Wikisource

Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 38

< Svenska flottans historia: åren 1635-1680
←  Redovisning
Svenska flottans historia: åren 1635-1680
av Axel Zettersten
 Fartygen  →



[ 278 ]

38.

ANSKAFFNING.


Det har ansetts lämpligt att äfven meddela något om de varor, materialier och persedlar, som användas vid amiralitetet, [ 279 ]huru de erhöllos och deras pris. De äro ordnade under fem hufvudgrupper: proviant, beklädnadsmaterialier, inventarier, virke och öfriga materialier. Under hvar grupp äro artiklarne ordnade i bokstafsföljd.

Stycken, artilleripersedlar och ammunition äro härifrån uteslutna och behandlas för sig under afd. 40 Vapen och artilleri.

Proviant.Bränvin ingick icke i portionen, utan utdelades ombord såsom extra förplägning. Sådant omtalas första gången år 1675, då konungen befalde kammarkollegium att utlemna 1,800 kannor till riksamiral Stenbocks flotta.[1] För 1677 års flotta hade kammarkollegium lofvat 6,000 kannor,[2] men osäkert är, om de erhöllos. I det med kommissarien Johan von Streitbach afslutade kontraktet om leverans af proviant för sex månader för flottan i Kalmarsund år 1679 uppfördes 1,800 kannor bränvin efter 191⁄2 öre s. m. kannan.[3]

Brödet var torrt, s. k. skorpebröd, bakadt af råg- och kornmjöl. Det var af två slag: “kajutbröd“ för befäl och underbefäl ombord och “gement bröd“ för manskapet, så i land som ombord. En tunna bröd skulle innehålla fyra lispund.

Brödet bakades i amiralitetets bageri i Kungsgården på Ladugårdslandet. Bagaren var skyldig att lemna två tunnor eller åtta lispund bröd af hvar tunna mjöl.[4] Till kajutbröd skulle mjölet siktas genom siktduk, men till gement bröd skulle det sållas genom baste-såll. Det kli, som föll af det siktade mjölet, skulle, sedan det gått genom en grof duk, användas till det gemena brödet. Till sin egen nytta fick bagaren använda det, som stannat qvar i den grofva duken eller sållet.[5] År 1674 förordnades att två tredjedelar råg- och en tredjedel korn-mjöl skulle tagas till kajutbröd, men halfparten af båda slagen till gement bröd.[6]

Amiralitetets bageri i Kungsgården kunde ej tillverka mera än omkring 10,000 à 12,000 lispund bröd om året,[7] hvilket icke räckte till folket på Skeppsholmen. Detta [ 280 ]utgjorde i medeltal året om 600 man, af hvilka en hvar hade två lispund bröd i månaden, hvilket gör ett årsbehof af 14,400 lispund. Bröd erhölls således äfven från andra håll. Fogdarne på Åland och Öland anmodades att utse vissa bönder, som skulle af räntespanmålen mala och baka godt och vältorkadt skorpebröd, åtta lispund af hvar tunna mjöl.[8] Vid brådskande tillfällen lemnades spanmål till Stockholms bagare, såsom år 1657, då proviantmästaren befaldes “leverera 1,000 tunnor råg till borgarne här i staden, som utaf magistraten strängeligen beordrade och befalde äro, att förbakat i bröd inom åtta dagars förlopp.“[9]

Dessutom upphandlades:
 år 1645 “succariebröd“ från Nyen;[10]
 år 1646 “bisquit“ från Danzig efter 3 daler tunnan;[11]
 år 1657 i Wismar, kajutbröd efter 5 daler och gement bröd efter 21⁄2 daler tunnan;[12]
 år 1675 succariebröd från Narva,[13] och
 år 1679 åtta tusen lispund bröd af kommissarien Johan von Streitbach, hvilket bakades i Nyköping och Norrköping.[14]

Vid utleverering från proviantmagasinet af bröd till löntagare i afräkning å deras kontanta lön beräknades kajutbröd efter 11⁄8 daler lispundet och gement bröd efter 1 daler d:o.[15]

Fisk. Denna var dels saltad och dels torkad.

Den saltade fisken utgjordes af bergentorsk, lax, sik, sill, strömming och ål.

Bergentorsk eller kabeljo erhölls från Norge öfver Göteborg eller Marstrand.[16] Priserna voro på dessa platser under 1640-talet 7 daler tunnan,[17] i Wismar år 1657 11 daler[18] och i Stockholm åren 1662—1675 tio eller elfva daler tunnan.[19]

Kronans laxfisken i Norrland voro utarrenderade för 90 tunnor lax årligen, som levererades till amiralitetet.[20] Hvad derutöfver behöfdes köptes i Stockholm och betaldes efter 20 à 23 daler tunnan.[21]

[ 281 ]Sik upphandlades i Stockholm år 1675 efter 12 daler tunnan.[22]

Sill uppköptes i Stockholm och Göteborg. Skotsk eller holländsk sill kostade i Göteborg på 1640-talet 9 daler tunnan om 13 lispund.[23] I Wismar köptes sill år 1657 efter 131⁄2 daler tunnan.[24] I Stockholm kostade varan 12 à 13 daler.[25]

Strömming köptes från Visby åren 1649 och 1650 efter 71⁄2 daler tunnan;[26] vanligen upphandlades varan i Stockholm och betingade 5 à 6 daler tunnan.[27]

Ål kostade år 1649 i Stockholm 131⁄2 daler tunnan.[28] Från Narva köptes ål år 1653.[29]

Torkad fisk eller s. k. “torrfisk“ erhölls hufvudsakligen af torsk, som fångades i de nordliga hafven och torkades för att användas till lutfisk. Torrfisken var drygare, än den saltade, så att ett lispund torrfisk ansågs motsvara ett och ett fjerdedels lispund saltad fisk.[30] Af torrfisk funnos flera slag, såsom bernfisk, gråsidor och torra gäddor.

Bernfisk, äfven kallad stockfisk eller islandsfisk, kostade år 1646 i Göteborg 12⁄5 daler lispundet.[31] Priset för varan i Stockholm vexlade mellan 1 och 21⁄2 daler lispundet.[32] Vid flottans proviantering i Wismar år 1657 betalades stockfisken efter 21⁄4 daler lispundet.[33]

Gråsidor uppköptes i Stockholm år 1662 efter 8 daler tunnan.[34]

Torra gäddor kostade 1 daler lispundet.[35]

Fläsk, saltadt, köptes i Stockholm efter ett pris, som vexlade mellan 14⁄5 daler och 29⁄16 daler lispundet.[36] Dessutom upphandlades varan i Göteborg efter 111⁄16 daler lispundet,[37] i Lübeck år 1655 efter 11⁄2 daler,[38] i Wismar år 1657 efter 23⁄4 daler,[39] i Kurland år 1675 efter 13⁄4 daler[40] och i Riga år 1646 efter 2 daler lispundet.[41] I Narva köptes [ 282 ]år 1675 salt fläsk efter 11⁄4 daler och rökt efter 2 daler lispundet.[42]

Fårkött erhölls på 1640- och 1650-talen från amiralitetets schäferier på Öland och Åland. Man hade införskrifvit får från Tyskland till Öland. Der hade de fördelats på fem afvelsgårdar, hvaribland Ottenby, Halltorp och Gärdslösa. År 1642 anmodades befallningsmannen på Öland att skicka 400 får till amiralitetet.[43] År 1647 slagtades på Öland 244 och år 1650 480 får; köttet insaltades i tunnor och skickades jemte skinnen till Stockholm.[44] Sistnämnde år funnos 3,000 får vid Ottenby schäferi.[45] Då Öland år 1654 blef anslaget till drottning Kristinas underhåll, förlorade amiralitetet sina schäferier.

År 1643 anmodade amiralitetskollegium fogden på Åland att anlägga två schäferier, det ena vid Kastelholm och det andra vid Grälsby. För detta ändamål skulle han upptaga af bönderna i afräkning å gärden ettusen goda tackor och släppa till dessa etthundra tyska gumsar, som han skulle få från Öland.[46] Fårafveln på Åland blef dock icke så god, som den på Öland. Amiralitetskollegium sålde ullen och då den “tyska“ eller ölandsullen betingade 4 daler lispundet, betalades blott 3 daler för den “svenska“ eller Ålandsullen.[47]

År 1678 upphandlades torrt fårkött i Stockholm efter 1 daler lispundet.[48]

Humla för amiralitetets bryggeri erhölls från Vestergötland, Finland, Narva, Riga, Königsberg och Wismar.[49] Priset i Stockholm var i allmänhet 3 daler lispundet.[50] I Narva betalades år 1675 311⁄32 daler pr lispund.[51]

Korngryn upphandlades vanligen i Stockholm; priset vexlade mellan 7 och 8 daler tunnan.[52] Efter 6 daler tunnan upphandlades varan i Göteborg år 1646,[53] i Wismar år 1657[54] och i Narva år 1675.[55] En tunna korngryn skulle väga 13 lispund.[56]

Korngryn maldes äfven på amiralitetets “hästeqvarn“ i [ 283 ]Kungsgården. År 1663 maldes 226 tunnor gryn af 374 tunnor korn.[57]

Kött af nötkreatur utspisades saltadt eller torkadt eller ock någon gång färskt.

