Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 12/Östergötland under hednatiden

←  Band 11

Östergötland under hednatiden av Oscar Montelius

Våra »stenyxor med skafthål»  →

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, tolfte bandet, 1905.

Östergötland under hednatiden.

Af

Oscar Montelius.

1.

På pergament och papper skrifna urkunder hafva föga att förtälja om Östergötland under tiden före kristendomens införande där, och det lilla de meddela rör endast hednatidens allra sista del.

Vida viktigare äro de upplysningar om lifvet i detta landskap under hednatiden, som vi få af de många runstenarna, de ännu talrikare grafvarna, de andra fasta fornlämningarna samt de tusentals ur Östergötlands jord uppgräfda fornsakerna. Dessa källor för vår kunskap om lifvet under forntiden hafva ock ett mycket högre värde, än man vanligen föreställer sig.

Om den äldsta delen af den tid, som plägar kallas »historisk», förnimma vi här i Sverige liksom i många andra länder i allmänhet föga mer än genljudet af de strider, som då utkämpades, och namnen på de kämpande höfdingarna. De äldsta skriftliga urkunderna hafva i de flesta fall föga eller intet att förtälja om den dåvarande kulturens ståndpunkt, om det arbete som i det tysta utfördes för odlingens främjande. De hafva ock, dessa urkunder, så godt som alla fått den form, i hvilken de nu föreligga, först mansåldrar eller århundraden efter den tid, om hvilken de tala.

De kämpande höfdingarnas namn och kampens växlingar under den tid, som plägar kallas »förhistorisk», äro väl föga eller intet kända. Men vi kunna göra oss en bild af den dåvarande odlingen, åtminstone den materiella, vi kunna århundrade för århundrade följa dess fortskridande. Och det, som vi veta om dessa tider, är så mycket tillförlitligare, som vi öst ur samtida källor, ty det som ligger i en graf är ju från samma tid som den döde, det är nedlagdt af dem, som voro närvarande vid begrafningen, och

Vid Svenska Fornminnesföreningens möte i Vadstena sommaren 1901 höll förf. ett föredrag om Östergötland under hednatiden. Det är detta föredrag, som sedan blifvit omarbetadt till nu föreliggande uppsats. det ger oss omedelbara upplysningar om månget förhållande på den tiden, utan att trovärdigheten af dessa upplysningar kunnat — såsom fallet ofta är med skriftliga berättelser — minskas genom inverkan af århundradens tradition.

Historien om kulturens utveckling i ett land har väl ock ett vida högre värde än den historia, hvilken endast ger oss några namn, men hvilken har intet eller så godt som intet att berätta om hvad bärarne af dessa namn uträttat.

Öfverblicka vi alla de årtusenden, som förflutit från den stund, då trakten mellan Vettern och Östersjön första gången beträddes af människofot, ända till den dag, då byggandet af den första kristna kyrkan börjades där, finna vi att kulturen i den trakten, liksom i andra delar af vårt land under samma tid, gjort oerhörda framsteg. För att vi utan så stor svårighet må finna oss till rätta i dessa aflägsna tider torde det emellertid vara bäst, att vi börja med de århundraden, som ligga den historiskt kända tiden närmast, och sedan småningom tränga in i forntidens dunkla rymder.

Här är det naturligtvis ej möjligt att uttömmande behandla ämnet. Jag kan endast gifva en öfversikt af de viktigaste från Östergötland nu kända fornlämningar, fynd och andra forntiden belysande förhållanden, samt en antydan om hvad de lära oss.

⁎              ⁎
⁎

De äldsta skriftliga upplysningar vi äga om Östergötland hafva lämnats af de talrika runstenar, som finnas där.^[1]

De flesta runstenarna ristades på en tid, då man ännu inte hade allmänt antagit den med kristendomen inkommande seden att

begrafva de döda i eller invid kyrkorna och att, om den aflidna

var en mera framstående man, inhugga hans namn på en öfver grafven lagd häll. På den tid, då flertalet runstenar ristades, begrofs den aflidne — obränd eller bränd — i en hög, vid eller på hvilken en minnessten stundom restes. Många efter hednisk sed resta, runristade minnesstenar höra emellertid just till öfvergångsperioden mellan heden och kristen tid, såsom man ser af de på dem inhuggna korsen (fig. 1) och af den bön, med hvilken så mången sådan inskrift slutar: »Gud hjelpe hans själ.» Någon gång såsom på den fig. 2 afbildade, efter kristen sed på grafven lagda stenen, tillägges »och Guds Moder».^[3]

Korsen äro vanligen likarmade (»grekiska»); någon gång har midten form af ett »hakkors», ett redan under hednatiden här i norden heligt tecken (fig. 3).

