Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 09

←  Öfning och undervisning

Svenska flottans historia: åren 1635-1680 av Axel Zettersten

Helsovård  →

9.

SJÄLAVÅRD.

Många och stränga voro påbuden denna tid för iakttagande af ett, i det yttre åtminstone, värdigt och sedigt uppförande. Första punkten i 1644 års sjöartiklar innehåller: “Hvilken Herrans namn smädar, drucken eller nykter, och kan öfvertygas med två vittnen, han skall döden dö, utan alla nåder. Gäckeri och apespel med gudstjensten eller sakramenten hänvisas till consistorium ecclesiasticum, som kan döma till exekution med svärd eller till att slås i jern fjorton dygn, efter sakens beskaffenhet. Allt svärjande vid Guds namn, särdeles inom skeppsbord eller på Skeppsholmen, förbjudes vid straff af böter till fattigbössan eller att pundas efter chorum i allas åsyn, som på skeppet äro.“

Vidare föreskrefs att predikan skulle hållas hvar sön- och helgdag samt dessutom en eller två gånger i veckan.^[1] Detta gälde både i land och ombord. I båtsmansstugorna på Djurgården skulle predikningar och bönestunder hållas vissa dagar i veckan.^[2]

Och slutligen korum. Härom föreskrifves i nämnde sjöartiklar, 2:a punkten: “Chorum skall på skeppen eller Skeppsholmen hållas hvar morgon och afton. På skepp, der ingen prest är, skall kaptenen låta någon, som kan det, läsa morgon- och aftonbönerna och derpå sjunga en psalm. Om någon af öfver- eller underbefälet försummar chorum, skall han böta till armbössan. Gemen, som försummar chorum, skall första och andra gången pundas af sin rotmästare eller profossen, men tredje gången stå i jern en natt och en dag.“

Tillfällena att få “höra Guds ord“ voro således många och talrika. Men främmande läror och deras bekännare fördrogos icke. Härom förordnade amiralitetskollegium år 1672: “Såväl superintendenten som amiralitetspredikanterna skola se till att religionsstadgan efterföljes och noga efterforska om der under amiralitetsstaten finnes någon af annan religion. Denne skall då inkallas till förhör, stadgan honom föreläsas och han varnas; men hjelper ej detta, skall han angifvas uti amiralitetskollegiet.“^[3]

Superintendent.Superintendenten var amiralitetspredikanternas närmaste förman.

Pastorn i Sorunda församling af Strengnäs stift magister Andreas Johannis Nycopensis blef år 1634 amiralitets-superintendent med bibehållande af Sorunda pastorat. Sedan S:t Jakobs kyrka i Stockholm blifvit färdigbyggd år 1643, utnämndes han af regeringen till pastor i den nya S:t Jakobs församling.^[4] Denna inrättades då genom att afskiljas från S:t Klara, hela Norrmalm omfattande, församling. Derefter förblef superintendentsembetet vid amiralitetet förenadt med pastorsembetet i S:t Jakob ända till år 1681. Då blef innehafvaren af de båda embetena Magnus Pontinus biskop i Linköping och någon ny superintendent tillsattes ej i Stockholm.

Superintendentens åligganden äro angifna i amiralitetskollegiets för honom d. 8 juli 1672 utfärdade instruktion. Enligt denna skulle han:
 hafva ett tillbörligt inseende öfver kyrkodisciplinen;
 tillse det amiralitetspredikanterna predika Guds rena ord och med flit förrätta sin tjenst, att de äro väl qvalificerade och hålla sig i lefvernet efter sitt stånd samt “sköta med största flit catechismi examen,“ förnämligast med det gemena folket;
 en gång i månaden eller oftare kalla amiralitetspredikanterna till sig i S:t Jakobs sakristia till att hålla “consistorium holmensis“, då kyrkosakerna skola med godt förstånd och i endrägtighet handteras och afhandlas; samt
 tillse det kyrkans bok blir rigtigt förd och att klockaren deri antecknar lysningar, vigslar, barndop och offentliga skriftermål. Har superintendenten klagomål att anföra mot någon af amiralitetspredikanterna, må han göra det hos amiralitetskollegium.^[5]

Uppgift å superintendenterna återfinnes i bil. 4.