Det saltade köttet, äfven kalladt “saltgrönt kött“, köptes inom Sverige, någon gång äfven från Norge (år 1646). Wismar, Stralsund, Libau, Vindau, Riga och Finland. Priset höll sig temligen lika öfverallt, eller 10 à 11 daler tunnan.[58] Undantagsvis erhölls varan år 1654 i Visby efter 71⁄2 daler pr tunna.[59]

Det torkade eller rökta köttet kallades “torrt kött“, erhölls från samma orter som det saltade och kostade 1 à 11⁄3 daler lispundet.[60] Ett lispund torrt kött ansågs i värde lika med ett och ett fjerdedels skålpund saltadt kött.[61]

Det färska köttet fick man af boskapen från amiralitetets afvelsgårdar på Öland och Åland och af ränteboskapen, som fördes lefvande till Stockholm. Vid Ottenby ladugård hade amiralitetet år 1645 en tjur, tjuguåtta oxar och stutar, trettionio kor och aderton kalfvar.[62] En slagtoxe kostade i Stockholm 12 à 13 daler.[63]

I amiralitetskollegiets sammanträde d. 15 maj 1658 “frågade amiral Klas Bjelkenstjerna, hvart hudarne af de väl hundrade nötkreatur, som slagtades på flottan sistlidet år, tagit vägen? Holmamiralen Richard Clerck svarade, att underofficerarne på flottan hade delat dem emellan sig. Hvarpå resolverades, att när någon flotta härefter går till sjös och lefvande slagtboskap derpå finns, då skola hudarne tagas i förvar för amiralitetets behof.“[64]

Malt bereddes genom mältning af korn, mera sällan af råg. Räntekornet på Öland och i Norrland mältades genom befallningsmännens försorg och skickades sedan till amiralitetet.[65] Stora partier malt uppköptes äfven i Stockholm efter ganska vexlande pris. År 1662 kostade tunnan 51⁄2 daler[66] och gick sedan ned allt mera, ända till 3 daler år 1672.[67] [ 284 ]Derefter steg priset och var år 1676 41⁄2 daler[68] samt höll sig derefter till 5 à 6 daler tunnan.[69] I Narva och Kurland betalades varan år 1675 efter 31⁄3 daler pr tunna.[70]

I amiralitetets kölna i Kungsgården på Ladugårdslandet mältades år 1663 728 tunnor malt af 650 tunnor korn.[71]

Mjöl maldes af råg och korn på amiralitetets väderqvarn på Ladugårdslandet. Men qvarnen var allför liten för behofvet, hvarför amiralitetskollegium äfven lät mala sin spanmål på “strömqvarnen“ i Norrström. År 1663 maldes på väderqvarnen 84 tunnor råg och korn till 94 tunnor mjöl samt på strömqvarnen 1,422 tunnor till 1,520 tunnor mjöl.[71] Räntespanmålen från Åland maldes på Lo qvarn vid Östanå i Furusundsleden.[72]

Mjöl uppköptes äfven direkt och betingade i Stockholm ett pris från 42⁄3 till 6 daler tunnan.[73] För flottan i Wismar år 1657 köptes mjöl efter 33⁄8 daler pr tunna.[74]

Ost användes icke i större qvantiteter. Holländsk och lübsk ost kostade på 1640- och 1650-talen 11⁄2 daler lispundet.[75] På 1670-talet kostade osten, antagligen svensk, 21⁄6 à 21⁄3 daler pr lispund.[76]

Salt levererades af Vesterviks- och Saltkompanierna samt af handelsmän i Stockholm. Priset var 4 à 41⁄2 daler tunnan.[77]

Smör erhölls från Åland och Gotland såsom räntepersedel. Men detta förslog ej för behofvet, utan stora partier köptes inom landet. Varan kostade under perioden ända till år 1674 2 daler lispundet och derefter till år 1680 21⁄3 à 21⁄2 daler.[78] År 1675 köptes smör från Narva och Kurland efter 2 daler lispundet.[79] En tunna skulle innehålla 13 lispund.[80]

Spanmål. Denna bestod af råg och korn. I dessa sädesslag utgjordes större delen af mantalsräntan till amiralitetet från Norrland, Finland och Åland. Men på 1650-talet och derefter, när räntan blifvit genom donationer betänkligt [ 285 ]minskad, så upphandlades spanmål så väl inom som utom landet. Det senare i synnerhet från Riga, men äfven från Narva, Reval, Pernau, Stralsund m. fl. orter.

Mellan prisen å råg och korn var det ingen skilnad. Enligt amiralitetskollegiets registratur och protokoll m. m. voro priserna å en tunna spanmål:

  Daler
år 1637, markegång i Norrland  21⁄2
„ 1640 21⁄2
derefter på 1640-talet 3
år 1657 4
„ 1660 i Reval 6
„ 1662 51⁄2
„ 1663 4 à 51⁄2
„ 1664 44⁄5
„ 1668 3
„ 1670 21⁄2
„ 1672 32⁄3
„ 1674 32⁄3 à 4
„ 1675 i Narva 31⁄3
„ 1676 41⁄2
„ 1677 43⁄4
„ 1678 6
„ 1679 42⁄3
„ 1680 41⁄6

Tobak började man år 1675 att utdela på skeppen såsom extra förplägning. Till 1679 års flotta uppköptes genom kommissarien Johan von Streitbach 15,000 skålpund efter 2⁄3 daler skålpundet.[81]

Ärter erhöllos till större delen från östersjöländerna, såsom från Narva, Reval, Pernau, Riga, Kurland, Stettin, Wismar och Lübeck. I Göteborg kostade tunnan år 1645 71⁄2 daler,[82] i Wismar 1657 33⁄4 daler,[83] i Narva år 1645 4 daler och i Kurland samma år 41⁄3 daler.[84] I Stockholm var priset omkring 5 daler tunnan på 1660-talet och 4 daler år 1672, men steg derefter småningom ända till 10 daler år 1678, [ 286 ]hvarefter det gick ned till 7 daler år 1679 och till 6 daler år 1680.[85]

Ättika upphandlades blott för stora flottor. År 1645 köptes 2,160 kannor från Holland[86] och i Stockholm upphandlades år 1675 960 kannor à 31⁄3 öre s. m.[87] och år 1677 6,000 kannor.[88]

Öl och dricka. Liksom det fans “kajutbröd“ och “gement bröd“, så fans det ock “kajutöl“ för befälet ombord och “gement öl“ eller dricka för manskapet.

Öl bryggdes i amiralitetets bryggeri i Kungsgården på Ladugårdslandet. Bryggaren skulle af en tunna malt och fem skålpund humla leverera igen två tunnor kajutöl eller tre tunnor dricka.[89] Detta gälde till år 1672, då drickats styrka nedsattes till jemt hälften af ölets, så att af en tunna malt skulle fyra tunnor dricka bryggas.[90] År 1675 förordnades, att blott fyra i stället för fem skålpund humla fick tagas till hvar tunna malt.[91] År 1663 levererades till amiralitetsbryggaren 1,357 tunnor malt och 271 lispund humla, hvaraf erhölls 385 tunnor kajutöl och 3,534 tunnor dricka.[92] Detta var ungefär årsbehofvet på Skeppsholmen.

Men när någon flotta skulle utredas, kunde icke amiralitetets lilla bryggeri tillfredsställa behofvet. Då kontraherades med bryggarembetet i Stockholm om tillverkning af öl och dricka. Malt och humle härtill lemnades af amiralitetet.[93] Då flottan sedan kom till sjös och ned åt tyska kusten, så upphandlades stora qvantiteter i Stralsund och Wismar.[94]

En tunna öl eller dricka innehöll 48 kannor. Priset var för en tunna

  öl dricka
I Wismar år 1657 daler 3 21⁄4
I Stockholm år 1658 „ 32⁄5 23⁄5
Vid uttag ur amiralitetets proviantmagasin år 1675 „ 4 2[95]

[ 287 ]Tunnorna kallades för «ölträn“ och upphandlades dels hos tunnbindarembetet i Stockholm[96] och dels från Kalmar.[97] Priset vexlade mellan 2⁄3 och 3⁄4 daler stycket.[98] Amiralitetets egen tunnbindarverkstad var hufvudsakligen sysselsatt med reparation af tunnor och laggkärl.

