Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 39

←  Anskaffning

Svenska flottans historia: åren 1635-1680 av Axel Zettersten

Vapen och artilleri  →

39.

FARTYGEN.

Dessa voro af två slag: skepp och lastdragare. De förra eller stridsfartygen indelades efter storlek och bestyckning vanligen i tre klasser, nemligen realskepp (regalskepp), stora skepp och medelmåttiga skepp.^[1] Benämningen fregatt förekom mycket sparsamt, första gången år 1644 och afsåg blott små skepp. Lastdragarne, som sällan voro bestyckade, kallades omvexlande för bojorter, flöjter, galioter, pinasser och strussar.

Då amiralitetskollegium år 1664 uppgjorde en sjöförsvarsplan, som skulle föreläggas rikets ständer, indelades flottan i tre klasser efter skeppens längd sålunda:
 1:a klassen 139 à 165 fot långa,
 2:a „ 115 à 139 „ „ och
 3:e „ 100 à 115 „ „ ^[2] Men vid den klassificering af alla skeppen, som varit nödvändig för en jemförelse mellan skeppen under den period detta arbete omfattar, har hänsyn tagits ej allenast till skeppens längd, utan äfven till deras bestyckning, besättningsstyrka och lästetal. Skeppen hafva sålunda indelats i tre klasser efter följande grunder:

Stora skepp, som betecknas (1), hade flera än femtio stycken, en besättning af minst tvåhundra man sjöfolk, en längd af minst 132 fot och en drägtighet af minst trehundra läster;^[3]

Medelstora skepp, betecknas (2), hade trettio à femtio stycken, sjuttiofem à tvåhundra man sjöfolk, voro minst 100 fot långa och rymde två à trehundra läster;^[4]

Små skepp, betecknas (3), hade färre än trettio stycken och mindre än sjuttiofem man sjöfolk.

En så vidt möjligt fullständig skeppslista utgöres af bil. 10. Af denna inhemtas äfven skeppens namn. De största erhöllo sina namn af riksregalierna, såsom Kronan (1), Scepter (1), Nyckeln (1), Svärdet (1) och Äpplet (1) eller af solsystemet, såsom Solen (1), Venus (1), Merkurius (1), Mars (1), Jupiter (1) och Saturnus (1). För öfrigt erhöllo både stora och små skepp personnamn, såsom Carolus (1), Cesar (1), Hedvig Eleonora (1), Fredrika Amalia (2), Stenbock (2) och Hannibal (3); andra erhöllo namn af byggnadsorten, såsom Stockholm (2), Göteborg (2), Vestervik (2), Sundsvall (2), Kalmar (2) och Karlshamn (3); några erhöllo namn, hemtade från mytologien, såsom Herkules (1), Apollo (2), Neptunus (2), Akilles (3), Kastor (3) och Pollux (3); äfven från latinet lånades namn, såsom Viktoria (1), Regina (2), Spes (2), Fides (2), Salvator (3) och Fama (3); slutligen togos många namn från djurverlden, fyrfota djur och foglar, såsom Lejonet (2), Leoparden (2), Hjorten (2), Falken (2), Örnen (2), Tigern (3), Elgen (3), Ekorren (3), Uttern (3), Oxen (3), Kattan (3), Höken (3), Svan (3) och Papegojan (3). Äfven namn å sagoverldens djur användes, såsom Draken (1), Fenix (2) och Gripen (3).

De stora skeppens namn bestämdes af kungl. maj:t, men alla öfriga erhöllo sina namn af amiralitetskollegium eller riksamiralen. På kollegiets förfrågan år 1656, hvad det på stapeln på Skeppsholmen stående stora skeppet skulle heta, svarade konung Karl Gustaf, att hans gemål skulle gifva skeppet namn.^[5] Hon bestämde namnet till Viktoria.^[6] Likaså skref kollegiet är 1662 till riksamiralen Karl Gustaf Wrangel och frågade, hvad det stora skeppet, som byggdes i Göteborg, skulle få till namn,^[7] men Wrangel svarade, att detta tillkom regeringen att bestämma. Denna resolverade, att skeppet skulle heta Äpplet, “men den andra fregatten kan amiralitetskollegium namngifva såsom det behagar“.^[8] Med “den andra fregatten“ afsågs Postiljon (3), som äfven byggdes i Göteborg. Men sedan G. O. Stenbock blifvit riksamiral och ända till dess konung Karl XI såsom myndig tillträdde regeringen, bestämde amiralitetskollegium namnen äfven på de stora skeppen, såsom Jupiter, Mars, Kronan, Solen och Venus.^[9] Då amiralitetskollegium år 1679 ville kalla ett på Skeppsholmen under byggnad varande medelstort skepp för Stenbock efter riksamiralen, understäldes detta konungen, som gillade förslaget.^[10]

