Svenska Parnassen/II/Ode öfver vänskapen

Av Olof Bergklint. Ur Svenska parnassen, band II s. 219–220 av Ernst Meyer från 1889.

Ode öfver vänskapen.

Lifvets sällhet i sitt hela
Och en verklig gudafröjd
Är att hjertat kunna dela
Med en vän, som gör mig nöjd.
Skapt att ingen dödlig svika,
Gjorde hvarje själ mig lika,
Som är mensklig liksom min;
Men när arghet drar de flesta,
Ger mig ödet dock den bästa,
Damon! om det ger mig din.

Ifrån sten till ört och djuren
Och till stjernors klara hvalf
Blir, med all sin prakt, naturen,
Utom menskan, knappt ej half.
Ingen glans, som ögat spelar,
Ingen ros den fägring delar,
Intet ljud har sådan röst,
Som der mensklig täckhet blandas,
Och en själ, som godhet andas,
Lifvar ett förnuftigt bröst.

[ 220 ]

Ädle vän! min tanke flyter,
Och mitt hjerta klappar ömt:
Utom dig ett ämne tryter,
Der mitt bröst kan blifva tömdt.
Tusen bilder, som förtjusa,
Ur mitt samtal ville rusa,
Tusen sätt att göra godt;
Låt oss våra pund förena:
Himlen mig förlänt att mena,
När du kraft att göra fått.

Se, den brunn af evig lycka
Sjelf en gång måst bryta ut;
Lät hans svall oss hädanrycka
Och hans art bli vårt beslut.
Allt hvad sig kring oss kan röra
Ville vi lycksaligt göra,
Om det stod i vårt behag;
Men så görom hvad vi kunna;
Ödet tör dertill oss unna
Kanske blott en enda dag.