Några runstenar i Östergötland, liksom i andra delar af Sverige, visa det kristna inflytandet också därigenom, att de omtala, huru en efterlefvande åt en afliden anförvant »gjort bro», det vill säga till fromma för hans själ gjort farbar väg öfver ett vattendrag eller ett sumpigt ställe, där man måste fram. Runinskrifter, som tala om sådan brobyggnad, finnas eller hafva funnits inom landskapet vid Kullerstad i socknen af samma namn, vid Björnsnäs i Kvillinge socken, vid Lind i Vesterlösa socken, vid Ålbäcken i Viby socken, vid Ekeby kyrka och vid Heda kyrka.

Den första af dessa stenar har följande inskrift: »Håkan gjorde bro denna, men hon skall heta Gunnars bro, men han var Håkans son.» Vägen mellan Norrköping och Linköping går ännu öfver Kullerstads bro, som leder öfver en i sjön Glan utfallande bäck. Denna bro har emellertid flera gånger blifvit ombyggd. Vid en sådan ombyggnad, på midten af 1800-talet, fann man runstenen fyra fot djupt under vägen vid brofästet på Kullerstadsidan. Stenen restes å nyo i närheten af sin ursprungliga plats.

I detta fall var det en fader, som utförde det allmännyttiga verket för en sons väl. I andra fall är det sonen, brodern eller änkan, som gjort det för sin fader, för sin broder eller sin man.

Runstenarna äro af ett oskattbart värde redan därför, att de låta oss lära känna språket i Östergötland under en tid, om hvilken vi ej på annat sätt kunnat få någon upplysning därom. De flesta af dessa runinskrifter äro nämligen några hundra år äldre än Östgöta-lagen, hvilken är den äldsta af alla med vanliga bokstäfver skrifna urkunder, som gifva oss upplysning om, huru språket fordom ljöd i Östergötland. Men den äldsta handskrift, som innehåller denna lag, är ej äldre än från midten af det 14:de århundradet.^[4]

Ett årtusende har snart förflutit, sedan de äldre af dessa runstenar ristades, och naturligtvis har språket under denna långa tid mycket förändrats. Skillnaden mellan då och nu är dock ej så stor, som man skulle kunna föreställa sig. Bro skefs då bru, reste risti eller raisti, sten stin eller stain, Anund Anuntr, Håkan Hakun o. s. v.; men detta kan ej förorsaka nämnvärd svårighet vid tolkningen. Att andra ord vålla större svårighet, är klart, men man kan i de flesta fall äfven utan särskildt studium lätt förstå, hvad nästan alla orden betyda och se meningen af det hela.

Trots sin korthet, hvilken redan af det svårbearbetade materialet förklaras, äro runinskrifterna af stor vikt äfven därför, att vi genom dem sättas i tillfälle att få en inblick i många förhållanden under den tid, då tron på asagudarna skakades af den nya lärans förkunnare.

De nyss nämnda runstenar, som tala om byggandet af broar för att underlätta samfärdseln till lands, låta oss ana de svårigheter, med hvilka denna samfärdsel i forna tider varit förknippad, då vägarna voro lika få och väl äfven lika dåliga, som de voro osäkra. Kristendomen har mäktigt bidragit både till att förbättra dem och göra dem säkrare.

Äfven om färder till andra länder hafva runstenarna i Östergötland att förtälja.

En runsten vid Skjorstad i Tåby socken bär följande inskrift: »Sigsten lät rista sten denna efter Ingvar, son sin. Han vard österut död.»

En runsten vid Sylten i Styrestads socken är rest af en moder till minne af hennes två söner. Den ene af dessa hade stupat i »Ingvars följe». Ingen anledning finnes att i denne Ingvar se densamme, öfver hvilken stenen vid Skjorstad är ristad. Däremot är det i högsta grad sannolikt, att den Ingvar, hvilken nämnes på stenen i Styrestad, är samme man, som omtalas på ett stort antal runstenar i Södermanland och Uppland. Dessa stenar äro alla resta öfver män, som farit »österut med Ingvar» och funnit döden på den färden. En af de nu ifrågavarande stenarna, i Uppland, restes till minne af en man, som »styrde skepp österut med Ingvar i Estland»; ett par andra, i Södermanland, visa, att färden sträckts ända till Särkland, det är saracenernas land i Asien. Sannolikt är denna färd densamma, som sedan blef föremål för en romantisk skildring i den isländska sagan om »Ingvar den vidtfarande», hvilken där säges hafva lefvat på Olof Skötkonungs tid. I de »Isländska annalerna» är ock vid år 1041 antecknadt: »obiit Ingvarus late peregrinans», eller att det året dog »Ingvar den vidtfarande», hvarmed utan tvifvel menas samme man.

I Landeryds kyrka är inmurad en runsten, som bevarar minnet af en man, »hvilken var med Knut». Uttrycket synes här liksom på Styrestadstenen angifva, att fråga är om någon allmänt bekant färd. Möjligen har mannen varit med danske konungen Knut på härfärd till England.

