Svensk zoologi/Kapitel 41
| ← Näbbgädda |
|
Långtrådig manet → |
N:O 41.
FJÄRILEN APOLLO.
PAPILIO Apollo. På Fr. L'Apollon. L'alpicole. På T. Alpenschmetterling, der Rothe AugenSpiegel.
Vingarne äro rundade, helbräddade, hvita med svarta fläckar; de bakre hafva ofvanpå fyra röda vingögon och inunder sex.
Linn Syst. Nat. ed. Gmel. T. 1. Pars 5. p. 2256. Cl. 4. Insecta Ord. 5. Lepidoptera. — Faun. Sv. n. 1032. — Gottl. Res. s. 230. — Fabr. Sp. Ins. 2. p. 35. (Cl. VI. Glossata). — Cuvier Tabl. élém, p. 590. — De Geer Mém. 1. t. 18. f. 12. 13. — Rœsel Ins. bel. 3. p. 259. t. 45. f. 1. 2. 4. p. 29. t. 4. f. 1. 2. — Papil. d'Eur. t. 47. n. 99 — Herbst Jablonsky Natursyst. Schmetterl. 5. 40. t. 85. f. 1-4. — Esper Schmett. t. 2. f. 1. t. 64. f. 1. 2.
Teckning och färgen göra visserligen fjärilarne till
beundransvärda föremål ibland Insekterna, men deras
förvandlings Historia förtjenar icke mindre Naturforskarens
uppmärksamhet. Vi ha också redan uppgifvit de fenomen,
som i allmänhet dervid förefalla (n:o 17). Men ehuru
dessa i det hela visa ett slags öfverensstämmelse sins
emellan, förete sig här och der vissa åtskillnader, beroende än
af olikhet i organisationen, än af yttre omständigheter,
såsom vistelseort och födämnen. Larverne, fastän mindre
föränderlige i sätt och medel att nalkas deras
förklaringstima, förekomma dock sjelfva i form och brokighet, snart
sagdt, lika utmärkt åtskilde, som, sedan de, icke längre
bundne vid jordens yta, lyfta sig i högre regioner. Ett
sådant exempel visar oss den härjemte lysande Apollo, en
art af den familjen bland fjärilar, som Fabricius skänkt
namn af Parnassier, i följe af deras stora och rundade
undre vingar, biligt skilde från Heliconierne, till hvilka,
egentligen smalvingade, von Linné, förmodligen naturen
icke alldeles enligt, förde denna fjäril.
Naturen bestämde Örtriket titl amma åt fjärilarnas foster. Vi se huru särskilta vexter i sitt sköte mottaga dessas egg, liksom nästan åt slumpen lemnade. Tjenliga safter gynna och befordra här deras utveckling. Larverne bli småningom synliga, och hvilka efter artens natur, förr eller senare tillvexa och fullkomnas. Fjärilen Apollo börjar sin lefnadslopp på Huslöken (Sedum Telephium), Det är på denna vextens saftiga blad som eggen läggas bittida om hösten, och den följande våren kläckas och uppfostras. I Juni synes Larven hsfve ernått sin rätta storlek. Utsträckt är den nästan 2 tum läng, öfverallt betäckt med svarta fina hår likt ett sammetsludd, ehuru något ljusare emellan lederna. Små, öfverallt spridda vårtor äro besatta med fina, tätt förenade hår längre än sjelfva luddet. Den sammetssvarta botten upplyses ännu mer af en mängd orangeröda fläckar, löpande i 2 rader vid sidorna ofvantill, och 2 sådana fläckar synas på hvar led, utom på de begge första. Emellan dessa högfärgade punkter, upptäckas äfven längs efter öfra delen af kroppen, många små blågrå prickar, ordentligen sex på leden. Hufvudet är svart, försedt baktill ofvanpå med en glänsande brandgul punkt, som under Larvens rörelser utskjuter i skapnad af 2 utspärrade köttiga horn, och äro djurets trefvare, sådane som redan blifvit på Machaons larv anmärkte, och dessa kunna efter behof indragas och utskjutas. Det är genom dessa redskap, som, efter Rœsels uppgift, samma Larv, då den vidröres, utdunstar en vidrig ånga, troligen som ett värn mot de kräk som kunna förfördela den. Men hos den Larven vi nu beskrifva, märkes ingen dylik lukt. Under sitt lifligare tillstånd öfverger han sällan sitt fäste på Stam-örtens blad, utan flyttar sig med tillhjelp af sina 8 fötter, fast utan särdeles snabbhet, till andra oförtärda delar af vexten; men blir rörligare inemot de ögonblicken då natursdriften leder honom till en afskild vrå för att bereda sin förvandling. Det bör härvid märkas, att Larven icke omspinner sig, som vanligt flera andra, med någon tråd, utan fäster blott några spridda omkring sitt lägerställe, der den stilla liggande 3-4 dagar, omsider afstryker huden och visar sig i gestalt af en känslolös puppa, vid ändan af hvilken den hopskrumpna Larvhuden fastsitter. Icke kantig, utan af lika rund form som Nattfjärilarnes, är puppan i förstone mjuk och blekgrön eller gul, men blir snart rödbrun, och efter några dagar violett. Den är dessutom då betäckt med en blågrå hinna eller mjöl som lätt aftorkas. Detta utdunstar från puppans inre, genom de endast för det väpnade ögat synliga porerne på skalet, först som en klar fuktighet och sedan som ett färgadt puder, likt det på mognande plommon och dylika. Efter 3-4 veckors dvala utkommer omsider det fullbordade vingade kräket, Fjärilen, men som genast fordrar framför allt ett passande lodrätt fäste, för att, under torkningen, icke få lyten, som alltid blifva oförändrade.