Beskaffenhet.Alla större örlogsskepp byggdes af ek; master, rundhult och däck m. m. voro af furu. De byggdes ej efter ritningar, utan efter s. k. bestick, innehållande några vissa bestämda dimensioner, af hvilka längden var den vigtigaste. I öfrigt voro dimensionerna icke uppstälda efter några vetenskapliga grunder, utan skeppen byggdes så att säga på försök. Då det stora skeppet Carolus XI blifvit färdigt på Skeppsholmen och kommit på sin profresa till Vaxholm, skickade befälhafvaren på skeppet kommendör Anders Homman underrättelse till amiralitetskollegium, att skeppet, som då ännu ej var barlastadt, låg 183⁄4 fot djupt akterut och 171⁄2 fot förut.^[11] Detta hade således icke kunnat beräknas på förhand. När derför ett nybygdt skepp befans vara godt och framför allt god seglare, ansågs besticket lyckadt och aktades såsom en statshemlighet, hvilken icke fick rödjas för någon utomstående.^[12] Vid slutet af denna period ansåg sig amiralitetskollegium hafva vunnit sådan erfarenhet, att det faststälde ett normalbestick för två “sorter“ (certer) skepp, som derefter skulle byggas, nemligen:

	stora skepp				medelstora skepp
längd öfver stammarna	150	eng.	fot		130	eng.	fot
vidd inom huden	38	sv.	„		331⁄2	sv.	„
höjd mellan öfverloppen (däcken)	71⁄2	sv.	„		71⁄2	sv.	„
djup i hålrummet från öfverkant af kölen till öfverkant af bjelkarne	18	sv.	„		151⁄2	sv.	„
hackebalkens vidd	26	sv.	„		221⁄2	sv.	„
djupgående	17	sv.	„		15	sv.	„
antal portar på hvar sida: öfra laget	11	st.			——
undra laget	12	st.			11	st.
öfra portarnes bredd	23⁄4	sv.	„		——
nedra „ „	31⁄4	sv.	„		3	sv.	„
portarnes höjd midt öfver vattnet	6	sv.	„		5	sv.	„
högt öfver vattnet vid aktern	7	sv.	„		55⁄6	sv.	„[13]

Till ett riksamiralskepp af 180 fots längd beräknades åtgå bland annat följande ekvirke:
 tre kölstycken, 58 fot långa och 31 à 34 tum i fyrkant,
 en akterstam, 34 fot lång och 30 à 34 tum tjock,
 två stycken till framstammen, hvartdera 32 fot långt, 24 tum tjockt och 3 fot bredt, etc.^[14]

Skeppen voro i allmänhet fyra gånger så långa som breda.^[15] De större skeppen hade skans och back.^[16] De voro ock inredda med skafferier.^[17] Nere i hålskeppet började man på 1660-talet att uppmura en kabyss.^[18] År 1675 förseddes alla skepp med kabysser, der ej sådana funnos förut.^[19]

Det vid Kronoby varf år 1677 byggda skeppet Kronoholm (3), 107 fot långt och 30 fot bredt, hade ett öfverlopp samt skans och back. Kajutan var så lång, att man kunde beqvämligen stå till rors mellan mesanmasten och kajutskottet. Mellan skansen och stormasten var åtta fot. Kabyssen var insatt i skansen. I backen funnos fyra styckeportar.^[20]

Särskild vigt lades vid skeppens sniderier, hvilka betecknade nationalitet och namn. Utom sjelfva galionen (den främsta utbyggnaden på skeppet, hvarpå bogsprötet hvilade) utfördes sniderierna på hackbrädet (det öfversta af akterdelen på skeppet) och på akterspegeln derunder. Vanligen snidades riksvapnet på hackbrädet och det, som förestälde skeppets namn i spegeln och galionen.^[21] Galionerna voro gulmålade.^[22] Ett verkligt konststycke var troligen snideriet på skeppet Carolus XI:s spegel. Detta utfördes år 1678 af bildhuggaren Henrik Schultz, som derför erhöll 200 daler.^[23] På spegeln framstäldes “konungen, ridande på en häst med en staf i handen, hvaröfver sväfva två englar, hållande den ene med högra och den andra med venstra handen en krona öfver konungens hufvud. Uti den andra hvar sin hand har den ena engeln Äpplet och den andra Nyckeln. Framför konungen flyger en engel med en basun i sin venstra hand, utur hvilken basun går en flamma med strålar, hvaruti dessa ord stå: Carolus Undecimus victoriosus et semper augustus, hållande i högra handen en blottad värja. Bakom konungen flyger en engel, hållande i sin venstra hand en löfbärskrans och i högra handen Spiran.“^[24]

År 1647 uppsatte amiralitetskollegium en “designation öfver hvad behöfves för ett skepps fullständiga utrustning“, upptagande “uppstående vant, löpande tackel, två nya och två halfslitna märssegel, en ny och en halfsliten fock, ett godt skönvallssegel (storsegel), mesan, blinda (segel under bogsprötet), bofvenblinda, två bramsegel, ett kryssegel, fyra ankaren, fem ankartåg, två varpankaren, två kablar, en pertlina, två fångkedjor, två änterdraggar med kedjor, pumpar med tillbehör, en lös pump, ett lispund pumpläder, en stor och två små jernpannor, skanskläde rundt om skeppet och märskorgen, sex splitsknopar, tre klohammare, fyra måkar, fyra kofötter, två roddarpinnar, en stor stång, två vagnar, fyra lodlinor med lod, sex kompasser, tolf läderämbar, sex nakterglas, en stor lanterna, tolf små lyktor och en esping med tillbehör.“^[25]

Tacklingen var svår. Amiral Hans Wachtmeister uppmanade år 1678 amiralitetskollegium att tillse vid då pågående upptackling af skeppet Carolus XI, att “tackel och tyg icke måtte blifva för svårt, hvilket lärer hafva varit skeppet Cronans ruin och undergång, utan af fin och ren hampa tillverkas, så att tacklingen derigenom må blifva lätt.“^[26]

Skeppens båtar kallades espingar och byggdes lika långa som skeppen voro breda.^[27]

Till flottans utredning år 1645 anskaffades från Vätö i Roslagen femtio à sextio par handqvarnar af sten att brukas på skeppen.^[28]