Huru vida omkring Östergötlands söner under vikingatiden foro, visas af en runsten vid Högby kyrka. Den delvis i versform affattade inskrift, som är ristad på tre sidor af denna sten, lyder i öfversättning:^[5]

»Torger reste denna sten efter Assur, sin morbroder, som ändades österut i Grekland.

God bonde Gulli
gåfvos söner fem:
på Fyrisvall föll Asmund,
modige kämpen;
Assur ändades
österut i Grekland;
vard å Holmen (Bornholm)
Halfdan dräpt.
Kare slutade ej ute;
död är äfven Bue.

Torkel ristade runorna».

Den ena sonen stupade på slätten vid Fyris, troligen i det vida beryktade slag, hvari Erik Segersäll på 980-talet besegrade sin brorson Styrbjörn Starke. Den andra föll i Grekland och en tredje på Bornholm.

Äfven om kvinnans ställning här i landet vid öfvergången från heden till kristen tid få vi af dessa östgöta-stenar märkliga vinkar. Den ena runstenen har nämligen en dotter rest åt sin fader, den andra en änka åt sin man, den tredje en moder åt sin son eller sina söner. I Styrestads socken står en sten, som Torfrid lät rista efter sina två söner. Vid Skjorstads vad i Tåby restes ett sådant minnesmärke åt Torgisl af hans änka Asa och dottern Torgun. Vid Stratomta i Törnevalla socken är en sten rest åt Halfdan af änkan Astrid och två söner.

Än nämnes änkan jämte ett eller flera barn, såsom i de två sistnämnda fallen.

Än är det kvinnan ensam som nämnes: stenen vid Rakereds kvarn i Vikingstads socken har Tora låtit resa åt sin aflidne man; i Viby socken finnas två stenar, hvilka likaledes omtala, att det är en änka, som rest stenen åt sin man. En sten vid Furingstads kyrka har modern låtit resa åt sin son.

Särskild uppmärksamhet förtjänar det, att stenar äfven rests till minne af kvinnor. I Kaga socken finnes en sten, som en man låtit rista åt sin aflidna hustru. En sådan sten har äfven funnits i Bjälbo socken.

Vi veta, att kvinnan på Island och i de andra delar af Norden, om hvilka vi äga rikligare underrättelser för hednatidens sista skede, hade en vida mera själfständig ställning än man kunde vänta på en tid, då hon ännu genom köp blef sin mans egendom, sedan hon därförut varit sin faders.^[6] Nu anförda östgöta-runstenar vittna om, att hon hade en liknande ställning i Östergötland, en upplysning som vi ej gärna på annat sätt kunnat erhålla.

Runstenarna låta oss också få veta, hvilka namn för ett årtusende sedan voro vanliga i Östergötland.

Bland mansnamn kan jag bland andra uppräkna: Anund, Asmund. Assur, Björn, Eskil, Farulf, Faste, Fastulf, Finvid, Gudfast, Gudmund, Gunnar, Hakun, Halfdan, Helge, Holmger, Holmsten, Ingvar, Ivar, Jarl, Kare, Karl, Kettil, Odd, Olaf, Rikulf, Rörik, Sigbjörn, Sigfus, Sigsten, Toke, Ulf, Vibjörn, Visten, Åke, Äsbjörn och Östen.

Bland de kvinnonamn, som förekomma på Östergötlands runstenar kunna här anföras; Asa, Astrid, Oluf och Sigrid.

Härtill komma de många namn, som äro afledda af eller sammansatta med Tor, och som förtjäna särskild uppmärksamhet. Sådana mansnamn äro: Torbjörn, Tore, Torer, Torfast, Torger, Torgisl, Torgöt, Torkel, Torlak och Torsten, och kvinnonamn: Tora och Torfrid.

Af andra gudanamn möta oss i de på östgöta-runstenar förekommande personnamnen endast Frej (Frö). En runsten i Å socken är nämligen rest af en Frösten. Oden, hvilken äfven i andra svenska landskaps personnamn är lika sällsynt som Tor är vanlig, ingår ej i något af de namn, som läsas på de till vår tid komna runstenarna i Östergötland.

De många på Östergötlands runstenar förekommande namn, som äro bildade af Tor, visa, att denna gud i det landskapet liksom annorstädes i Norden var den mest dyrkade.

Olikheten mellan de för tusen år sedan och i vår tid vanliga personnamnen är i ögonen fallande. Den är ock lätt förklarlig, emedan sådana namn äga nära samband med dem, som i de olika religionerna spela en roll. Anders, Johan, Per, Pål, Anna, Kristina och Maria, hvilka nu äro så allmänna, kunde naturligtvis ej komma i fråga förrän de helgon, som burit dessa namn, blefvo kända efter kristendomens införande. Mera anmärkningsvärdt är, att de från hednatiden härstammande namnen, till och med de som påminde om Tor, så ofta möta oss under den kristna tiden. Äfven om i några af dessa namn, såsom i Tyrgils, Tor ej var så lätt igenkänlig, var han dock uppenbar i de under medeltiden — jag tänker nu ej enbart på Östergötland — vanliga namnen Torbjörn, Torger, Torkel och Torsten, liksom gudanamnet Frö är uppenbart i de äfvenledes under medeltiden brukliga Fröbjörn, Frömund och Frösten.