Amiralitets­predikanter.I medeltal funnos fem à sju ordinarie amiralitetspredikanter.^[6] De antogos och afskedades af amiralitetskollegium: det senare efter konsistoriets hörande.^[7] Men äfven deras antagande skedde först, sedan de från vederbörande biskop erhållit “missiv“ till amiralitetet.^[8] År 1673 meddelades den föreskrift, att amiralitetspredikanterna skulle profpredika, innan de antogos och att församlingen egde föreslå den, som hon ville hafva, hvarefter amiralitetskollegium utnämnde.^[9]

Afsked kunde icke komma i fråga i andra fall, än för begångna fel. Amiralitetspredikanten Erik Dusæus blef genom Stockholms konsistoriets dom d. 20 mars 1674 skiljd från sitt embete för “irregulare lefverne och excesser“, men tilläts qvarstå till den 1 maj 1675, för att under tiden skaffa sig någon lägenhet i sitt Vexiö stift, till hvilket amiralitetskollegium ville rekommendera honom.^[10] Det lyckades äfven att få honom placerad såsom kyrkoherde i Jerstorps församling af nämnda stift.^[11]

Det naturliga och vanliga sättet för amiralitetspredikanternas afgång var befordran till pastor i någon församling af det stift, i hvilket de hade infödingsrätt. När något sådant tillfälle yppade sig, sparade amiralitetskollegium icke på rekommendationer. Kollegiets registratur öfverflödar af dylika, än till kongl. maj:t och än till vederbörande konsistorium eller biskop^[12], ofta nog med lyckligt resultat. Till och med två amiralitetspredikanter, som afskedats för “otidigt lefverne“, hjelptes med rekommendation till deras biskopar.^[13] Och konungen skref på amiralitetskollegiets framställning år 1680 till erkebiskopen och begärde, att amiralitetspredikanten Olof Amneus måtte nämnas till kaplan i Storkyrkan i Stockholm.^[14]

Enligt tidens eklesiastika rangskala voro amiralitetspredikanterna likstälda med kaplanerna i Stockholm. Amiralitetskollegium sökte att få häri någon förbättring och hemstälde hos kungl. maj:t, att de måtte få rang näst efter kyrkoherdarne och K. maj:ts egna hofpredikanter, men före alla kaplaner.^[15] Efter närmare ett års betänketid resolverades härpå, att hebdomarien eller den, som förrättar veckotjensten, skulle i publika akter och processioner få följa på hofpresterna, men de andra skulle taga rum bland kaplanerna i S:t Jakob.^[16]

Med anledning af att Ladugårdslandet skulle blifva en egen, under amiralitetet lydande, församling, förordnade amiralitetskollegium d. 28 juli 1674:
 att bland amiralitetspredikanterna skulle förordnas en, som jemte superintendenten skulle hafva inseende öfver gudstjensten både i den nya kyrkan på Ladugårdslandet och i gamla amiralitetskyrkan (“holmkyrkan“);
 att denne primarius bland predikanterna skulle vara befriad från sjöresor;
 att han skulle njuta “all den rättighet, som honom pro qvota tillkomme af påskpenningar och annan efter handen fallande inkomst uti ett och annat“;
 att primarien icke fick inmänga sig i de andra amiralitetspredikanternas veckotjenster, mycket mindre qvälja dem i annan deras vanliga rättighet, dock att alla kyrkoärenden skulle först gå till primarien, som disponerar dem efter ordning.^[17]

Primarien medgafs säte och stämma i Stockholms stads konsistorium, der han skulle föredraga saker, som föreföllo i Ladugårdslands församling och icke kunde slitas i “consistorium holmensis“. Men om hans plats i stadens konsistorium utspann sig i det tysta en lång och hård strid. Amiralitetskollegium ansåg, att han borde der få sitt rum framför kyrkoherden i Kungsholms församling. Amiral Klas Uggla åtog sig att tala härom med konungen.^[18] Kollegiet skref i ämnet till stadens konsistorium,^[19] som medgaf primarien säte och stämma, men hänsköt frågan om hans plats till konungens afgörande.^[20] Till följe häraf skref kollegiet till konungen och anhöll att primarius magister Jonas Gravander måtte få säte i Stockholms stads konsistorium strax efter kyrkoherden i S:t Katarina och före kyrkoherdarne i finska och Kungsholms församlingar.^[21] På denna begäran erhölls ej någon resolution, hvarför den efter tre år förnyades den 17 sept. 1680.^[17] Men amiralitetskollegium förmådde icke drifva saken igenom och primarien måste låta sig nöjas med den plats i konsistorium, som Ladugårdslands församlings pastor der ännu intager eller efter både finska och Kungsholms församlingars pastorer.