År 1668 beslöt man att förfärdiga “præsenter“ (pressenningar) för luckorna på skeppen.^[29]

Till barlast användes jern, som blifvit dömdt till vrak och hvilket erhölls från bergskollegium.^[30] Men då sådant ej kunde erhållas för skeppet Carolus XI (1), barlastades detta med ettusen skeppund jernmalm från Utö.^[31]

På de stora skeppen inreddes kajutan med ganska stor prakt. För kajutan på Scepter (1) anskaffades år 1638 tjuguen alnar rödt sammet till “bordtäcke“ samt fyratioen alnar gult och blått atlas till sparlakan och himmel med fransar, hvilket allt med sömmarlön kostade 314 daler.^[32] För Henrik Horns amiralskepp Viktoria (1) köptes år 1677 ett rödt bordkläde samt aderton stolar, klädda med rödt kläde och fransar.^[33] Skeppet Carolus XI (1) hade i sin kajuta två dussin juftstolar.^[34] Men äfven på de medelstora skeppen utstofferades kajutan, då hon skulle begagnas af förnäma personer. Då skeppet Falken (2) skulle i maj 1658 öfverföra franska ambassadören till Reval, så förseddes kajutan med sparlakan, bordkläde m. m.^[35] År 1664 befaldes kammarkollegium att uppköpa så mycket atlas, som behöfdes till skeppet Amarants (2) möblering med sparlakan, himmel och bordtäcke samt till hela salens beklädande. Denna bonad skulle derefter särskildt förvaras och begagnas blott vid förefallande behof.^[36]

Ett särskildt slag af små skepp voro brännarne. De voro denna tids torpedbåtar och ansågos vara mycket farliga. Konung Karl Gustaf befalde amiral Klas Bjelkenstjerna år 1657 att förse samtliga stora skepp med sådana balkar, som danska skeppet Fredrik hade i sista striden för att afvärja brännare.^[37] Till brännare apterades vanligen kofferdifartyg, krejare och skutor.^[38] Flottans egna små skepp inreddes äfven till brännare, särdeles om de blifvit något skadade.^[39]

Lastdragarne voro, såsom ofvan är nämdt, af flera slag med olika benämningar, men utan något för hvarje slag särskiljande från de andra. Samma fartyg kallades omvexlande bojort, struss eller pinass, eller ock bojort, galiot eller flöjt o. s. v. Benämningarne krejare och skuta förekommo mera sällan.

År 1655 ansågs att en ordinär lastdragare skulle vara 120 fot lång, 28 fot bred och 13 fot djup samt hafva sex styckeportar.^[40] Strussarne voro i allmänhet 80 fot långa, 12 fot breda i botten och 51⁄2 fot djupa.^[41] De strussar, om hvilkas byggande Karl Gustaf gaf befallning år 1659 och hvilka voro afsedda för transport af hästar m. m. mellan de danska öarne, skulle vara 60 fot långa, 18 fot breda, 6 fot djupa och 3 fot höga öfver öfverloppet.^[42] Halfva antalet skulle riggas för råsegel och andra hälften för bojortsegel.^[43]

Galioterna voro 69 à 78 fot långa, 18 à 19 fot breda och 81⁄2 fot djupa i hålskeppet.^[44]

Vid Kronoby varf byggdes, såsom redan är omtaladt, åren 1676—1678 sjutton bojorter, hvilka ej erhöllo namn, utan kallades N:o 1, 2 o. s. v. till och med 17. De voro 55 à 65 fot långa, 171⁄3 à 181⁄3 fot breda och 6 fot djupa i hålskeppet, hade flack botten och icke någon synnerlig köl. Hufvudsakligen voro de afsedda att brukas på Ladogasjön mot ryssarne.^[45] Af dem funnos år 1680 blott nio qvar, hvilka förklarades odugliga och icke värda reparation, hvarför de skulle blott användas såsom pråmar.^[46]

På åtskilliga af de medelstora skeppen funnos lastportar, såsom Örnen (2), Fenix (2) m. fl., hvilka i fredstid begagnades såsom lastdragare.^[47]

Underhållet af skeppsflottan lemnade mycket öfrigt att önska. Anledningen härtill var hufvudsakligen bristande medel, men äfven bristande tillsyn och omtanke. Bojorten Svarta Hund, som i juni 1640 afgick från Stockholm på resa åt Holland, miste på utresan i Kalmarsund sin stormast med allt tillbehör. Holmmajor Richard Clerck, som var ombord, rapporterade härom från Kalmar: “Orsaken härtill var, att masten var alldeles oduglig och rutten, så att man måste undra huru den kunnat hålla så länge, efter der var intet annat än en liten skorpa utanpå, som var frisk, men inuti var den som fnöske, som synes ännu af stumpen.“^[48]

År 1656 afgaf amiralitetskollegium en berättelse till konungen om flottans tillstånd, hvari det heter, att tjugutre skepp (hvaraf tre stora, femton medelstora och fem små) äro reparerade och i ordning att gå till sjös; ett medelstort och två små skepp tarfva blott en mindre reparation; två medelstora skepp böra förhydas för att sedan kunna begagnas några år; ett medelstort skepp kan göra en resa eller två; ett litet skepp kan repareras, ehuru med stor kostnad; tre små skepp kunna blott begagnas obestyckade såsom lastfartyg samt fyra stora och ett medelstort skepp äro så ruttna, att de ej förtjena reparation; dessutom funnos åtta bojorter, sju gaffelstrussar, en krejare, två tullgalejor, tre pråmar, fem skutor och tjugufyra roddjakter.^[49] Då amiral Klas Bjelkenstjerna året derpå gått ut med flottan och låg i juli på Kohamnsfjärden (mellan Kanholms och Nämndö fjärdar), förklarade han flottan vara så illa försedd med segel och tackling, att hon blott med ganska stor risk kunde gå till sjös.^[50]