Beklädnads-materialier.Kläde. På 1640-talet begagnades ett slags kläde, som kallades för pjuk. Det levererades af barnhuset i Stockholm efter 2 daler alnen för “kiör-pjuk“ och 14⁄5 daler för “gement pjuk“.[99] Derefter omtalas endast blått och grått kläde, hvilket amiralitetskollegium vanligen erhöll genom kammarkollegium, men äfven genom upphandling hos Stockholms handelsmän. Varan kostade då 4 à 5 daler alnen.[100]

Lärft begagnades dels till foder i båtsmännens jackor och dels till deras skjortor. Åren 1678 och 1679 upphandlades större partier häraf hos handelsmän i Stockholm; foderlärften kostade 32⁄3 öre och skjortlärften 4 öre s. m. pr aln.[101]

Valmar erhölls från Reval och Ryssland, äfvensom inom landet från Vestergötland. Den ryska kostade 7 à 8 öre s. m. alnen och vestgöta-valmarn, som var något bredare, 8 öre.[102]

Inventarier.Ankaren voro af mycket olika storlek och på samma skepp funnos vanligen icke två, som voro lika. Stora skepp hade fem à sex ankaren från tolf till ett och ett halft skeppund stycket.[103]

Ända till år 1676 fyldes största delen af behofvet genom tillverkning i ankarsmedjan på Skeppsholmen. Ankarsmeden hade 221⁄2 daler skeppundet för små och stora ankaren; han fick begagna ankarsmedjan, men skulle hålla sitt folk och betala amiralitetet 9 daler skeppundet för ankarjern och 9 daler lästen för stenkol.[104] Från Arboga faktori levererades år 1644 120 små ankaren à fem lispund efter ett pris af 22 daler för hvarje ankare.[105] År 1674 köptes några ankaren från Lübeck.[106]

Från och med år 1676 anskaffades ankaren från de då af Klas Depken (Anckarström) nyanlagda stora ankarsmedjorna med vattenhammare vid Söderfors bruk vid Dalelfven.[107] De [ 288 ]af honom levererade ankarne blefvo billigare, än de, som tillverkades på Skeppsholmen.[108]

Domkrafter införskrefvos från Amsterdam åren 1662—1674, sistnämnda året 25 dubbla och 25 enkla.[109]

Glas erhölls äfven från Holland, såsom nakterglas,[110] kajutfönster[111] samt timglas: 4 timmars-, 1 timmes- och 1⁄2 timmesglas.[112]

Sand till timglasen infördes ock från Holland.[113]

Kompasser fick man likaså från Amsterdam.[114]

Lanternor och blysor införskrefvos äfvenledes från Holland.[115] De hade horn i stället för glas. Lanterne- och blysehorn erhölls äfven från Amsterdam.[116]

Slipstenar, tre à fyra fot i diameter, införskrefvos på samma gång som kol från Newcastle på Englands östra kust.[117] För öfrigt erhöllos dylika stenar äfven från Amsterdam.[118]

Trummor erhöllos efter begäran derom från krigskollegium.[119]

Träkärl för sjögående flottan bestäldes från Finland år 1644, nemligen 2,000 fat, 13 tum i diameter och 4 tum djupa samt 200 kannor med goda band, utan pip och rymmande en stockholms-kanna.[120]

Virke.Askvirke användes till block. Det erhölls från Roslagen och höggs först på kronans skogar derstädes.[121] Från och med år 1663 skickade amiralitetskollegium hvarje år i januari en eller två styrmän eller en löjtnant till Hargs socken för att fälla askvirke. De utsända hade att genom länsmännen erhålla biträde af allmogen vid trädens fällande och virkets framkörande till Harboviks hamn, allt mot skälig betalning. Trädens egare skulle ock erhålla någon billig ersättning.[122] Från Harbovik hemtades virket på sommaren med kronans bojorter.[123]

Björk-, al-, appel-, asp- och lönnvirke höggs af amiralitetets utskickade i Roslagen.[124] År 1644 lät amiralitetskollegium uttaga å Österhaninge skog björkvirke, som var tjenligt till roddarpinnar och vindbommar.[125]

[ 289 ]Ekvirke var en bland de vigtigaste förnödenheterna. Utan sådant kunde ingen flotta vidmagthållas, ty blott detta träslag kom i fråga vid byggandet af de stora slagskeppen. Den värdefulla ekskogen ansågs derför såsom ett regale. Alla ekar, som växte på krono- eller skattehemmans egor, tillhörde kronan och fingo ej disponeras af jordegaren. Men ekarne på frälseegor tillhörde egaren och måste lösas af kronan, innan de fingo fällas.[126]

För att spara ekskogen förbjöds år 1664 att tillverka tjärtunnor af ek; de skulle förfärdigas af furu vid straff af tunnornas och tjärans konfiskation.[127] Och året derpå utfärdades ett strängt förbud att utföra ekvirke till främmande land; men hvad frälseegaren hade af ekskog utöfver eget behof, skulle hembjudas amiralitetet.[128]

Vid utsynande af ekskog för skeppsbyggeri såg man först och främst till, att skogen låg nära någon vattenkommunikation. Transportkostnaderna blefvo annars för dryga. Inom Sverige bedref amiralitetskollegium ekhygge vid kusten af Småland, omkring mälardalen, på Gotland, i trakten af Göteborg, vid östra kusten af Skåne, i Roslagen och på Öland. Utom landet erhölls ekvirke från Pommern, Riga, Wismar och Lübeck.[129]

Det största ekhygget inom landet egde rum i Småland och bedrefs under hela denna period. Skogarne lågo inom Kalmar län från trakten af Vestervik ända ned till Bergqvara vid gränsen mot Blekinge. Amiralitetskollegium hade der en särskild skogsinspektor, som ledde skogsarbetena och redovisade för kostnaden. Dertill nämndes Jöns Storm år 1632. Han efterträddes år 1643 af Cornelius Jakobsson,[130] hvilken upphörde dermed år 1655, men utnämndes kort derefter till amiralitetsfaktor vid upphandling af ekvirke inom Småland.[131] År 1676 erhöll Johan Jehlberg fullmagt att vara inspektor öfver ekskogarne i Kalmar län.[132] Han fortfor dermed ännu år 1680.

Sjelfva skogsarbetet utfördes af amiralitetsofficerare med biträde af timmermän och bösseskyttar af Smålands kompani. [ 290 ]Härtill kommenderades förre inspektoren, numera löjtnanten Jöns Storm åren 1644—1651, kapten Jöran Barck åren 1656—1657, kapten Måns Assarsson (Mannerfeldt) åren 1662—1671, löjtnant Nils Raaf åren 1671—1674 och löjtnant Olof Törnebuske 1675—1680. Bönder, som biträdde vid söndersågandet af virket, erhöllo 11⁄2 öre s. m. för hvar aln.[133] Om virkets framkörande till hamn ackorderades med allmogen.[134] Sådana hamnar voro Vestervik, Verkebäck, Mönsterås, Strömserum, Pataholm, Skäggenäs, Björnö i Mönsterås socken och Bergqvara. Derifrån skeppades virket till Stockholm, de sista åren till Kalmar och Karlskrona. Sällan förgick något år, utan att en eller flera skeppslaster virke expedierades från någon af dessa hamnar.

I mälardalen bedrefs också ekhygge under hela denna period. Mälaren var en beqväm vattenväg. Virket hemtades till Stockholm med bojorter och pråmar. Mera sällan flottades det, såsom skedde år 1640, från Kongsör. Dessa skogsarbeten voro af betydligt mindre omfång än hygget i Småland och utfördes vanligen af timmermän från Skeppsholmen under tillsyn af en mästerknekt. De bedrefvos:
 i Strömsholms län åren 1657, 1658 och 1663;
 i trakten af Köping och Arboga åren 1636—1638;
 vid Kongsör åren 1639, 1640, 1653—1657 och 1663;
 i Mellösa socken på gränsen mellan Nerike och Södermanland åren 1677—1679; virket forslades till Torshälla och skeppades derifrån till Stockholm;
 i Rekarne socken söder om Eskilstuna år 1636;
 i trakten af Strengnäs åren 1668, 1679 och 1680;
 i Gripsholms län åren 1640—1642, 1646 och 1676—1678;
 på Ridö åren 1642—1643;
 i trakten af Södertelje år 1674, der 200 ekar köptes af ryttmästaren Mårten Lindehjelm efter 41⁄2 daler för trädet på roten;[135] samt
 på Svartsjölandet åren 1658—1663, 1668 och 1669.

På Gotland höggs ekvirke åren 1648 och 1649; det utskeppades från Slitehamn.

I göteborgstrakten höggs virke åren 1660 och 1661 i Lerums socken af Elfsborgs län och åren 1660—1671 i [ 291 ]Lindome socken af norra Halland. Virket från Lerum flottades ned till Göteborg och lindome-virket flottades till Kungsbacka. Från dessa hamnar skeppades det sedan till Stockholm. Ekvirket från dessa trakter var “mycket elakt“.[136]

I Kristianstads län på östra kusten af Skåne höggs ekvirke åren 1662—1672. Detta afsågs i första rummet för Bodekulls varf, men ej obetydliga partier deraf skeppades från Åhus och Sölvesborg till Stockholm. Till skogsinspektor utsågs Herman Kristensson.[137] Han entledigades för bristande redovisning år 1672[138] och dog år 1675, utan att hafva gjort rätt för sig.[139] Såsom befäl vid hygget kommenderades först löjtnant Sigfrid Österman[140] och sedan kapten Anders Spak.[141]

I Roslagen höggs ekvirke åren 1676—1679 i trakten från Norrtelje till Östhammar, nemligen i Lohärads, Söderby, Edsbro, Häfverö, Börstels och Hargs socknar. Utskeppningshamnar voro Norrtelje och Harbovik. För framkörandet ur skogarne erhöll allmogen betalning efter en daler för karl med två hästar om dagen.[142]

Konungen gaf år 1678 tillstånd att hugga ekvirke på Öland, “dock skola parkerna skonas“.[143] Der sysselsattes år 1679 130 båtsmän och 20 timmermän och år 1680 50 båtsmän med ekhygge under kapten Gustaf Svinhufvud. Virket skeppades från Borgholm till Kalmar.