Någon gång känna vi namnet på den, som ristat runstenen. Den redan omtalade runstenen i Högby socken är ristad af Torkel, och en sten i Bjälbo socken af Lofe.

Att några af de nutida ortsnamnen redan för tusen år sedan förekommo, se vi af ett par runstenar. På en sten vid Högby prästgård läses namnet »Hugbu», således samma namn, som ännu lefver i socknens. På Harstads kyrkogård ses en sten, som restes åt en man, hvilken bodde i »Hathistathum». Bortser man från ändelsen, som i det nyare språket fallit bort, igenkänner man häri Haddestad i samma socken. En sten på Heda kyrkogård förvarar minnet af en man, som »bodde i Jatunstadum». Härmed afses naturligtvis det Jättingstad, som ligger i socknen, men hvars namn således rättare borde skrifvas Jättenstad.

I Östergötland liksom i Mälarelandskapen pläga runorna vara ristade mellan två parallela linier. I båda trakterna slutar den ena ändan af det band, som bildas af dessa linier, ofta ehuru ej alltid i ett djurhufvud, under det den andra ändan ej sällan är något hoprullad (fig. 1). Men jämföra vi dessa djur på runstenarna i Östergötland och i Mälaretrakten, märka vi i två afseenden en ganska stor olikhet.

Det ena är, att det nu ifrågavarande djuret i Östergötland har formen af en orm utan fötter; hufvudet liknar äfven ett ormhufvud och stundom ses den utsträckta tungan. På Mälaretraktens runstenar förekommer väl också en dylik framställning, men ofta har djuret där åtminstone en tydlig fot, hvilket aldrig, eller så godt som aldrig, är fallet i Östergötland. I Mälarelandskapen har också djurets hufvud ofta en form, som ej återfinnes i Östergötland.

Det andra är, att i Östergötland det ormliknande bandet, hvari runorna äro ristade, följer utmed stenens kanter (fig. 1). Stundom ses väl äfven i Mälaretrakten denna enkla anordning, men där visa runstenarna mycket ofta invecklade, ej sällan särdeles smakfulla slingor. Dylika slingor ses däremot på mycket få stenar i Östergötland, och då de någon gång finnas där, äro de ganska olika dem i Svealand. En sådan slinga pryder den fig. 2 afbildade stenen vid Vesterlösa kyrka; denna slinga visar sig upphöjd öfver den omgifvande ytan, d. v. s. mellanrummen mellan slingans bukter hafva blitvit fördjupade.

Utom det djurliknande band, på hvilket inskriften är ristad, ses på några runstenar i Östergötland andra bilder, som förtjäna särskildt omnämnas.

På ett par stenar äro fyrfota djur afbildade. Ett sådant djur — det skall troligen föreställa ett lejon — är jämte ett kors inhugget på en runsten i Slaka socken.

På båda sidorna af en märklig runsten, som varit inmurad i Ledbergs kyrkomur, äro jämte fyrfota djur några män framställda, hvilkas dräkt erbjuder mycket af intresse, emedan man har så få afbildningar af dräkten här i Norden under nu ifrågarande tid. Såsom fig. 4 visar, var det förnämsta plagget en »kjortel», en rock som nådde ungefär till knäna, och hvars nedre del var rikt veckad. Mannen bär rund sköld, yxa och svärd; hufvudet är betäckt med en hjälm af konisk form.

⁎              ⁎
⁎

Äldre än de nu omtalade runstenarna är den, som förr var inmurad i tornet till Röks kyrka och nu står på kyrkogården.^[7] På denna sten läses den längsta runinskrift, som finnes å ett jordfast minnesmärke, vare sig i Sverige eller i något annat land. Båda bredsidorna, af hvilka den ena ses fig. 5, båda smalsidorna och toppytan äro betäckta med runor, af hvilka de flesta höra till den kortare, under den yngre järnåldern använda runraden, ehuru vissa bland dem äro afvikande från de vanliga. Men dessutom finnas dels »villorunor», ett slags chifferskrift (den öfversta raden å fig. 5), dels äldre runor,^[8] hvilka senare ej synas gifva någon mening, utan torde vara hitristade endast för att förläna åt minnesmärket ett ålderdomligare och mera vördnadsvärdt utseende.

Inskriften börjas sålunda:

»Till minne om Vamod stå dessa runor,
men Varen fadern ristade dem
öfver fallne sonen».

Längre ned heter det: »Det förtäljer jag som det andra, hvem för

nio åldrar sedan kom till världen bland rejdgoterna och dog bland dem för sina förseelser.