Bland de ordinarie amiralitetspredikanterna fans alltid en från Finland till det finska hemkallsfolkets tjenst. Amiral Hans Hansson Clerck skref d. 13 juli 1677 från Dalarö till amiralitetskollegium och anhöll att få dit ut på flottan en finsk predikant, ty “många finnar sjukna och dö på skeppen utan sacramenternas communication".^[22]

Superintendenten egde förordna amiralitetspredikanter, när sådana behöfdes till sjös.^[23] Då hela flottan skulle ut och de ordinarie predikanterna på Skeppsholmen ej räckte till, skulle han anskaffa e. o. predikanter på skeppen. Vanligen förordnades på en flotta en predikant för hvart tredje eller fjerde skepp, så att en sådan fans på hvarje amirals- och vice amiralsskepp. På viceamiral Simon Stewarts flotta af fjorton skepp i Dalarö i maj 1639 funnos fyra predikanter, på major Gustaf Sperlings eskader af nio skepp i maj 1658 två predikanter, på riksamiralen G. O. Stenbocks flotta 1675 af fyratio skepp funnos nio och på amiralgeneral H. Horns flotta 1677 af trettiosex skepp funnos tolf predikanter. På amiral Hans Wachtmeisters flotta 1678 funnos två ordinarie och sex e. o. predikanter.^[24]

När enkelt skepp skulle göra en längre resa, såsom till Göteborg, förordnades vanligen en predikant derpå. När två skepp gingo på en sådan resa tillsammans, förordnades ibland en predikant på hvartdera skeppet och ibland en gemensam för båda skeppen.^[25]

“Prest, som kommer drucken till chorum, skall förmanas af amiralitetets consistorium; sker det tredje gången förvisas flottan“.^[26]

“Amiralitetspredikant, som är försumlig i sin kyrkotjenst eller som kommer för sent till gudstjensten, skall klockaren anmäla hos superintendenten. Försummar sig presten flera gånger och inga förmaningar hjelpa, skall han hafva förverkat sin tjenst“.^[27]

Dylika stränga stadganden voro icke obehöfliga. Amiralitetspredikanten Kristoffer Herman måste afskedas d. 29 juli 1648 för förargelseväckande uppförande i allmänhet och för att han slagit sin hustru, “så att det är fråga om hon får behålla lifvet“.^[28] Upprepade gånger måste amiralitetskollegium anmoda superintendenten att gripa in. År 1663 skulle han rätta och jemka mellan predikanterna, “mellan hvilka trätor och oenighet ofta uppstå;“^[29] år 1666 skulle han “afskaffa“ predikanten Erik Slobelius, som väckt förargelse under portugal-resan,^[30] och år 1670 skulle han ransaka om ett slagsmål mellan amiralitetspredikanten Gustaf Mörk och en konstapel.^[31]

Det torde således icke hafva varit så väl bestäldt med amiralitetspredikanterna, som önskligt varit. Anledningarna härtill voro flera. Först och främst må man komma ihåg, att de voro barn af sin tid. Efter en knapphändig examen, hufvudsakligen i döda språk, skulle de vara färdiga att utöfva sitt ansvarsfulla kall. Dertill kom deras till afundsjuka och oenighet sinsemellan frestande aflöningssätt. Deras aflöning bestod hufvudsakligen af sportler, som skulle delas. År 1667 anförde samtliga amiralitetspredikanterna klagomål mot superintendenten, derför att han, som hade S:t Jakobs församling, likväl åtog sig inom amiralitetsförsamlingen barndop, begrafning, brudvigning och kyrktagning, som rätteligen blott tillkom predikanterna. Riksamiralen resolverade, att de skulle å båda sidor träda samman och sinsemellan träffa härom förlikning och öfverenskommelse.^[32]

Uppgift å åtskilliga amiralitetspredikanter meddelas i bilagan 4.