Om ekhygget i Pommern vid Stralsund och Kaseburg är förut meddeladt.[144] Största delen af detta goda virke bestod af femtums plankor och ansågs bättre än virket från både Småland och Riga.[145] Under åren 1656—1674 skeppades härifrån till Stockholm omkring fyratiosex skeppslaster ekvirke eller två à tre hvarje år.

Från Riga köptes ekvirke under hela denna period. Detta skedde i samband med hampa, så att sällan gick något skepp från Riga utan last af båda dessa materialier. Riga-virket bestod dels af tre à fyra tums ekplank, dels af s. k. vagenskott, hvilka räknades i skock (60 stycken) samt dels af ekstäfver och tunnbottnar, kallade “fatholz“, “knapholz“ och “pipenholz“. Då efter flottans nederlag år 1676 sjöfarten för [ 292 ]Sverige blifvit stängd på Pommern och något virke ej kunde derifrån erhållas, uppgjordes kontrakt med öfversten baron Henrik Cronstjerna i Riga om en större leverans af ekvirke. Han skulle hafva för költrän, bottenstycken, vagenskott och dylikt efter 6 öre s. m. kubikfoten, för stamstycken, bogstycken och knä efter 12 öre d:o samt för tolftums plankor 61⁄2 öre sträckfoten, elfvatums d:o 6 öre, tiotums d:o 51⁄2 öre o. s. v. ned till 2 tums plank 11⁄2 öre, allt levereradt i Riga, men hälften mera vid leverans i Stockholm.[146]

Från trakten af Wismar i Mecklenburg erhölls ekvirke åren 1643 och 1644. År 1649 skref amiralitetskollegium till kommendanten i Wismar öfverste Erik Ulfsparre, att han skulle köpa tvåtusen ekar af hertigen af Mecklenburg, låta fälla dem och nedföra dem till sjön.[147] Detta ekhygge synes hafva fortsatts till år 1652, då Ulfsparre afled.[148]

Faktorn Henrik Brehmer i Lübeck sålde ej obetydligt med ekvirke till amiralitetet åren 1662—1664 och 1668—1672. Vanligen hemtades under dessa år två skeppslaster om året från Brehmers utskeppningshamnar Trawemünde och Heiligenhafen i Holstein.

Furuvirke. Näst eken lemnade furan det vigtigaste materialet för skeppsflottans nybyggnad och underhåll. Deraf byggdes alla smärre skepp och farkoster, tillverkades skeppens inredning m. m.

Sverige är af gammalt kändt som furans hemland; tillgången deraf inom landet var mycket riklig. Virket fördes till Skeppsholmen, dels sedan det blifvit af yxan förvandladt till timmerstockar, bjelkar, sparrar eller pålar, dels ock sedan det blifvit af sågen förädladt till plankor och bräder. Det förra slaget af virke, som var tyngre och svårare att transportera, sökte man erhålla i granskapet af Stockholm. Detta mötte ej någon svårighet; furuskogarne i Södermanland och Uppland voro för ändamålet tillräckliga. I det förra landskapet tog amiralitetet sitt behof af timmer till omkring år 1652 och derefter från Uppland. I Södermanland bedrefs skogshygget från kusten vid Östersjön och vesterut efter Mälarens södra strand till trakten af Strengnäs eller i [ 293 ]Österhanninge, Vesterhanninge, Sorunda, Enhörna, Turinge, Åkers och Länna socknar. I Uppland åter i Roslagen i Riala, Österåkers och Vallentuna socknar upp till trakten af Norrtelje och derifrån ända upp till Hargs och Börstels socknar vid Östhammar. För arbetets utförande beordrade amiralitetskollegium en löjtnant eller en skeppare med folk från Skeppsholmen. För det, som höggs å skattehemmans egor, betalades ersättning enligt öfverenskommelse.[149] Om virkets framkörande till sjön ackorderades med allmogen.[150]

I sydligaste Sverige var deremot tillgången på timmer ej rikligare, än att sådant måste år 1680 hemtas från Gotland för nödiga tarfvehus uppförande i Karlskrona.[151]

Plankor och bräder erhöll amiralitetet dels genom sågning af eget timmer och dels genom direkt inköp. Förut är nämdt, att på Skeppsholmen funnos tolf à tjugu sågare bland handtverksfolket; dessa voro antagligen äfven sysselsatta att såga timmer till plankor och bräder. Men detta motsvarade ej behofvet. Derför anlade amiralitetet egna sågar. Den äldsta var Bergshamra såg i Länna socken, två mil söder om Norrtelje, hvilken anlades redan år 1585.[152] Der voro två sågare anstälda, hvilka uppköpte timmer af allmogen i trakten och sågade deraf bräder. Dessa pråmades sedan till Stockholm. År 1655 beslöt amiralitetskollegium att nedlägga Bergshamra såg, “emedan bräderna blifva billigare att köpa sågade.“[153] Kollegiet hade då redan anlagt en ny såg på Gotland. Denna byggdes år 1653 vid Kappelshamn på öns nordvestra kust i närheten af Fårösund.[154] Timmer köptes af bönderna i trakten och sågades till plankor eller till 2 à 21⁄2 tums bräder, att dermed förhyda skeppen.[155] Större delen sågades dock till plankor. Den sista skeppslasten deraf omtalas år 1661, hvadan sågen torde derefter blifvit nedlagd.

Hvarken Bergshamra eller Kappelshamns små sågar kunde tillfredsställa behofvet af plank och bräder. Sådana måste derför upphandlas, såsom skedde från Skebo i Roslagen år 1639,[156] från Gefle år 1643[157] samt från Hudiksvall och [ 294 ]Sundsvall år 1662.[158] Ansenliga qvantiteter plank köptes från Tjust i Småland och trakten af Vestervik åren 1645—1663.[159]

Amiral Klas Stjernsköld, som varit landshöfding i Jemtland och Herjeådalen, fästade amiralitetskollegiets uppmärksamhet på furuskogarne i Norrland. På hans förslag skickades löjtnant Johan Karlsson Dahlbom år 1662 till Indalselfven och Ångermanlandsådalen att söka uppsätta några “sågqvarnar“, der 16 à 18 alnars furuplankor kunde sågas.[160] Han anlade två sågar, den ena vid Sollefteå och den andra vid Sillre. Vid Sollefteå vid Ångermanelfven fans redan en damm, och der byggdes ett såghus på det gamla stället.[161] I maj 1663 var sågen färdig och i gång. År 1667 byggdes en ny såg vid Sollefteå; denna var flerbladig.[162] Den gamla sågen begagnades likväl fortfarande. Hvad som sågades, flottades ned till Hammars lastplats vid Nyland, hvarifrån det skeppades till Stockholm.[163]

Sågen vid Sillre blef äfven färdig år 1663. Hon anlades vid Sillre fors utlopp i Indalselfven i Lidens socken i Medelpad.[164] Lastplats för denna såg blef Medelpads varf vid Indalselfvens mynning.[165]

Båda sågarne stodo under uppsigt af kapten Johan Dahlbom. År 1674 flyttades byggningsskrifvaren Nils Grot från Medelpads varf till sågarna.[166] Han afskedades 1676 och byggningsskrifvaren vid nämnde varf Torsten Örling skulle tillika vara skrifvare vid sågarne.[167] Då Medelpads varf nedlades år 1680 förordnades Örling att ensam hafva bestyret med sågarne mot 300 daler årlig lön och kapten Dahlbom entledigades.[168]

För arbetenas bedrifvande egde kapten Dahlbom att uppfordra båtsmän i Medelpad och Ångermanland, hvilkas rotar skulle gifva dem månadskost.[169] Antalet uppfordrade båtsmän var i allmänhet: [ 295 ]

Sollefteå Sillre
sågare under sju månader 7 man 4 man
flottkarlar hela sommaren 5 „ 5 „
sågare under hela året, som underhöllos af kronan   5 man 3 man[170]

Här sågades af tolf à sexton alnar långa timmerstockar 2, 21⁄2 à 31⁄2 tums plankor, af 10 alnars stockar 11⁄2 tums bräder och af åtta alnars stockar endast enkla bräder.[171] För hvad som höggs på kronobondes egor, erlades icke någon ersättning till bonden, men med skattebonde öfverenskoms om ett skäligt pris för hvar stubbe.[172] För stockarnas framförande till sågarna ackorderades särskildt med allmogen.[173]

Åren 1664—1680 fördes från dessa sågars lastplatser med kronans flöjter, strussar och bojorter sextiotre fartygslaster bräder till Stockholm, eller i medeltal fyra om året, utom hvad som åtgick å Medelpads varf. Sågarne gingo med god fördel. Enligt 1670 års räkenskaper gick kostnaden för året till 1,301 daler, under det plankor och bräder levererats till Skeppsholmen för ett värde af 3,300 daler och till Medelpads varf för 309 daler.[174] Amiralitetskollegium skref äfven till “guvernören“ i Norrland, att icke tillåta det några sågqvarnar af privat folk uppsättas, “cronones till prejudice“.[175]

Med norrlandssågarnes tillkomst upphörde de stora plankuppköpen från Tjust. Det enda furuvirke, som amiralitetskollegium derefter direkt uppköpte, var från Kronoby socken i Österbotten. År 1673 öfverenskoms med socknemännen derstädes, att de skulle hvarje år leverera ettusen tolfter 9 alnars bräder efter 2⁄3 daler pr tolft.[176] Detta aftal gälde och tillämpades ännu år 1680.[177]

Master erhöllos dels från Vermland, der amiralitetet inrättade ett eget masthygge, dels ock genom uppköp, förnämligast från Riga, men äfven från trakten af Göteborg, i Tjust, från Valdemarsvik, Sundsvall, Uleå och Ekenäs.