I april 1662 klagade amiralitetskollegium hos regeringen, att flottan hade så många gamla och bristfälliga skepp, emedan man af brist på medel och timmermän ej kunnat behörigen underhålla och reparera dem.^[51] Några år derefter beslöt amiralitetskollegium att icke bygga några nya skepp på Skeppsholmen, förr än man reparerat de gamla, innan de tagit obotlig skada.^[52] Emellertid blef flottans sjöduglighet allt sämre och sämre. Riksrådet och amiralen Nils Brahe förklarade år 1670 i rådet, att det stod mycket illa till med flottan af brist på underhållsmedel. “Många af skeppen tordes man icke lägga ut från land, utan måste hafva dem förtöjda vid stranden och fara är att styckena falla igenom på de stora skeppen.“^[53]

Några allvarsamma åtgärder till botande häraf vidtogos dock icke. Då konung Karl d. 15 maj 1674 befalde amiralitetskollegium att göra tjugu skepp klara att till en början gå till Dalarö, svarade kollegiet, att dertill behöfdes först och främst 21,150 daler till tågvirke.^[54] Och året derpå, då flottans klargörande ej längre kunde uppskjutas, undskylde kollegiet sig hos konungen med att “en del af skeppen äro så gamla och bristfälliga, att de ej kunna göra någon tjenst, ty medellöshet och brist på timmermän hafva ej tillåtit att nödtorftligen underhålla, än mindre iståndsätta skeppen efter sista danska fejden. Dessutom saknas deruppå alla de reqvisita i segel, tågverk och tackel, som en flotta nödvändigt behöfver och är det derför en omöjlig ting, om nöden skönt fordrade, att den i hastighet skulle gå till sjös.“^[55] Den betänkliga bristen på tågvirke hade dock redan sex år förut blifvit anmäld för kollegiet af holmamiralen Hans Vilhelmsson Clerk. Denne hemstälde år 1669: “att flottans förråd af alla slag måtte kompletteras, emedan de äro så uttömda, att när några skepp skola utredas, så måste man taga materialier dertill från andra skepp, så att alla skepp nu blifvit utplundrade för att kunna utsända dem, som gått till Portugal.“^[56] Kollegiet lemnade denna vigtiga framställning obeaktad!

Kapten Olof Willman, som år 1668 seglade till England med skeppet Danska Fenix (2), rapporterade derifrån, att skeppet var i så dåligt skick, redan när det lemnade Stockholm, att han måst i England uttaga ruttna plankor af 18 à 28 fots längd och insätta nya.^[57] Likaså skref major Tering Henriksson i oktober 1674 från Wolgast, der han låg med skeppet Jägaren (3), att han haft en mycket svår resa dit från Stockholm, emedan “skeppets tackling är alldeles rutten och sönderfrätt, hvarför ock när stora rån gick af i sjön, gick stora seglet midt itu.“ Vant, brassar och allt löpande gods voro helt och hållet ruttna och odugliga. Han måste nu nödtorftligen reparera.^[58]

Tillkomst.Följande antal skepp hafva tillkommit under perioden:

		stora	medelstora	små
genom	nybyggnad	15	19	14
„	köp	6	13	7
„	eröfring	2	8	16
på obekant sätt		—	2	18
	=	23	42	55

De flesta skeppen erhöllos således genom nybyggnad. Den öfvervägande största delen byggdes på Skeppsholmen,

				stora	medelstora	små
nemligen				10	13	3
dernäst i Bodekull eller Karlshamn				4	1	—
för öfrigt byggdes	vid	Göteborgs	varf	1	2	3
	„	Medelpads	„	—	3	4
	„	Kronoby	„	—	—	1
	„	Kalmar	„	—	—	3
			=	15	19	14

Af de skepp, som erhöllos genom köp, byggdes de flesta på beställning i Wismar, Lübeck och Vestervik, nemligen:

	stora	medelstora	små
i Wismar	2	1	—
i Lübeck	3	—	—
i Vestervik	—	6	2

Skeppen i Wismar byggdes af kommendanten derstädes öfverste Erik Ulfsparre: Cesar (1) år 1648 för 16,500 daler, Wismar (2) år 1649 för 12,000 daler och Herkules (1) år 1651 för 18,000 daler.^[59] Dessa pris gälde dock blott skrof och inredning, ty tackling och bestyckning ombesörjdes af amiralitetskollegium. För upptackling af skeppet Herkules (1) t. ex. skickades kapten Laurents Frantsson Lou till Wismar på hösten 1650 med skeppet Oxen (3), medförande master, tackling och besättning.^[60] Året derpå upptacklade han skeppet och förde det upp till Stockholm. Sjelfva byggandet i Wismar öfvervakades af holmmajor Richard Clerck.^[61]

Om skeppsbyggnaden i Lübeck kontraherades med faktorn derstädes Henrik Bremer. Skeppen Jupiter (1) och Mars (1) levererades år 1667 för 24,000 daler hvartdera, utom tackling och bestyckning.^[62] Kölarne sträcktes år 1665 och byggandet kontrollerades af amirallöjtnant Klas Uggla.^[63] Äfven dessa skepp upptacklades af kapten Lou.^[64] Det tredje skeppet från Lübeck var Solen (1), kostade 31,500 daler^[65] och blef färdigt år 1669. Byggandet öfvervakades af kapten Hans Hansson Clerck^[66] och upptacklingen verkstäldes af kapten Efraim Williams.^[67]