Messevin.Nattardsvinet, som kallades “messevin“, förtjenar att särskildt omnämnas. Det konsumerades i stora partier under förra hälften af perioden. Så utlemnades till predikanten på skeppet Scepter (1) år 1638 en åm eller 60 kannor spanskt vin,^[33] till predikanten på skeppet Herkules (1) år 1653 30 kannor,^[34] på Amarant (2) 1654 30 kannor^[35] och på amiral Klas Bjelkenstjernas flotta 1656 90 kannor^[36] o. s. v. Man antog att omkring 1,000 oblater skulle åtgå för fyra kannor vin,^[37] hvaraf antalet nattvardsgäster lätt kan beräknas. Vinet kostade omkring 1 daler kannan och oblaterna 1 daler pr 1,000 stycken, så att kostnaden var ganska afsevärd.^[38]

En ändring häri vidtogs från och med år 1664. Då skeppen Svenska Lejonet (2) och Vestervik (2) detta år skickades till Göteborg, erhöll predikanten på skeppen blott 5 daler till messevin för dem båda.^[39] Predikanten på skeppet Amarant (2) erhöll samma år 4 daler.^[40] För tre skepp åt Portugal 1667 bestods sex kannor spanskt vin ock 1,000 oblater,^[41] för skeppet Wrangel (1) år 1669 fem kannor vin och 1,500 oblater^[42] samt för hvartdera af skeppen Andromeda (2) och Wrangel (1) år 1673 15 daler för vin och oblater.^[43] Besparingen var således icke obetydlig, ehuru vid nattvardsgång ombord hvarje man fortfarande deltog deri.^[44]

Äfven i land var antalet nattvardsgäster ganska stort. För finska församlingen och det kronans sjöfolk, som årligen bespisades på Djurgården, skulle hvarje qvartal få köpas fyra kannor godt franskt vin à 1 daler till messevin; finska predikanten Johan Sagittarius skulle verkställa uppköpet.^[45] Sedan Sagittarius förklarat sig icke kunna gå ut med blott fyra kannor vin på sommaren, då mera folk var tillstädes, så skulle han under sommarens båda qvartal erhålla tolf i stället för åtta kannor vin.^[46] I Ladugårdslandskyrkan gingo hvarje söndag år 1677 två- à trehundra båtsmän till nattvarden. Kyrkvärden anhöll också, att amiralitetskollegium måtte hålla messevin, hvilket Ladugårdslands församling hittills bestått.^[47]

En amiralitetspredikant anklagade kommissarien R. Leuhusen för att hafva yttrat: “när messevin felar, så få predikanterna i stället taga kajutöl“. Detta ansågs för en mycket svår beskyllning.^[48]

Holmkyrkan.Amiralitetetet hade en egen kyrka, som kallades för “holmkyrkan“. Denna lilla träkyrka låg på Kyrkholmen^[49] och blef färdig år 1634.^[50] Det dröjde icke länge, förr än man fann den vara för liten och enkel, hvadan beslöts år 1651 att på platsen uppföra en ny kyrka af sten. Sandsten bestäldes från Vätö i Roslagen samt tegel och kalk från Åland: arbetet skulle börja första vårdag.^[51] Någon kyrka af sten blef dock icke uppförd, oaktadt drottningen för detta ändamål skänkte Kyrkholmen till amiralitetet.^[52]

Vid kyrkan fans en klockare och organist, som hade af amiralitetet en gemen mans lön och underhåll.^[53] Han bodde i en liten stuga bredvid kyrkan.