År 1636 beslöts i rådet att låta utgå förbud för afverkning och försäljning af stora mastträd i Vermland och på Dal.[178] Genom ett k. plakat d. 20 mars 1674 förklarades alla [ 296 ]mastskogar i Vermland och på Dal vara af gammalt ett regale, så att ingen fick förgripa sig derpå.[179] För att tillse det förbudet upprätthölls, antog amiralitetskollegium år 1647 Johan Persson i Åmål till inspektor öfver mastskogarne i Vermland och på Dal med en årlig lön af 40 daler.[180] År 1651 började Persson fälla mastträd, hvilka flottades ned till Venern och vidare förbi Venersborg genom Göta elf ned till Göteborg. Till år 1663 torde han på detta sätt fört ned till Göteborg tillhopa omkring tvåhundra mastträd, en ganska obetydlig qvantitet. Sistnämnda år blef han entledigad, emedan han ansågs hafva tagit mutor af borgare i Venersborg, som huggit mastträd å förbudna orter. I stället utnämndes Erik Larsson Wallman i Kristinehamn till mastinspektor med 250 daler i årlig lön jemte en tredjedel af värdet af förbrutna och konfiskerade mastträd.[181] Arbetet fick nu bättre fart. Omkring 1080, dels fälda och dels beslagtagna, mastträd forslade Wallgren ned till år 1675, då han entledigades, derför att “han icke väl comporterar sig i sin tjenst.“[182] Till hans efterträdare antogs underjägmästaren Andreas Molithæus med 200 daler i årlig lön. Till biträde erhöll han två skogvaktare med 20 daler hvardera om året.[183] Hvarje år flottade han master ned till Göteborg, såsom 97 stycken år 1676. Men år 1680 beslöt amiralitetskollegium att upphöra med denna mastflottning, emedan transporten från Göteborg genom Öresund blef så dyrbar och besvärlig, hvarförutom man fick bättre och billigare master från Riga; hvad som fans qvar i Göteborg skulle derför säljas.[184] I riksstaterna för åren 1665—1678 uppfördes 2,000 daler årligen för masthygget i Vermland.

Beträffande mastskogarne i det öfriga Sverige, förklarade rikets år 1673 församlade ständer, att “alla master på skatteegor skola forderligast antecknade varda på hvar ort och ingen magt hafva dem sedan att afhugga eller försälja, förr än de först k. maj:ts amiralitet äro vordne erbjudna.“[185] Men på kronoegor gälde för mastträd, hvad som gälde för ekar.

Från Riga köptes och hemtades master nästan hvarje år, omkring tjugu stycken om året.[186] I trakten af Göteborg uppköptes master åren 1635—1637 och 1640—1642.[187] [ 297 ]Sammaledes i Tjust i Småland åren 1641—1642 och 1676; från Waldemarsvik åren 1676 och 1678; från Sundsvall år 1662; från Uleå i Finland år 1678 och från Ekenäs i d:o 1641.[188]

För master betalades åren 1676 och 1677:

  I Tjust   I Riga
60 fot långa    pr st.  —— 16 daler
80 „ „ 105 daler 50 „
84 „ „ 140 „ ——
96 „ „ 175 „ ——[189]

De mättes i palmer. En palma (tvärhand) var omkring 3 tum. Måttet togs omkring trädet på ett bestämdt afstånd från storändan.[190] De indelades i master från femton till tjugusex palmer. En mast om aderton palmer borde vara 76 fot lång.[191] Träd om mindre än femton palmer kallades spiror.

Pumpträn, omkring fyratio fot långa, voro behöfliga för de många pumpar, som funnos på skeppen. På 1640-talet erhölls detta virke hufvudsakligen från Österhanninge, Vesterhanninge, Turinge m. fl. socknar i Södertörn, hvarest det höggs af amiralitetets utskickade. Ett hundra pumpträn köptes från Tjust år 1645.[192] Men från och med år 1651 togs virket uteslutande från Roslagen, särdeles från Hargs socken. Detta skedde i sammanhang med anskaffningen af askvirke.[193]

Spiror voro vanligen af gran. De anskaffades på samma sätt som timmer och bjelkar och från samma trakter, hufvudsakligen Södertörn och Roslagen, men äfven några gånger från Vermdö. År 1676 upphandlades från Tjust trettio spiror om tolf à femton palmer efter 5 daler stycket.[194]

Öfriga materialier.Beck kokades på Skeppsholmen af tjära, hvilket arbete förrättades af becksjudarne. Ibland köptes äfven beck af tjärukompaniet, hvars pris år 1671 var 47 daler och år 1678 50 daler lästen.[195]

Bly, dels rullebly och dels bly till runda muskötlod, erhölls i vanliga fall från krigskollegium.[196] Men vid större behof införskrefs varan från England, såsom åren 1666 och 1670.[197]

[ 298 ]Flaggduk, blå eller gul, erhölls från Amsterdam i rullar eller stycken, hvarje innehållande omkring 40 alnar.[198] Årsbehofvet syntes hafva utgjort omkring tvåhundra rullar; priset vexlade mellan 10 och 12 daler rullen.[199]

Färgstofter anskaffades likaledes från Amsterdam. I och för de många upphandlingarne derstädes antog regeringen år 1661 en der boende handlande Peter Trotzig till svensk kommissarie.[200] För sina tjenster blef han år 1666 utnämnd till handelsborgmästare i Stockholm.[201]

De från Holland införskrifna färgstofterna bestodo af berggrönt, blyhvitt, brunockra, cinober, guld och silfver i böcker (bladguld), gulockra, indigoblått, kimrök, ljusockra, mönja, silfverglitt, sintblått, spanskt grönt, umbra m. m.

Rödfärg införskrefs år 1671 från Holland,[202] men köptes år 1673 af borgmästaren i Arboga.[203]

Hampa var en nödvändighetsvara. Af något annat kunde man icke tillverka tågvirket. Jerntrossen var okänd.

Det årliga behofvet af hampa var fem à sex hundra skeppund och fyldes nästan uteslutande från Riga. Derifrån hemtades hvarje år två à tre skeppslaster af denna vara. Undantagsvis upphandlades hampa från andra orter, såsom från Narva åren 1645, 1662 och 1675 samt från Reval år 1657.[204]

Prisen var pr skeppund:

I Riga I Narva I Stockholm
År 1651 18 daler — —
„ 1655 45 „ — —
„ 1659 30 „ — —
„ 1662 40 „ — —
„ 1663 36 „ — —
„ 1666 311⁄2 „ — —
„ 1675 17 „ 191⁄4 daler —
„ 1678 — — 36 daler
„ 1679 — — 33 „[205]

Jern. Af smidesjern förekommo plattjern eller “skenjern“, fyrkantjern, bultjern (från 7⁄8 tums till 15⁄8 tums), [ 299 ]spikjern och ankarjern. Ända till och med år 1668 erhölls största delen af behofvet från Arboga, i synnerhet af arrendatorn Otto Dress derstädes. Bultjern, spikjern och ankarjern levererades äfven af köpmän i Stockholm. På 1670-talet levererade krigskammarrådet Anders Appelbom på Söderby största delen af det jern, som erfordrades.[206]

Priserna voro pr skeppund:

   Plattjern   Bultjern   Spikjern   Ankarjern 
År 1637 12 daler 12 daler 15 daler 9 daler
„ 1649 8 „ — 12 „ —
„ 1653 — 101⁄2 dal. — —
„ 1655 — 101⁄2 „ — 101⁄2 dal.
„ 1663 — 9 „ 11 daler 11 „
„ 1666 8 daler 8 „ — —
„ 1668 81⁄2 „ 81⁄2 „ — —
„ 1669 — — 10 daler —
„ 1674 10 daler 10 daler 10 „ 10 daler
„ 1675 — 16 „ — —
„ 1676 — 16 „ — —
„ 1677 — 16 „ — —
„ 1678 — 131⁄3 „ — —
„ 1679 — 131⁄3 „ — —
„ 1680 — 131⁄3 „[206] — —

Sexhundra skeppund tackjern levererades år 1678 af Anders Appelbom.[207]

Kalk användes vid byggnadsarbeten på Skeppsholmen. Det erhölls från Åland och uppköptes hos bönderna genom amiralitetsfogden. Priset var oföränderligt 31⁄2 daler lästen.[208]

Lim införskrefs från Amsterdam på samma gång som färgstofter.[206]

Lin för buldansväfveriet å Skeppsholmen köptes vanligen från Riga och blott någon gång från Helsingland, såsom år 1674.[209]

Mossa, s. k. rigamossa, användes vid espings- och båtbyggnad. Hon erhölls från Riga.[210]

[ 300 ]Oljor, hufvudsakligen linolja, men äfven något terpentinolja, införskrefvos från Amsterdam i sammanhang med färgstofterna. Tre åmar (180 kannor) linolja synes hafva varit årsbehofvet.[211]

Penslar, hårpenslar och svinborst för målare, erhöllos likaledes från Amsterdam.[211]

Pottaska för luntbanan och buldansväfveriet erhölls från Riga. Hon kallades äfven för “vedaska“ eller “videaska“ och införskrefs i fat, hvaraf synes hafva åtgått sex om året.[211]

Pumpläder köptes från Amsterdam, åtta à tolf hudar om året.[211]

Salpeter erhölls efter reqvisition från krigskollegium.[212] Det användes till fyrverk och till utredning af brännare.