Tjodrek red,
den dristige,
stridsmäns höfding,
öfver stranden af Rejdhafvet.
Rustad på gotiske
gångarn nu sitter,
med skölden i rem,
gifmilde fursten.»^[9]

⁎              ⁎
⁎

Utom de ofvan anförda ortsnamn, som förekomma på runstenar, finnes det många andra sådana namn i Östergötland, som likaledes bevisligen härstamma från hednatiden, emedan de innehålla hedniska gudanamn.^[10]

Så möter oss Tors namn i Torlunda (ett i Vånga, ett i Borg och Löts socknar), Torsberg (»ansenligt»), Tors klint och Torshag (båda i Kvillinge s:n), Torö (Skällviks s:n), Torsjö (Godegårds s:n), Tors mosse (i samma trakt, på gränsen till Södermanland^[11]);

Odens i Odensberg (Nykyrka s:n), Odensborg och Odensfors (båda i Vreta klosters s:n), Odensgöl (Yxnerums s:n), Odensåker (Kullerstads s:n), Odenstomta (Kuddby s:n);

Njords i tre ortsnamn, som på 1300-talet skrefvos Nærdhawi eller Nyærdhawi (det ena i Drothems, det andra i Hagelstads och det tredje i Slaka s:n; de två sistnämnda ställena kallas nu Mjärdevi);

Ulls på fyra ställen som heta Ullevi (i Järstads, Kimstads, Sankt Lars och Örberga socknar) och ett som nu kallas Ulleved (Hogstads s:n), samt i »Ullabolstad» (så skrifvet på 1300-talet, nu »Ulberstad», i Skärkinds s:n), Ullekalf (Högby s:n), Ullstämma (Landeryds s:n), Ullstorp (Östra Ryds s:n), Ullälfva (ett i Törnevalla och ett i Örtomta s:n);

Frös i Frösvi (så skrifvet pä 1300-talet, nu »Frösvik», i Oppeby s:n), Fröslunda (Svinestads s:n), Fröberga (Skönberga s:n), Fröåsa (Kisa s:n). Fröshälla (Kärna s:n), Fröklint (ett berg i Ringarums s:n), Frösäter (Vårdsbergs s:n). Frösäng (Åby s:n) och troligen Frörum (Ringarums s:n);

Friggs i Friggestorp (Kisa s:n);

samt Skades i Skärlunda (Löts s:n), som under medeltiden skrefs Skadelunda.

Möjligen har gudarnas namn, Asar (eller Äser), fortlefvat i Aesberghæ, såsom det nu så kallade Edsberga (Landeryds s:n) skrefs i början af 1300-talet.

På många af dessa platser måste den gud, hvars namn ingår i stället, hafva varit dyrkad.

Andra ortsnamn visa, att på platsen fordom offrats, ehuru vi ej veta, till hvilken gud man där vändt sig. Sådana äro de ställen, hvilkas namn Lund, Harg och Vi vittna om, att en helig lund eller annan helgedom fordom funnits där.

Byar och gårdar med namnet Lund finnas på många ställen i Östergötland, såsom i Drothems, Flistads, Kvillinge, Landeryds, Mogata, Sunds, Tjällmo, Tjärstads, Västra och Östra Tollstads samt Viby socknar. I Gammelkils kyrkoinventarium för 1829 är antecknadt: »Enligt traditionen skall hafva varit en offerlund i en hage emellan kyrkan och prästgården. I nämnda hage finnas större och mindre ättekullar.»

Utom Västra och Östra Hargs socknar finnes ett Harg i Kisa och ett i Vikingstads socknar.

Vi återfinnes i sockennamnet Norra Vi samt i en till Borg och Löts socken hörande gård.

Äfven andra namn inom landskapet bevara minnet af att stället fordom varit en offerplats.

I ett bref af år 1513^[12] talas om en hage, »liggiande i Landaröö sokn oc Hanakinde hæred mott Smörkulla». Namnet Smörkullen förekommer också i andra svenska orter och har utan tvifvel sin förklaring i en tradition om att man under hednatiden där genom »smörjningar» offrat åt någon gud.^[13]

I Askeby, Drothems, Hellestads, Mogata, Västra Ryds, Sankt Johannis, Svanhals och Sya socknar finnas byar och gårdar, som heta Solberga. Utan tvifvel har solguden dyrkats på dessa ställen genom offereldar, tända någon natt vid dagjämnings- eller solståndstid. Ännu i dag tänder man i Östergötland, liksom annorstädes inom och utom Sverige, eldar vid vårdagjämningstid — antingen det nu sker på påskaftonen eller på valborgsmessaftonen — eller på midsommaraftonen.^[14]

I vissa länder, äfven här i Norden, dansade man kring elden och sprang midt igenom den.