Hvilken skönhet finna vi icke nu utvecklad! I stället för den fordna vinglösa Larvens svartludna kropp, är den nu omskapad, hel och hållen betäckt med fina grågula hår. — Hufvudet bär tvenne korta, trådlika antenner, klubblika i ändarne och svarta liksom ögonen. 3 par bruna, med hvitt schatterade fötter sitta under bålen. Vingarnes grundfärg är hvit, något i gult stötande; och nästan utan de mjöllika fjäll som vanligt bekläda fjärilvingarnes yta, lysa de genomskinlige på denna. Vid deras fäste på bålen bryter något citrongult, äfven spridt framåt yttre kanten på de främre, skönt af mot de öfriga färger, fläcktals spridde på den ådriga spegeln, i den ordning och med det prydliga utseende som figuren bäst utvisar.
Honan är merendels litet större än hanen, och hon är derjemte vid bälgens bakända inunder försedd med ett säcklikt, hinnaktigt bihang. Detta är ungefär 2 lin. långt, och fastän tunt, är det liksom hornaktigt, och tillhör utan tvifvel fortplantnings-ärendena. Men om det tjenar vid parningen eller vid eggläggningen, kan icke än bestämmas.
Bottenfärgen, på vingarne är stundom något föränderlig, men sällan finnes den rätt hvit utan smutsig blanning. Herbst har likväl föreställt en biart af sådant förhållande[1]. Deremot har Esper tecknat en annan med öfverallt svart punkterade vingar, samt ögonen och fläckarne derå annorlunda än vanligt bildade[2]. I storleken har man anmärkt någon åtskillnad på vissa orter, och således, ehuru den härhos bifogade afbilden är fullkomligt enlig med vår inländska fjäril, skall den finnas utrikes både mindre och större, såsom det senare, i Ryssland, der den i utsträckningen kan täfla med Bombyx Pavonia major, och de röda vingögonen ernå en halftum i deras tverlinie.
Utom Europa är icke vår Apollo känd. Entomologerne trodde länge att han endast tillhörde Schweiz och Sverige. Man har sedan anmärkt honom på många trakter i Tyskland, oftast omkring Regensburg och vid södra stränderna af Donau. Äfven i Norrige har man sett honom, och i Ryssland nära Wolga floden, och i den lågländta nejden af Irtisch. Bergshöjder och klippor tyckas framför andra vara hans tillflykts-ställen. Hans sätt att flyga synes något tungt och långsamt, och som han blott visar sig den varmaste årstiden, gläder han endast en liten tid, så för sin sällsamhet och skönhet, som oskyldigare lynne än många andra af slägten, lika hatade som de äro tidtals nästan oräknelige.
Ändtligen må tilläggas, att fastän den allmänna Taklöken i synnerhet hyser Larven, den samma äfven är funnen på somliga af de saltbladiga Saxifragerne, såsom Cotyledon.
Tab. — Fig. 1. Larven, fullvext, liggande pi ett blad
af Taklöken. — 2. Puppan. — 3. Fjärilen fullkomligt
utvecklad, sittande i hvilande ställning. — 4. en sådan
flygande.