Segelduk. Denna vigtiga vara hade namn af landet, hvarest hon tillverkades. Amiralitetet sömmade sina segel af svensk, holländsk, fransk och lübsk segelduk.

Den svenska segelduken eller buldan erhölls först från barnhuset i Stockholm vid Rörstrandsvägen. Der inrättades år 1637 ett buldansväfveri “för att lära barnen nyttiga yrken“. Hvad som tillverkades, skulle i första rummet hembjudas amiralitetet, men redan år 1660 hade väfveriet råkat i lägervall. På tillfrågan detta år svarade barnhusbokhållaren, att “tio rullar segelduk funnes, men han visste icke huru han i brist på penningar skulle kunna tillverka mera, emedan ingen synnerligen vill taga sig af det verket.“[213] Då någon buldan icke vidare erhölls från barnhuset, inrättade amiralitetskollegium år 1665 ett eget buldansväfveri på Skeppsholmen.[214] Dessutom köptes åren 1673—1678 tjugutusen alnar buldan af allmogen i Helsingland genom befallningsmannen i Hudiksvall Nils Varg. Samme man uppköpte åren 1670—1673 tre tusen femhundra alnar helsinge-fyrskäftväf att användas till lodjesegel.[211]

Hvad som erhölls inom Sverige var dock ej på långt när tillräckligt för behofvet. Under hela denna period införskrefs betydliga qvantiteter holländsk segelduk från Amsterdam, ett eller flera hundra rullar hvarje år. Denna duk var [ 301 ]den erkändt bästa. Ett särskildt slag af holländsk segelduk var den s. k. klaverduken, af hvilken dock blott några få balar införskrefvos en och annan gång.[215]

Fransk segelduk eller kanfas erhölls äfven från Amsterdam. Han användes hufvudsakligen blott under 1630- och 1640-talen.[215]

Den lübska segelduken erhölls hufvudsakligen från Lübeck, men äfven från Amsterdam och af köpmän i Stockholm. Han omtalas först år 1652; omkring etthundra rullar upphandlades sedan hvartannat år.[215]

Prisuppgifter å segelduk förekomma ganska sparsamt i amiralitetskollegiets handlingar. Enligt dessa har betalts för:

  Buldan från barnhuset Helsingebuldan Holl:sk segelduk Klaverduk Lübsk segelduk
stycket alnen rullen balen rullen
daler öre s. m. daler daler daler
År 1649 141⁄2 — — — —
„ 1655 — — — — 18
„ 1656 51⁄2 — — — —
„ 1659 — — 22 — —
„ 1671 — — 45 74 30
„ 1672 — — — — 14
„ 1673 — 7 — — —
„ 1675 — 7 24 à 28 — 10 à 14
„ 1677 — 6 — — —
„ 1678 — 6 — — —[215]

Skrifmaterialier. Skrifpapper införskrefs från Amsterdam och Hamburg; behofvet var tjugu ris om året. Skrifbläck, lack och vax köptes på “stora apoteket“ i Stockholm, när de ej tillverkades af amiralitetets apotekare.[215]

Smide. Hvad som deraf behöfdes, tillverkades till större delen af amiralitetssmederna på Skeppsholmen. De skulle betala amiralitetet för jern, stål och kol efter visst pris, men i stället erhålla betalning enligt taxa för hvad de tillverkade. År 1637 faststäldes följande taxa:

[ 302 ]

För beslag, dörrjern, eselhufvuden, fönsterjern, hakar, isbillar, kofötter, pikar, portjern, pump- och flaggstakar, roderjern m. m. 251⁄2 daler pr skeppund
„ bultar och murankare 18 „ „
„ bandknifvar 8 öre s. m. stycket
„ båtshakar 6 „ „
„ espingsroder med beslag 11⁄2 daler „
„ huggjern 4 öre „
„ klohammare 12 „ „
„ portringar 2 „ „
„ skrapor 4 „ „
„ yxor 16 „ „

o. s. v.[216] Vid periodens slut torde arbetet i smedjorna legat nere, ty åren 1679 och 1680 tog amiralitetskollegium sitt behof af smide, såsom dörr- och skåpslås, gångjern, kofötter, yxor m. m. hos faktorn Vilhelm Schaij på Jäders bruk i trakten af Arboga.[217]

Nafvar och borrar från en till tolf tums införskrefvos från Amsterdam.[218] Fångkedjor tillverkades ej heller på Skeppsholmen, utan köptes från Arboga. De voro dels 18 fot långa med en ring i ändan och dels 72 à 90 fot långa, samt kostade 24 daler skeppundet.[219]

Spik tillverkades i spiksmedjan på Skeppsholmen. Stora qvantiteter uppköptes äfven och erhöllos från samma ställen som jernet eller från arrendatorn Otto Dress i Arboga, Vilhelm Schaij på Jäders bruk och Anders Appelbom på Söderby.[220]

Följande priser betalades:

  År 1635
daler 		År 1675
daler 		År 1680
daler
4—5 tums spik pr skeppund 21 — —
6—8 „ „ 191⁄2 — —
9—12 „ „ 161⁄2 — —
10—20 „ „ — — 162⁄3
2 „ pr 1,000 st. — 2 2
9 „ „ — — 20
12 „ „ — 36 —
Blyspik „ — 2 2 [ 303 ]

Laskisor pr 1,000 st. — 1 daler 1 daler
Tennlickor „ — 1 „ 1 „[221]

Stenkol för amiralitetssmedjan erhölls från Newcastle i England och köptes levererade i Stockholm. Priset var 1 à 11⁄2 daler tunnan. Årsbehofvet synes hafva varit omkring 1,000 tunnor.[222]

År 1665 användes på försök stenkol, som brutits vid Helsingborg i Skåne.[223] Antagligen befunnos de icke dugliga, ty engelska kol begagnades allt fortfarande.

Stål användes i obetydliga qvantiteter. Det erhölls liksom jernet från Arboga och kostade 18 à 22 daler skeppundet.[222]

Svafvel erhölls från krigskollegium efter reqvisition.[224] Det användes liksom salpeter vid tillverkning af fyrverk och utredning af brännare.

Såpa, holländsk, erhölls från Amsterdam.[222]

Talg köptes vanligen inom landet, såsom i Stockholm, Visby och Vestervik. Priset var omkring 3 daler lispundet.[222]

Tegel till de byggnader, som uppfördes, erhölls från amiralitetets eget tegelslageri vid Kastellholms slott på Åland. Detta var icke något stort tegelbruk, ty det kunde ej tillverka mera än 40,000 murtegel om året.[225] Det kunde ej heller fylla behofvet, när den långa reparbanan på Skeppsholmen skulle uppmuras på 1650-talet. Dertill erhölls tegel från kronans tegelbruk vid Strömsholm, Kongsör, Gripsholm och Nyköping.[226] År 1663 beslöt regeringen att öfverlemna Kongsörs tegelbruk till amiralitetet.[227] Kastellholms tegelbruk hade då blifvit nedlagdt.[228]

Tjära var en räntepersedel, som utgjordes till amiralitetet från Norrland, Finland och Gotland. På 1670-talet hade denna ränta så gått ned, att amiralitetskollegium måste köpa omkring femtio läster tjära om året af Tjärukompaniet. Tjäran kostade i Stockholm på 1650- och 1660-talen 24 daler lästen och på 1670-talet 18 à 21 daler.[229]

Tvål, venetiansk (“venedisk“) användes i reparbanan och [ 304 ]köptes i partier om tvåhundra skålpund från Amsterdam efter ett pris af 11 öre skålpundet.[230]

Tågvirke. Behofvet deraf synes i allmänhet blifvit fyldt genom tillverkningen vid amiralitetets reparbanor ända till år 1671. Då kontraherade kammarkollegium med faktorn George Shuttleworth om leverans af tvåtusen skeppund “tackelvirke“ efter 535⁄32 daler skeppundet.[231] Denna stora leverans togs troligen från Amsterdam. Det höga priset föranleddes af landets dåliga kredit.

Åren 1675—1679 infördes stora partier tågvirke från Riga. Konungen hade nemligen befallt amiralitetskollegium att sluta aftal med kommissarien Jakob Gutheim derstädes om beständig leverans af tackel och tåg.[232] Omkring tretusen skeppund trossar och kabelgarn levererades från Riga åren 1675—1679. Dessutom köptes år 1675 500 skeppund kabelgarn från Lübeck efter 28 daler skeppundet.[233]

Åren 1674—1677 levererade äfven hampspinnarembetet i Stockholm kabeltrossar (svårare tågvirke) och kabelgarn (smäckrare d:o) efter ett pris år 1674 af 33 daler skeppundet för det förra och 37 daler för det senare slaget samt år 1677 resp. 25 och 33 daler.[234] Dessutom spann samma embete år 1676 kabelgarn efter 5 daler skeppundet, då amiralitetskollegium tillhandahöll hampan.[235] Reparbanan på Skeppsholmen hade nyss förut afbrunnit.