Seden att tända sådana eldar har intet med kristendomen att göra. Den måste hafva varit uråldrig redan på den tid, då de första kristna missionärerna kommo hit, emedan den funnits och ännu finnes äfven uti de länder i södra och västra Europa, dit kristendomen kom många århundraden tidigare än till oss. Att den trots alla kyrkans försök att utrota den fortlefvat ända in i våra dagar, visar, huru djupt i forntiden den har sina rötter.

Detsamma gäller om seden att att resa midsommarstång — »majstång» — och att dansa kring den.^[15]

Vid de heliga nätternas inbrott tändes eldarna och restes stängerna under hednatiden liksom i våra dagar, och likväl talar, mig veterligt, ingen saga och ingen annan forntida skrift därom. Förklaringen till detta förhållande, hvilket vid första påseendet kan förefalla besynnerligt, är att man vid den tiden ej skref om det som hvar man kände till. Ingen gaf, tyvärr, en skildring af lifvet »i helg och söcken». Man nedskref endast berättelsen om sådana tilldragelser, som syntes märkliga, och det hade fordrats en egendomlig tillfällighet, för att man händelsevis skulle hafva fått anledning tala om de bruk vi nu tänka på. Då skulle den tilldragelse, som beskrefs, hafva infallit just den natt, då elden tändes eller dansen pågick kring det heliga trädet, och man skulle hafva kommit att nämna detta.

Märkliga upplysningar om lifvet i Östergötland under hednatiden — och särskildt om dåtidens gudsdyrkan — få vi äfven af andra bruk, som från denna tid fortlefvat ända till våra dagar.

Ett sådant bruk är det att offra i en helig källa. Flera sådana offerkällor äro kända i Östergötland. Det var för öfrigt icke endast verkliga källor, som användes på detta sätt. Äfven i de under istiden af vattnet ursvarfvade »jättegrytorna» har man offrat. Så berättas om en jättegryta på Vallsnäs ägor i Nykils socken, att den »fordom varit en offerkälla, och har man under en senare tid där ofta funnit kopparmynt».^[16]

Nära offerkällan ligger mångenstädes en af stenar bildad rundel, som utan tvifvel varit en offerplats. En sådan rundel kallas nu vanligen »domarering» eller »domaresäte». Om denna benämning beror på en ända från forntiden fortlefvande tradition eller om den tillkommit i senare tid, kan väl vara ovisst, — att den fanns för flera mansåldrar sedan, är dock säkert, — men det ligger egentligen ingen motsägelse i uttrycken »offerplats» och »domarering», emedan det närmaste samband fordom fanns mellan offerfesten och tinget, där rättstvisterna afgjordes.

En af de största och mest bekanta domareringarna i Östergötland är den vid Nässja, nära Vätterns strand och ej långt från Vadstena. Stenarnas antal är ofta nio, såsom fallet är t. ex. vid Luudby i Mjölby socken.

I Gammalkils redan omtalade kyrkoinventarium af år 1829 är antecknadt: »Före 1686 har på Fettjestads gärde söder om kyrkan funnits ett domaresäte. Några stenar kvarstå ännu till ett minne häraf. Nedanför ligger en källa, där man fordom skulle hafva offrat, men som nu är nästan igenfallen.»

⁎              ⁎
⁎

Jämte runstenarna finnes i Östergötland en stor mängd andra minnen från vikingatiden. Bland dem förtjäna grafvarna särskildt vår uppmärksamhet.

Från olika delar af landskapet känner man många grafhögar, som genom de i dem funna svärden och andra vapnen samt prydnaderna visat sig tillhöra denna tid.^[17] Att lemna en närmare redogörelse för alla dessa grafvar skulle emellertid nu föra oss för vida.

I en grafhög på ett af mig för flera är sedan undersökt graffält vid Harfvestad i Landeryds socken lågo jämte brända ben och en mängd perlor af glasfluss m. m. den nyckel af järn och den sländtrissa af bränd lera, som äro afbildade fig. 6 och 7. Grafven var således en kvinnas.

Andra grafvar, i hvilka män hvilat, hafva innehållit svärd, spjutspetsar, yxor, stigbyglar, sporrar m. m. af järn (fig. 9—13). Äfven skäror af järn från denna tid äro funna (fig. 8).

Bland prydnader från vikingatiden äro de, som af fornforskarne pläga benämnas »ovala spännbucklor», isynnerhet värda att omtalas (fig. 14 och 15); de buros, såsom flera fynd ådagalagt, af kvinnor och vanligen parvis, i det en sådan buckla hade sin plats på eller nära hvardera skuldran.

Andra prydnader från samma tid hafva den form som fig. 16 och 33 utvisa. Äfven dessa äro spännen. På baksidan sitter nålen, eller har denna suttit. Nålarna voro nästan alltid af järn och hafva därför vanligen förtärts af rost.

