Svenska Parnassen/II/Ode öfver motgång
| ← Den blinde |
|
Ode öfver vänskapen → |
| Av Olof Bergklint. Ur Svenska parnassen, band II s. 217–219 av Ernst Meyer från 1889. |
Ode öfver motgång.
Hur länge skall stormen då räcka?
När råkas den önskade strand?
Förgäfves man låter mig sträcka
Ur djupet en simmande hand.
Dig, maktlösa flit, till en spegel,
Man far mig i stormen förbi;
Man hör ej den usliges skri
För vinden i segel.
Förgäfves från himmelens fäste
Ger solen bad’ värma och sken;
Det röker ur molnenas näste,
Och himlen får aldrig bli ren.
Den störste blir skymd af de stora
De skymmas af nedriga små.
Till höjden med sanningen gå,
Det är sig förlora.
Hur himlen vår menlöshet hägnar,
Jag hvarken förstår eller ser.
Du ser, hur i hafvet det regnar,
När jorden om dropparna ber.
Förgäfves den trefliga myra
Upphäfver båd’ suckar ock knot:
Hon trampas af vandrarens fot,
När knottet får yra.
Den tomt jag mig hunnit förvärfva
Lär aldrig då blifva bebyggd;
Man kan sig med laster förderfva,
Men ej göra lycka med dygd.
Min oskuld, mitt vett och min möda
Ar endast ogångbara mynt:
Den med denna samling begynt
Blir rik bland de döda.
Det ödet att gynnas och ratas
Blott kommer af slump och natur.
Om lärkan af menskan vill matas,
Så måste hon sjunga i bur.
För nöjet att kunna förtrycka
Man skonar en krypande slaf,
Förgyller hans tiggarestaf
Och kallar det lycka.
För mig måtte verlden få stoja
I kedjor af plågande prakt,
Om endast en tarfvelig koja
Mig gömde för nöd och förakt.
Jag hunnit i lifvet att lära
Hvad sällhet och elände gör:
Den dygd, som i uselhet dör,
Ej lefver af ära.
Jag vill henne dock icke lemna,
Ej hata den verld, som mig qväl.
Hvad himlen mig ändtligt må ämna,
Så vill han dock säkert mig väl.
Jag har mina pligter att fylla
Och väntar fast mera min lott,
När tiden kan göra dem godt,
Som vrede förskylla.