I Vestervik byggdes åren 1640—1658 sex medelstora och två små skepp af Vesterviks skeppsbyggnadskompani.^[59] Af dessa betalades år 1640 21,000 daler för Rafael (2) med löpande tackel och tåg, sex ankaren, nya segel af holländsk kanfas och en esping.^[68]

Kostnaden för ett stort skepp beräknades på 1660-talet till 40,000 à 50,000 daler, hvaraf tre femtedelar för skrof och inredning samt två femtedelar för master och tackling.^[69]

För öfrigt köptes år 1675 två på Gotland nybyggda skepp, Hieronymus (1) och Abraham (2). Dessa tillhörde drottning Kristina, men voro för skuld pantsatta hos kommissarien Jakob Momma Reenstjerna, som byggt dem. Amiralitetskollegium ansåg att “bemälda drottning skulle väl tåla att vänta något efter betalningen.“^[70]

Genom eröfring hafva erhållits följande antal skepp:

				stora	medelstora	små
från	danskarne:	år	1644	2	3	6
		„	1645	—	1	1
		„	1658	—	1	3
		„	1659	—	3	2
		„	1676	—	—	1
				2	8	13
„	Kurland år 1659 genom kapten Peter von Edam[71]			—	—	2
„	holländarne år 1675			—	—	1
			=	2	8	16

Afgång.Under denna period hafva följande antal skepp afgått:

slopade eller sänkta		5	11	6
sålda		—	6	13
bortskänkta		—	2	—
förolyckade		5	8	15
eröfrade af fienden		4	6	3
på obekant sätt		2	8	39
	=	16	41	76

Till Frankrike såldes år 1647 skeppen Jupiter (2), Smålands Lejon (2), Regina (2) och Jägaren (3), fullt bestyckade, för tillhopa 182,125 daler.^[72] Af de öfriga medelstora skeppen såldes S:t Jakob år 1654 till riksrådet Bengt Horn. Rafael år 1661 till viceamiral Owen Coxe Sjölöw och Abraham år 1680 för 7,875 daler till köpmannen Olof Trummel.^[73] Af de små skeppen såldes Hardarinnan år 1649 till engelska generalen King för 4,893 daler, Danska Falken pantsattes i Goa år 1664 och de öfriga lemnades till köpmän för att godtgöra fordringar, som de hade hos kronan.^[74]

Drottning Kristina skänkte två nya medelstora skepp med bestyckning till Frankrike. Dessa voro Julius, som är 1648 aflemnades i Havre de Grace till kardinal Jules Mazarin^[75] och det andra S:t Anna, som år 1650 aflemnades i samma hamn till drottning Anna i Frankrike.^[76] För öfrigt bortskänktes några bojorter, hvaraf en år 1651 till generalmajor Gustaf Horn.^[77]

Den största afgången föranleddes af olyckor till sjös. I betraktande af skeppens i allmänhet föga sjövärdiga skick och de icke mycket sjövana besättningarne, är det förvånande, att ej flera skepp förolyckades. Det olyckligaste året var 1676, då tre stora, två medelstora och ett litet skepp förlorades, nemligen Kronan (1) och Svärdet (1), som gingo till botten under striden vid Öland, Äpplet (1), som sjönk vid Dalarö, Vestervik (2), som brann upp på Stockholms ström, Sundsvall (2), som strandade vid Riga, och Jägaren (3), som sprang i luften i Dalarö hamn.^[74] Äfven det följande året var olyckligt, då Merkurius (1) och Kalmar (2) brändes å Malmö redd samt Falken (2) förolyckades.^[74] För öfrigt strandade Andromeda (2) år 1655 vid Öland, Svärdet (2) sjönk år 1658 i Landskrona hamn, Leoparden (2) brändes efter striden samma år i Öresund, Samson (2) blef år 1659 vrak vid Landskrona och Nyckeln (1) gick i luften år 1679 under strid i Kalmarsund.^[74]

Af de genom eröfring af fienden afgångna skeppen förlorades:

									stora	medelstora	små
till	holländarne:		år	1658		—	1	1
			„	1676		—	1	—
			„	1677		1	—	—	1	2	1
till	danskarne:		„	1659		—	—	1
	år	1677	under Låland och Falster			—	2	—
	år	„	mellan Stevn och Falsterbo			3	1	—
	år	1679				—	1	—	3	4	1
till	brandenburgska kapare år 1677								—	—	1

Närmare härom inhemtas under afdelningen 43 Sjötåg.

Antal och styrka.Skeppens antal och styrka inhemtas af följande sammandrag af skeppslistan bil. 10.