I denna hölls högmessogudstjenst och aftonsång hvarje sön- och helgdag samt korum hvarje morgon. Vid detta senare sjöngs först en psalm, så upplästes en psalm ur Davids psaltare, hvarpå följde bönen “Barmhertige Gud“ etc., morgonbön, förbön för högsta öfverheten, för “herrarne vid amiralitetet“, alla betjente och skeppsflottan, Fader vår, Välsignelsen och afslöts med en psalmvers. Hebdomarien (presten, som hade veckan) skulle komma så tidigt tillstädes, att korum kunde sluta så, att folket kom i rätt tid till sitt arbete på Skeppsholmen.^[54]

Ladugårdslands församling.Ofvan är nämdt, att då S:t Jakobs kyrka blef färdig år 1643, inrättades Jakobs församling och fick amiralitetssuperintendenten till sin kyrkoherde. Men som Ladugårdslandet hörde till amiralitetsförsamlingen och någon gränslinie ej fans mellan Jakobs församling och Ladugårdslandet, så uppkom “confusion med kyrkogången och presternas rättigheter“. För att afhjelpa detta förordnade drottning Kristina år 1653, att S:t Jakobs och amiralitetets församlingar skulle vara alldeles åtskilda, så att sjöfolket, officerare och gemene, som bo på Ladugårdslandet och malmarne, skulle alla höra till amiralitetsförsamlingen, utgöra sina påskpenningar m. m. allenast till amiralitetspredikanterna och hafva sina bänkrum i holmkyrkan.^[55]

Emellertid började Ladugårdslandet att befolkas äfven af andra än kronans sjöfolk och man blef angelägen att helt och hållet utestänga S:t Jakobs presterskap från Ladugårdslandet. Derför inkallades amiralitetspredikanterna d. 19 dec. 1670 inför amiralitetskollegium och tillspordes, “huruvida de voro villiga att, förutom gudstjensten i holmkyrkan, äfven uppehålla sådan i den nya brädkyrkan på Ladugårdslandet? Härpå svarades: ja. Derpå tillspordes de om superintendenten mäster Måns Pontinus vore tillfreds med, att en särskild församling blir på Ladugårdslandet? Svarades att han är dermed tillfreds och önskar dem lycka till det nya verket. Härmed befalldes dem att träda af. Sedan påminde sekreteraren att amiralitetspredikanterna fruktade, att när stenkyrkan blir färdig och gudstjenst då begynnes att der förrättas, en kyrkoherde då sättes för församlingen, som sedan lägges under stadens administration, lika som det skedde med S:t Jakobs kyrka. Hvarpå Hans höggrefliga excellens riksamiralen svarade, att det må de intet frukta, ty så snart kungl. maj:t och regeringen kommer tillhopa efter helgen, så ville han taga kungl. maj:ts bref deröfver, att bemälda församling allt framgent skall lyda under amiralitetet och församlingen betjenas af amiralitetspredikanterna allena“.^[56] Den 24 maj 1671 skref också amiralitetskollegium i detta ärende till kungl. maj:t och hemstälde:
 att Ladugårdslandet måtte afsöndras från S:t Jakobs församling och bilda en egen sådan med “den gräns, som naturen sjelf utstakat eller den lilla bäcken, som löper utur Träsket och under gamla Ladugårdsbron in i Ladugårdsviken“;^[57] samt
 att “denna nya församling måtte höra under amiralitetskollegiets disposition och ingen särskild kyrkoherde dit förordnas, utan församlingen betjenas af amiralitetspredikanterna utan någons intrång, men nuvarande superintendenten vid amiralitetet, som tillika är kyrkoherde i S:t Jakob, skulle ega att der förrätta sin vanliga inspektion, dock icke göra något ingrepp i amiralitetspredikanternas rättigheter“.^[58] Allt detta godkändes af kungl. maj:t genom resolution den 17 april 1672.^[59]

På grund häraf förordnade amiralitetskollegium att amiralitetspredikanterna hade ingen rätt att betjena eller fordra någon rättighet af dem af amiralitetsstaten, som bodde i S:t Jakobs församling, lika litet som S:t Jakobs prester hade rätt att fordra något af dem, som bodde på Ladugårdslandet.^[60]

Härigenom hade amiralitetsförsamlingen blifvit en territoriel församling. Men en sådan kunde ej skötas utan egen pastor. Och en sådan blef i sjelfva verket ofvan nämnda primarius bland amiralitetspredikanterna. Härtill utsåg amiralitetskollegium d. 28 juli 1674 amiralitetspredikanten Jonas Gravander,^[58] hvilken den 14 januari 1680 utnämndes af konungen till pastor i Ladugårdslands församling.^[61]