Ett af de i Östergötland funna spännena från vikingatiden förtjänar att särskildt beaktas, emedan det icke, såsom de flesta andra, är förfärdigadt i »landet», utan infördt utifrån. Det är af en form, som på Gottland är mycket allmän (fig. 18), men som så sällan förekommer annorstädes, att minsta tvifvel ej kan råda om dessa spännens gotländska härkomst. Det är funnet vid Mem, således på östra kusten, så att säga midt emot Gotland.

På samma ställe hittades det fig. 17 afbildade viktlodet, hvilket också talar om handel. Viktlod af detta slag äro, liksom så många af de vid samma tid här brukliga silfversmyckena, gjorda efter arabiska förebilder. De äro af järn, men detta är öfverdraget med en tunn bronsskålla, hvarigenom man ville förekomma, att de skulle förfalskas. Om någon försökte genom afskrapning minska viktens tyngd, blef järnet synligt och bedrägeriet lätt upptäckt.

Det vid Mem funna viktlodet (fig. 17) väger 190 gram. Emedan det är nästan alldeles oskadadt, kan den ursprungliga vikten ej hafva varit mycket större. Något större har dock denna senare troligen varit. En svensk mark — viktenheten här i landet under vikingatiden, liksom långt därefter, — var ungefär 200 gram. I fall detta viktlod var svenskt, hvilket är sannolikt, har det således varit en mark.

Om handel och annan förbindelse med främmande länder vittna ock de talrika mynt och många andra föremål af guld och silfver från vikingatiden, som anträffats dels enstaka, dels flera tillsammans, bildande större eller smärre »skatter». Dessa skatter hafva uppenbarligen blifvit nedgräfda på de ställen, där de nu anträffats, antingen emedan jorden var det säkraste förvaringsställe man hade på en tid, då inga kassaskåp eller kassahvalf funnos, eller emedan ägaren trodde, att han, såsom Odin enligt Ynglingasagan lärt sina män, med dylika skatter skulle komma till Valhall, som han hade med sig på bålet, eller som han själf hade i jord gräfvit.^[18]

Bland de i Östergötland gjorda fynd af detta slag, som kommit till vår kännedom — många hafva utan tvifvel, särskildt under flydda århundraden, anträffats, utan att man nu äger någon anteckning om dem, — kunna följande här nämnas.

Mot slutet af 1600-talet fann man nära Vadstena ett arabiskt guldmynt, prägladt för en fatimidisk härskare i Mauritanien (det nuvarande Marokko och angränsande delar af nordvästra Afrika) år 331 efter Hedschra, således 942—43 efter Kr. födelse.^[19] Fyndet förvaras i Uppsala Universitets myntkabinett. Arabiska, så kallade »kufiska», silfvermynt från vår hednatids sista århundraden, mest 800- och 900-talen, äro till stort antal funna i Sverige. Men arabiska guldmynt från från samma tid äro mycket sällsynta.^[20]

Vid Borringe i Elfvesta socken, Bobergs härad, hittades år 1725 under dikesgräfning en liten ring, samt åtskilliga anglosachsiska och danska mynt från konung Knut den stores tid, allt af silfver. Af fyndet »bortsåldes genast 18 lod, men 7 lod blefvo af Konungens befallningshafvande ertappade hos hittaren och år 1729 insända till Antikvitets-arkivet».

Vid Kvästad i Skärkinds socken och härad fann man år 1734 »vid rifning i jorden på en sandbacke i en hage, där man svedjat bort skogen», 3 små silfverstycken samt omkring 160 silfvermynt, de flesta anglosachsiska (Æthelræd och Knut) och tyska; ett mynt var kufiskt. Fyndet hembjöds Kungl. Maj:t och kronan, men lär icke hafva blifvit inlöst.

På Skötholmen i sjön Åsunden, mellan Åby säteri och Horns prästgård, hittade en bonde 1752 »en läng silfverkedja med små ringar fästade i hvarandra, och å hvardera ändan en stor ring; dessförutom hittades bredvid kedjan några silfverpenningar med arabisk prägel, som ännu är ganska läslig». Bonden sålde hela fyndet i Linköping. Holmen lär sedan hafva fått namnet »Silfverholmen».

Följande fynd af detta slag, hvilka under 1800-talet gjorts, hafva i sin helhet eller delvis införlifvats med Statens Historiska Museum.

Vid Vimarka i Vårdsbergs socken, Bankekinds härad, fann man år 1834 »i ett stenrör på gårdens byggnadstomt» en armring samt åtskilliga bitar af ringar och spännsmycken jämte 157 mynt, allt af silfver. Ett mynt var anglosachsiskt (Æthelræd), de öfriga voro tyska och arabiska. De arabiska mynten, af hvilka det yngsta har årtalet 340 efter Hedschra (951—952 efter Kr. föd.), voro präglade i Samarkand, Balkh, Bokhara, m. fl. asiatiska städer. Hela fyndet vägde 35 lod (465 gram), Blott en del däraf inlöstes för Statens Historiska Museum, där fyndet har nr 660.