Ved erhölls från Åland. Vedskutorna derifrån lade till vid Blockhusudden eller “Stora sjötullen“, der uppköpet skedde.[236] Veden bestod af björkved, alved och s. k. “bryggeved“. Denna sistnämnda var af furu och gran samt användes i amiralitetets bageri och bryggeri. Priset var nästan lika och föga vexlande: 11⁄6 à 11⁄2 daler för björkved, 1 daler för alved och 1 à 11⁄2 daler för bryggeved, allt pr famn.[237]

  1. ↑ A. K. prot. 3⁄8 1675.
  2. ↑ A. K. prot. 28⁄6 1677.
  3. ↑ A. K. prot. 18⁄1 1679.
  4. ↑ A. K. reg. 15⁄6 1636 o. 1⁄2 1642.
  5. ↑ A. K. reg. 27⁄7 1664 o. 2⁄5 1669.
  6. ↑ A. K. prot. 12⁄6 1674.
  7. ↑ S. K. A. afd. D 11.
  8. ↑ A. K. reg. 27⁄1 1643, 20⁄2 1649, 21⁄12 1660 m. fl.
  9. ↑ A. K. prot. 25⁄5 1657.
  10. ↑ A. K. reg. 17⁄5 1645.
  11. ↑ A. K. reg. 8⁄4 1646.
  12. ↑ R. R. 3⁄12 1657.
  13. ↑ A. K. reg. 11⁄5 o. 8⁄6 1675.
  14. ↑ A. K. prot. 18⁄1 1679.
  15. ↑ A. K. prot. 5⁄1 1675.
  16. ↑ A. K. reg. 21⁄8 1643, 4⁄1 1645 m. fl.
  17. ↑ A. K. reg. 13⁄9 1648.
  18. ↑ R. R. 3⁄12 1657.
  19. ↑ A. K. prot. 16⁄8 1662 o. Kammararkivet: kontraktboken 20⁄3 1675.
  20. ↑ A. K. reg. 5⁄8 1664.
  21. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 20⁄3 1675, A. K. prot. 18⁄1 1679 o. A. K. reg. 13⁄3 1680.
  22. ↑ Kam.-ark. kontr. boken 20⁄3 1675.
  23. ↑ A. K. ank. handl. 15⁄3 1645 o. A. K. reg. 24⁄1 1646.
  24. ↑ R. R. 3⁄12 1657.
  25. ↑ A. K. reg. 18⁄11 1650 o. A. K. prot. 8⁄7 1680.
  26. ↑ A. K. prot. 10⁄4 1649 o. 18⁄5 1650.
  27. ↑ A. K. reg. 18⁄9 1663, A. K. prot. 18⁄1 1679 m. fl.
  28. ↑ A. K. prot. 11⁄10 1649.
  29. ↑ A. K. reg. 26⁄5 1653.
  30. ↑ A. K. prot. 22⁄4 1650.
  31. ↑ A. K. reg. 11⁄2 1646.
  32. ↑ A. K. prot. 16⁄8 1662 o. 18⁄1 1679.
  33. ↑ R. R. 3⁄12 1657.
  34. ↑ A. K. prot. 16⁄8 1662.
  35. ↑ A. K. reg. 24⁄11 1664 o. A. K. prot. 17⁄9 1672.
  36. ↑ A. K. reg. 26⁄4 1664 o. Kam.-ark. kontraktboken 9⁄1 1677.
  37. ↑ A. K. reg. 11⁄2 1646.
  38. ↑ A. K. prot. 18⁄1 o. 20⁄1 1655.
  39. ↑ R. R. 3⁄12 1657.
  40. ↑ Kam.-ark. kontraktboken 20⁄3 1675.
  41. ↑ A. K. reg. 21⁄11 1646.
  42. ↑ Kam.-ark. kontraktboken 10⁄2 1675.
  43. ↑ A. K. reg. 8⁄11 1642.
  44. ↑ A. K. reg. 18⁄9 1647 o. 12⁄10 1650.
  45. ↑ A. K. reg. 12⁄10 1650.
  46. ↑ A. K. reg. 7⁄8 1643.
  47. ↑ A. K. prot. 26⁄8 1649.
  48. ↑ A. K. reg. 28⁄2 1678.
  49. ↑ A. K. reg.
  50. ↑ A. K. reg. 12⁄10 1663 o. A. K. prot. 18⁄1 1679.
  51. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 10⁄2 1675.
  52. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 20⁄3 1675 o. A. K. prot. 8⁄7 1680.
  53. ↑ A. K. reg. 11⁄2 1646.
  54. ↑ R. R. 3⁄12 1657.
  55. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 10⁄2 1675.
  56. ↑ A. K. reg. 11⁄2 1646.
  57. ↑ S. K. A. afd. D 11.
  58. ↑ A. K. ank. handl. 15⁄3 1645, R. R. 3⁄12 1657, A. K. reg. 26⁄4 1664, A. K. prot. 8⁄7 1680 m. fl.
  59. ↑ A. K. reg. 25⁄9 1654.
  60. ↑ A. K. reg. 2⁄10 1663, A. K. prot. 28⁄5 1679 m. fl.
  61. ↑ A. K. prot. 22⁄4 1650.
  62. ↑ A. K. ank. handl. inventarium 15⁄11 1645.
  63. ↑ A. K. reg. 6⁄2 1645 o. A. K. prot. 24⁄9 1667.
  64. ↑ A. K. prot.
  65. ↑ A. K. reg. 9⁄11 1639, 22⁄9 1649 o. 22⁄8 1673.
  66. ↑ A. K. reg. 18⁄3 1662.
  67. ↑ A. K. prot. 24⁄4 1672.
  68. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 7⁄9 1676.
  69. ↑ A. K. prot. 3⁄2 1679 o. 8⁄7 1680.
  70. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 10⁄2 o. 20⁄3 1675.
  71. ↑ 71,0 71,1 S. K. A. afd. D 11.
  72. ↑ A. K. reg. 27⁄9 1662.
  73. ↑ A. K. reg. 12⁄7 1666 o. A. K. prot. 18⁄1 1679.
  74. ↑ R. R. 3⁄12 1657.
  75. ↑ A. K. reg. 11⁄2 1646, A. K. prot. 18⁄1 o. 20⁄1 1655, R. R. 3⁄12 1657.
  76. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 7⁄9 1676 o. A. K. prot. 18⁄1 1679.
  77. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 19⁄5 1645, R. R. 3⁄12 1657 o. A. K. prot. 24⁄4 1672.
  78. ↑ A. K. reg. 11⁄2 1646 o. 10⁄9 1674, A. K. prot. 24⁄4 1672 o. 18⁄1 1679.
  79. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 10⁄2 o. 20⁄3 1675.
  80. ↑ A. K. reg. 11⁄2 1646.
  81. ↑ A. K. prot. 18⁄1 1679.
  82. ↑ A. K. ank. handl. 15⁄3 1645.
  83. ↑ R. R. 3⁄12 1657.
  84. ↑ Kammararkivet: kontraktboken d. 10⁄2 o. 20⁄3 1675.
  85. ↑ A. K. reg. 26⁄4 1664, A. K. prot. 24⁄4 1672, 18⁄1 o. 8⁄2 1679, 8⁄7 1680 o. Kam.-ark. kontr.-boken 9⁄1 1677.
  86. ↑ A. K. reg. 29⁄7 1645.
  87. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 20⁄3 1675.
  88. ↑ A. K. prot. 28⁄6 1677.
  89. ↑ A. K. reg. 15⁄6 1636.
  90. ↑ A. K. prot. 24⁄4 1672.
  91. ↑ A. K. reg. 14⁄12 1675.
  92. ↑ S. K. A. afd. D 11.
  93. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 30⁄1 1645, 30⁄5 1657 o. 16⁄3 1677.
  94. ↑ A. K. reg. 17⁄6 1644. R. R. 18⁄9 o. 8⁄12 1657.
  95. ↑ R. R. 18⁄9 1657, Kam.-ark. kontr.-boken 9⁄9 1658 o. A. K. prot. 5⁄1 1675.
  96. ↑ A. K. reg. 30⁄9 1676.
  97. ↑ A. K. reg. 20⁄4 1678.
  98. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 30⁄1 1645 o. A. K. reg. 15⁄11 1677.
  99. ↑ A. K. reg. 4⁄9 1649.
  100. ↑ A. K. prot. 26⁄3 1677 o. 5⁄9 1678, A. K. reg. 29⁄11 1677.
  101. ↑ A. K. prot. 5⁄9 1678 o. 13⁄1 1679.
  102. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 18⁄10 1677, A. K. prot. 30⁄1 1680 o. A. K. reg. 29⁄7 s. år.