I stället för den kyrka af sten, som amiralitetet skulle uppföra på Kyrkholmen, påbörjades en sådan kyrkobyggnad i den hastigt växande stadsdelen Ladugårdslandet. Beslutet härom synes amiralitetskollegium hafva fattat år 1665, då sandsten höggs på Vermdö för byggnadens räkning.^[62] Frivilliga gåfvor insamlades och “De Geerernas tiondepenning“ anvisades för ändamålet.^[63] År 1670 ifrågasattes huruvida man skulle fortsätta kyrkobyggnaden förr än man fått tillräckliga medel till dess fullbordande.^[64] Arbetet fortsattes dock, ehuru långsamt. Kanslisten Gudmund Kåhre skänkte härtill 5,000 daler^[65] och De Geerernas inbetalda tiondepenning utgjorde 15,793 daler^[66], men det förslog ej. I redovisningen torde ock åtskilligt hafva brustit, ty år 1676 utnämnde amiralitetskollegium f. d. amiralitetsproviantmästaren Hans Mårtensson Kanterberg till inspektor vid byggnaden med skyldighet tillika att redovisa för byggnadsmedlen.^[67] Men ej heller detta hjelpte och efter den stora omregleringen af amiralitetskollegium år 1680 afstannade arbetet alldeles.

I afvaktan på stenkyrkan uppförde amiralitetskollegium år 1670 en provisionel kyrka af bräder^[68] i nordöstra hörnet af kyrkogården på Ladugårdslandet.^[69] Bredvid kyrkan uppsattes i en särskild stapel den stora klockan, som togs från danskarne år 1660 på Kronborgs slott.^[70] Om gudstjensten i denna kyrka förordnade amiralitetskollegium, att hvarje sön- och helgdag skulle hållas ottesång, högmessa och aftonsång; dessutom hvarje onsdag och fredag s. k. veckopredikan samt de öfriga söckendagarne i veckan morgonbön kl. 7 f. m. med en kort förklaring öfver ett kapitel ur bibeln.^[71]

Men äfven till barnen sträckte sig kollegiets omsorger. År 1671 byggdes på Ladugårdslandet en skolhusbyggnad af timmer.^[72] I denna inrättades en skola för barnen af “Ladugårdslands eller amiralitetskyrkans församling“.^[73] Skolan öppnades den 1 maj 1672. Amiralitetssuperintendenten var dess inspektor; barnen skulle undervisas i kristendom, innanläsning, skrifning och räkning. Undervisningen bestreds af en prest, än kallad lektor och än för pedagogus, biträdd af två skolmästare.^[74] År 1679 erhöll amiralitetskollegium konungens sanktion å sina åtgärder rörande skolan; hon skulle fortfarande vidmagthållas.^[75]

Denna framställning om Ladugårdslands församling har blifvit något omständlig. Anledningen härtill är den, att denna angelägenhet synes hafva varit den enda, för hvilken amiralitetskollegium under riksamiralen G. O. Stenbock utvecklat någon kraft. Och då man erfar kollegiets synnerliga omsorg om Ladugårdslands församling, hennes kyrkobyggnader, primarius, gudstjenster och skola m. m., så kan man icke värja sig för den tanken, att det hade varit lyckligt för riket, om kollegiet hade egnat skeppsflottan samma ömma omsorg.

Kyrkogård.Någon egen kyrkogård torde amiralitetet icke egt från början. Det var först drottning Kristina, som beviljade att en för sjöfolkets begrafning beqvämlig plats skulle få utses på Ladugårdslandet.^[76] Amiralitetskollegium skref härom till magistraten i Stockholm och anhöll, att denna ville tillsammans med någon från kollegiet utse platsen.^[77] Denna blef densamma, som sedan under tvåhundra år begagnades af Ladugårdslands församling till kyrkogård eller platsen omkring kyrkan. Men marken var full af berg, som hindrade likens nedmyllande. Derför sammansköto amiralitetsofficerarne 200 daler till kyrkogårdens fyllning^[78] och amiralitetskollegium anvisade för ändamålet ett lika stort belopp af ålandsräntan.^[79]