	Tillkomna under året				Afgångna under året				Antal vid årets slut
	stora	medelstora	små	S:a	stora	medelstora	små	S:a	stora	medelstora	små	S:a
Förmyndarregering.
År 1634	—	—	—	—	—	—	—	—	3	10	32	45
„ 1635	—	1	—	1	—	—	2	2	3	11	30	44
„ 1636	1	—	1	2	—	—	3	3	4	11	28	43
„ 1637	—	—	1	1	—	—	—	—	4	11	29	44
„ 1638	—	—	3	3	—	—	1	1	4	11	31	46
„ 1639	—	—	—	—	—	1	1	2	4	10	30	44
„ 1640	—	1	—	1	—	—	1	1	4	11	29	44
„ 1641	—	1	3	4	—	—	—	—	4	12	32	48
„ 1642	—	—	2	2	—	—	1	1	4	12	33	49
„ 1643	—	1	1	2	1	1	—	2	3	12	34	49
„ 1644	2	5	7	14	—	1	3	4	5	16	38	59
=	3	9	18	30	1	3	12	16
Kristina.
År 1645	1	2	2	5	—	—	7	7	6	18	33	57
„ 1646	—	—	—	—	—	—	3	3	6	18	30	54
„ 1647	—	1	—	1	—	3	6	9	6	16	24	46
„ 1648	1	2	—	3	—	1	2	3	7	17	22	46
„ 1649	—	2	—	2	—	—	2	2	7	19	20	46
„ 1650	—	1	—	1	2	3	5	10	5	17	15	37
„ 1651	2	1	—	3	—	—	2	2	7	18	13	38
„ 1652	—	2	1	3	—	—	1	1	7	20	13	40
„ 1653	—	—	—	—	—	—	—	—	7	20	13	40
„ 1654	—	2	—	2	—	1	1	2	7	21	12	40
=	4	13	3	20	2	8	29	39
Karl Gustaf.
År 1655	—	1	1	2	—	1	2	3	7	21	11	39
„ 1656	1	—	1	2	—	2	2	4	8	19	10	37
„ 1657	—	—	2	2	—	—	—	—	8	19	12	39
„ 1658	1	2	5	8	1	4	4	9	8	17	13	38
„ 1659	—	5	5	10	1	1	8	10	7	21	10	38
=	2	8	14	24	2	8	16	26
Förmyndarregering.
År 1660	—	—	—	—	—	1	1	2	7	20	9	36
„ 1661	—	—	1	1	—	1	—	1	7	19	10	36
„ 1662	—	—	—	—	—	—	1	1	7	19	9	35
„ 1663	3	—	—	3	—	—	1	1	10	19	8	37
„ 1664	—	—	2	2	—	—	1	1	10	19	9	38
„ 1665	1	—	—	1	—	—	—	—	11	19	9	39
„ 1666	1	1	—	2	—	—	2	2	12	20	7	39
„ 1667	2	—	—	2	—	—	—	—	14	20	7	41
„ 1668	1	—	—	1	—	—	—	—	15	20	7	42
„ 1669	1	1	—	2	—	2	1	3	16	19	6	41
„ 1670	—	—	—	—	—	3	1	4	16	16	5	37
„ 1671	—	1	—	1	—	—	—	—	16	17	5	38
„ 1672	2	—	1	3	—	—	—	—	18	17	6	41
=	11	3	4	18	—	7	8	15
Karl XI.
År 1673	—	—	1	1	—	—	—	—	18	17	7	42
„ 1674	—	3	1	4	—	—	—	—	18	20	8	46
„ 1675	1	2	2	5	2	1	—	3	17	21	10	48
„ 1676	—	1	2	3	3	3	2	8	14	19	10	43
„ 1677	—	2	3	5	5	6	1	12	9	15	12	36
„ 1678	—	—	4	4	—	—	4	4	9	15	12	36
„ 1679	1	1	3	5	1	2	4	7	9	14	11	34
„ 1680	1	—	—	1	—	3	—	3	10	11	11	32
=	3	9	16	28	11	15	11	37
Summa	23	42	55	120	16	41	76	133

	Stora skepp	Medelstora skepp	Små skepp
I författarens “Svenska flottans historia åren 1522—1634“ sid. 373 upptages flottans styrka vid slutet af sistnämnda år till	14	30	47
Men i förestående sammandrag upptagas blott	3	10	32

Den betydliga reduceringen af stora och medelstora skepp beror derpå, att de flesta af dem måst nedsättas i lägre klass för att komma i en rättvis jemförelse med senare tidens skepp. Dessa byggdes nemligen betydligt större, så att fordringarne vid klass-bestämmandet måst höjas. Detta synes bäst af följande tablå öfver fordringar för:

				stycken	sjöfolk	läster
stora skepp:		åren	1615—1634	25 à 40	minst 75	minst 200
		„	1635—1680	fler än 50	„ 200	„ 300
medelst.	„	„	1615—1630	15 à 25	40 à 70	100 à 200
		„	1635—1680	30 à 50	75 à 200	200 à 300

Af de 47 små skeppen vid 1634 års slut har blott ett blifvit uppfördt i den nya skeppslistan, då de öfriga ej kunnat anses såsom stridsfartyg.

Denna period karakteriseras nemligen af ett sagta, men säkert ökande af skeppens storlek. Behofvet af stora skepp för att kunna försvara Östersjön mot främmande inkräktare, insågs ej i början. Då amiral Erik Ryning påminde i rådet år 1638 om nödvändigheten att bygga stora skepp, svarades: “Med stora skepps tillverkande kan intet så vara af nöden; de små göra det bästa, särdeles att löpa in i hamnarne med, såsom flackbottnar, bojorter med fem à sex stycken uppå, strussar och lodjor.“^[78] Följden blef att Klas Flemings flotta vid slutet af år 1644 (kort efter hans död) bestod till största delen af små skepp eller trettioåtta af femtionio.

