Staden Gloucester brukad» torr, enligt en sekler gammal plägsed, att omkring Jultiden sända till hofvet en stor Lamprey-pastey. Men historien om Engelska Konungarne intygar, att Henric I åt sig sjuk på sådan mat och afsomnade. Den förlorade dock icke i förtroendet, ty Henric 4 (i England) utgaf skyddsbref för de fartyg, som kunde hämta Neinögon för hans Genmåls bord; och hans efterträdare gynnade äfven fångsten genom särskilta påbud.