Emellertid hade så många af de båtsmän, som kommit sjuka tillbaka från riksamiral Stenbocks sjötåg i oktober 1675, aflidit, så att det befans nödigt att i hast anordna en särskild lägerstad för gemene. Till sådan utsågs en inhägnad bredvid båtsmansstugorna på Djurgårdens sydvestra udde midt emot nuvarande Kastellholmen.^[80] Men sedan amiralitetsmedikus Peter Schallerus Gripenflycht anmält, att “de döda båtsmännen på Djurgården äro begrafna allt för nära huset, hvaraf är befruktandes, att i vår torde förorsakas pestilents“,^[81] uppdrog k. maj:t åt öfverståthållaren att anvisa amiralitetskollegium någon plats, hvarest döda båtsmän kunde begrafvas, på det Valdemarsön (Djurgården) måtte derifrån förskonas.^[82] Med öfverståthållarens begifvande intog kollegiet till en sådan begrafningsplats en tomt, som var "något ur vägen“ och låg “utom trädgårdarne på Ladugårdslandet“. Inom ett år hade der redan begrafts sexhundra lik.^[83] Denna plats är för närvarande den s. k. Stureparken i qvarteret Björken å Östermalm.

Sorunda pastorat.Sedan pastorn i Sorunda församling^[84] amiralitetssuperintendenten Andreas Johannis Nycopensis år 1643 blifvit pastor i S:t Jakob, begärde amiralitetskollegium hos biskopen i Strengnäs, att han ville utnämna amiralitetspredikanten Anastatius Andreæ Calmarensis till pastor i Sorunda, enär denna församling enligt konung Gustaf Adolfs förordnande lydde under amiralitetet.^[85] Så skedde.

Derefter utfärdade drottning Kristina år 1653 en “confirmation för amiralitetet på Sorunda pastorat“. Detta skulle allt framgent ligga och lyda under amiralitetet, så att när det blef ledigt, skulle alltid den bäst meriterade amiralitetspredikanten förordnas till dess pastor.^[86]

Detta klara påbud oaktadt, ansåg amiralitetskollegium säkerheten bjuda att, då Sorunda pastorat år 1670 blef ledigt, ingå till kungl. maj:t med begäran om en ytterligare konfirmation.^[87] Denna erhölls äfven, ehuru med den modifikation, att kollegiet skulle föreslå församlingen tre amiralitetspredikanter, af hvilka församlingen egde välja en.^[88] Tillfölje häraf skref amiralitetskollegium till församlingen, att hon skulle efter utförda profpredikningar välja till sin pastor någon af amiralitetetspredikanterna Per Prosperius, Gustaf Mörk eller Mattias Hernelius.^[89] Ingen af dem blef likväl vald. På kollegiets klagomål häröfver resolverades, att “kungl. maj:t vill icke betaga dem af ridderskapet och adeln, som hafva jura patronati i Sorunda församling, den rätt deraf följer, lärande de förmodligen vid utöfvande af denna rätt reflektera på dem vid amiralitetet, som kunna vara capabla och till pastoratet tjenliga“.^[90]

Detta var icke annat än ett maskeradt återtåg. Kungl. maj:t drog sig tillbaka, när en starkare magt, de adliga privilegierna, uppträdde på scenen.