Under derpå följande drottning Kristinas tioåriga regering byggdes nio medelstora skepp, hvaremot de små skeppens antal nedgick till tolf. Men först under konung Karl Gustafs tid och särskildt efter drabbningen i Öresund med holländarne d. 29 okt. 1658 fick man i Sverige klart för sig betydelsen af stora skepp för herraväldet öfver Östersjön. Detta insågs kanske först af den store konungen sjelf. Riksamiralen G. O. Stenbock yttrade nemligen i ett rådssammanträde år 1669 på tal om flottans tillstånd: “Jag förgäter aldrig, hvad jag hörde af salig kungl. maj:t, när Hans Maj:t såg engelska flottan vid Kronborg (april 1659). Hans salig kungl. maj:t gick då med en liten jacka och när han med stor curiositet hade skådat flottan, det minsta skeppet med det största, fick Hans Maj:t der till sådan lust, att han sade sig ändtligen också skola hafva skepp, skulle han än sälja sin jacka, det är, om han skulle taga sig nära nog.“^[79]

Klart framhölls betydelsen af stora skepp af riksamiralen Karl Gust. Wrangel vid amiralitetskollegiets sammanträde d. 1 mars 1661, då han resolverade, att derefter skulle ej andra skepp byggas på Skeppsholmen än af Drakens storlek, “emedan denna är den beqvämligaste sorten.“^[80] Draken (1), som hade bygts fem år förut på Skeppsholmen, var 140 fot långt med två däck, back och skans samt sextiosex stycken. Under Karl XI:s förmyndarregering undergick flottan också en så väsentlig ändring i sin materiel, att under det de medelstora skeppens antal nedgick från tjuguett till sjutton och de små skeppens från tio till sex, så ökades i stället de stora skeppen från sju till aderton stycken. Om skeppen hade behörigen underhållits, så skulle denna regering lemnat från sig den starkaste flotta, Sverige då ännu egt.

De derpå följande årens olyckor reducerade flottan så, att hon vid periodens slut år 1680 bestod af blott tio stora, elfva medelstora och elfva små skepp.

Kofferdiskepp. Då det gälde att under krigstid försvara förbindelselinierna öfver Östersjön, var flottan ej tillräcklig. I kriget med Danmark 1644 förhyrdes genom den bekante, från Holland till Sverige inflyttade Louis De Geer, ett antal af tjugufyra à trettiotvå holländska handelsskepp under befäl af Mårten Thijssen (Ankarhjelm).^[81] Efter krigets slut år 1645 vidtogos åtgärder att flottan kunde i behofvets stund undsättas med inhemska handelsskepp. För att befordra byggandet af värbara sådana förordnades genom kungl. patent d. 27 juli 1646, att skepp af ek, som kunde föra minst fjorton stycken, skulle få njuta lindring i tullen med en tredjedel, mot skyldighet för egaren att i krigstid upplåta skeppet till kronan. Enligt plakatet d. 24 mars 1654 skulle äfven furuskepp, som kunde föra minst fjorton stycken, njuta en fjerdepart lindrigare tull än främmande skepp.^[82] Å alla dessa skepp, hvilka kallades “monterade“, inlemnade amiralitetskollegium år 1656 till konungen en specifik förteckning,^[83] upptagande fyratioåtta skepp med tillhopa 7,560 läster och 1,054 styckeportar; sålunda i medeltal för hvarje skepp 1573⁄4 läster och 22 styckeportar. Efter krigets slut 1660 höjdes fordringarne, så att monterade skepp skulle kunna föra minst 24 stycken, vara 120 fot långa, 25 fot breda och 6 fot höga under däcket. Häröfver skulle amiralitetskollegium efter verkstäld besigtning afge attest, hvarförutan tullfrihet ej fick åtnjutas.^[84]

Antalet monterade skepp, som användes i örlogsflottan utgjorde trettiotvå åren 1655—1660 och fyratiotre åren 1674—1679, nemligen:

		Tillkomna	Afgångna eller  återställda	Antal vid  årets slut
År	1655	1	—	1
„	1656	—	—	1
„	1657	12	—	13
„	1658	18	7	24
„	1659	1	4	21
„	1660	—	21	—
=		32	32
År	1674	1	—	1
„	1675	21	2	20
„	1676	17	11	26
„	1677	3	7	22
„	1678	1	5	18
„	1679	—	9	9
„	1680	—	9	—
=		43	43

De kallades under det förra kriget för “kompaniskepp“, emedan de till största delen egdes af “kompanier“ eller bolag; under det senare kriget kallades de för kofferdiskepp.

Då kompaniskeppen öfverlemnades till kronan, aftalade kammar- och kommerskollegierna med redarne, att hyran för skeppen skulle konungen framdeles bestämma, men om något skepp skulle gå förloradt, skulle det ersättas enligt värderingen vid öfverlemnandet till kronan.^[85] Skeppen skulle fullständigt utrustas af egarne, hvilka äfven borde förmås att lemna besättning.^[86] Huruvida någon hyra för kompaniskeppen verkligen erlades efter krigets slut år 1660, är ganska tvifvelaktigt. För dem, som förlorades, torde dock någon ersättning på ett eller annat sätt blifvit lemnad.