  103. ↑ A. K. prot. 9⁄12 1680.
  104. ↑ A. K. reg. 21⁄11 1637.
  105. ↑ A. K. reg. 20⁄1 1644.
  106. ↑ A. K. reg. 2⁄6 1674.
  107. ↑ A. K. reg. 4⁄7 1676 m. fl.
  108. ↑ A. K. prot. 1⁄12 1680.
  109. ↑ A. K. prot. 16⁄3 1674.
  110. ↑ A. K. reg. 13⁄7 1638.
  111. ↑ A. K. reg. 4⁄10 1662.
  112. ↑ A. K. reg. 13⁄10 1662.
  113. ↑ A. K. reg. 10⁄10 1660.
  114. ↑ A. K. reg. 13⁄7 1638 o. 27⁄5 1646.
  115. ↑ A. K. reg. 13⁄7 1638 och 13⁄10 1662.
  116. ↑ A. K. reg. 10⁄10 1660.
  117. ↑ A. K. reg. 12⁄5 1654 o. 23⁄7 1675.
  118. ↑ A. K. reg. 13⁄10 1662 o. 4⁄9 1663.
  119. ↑ A. K. reg. 8⁄11 1642, 7⁄4 1679 m. fl.
  120. ↑ A. K. reg. 7⁄2 1644.
  121. ↑ A. K. reg. 31⁄1 1648.
  122. ↑ A. K. reg. 10⁄1 1663, 4⁄1 1678 m. fl.
  123. ↑ A. K. reg. 25⁄9 1669 o. 30⁄4 1679.
  124. ↑ A. K. reg. 11⁄1 1673, 16⁄12 1675 m. fl.
  125. ↑ A. K. reg. 5⁄2 1644.
  126. ↑ A. K. reg. 6⁄10 1646 o. R. R. 17⁄1 1649.
  127. ↑ R. R. 19⁄12 1664.
  128. ↑ R. R. 10⁄6 1665.
  129. ↑ A. K. reg.
  130. ↑ A. K. reg. 29⁄12 1643.
  131. ↑ A. K. reg. 10⁄1 1656.
  132. ↑ A. K. reg. 8⁄11 1676.
  133. ↑ A. K. reg. 9⁄9 1662.
  134. ↑ A. K. reg. 24⁄10 1663.
  135. ↑ A. K. reg. 13⁄2 1674.
  136. ↑ A. K. prot. 18⁄9 1667.
  137. ↑ R. R. 4⁄3 1659.
  138. ↑ A. K. reg. 17⁄2 1672.
  139. ↑ A. K. prot. 14⁄12 1675.
  140. ↑ A. K. reg. 17⁄6 1663.
  141. ↑ A. K. reg. 2⁄10 1665.
  142. ↑ A. K. reg. 14⁄9 1676.
  143. ↑ R. R. 28⁄12 1678.
  144. ↑ Sid. 173—176; 194—195.
  145. ↑ A. K. prot. 15⁄3 o. 25⁄5 1661, 6⁄7 1674.
  146. ↑ A. K. reg. 3⁄8 1676.
  147. ↑ A. K. reg. 16⁄6 1649.
  148. ↑ A. K. reg. 20⁄7 1650, 18⁄3 o. 24⁄4 1652.
  149. ↑ A. K. reg. 16⁄1 1652.
  150. ↑ R. R. 8⁄1 1647.
  151. ↑ A. K. reg.10⁄7 1680.
  152. ↑ A. Z. flottans hist. sid. 305.
  153. ↑ A. K. prot. 20⁄1 1655.
  154. ↑ A. K. reg. 4⁄11 1652 o. 29⁄1 1653.
  155. ↑ A. K. reg. 8⁄12 1655.
  156. ↑ A. K.reg. 8⁄4 1639.
  157. ↑ A. K. reg. 25⁄5 1643.
  158. ↑ A. K. reg. 5⁄4, 18⁄4 o. 6⁄8 1662.
  159. ↑ A. K. reg. 27⁄11 1645, 11⁄12 1663 m. fl.
  160. ↑ A. K. reg. 31⁄10 1662.
  161. ↑ A. K. reg. 6⁄3 1663. Platsen eges nu af Graningeverken.
  162. ↑ A. K. reg. 22⁄6 1666 o. 22⁄2 1667.
  163. ↑ A. K. ank. handl. år 1677.
  164. ↑ A. K. reg. 10⁄7 1663. På samma plats byggde Vifsta varfs bolag i slutet af 1700-talet sin första såg.
  165. ↑ Sid. 202.
  166. ↑ A. K. reg. 5⁄6 1674.
  167. ↑ A. K. reg. 28⁄1 1676.
  168. ↑ A. K. reg. 20⁄2 o. 11⁄3 1680.
  169. ↑ A. K. reg. 29⁄1 1666.
  170. ↑ A. K. ank. handl. år 1669.
  171. ↑ A. K. reg. 6⁄11 1663.
  172. ↑ A. K. reg. 29⁄1 1666.
  173. ↑ A. K. reg. 21⁄12 1677.
  174. ↑ S. K. A. afd. D 11.
  175. ↑ A. K. prot. 1⁄4 1680.
  176. ↑ A. K. reg. 2⁄10 1673.
  177. ↑ A. K. reg. 26⁄10 1680.
  178. ↑ Rådsprot. 22⁄9 1636.
  179. ↑ A. von Stjernman: ekon. förf. saml.
  180. ↑ A. K. reg. 3⁄4 1647.
  181. ↑ A. K. reg. 2⁄3 1663.
  182. ↑ A. K. prot. 17⁄2 1675.
  183. ↑ A. K. prot. 8⁄12 1675.
  184. ↑ A. K. prot. 2⁄4 1680.
  185. ↑ R. R. 21⁄3 1673.
  186. ↑ A. K. reg.
  187. ↑ A. K. reg.; R. R. 26⁄8 1640.
  188. ↑ A. K. reg.
  189. ↑ A. K. reg. 22⁄2 1676 o. 31⁄3 1677.
  190. ↑ L. B. Falkman: mått och vigt II: 3—4; Nordisk familjebok, art. Palmus.
  191. ↑ A. K. reg. 29⁄1 1677.
  192. ↑ A. K. reg. 27⁄11 1645.
  193. ↑ Sid. 288.
  194. ↑ A. K. reg. 22⁄2 1676.
  195. ↑ Kam.-ark. kontr.-boken 9⁄12 1671 o. A. K. reg. 18⁄3 1678. En läst var tolf tunnor.
  196. ↑ A. K. reg. 22⁄11 1637, 3⁄6 1640, 23⁄9 1664 m. fl.
  197. ↑ R. R. 22⁄9 1666 o. 28⁄4 1670.
  198. ↑ A. K. reg. 24⁄5 1654 m. fl.
  199. ↑ Kammarark. kontr.-bok. 9⁄12 1671 o. A. K. reg. 4⁄3 1672.
  200. ↑ R. R. 20⁄12 1661.
  201. ↑ R. R. 18⁄6 1666.
  202. ↑ Kammarark kontr.-bok.
  203. ↑ A. K. reg. 3⁄6 1673.
  204. ↑ A. K. reg.
  205. ↑ R. A. riksstater o. A. K. reg.
  206. ↑ 206,0 206,1 206,2 A. K. reg.
  207. ↑ A. K. ank. handl. år 1678.
  208. ↑ A. K. prot. 6⁄9 1656, A. K. reg. 18⁄9 1663 m. fl. En läst var aderton tunnor.
  209. ↑ A. K. prot. 31⁄10 1674.
  210. ↑ A. K.reg. 22⁄6 1669 m. fl.
  211. ↑ 211,0 211,1 211,2 211,3 211,4 A. K. reg.
  212. ↑ A. K. reg. 7⁄11 1643, 10⁄5 1655, 19⁄3 1678 m. fl.
  213. ↑ A. K. prot. 21⁄2 1660.
  214. ↑ Se sid. 139.
  215. ↑ 215,0 215,1 215,2 215,3 215,4 A. K. reg.
  216. ↑ A. K. reg. 21⁄11 1637.
  217. ↑ A. K. reg. 9⁄4 1679 o. A. K. prot. 19⁄8 1680.
  218. ↑ A. K. reg. 16⁄3 1655 o. 4⁄3 1663.
  219. ↑ A. K. reg. 20⁄1 1644, 14⁄7 1646 o. 20⁄1 1675.
  220. ↑ A. K. reg.
  221. ↑ A. K. reg. 10⁄10 1635, 20⁄1 1675 o. 26⁄4 1680.
  222. ↑ 222,0 222,1 222,2 222,3 A. K. reg.
  223. ↑ A. K. prot. 3⁄4 1665.
  224. ↑ A. K. reg. 7⁄11 1643, 6⁄11 1672, 19⁄3 1678 m. fl.
  225. ↑ A. K. reg. 14⁄2 1651.
  226. ↑ A. K. prot. 11⁄6 1655.
  227. ↑ Rådsprot. 1⁄4 1663.
  228. ↑ A. K. reg. 10⁄11 1669.
  229. ↑ A. K. reg. En läst innehöll tolf tunnor.
  230. ↑ A. K. reg. 23⁄2 1650, 22⁄5 1665 m. fl.
  231. ↑ Kam.-ark. kontr.-bok. 9⁄12 1671.
  232. ↑ R. R. 10⁄12 1674.
  233. ↑ A. K. reg. 27⁄1 1675.
  234. ↑ A. K. reg. 23⁄5 1674 o. A. K. prot. 6⁄3 1677.
  235. ↑ A. K. reg. 21⁄6 1676.
  236. ↑ A. K. reg. 15⁄10 1649.
  237. ↑ A. K. reg.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svenska_flottans_historia:_åren_1635-1680/kapitel_38&oldid=561629”