1. 1644 års sjöartiklar, 3:e punkten.
2. A. K. reg. 15⁄12 1676.
3. A. K. reg. 8⁄7 1672.
4. Rådsprot. 7⁄10 1643.
5. A. K. reg.
6. R. A. riksstater.
7. 1644 års sjöartiklar, punkt 4.
8. A. K. reg. 9⁄1 1646, 30⁄9 1653, 2⁄6 1655 m. fl.
9. A. K. prot. 13⁄12 1673.
10. A. K. reg. 7⁄7 1675.
11. A. K. reg. 16⁄11 1674.
12. A. K. reg. 31⁄3 1641, 13⁄12 1650, 25⁄2 1652, 25⁄8 1660, 12⁄7 1670, 7⁄5 1675 m. fl.
13. A. K. prot. 17⁄12 1673.
14. R. R. 27⁄1 1680.
15. A. K. reg. 24⁄5 1671.
16. R. R. 17⁄4 1672.
17. A. K. reg.
18. A. K. prot. 21⁄6 1675.
19. A. K. reg. 15⁄2 1676.
20. Konsistoriets bref d. 3⁄3 1676 i A. K. ank. handl.
21. A. K. reg. 13⁄2 1677.
22. A. K. ank. handl.
23. A. K. prot. 10⁄7 1656.
24. S. K. A.
25. A. K. reg. 31⁄10 1665 och 24⁄5 1672.
26. 1644 års sjöartiklar, 2:a punkten.
27. A. K. reg. 8⁄7 1672.
28. A. K. reg. 9⁄9 1648.
29. A. K. prot. 11⁄12 1663.
30. A. K. prot. 12⁄7 1666.
31. A. K. prot. 29⁄3 1670.
32. A. K. prot. 11⁄4 1667.
33. A. K. hufvudbok för 1638.
34. A. K. reg. 20⁄4 och 27⁄6 1653.
35. A. K. reg. 29⁄5 1654. Omkring en månads expedition och 180 mans besättning.
36. A. K. 24⁄7 1656.
37. A. K. reg. 12⁄11 1666, 10⁄6 1667, 10⁄9 1668 och 23⁄6 1669.
38. Man fick t. ex. en famn ved för 1 daler.
39. A. K. reg. 13⁄7 1664.
40. A. K. reg. 22⁄7 1664.
41. A. K. reg. 10⁄6 1667.
42. A. K. reg. 23⁄6 1669.
43. A. K. reg. 27⁄5 och 8⁄7 1673.
44. Se Svenska Lejonets (2) skeppsjournal 1675 i S. K. A. I 13.
45. A. K. reg. 5⁄6 1674.
46. A. K. reg. 8⁄6 1674.
47. A. K. prot. 19⁄11 1677.
48. A. K. reg. 10⁄8 1648.
49. Der nationalmuseum nu ligger på Blasieholmen.
50. A. Z.: flottans hist. sid. 179.
51. A. K. reg. 4⁄1 och 21⁄1 1651.
52. R. R. 6⁄5 1653.
53. A. K. reg. 21⁄7 1651 och 20⁄12 1670.
54. A. K. reg. 8⁄7 1672.
55. R. R. 6⁄5 1653.
56. A. K. prot.
57. Den gamla s. k. Träskrännilen, som nu upptages af Birger Jarls gatan.
58. A. K. reg.
59. R. R.
60. A. K. reg. 8⁄7 1672.
61. A. K. prot. 7⁄2 1680.
62. A. K. prot. 17⁄7 1665.
63. R. R. 13⁄7 och 2⁄10 1667.
64. A. K. prot. 11⁄5 1670.
65. A. K. reg. 29⁄3 1672.
66. A. K. reg. 5⁄5 1674.
67. A. K. reg. 24⁄4 1676.
68. A. K. prot. 19⁄7 1670.
69. Låg i hörnet af nuvarande Stor- och Artillerigatorna, enligt en karta från början af 1700-talet i “Stockholm i forna dagar“, utgifven av Julius Mankell.
70. A. K. prot. 19⁄12 1670.
71. A. K. reg. 8⁄7 1672.
72. A. K. reg. 23⁄12 1670.
73. A. K. reg. 24⁄5 1671.
74. A. K. reg. 8⁄7 och 2⁄11 1672.
75. R. R. 15⁄2 1679.
76. S. K. A., k. bref. 10⁄2 1648.
77. A. K. reg. 16⁄2 1650.
78. A. K. prot. 3⁄2 1676.
79. A. K. reg. 12⁄2 1676.
80. A. K. prot. 18⁄10 och 16⁄11 1675; A. K. reg. 5⁄1 1676.
81. A. K. prot. 6⁄12 1675.
82. R. R. 28⁄12 1675.
83. A. K. prot. 9⁄11 och 15⁄12 1676.
84. Ligger öster om fjärden, som från Östersjön leder in till Södertelje.
85. A. K. reg. 21⁄11 1643.
86. R. R. 6⁄5 1653.
87. A. K. reg. 20⁄7 1670.
88. R. R. 27⁄7 1670.
89. A. K. reg. 19⁄12 1670.
90. R. R. 17⁄4 1672.