Den 4 juni 1675 befalde konungen kommerskollegium att hålla alla monterade skepp i beredskap till k. maj:ts tjenst.^[87] I juli samma år skref amiralitetskollegium till öfverståthållaren, att han skulle uppkalla redarne till alla i Stockholm varande monterade skepp och tillsäga dem att reparera skeppen och hålla dem amiralitetet till handa vid första tillsägelse.^[88] Kammarkollegium slutade aftal med redarne om hyran för skeppen^[89] och betalade denna vid skeppens återställande.^[90] Värdet af de förlorade skeppen ersattes enligt värdering.^[91]

1. S. K. A. afd. D 11.
2. A. K. prot. 29⁄7 1664.
3. Fregatten Eugenie af år 1844 var 153 fot lång.
4. Korvetten Lagerbjelke af år 1848 var 1131⁄2 fot lång.
5. R. R. 30⁄1 1657.
6. A. K. reg. 24⁄11 1657.
7. A. K. reg. 5⁄4 1662.
8. Rådsprot. 30⁄5 1662.
9. A. K. reg. 25⁄10 1665 och 25⁄9 1667; A. K. prot. 10⁄8 1667.
10. R. R. 15⁄2 1679.
11. A. K. ank. handl. Hommans bref d. 24⁄4 1679.
12. Se t. ex. A. K. reg. 20⁄7 1650.
13. A. K. prot. 8⁄3 1679 o. 27⁄7 1680.
14. A. K. reg. 25⁄11 1654 pag. 747.
15. S. K. A. afd. I 13 Index navium.
16. A. K. reg. 14⁄4 1666.
17. A. K. reg. 1⁄3 1645.
18. A. K. reg. 27⁄5 1663.
19. A. K. reg. 8⁄3 1675.
20. A. K. reg. 19⁄10 1675.
21. A. K. reg. 11⁄10 1656, 9⁄3 1658, 28⁄6, 4⁄10 o. 20⁄12 1662, 25⁄10 1665 o. 25⁄9 1667.
22. A. K. reg. 10⁄7 1675.
23. A. K. prot. 26⁄11 1678.
24. A. K. prot. 27⁄5 1678.
25. A. K. reg. 6⁄2 1647.
26. A. K. ank. handl. Wachtmeisters bref 2⁄9 1678.
27. A. K. reg. 23⁄9 1665.
28. A. K. reg. 3⁄3 1645.
29. A. K. prot. 20⁄8 1668.
30. R. R. 29⁄11 1678.
31. A. K. reg. 3⁄5 1679.
32. S. K. A. afd. A hufvudbok 1638.
33. A. K. prot. 11⁄5 1677.
34. A. K. prot. 18⁄1 1679.
35. A. K. prot. 26⁄5 1658.
36. R. R. 13⁄7 1664.
37. R. R. 20⁄12 1657.
38. A. K. reg. 3⁄3 1645, 27⁄7 1676 m. fl.
39. A. K. prot. 31⁄7 1657 o. 19⁄4 1676.
40. A. K. prot. 31⁄3 1655.
41. R. R. 18⁄12 1638 o. A. K. reg. 1641.
42. R. R. 30⁄11 1659.
43. R. R. 10⁄12 1659.
44. A. K. ank. handl. Ankarhjelms bref 20⁄4 1655 o. A. K. reg. 17⁄1 1657.
45. A. K. reg. 2⁄10 1677.
46. A. K. prot. 15⁄4 1680.
47. A. K. prot. 12⁄3 1663 m. fl.
48. A. K. ank. handl. Clercks bref 22⁄6 1640.
49. A. K. reg. 14⁄3 1656.
50. A. K. reg. 19⁄7 1657.
51. A. K. reg. 21⁄4 1662.
52. A. K. prot. 9⁄2 1669.
53. Rådsprot. 2⁄8 1670.
54. A. K. reg. 22⁄5 1674.
55. A. K. reg. 21⁄4 1675.
56. A. K. prot. 13⁄7 1669.
57. A. K. prot. 4⁄11 1668.
58. A. K. ank. handl. Terings bref 22⁄10 1674.
59. A. K. reg.
60. A. K. reg. 10⁄8 o. 3⁄9 1650.
61. A. K. reg. 20⁄7 1650.
62. A. K. reg. 5⁄11 1664 o. 17⁄12 1667.
63. A. K. reg. 15⁄3 1665.
64. A. K. reg. 20⁄7 1666.
65. A. K. reg. 30⁄9 1665.
66. A. K. reg. 11⁄6 1667.
67. A. K. reg. 8⁄7 1668.
68. Kam.-ark. kontraktboken 10⁄6 1640.
69. A. K. prot. 29⁄7 1664 samt A. K. reg. 10⁄12 o. 14⁄12 1664.
70. A. K. prot. 19⁄4 1675.
71. A. K. reg. 6⁄7 1659.
72. A. K. reg. 23⁄5 1647.
73. A. K. reg.
74. A. K. reg.
75. A. K. reg. 21⁄4 1648.
76. A. K. reg. 25⁄6 1650.
77. S. K. A. afd. B k. bref 31⁄5 1651.
78. Rådsprot. 10⁄8 1638.
79. Rådsprot. 27⁄11 1669 fol. 490.
80. A. K. prot.
81. Det har påståtts, att De Geer icke blifvit godtgjord af svenska staten för sina omkostnader, men han lärer blifvit ordentligt betald, så när som på 150,000 daler; se Hist. Tidskrift år 1885, häft. 2, sid. 32.
82. R. R.
83. A. K. reg. 8⁄8 1656.
84. R. R. 30⁄3 1661.
85. A. K. reg. 22⁄7 1657.
86. R. R. 21⁄6 1657.
87. R. R.
88. A. K. reg. 3⁄7 1675.
89. A. K. reg. 18⁄7 o. 31⁄7 1676, 18⁄8 1677.
90. A. K. reg. 20⁄10 1679 o. 18⁄2 1680.
91. A. K. ank. handl. Kom.-koll. bref 20⁄10 1677.