Vid Bockarp i Mjölby socken, Vifolka härad, hittades år 1844 »under tillredning af en odlad och bränd mosse» två små ringar och 85 mynt, allt af silfver. De flesta mynten voro anglosachsiska (Æthelræd och Knut) och tyska (kejsar Otto III, många präglade i Köln). Ett mynt var danskt, prägladt för konung Hardaknut. Hela fyndet, som vägde 81⁄3 lod (110 gram), inlöstes för Statens Historiska Museum, där det har nr 1146.

Vid Valby i Väderstads socken, Göstrings härad, fann man år 1847 vid dikesgräfning »på 1⁄4 eller 1⁄2 alns djup» en halsring och 10 bitar af ringar, samt 15 hela kufiska mynt och 13 bitar af sådana, allt af silfver, jämte en trind guldten, »11⁄4 tum lång, bruten i ena, afhuggen i andra ändan». Mynten äro präglade åren 893—952 efter Kr. föd. Guldtenen, som vägde 7 ort (30 gram), återställdes till hittaren. Silfret, som vägde 465 ort (1,977 gram, således nära 2 kilogram), inlöstes för Statens Historiska Museum (nr 1335).

Å Skillberga egor i Vårdsnäs socken. Kinda härad, påträffades våren 1858 under arbete för Kinda kanal, strax nedanför Kvilla kvarn, den fig. 19 afbildade guldarmringen. Ringen, af ganska blekt guld, låg 6 fot under strömfårans gamla botten och var (eller blef vid upptagandet) bruten i två delar. Den är snodd at tre femkantiga tenar och väger 15,85 ort (67 gram); guldhalten endast 62 %. Förvaras i Statens historiska museum (n:r 2469).

På Mörstorps ägor i Ljungs socken, Gullbergs härad, hittades år 1860 under plöjning ett spänne (fig. 20) med upphöjda ornament, hvilka liksom spännet äro gjutna, 6 hela och 5 halfva kufiska mynt samt 54 smärre bitar af sådana mynt, allt af silfver. Det yngsta myntet är prägladt omkring år 954 efter Kr. f. Fyndet, som vägde 21,5 ort (91 gram), inlöstes för Statens Historiska Museum (nr 2755).

På Bobergs Skattegårdens ägor i Fornåsa socken. Bobergs härad, hittades år 1865 »vid gräfning för sprängning af en mindre sten i åkergärdet» 112 hela och 13 bitar af silfvermynt. Dessa anträffades »jämte några små glasbitar i lösa jorden, omkring 8 tum djupt, utmed stenen». Af de hela mynten voro 82 tyska, 4 danska och 26 anglosachsiska (Æthelræd och Knut den Store). Fyndet, som vägde 31,8 ort (135 gram), inlöstes för Statens Historiska Museum (nr 3430).

Vid Maspelösa i Flistads socken, Gullbergs härad, uppgräfdes år 1869 tre stora ringar, fyra bitar af ringar och 432 tyska, anglosachsiska m. fl. mynt. Af de tre stora ringarna äro två afsedda för halsen; den tredje (fig. 21) är betydligt större och troligen afsedd för midjan. En af halsringarna är flätad; de två andra äro snodda. Skatten, som vägde något öfver ett kilogram, inlöstes för Statens Historiska Museum (n:r 4237).

Den största från Östergötland kända skatten upptäcktes 1875 vid Erikstorp i Ödeshögs socken, Lysings härad. Under odling i en mosse hittades å dennas östra sida i en bergskulle två guldringar och 100 arabiska mynt. Ett par veckor senare upptäckte man på kullens andra sida, »i en bergsskrefva helt nära jordytan under några smärre stenhällar», fem armringar af guld, ett rundt med filigransirater prydt smycke af guld, två präktiga, med dylika sirater prydda, fyrsidiga spännsmycken af af silfver, en på samma sätt utsirad »torshammare» af förgyldt silfver, hvilken hängt i en silfverkedja,^[21] samt 230 arabiska silfvermynt. De båda fynden, hvilka

torde kunna betraktas som hörande till samma skatt, emedan de

förskrifva sig från alldeles samma tid, inlöstes för Statens Historiska Museum, där de förvaras under n:r 5671. Guldet vägde tillsammans 785 gram och silfret helt nära 11⁄4 kilogram.^[22]

Sex af guldarmringarna äro snodda (fig. 22), den sjunde är af en slät, fyrkantig ten (fig. 23). Af de snodda ringarna väger den tjockaste 199,34 gr.; de öfriga 122,17, 108,19, 100,94, 99,62 och 99,15. Den släta ringen väger 48,75 gr. Det runda guldsmycket är afbildadt fig. 24 och torshammaren fig. 27. Ett af de fyrsidiga silfverspännena ses fig. 26 a uppifrån; fig. 26 b visar undersidan, fig. 26 c ena långsidan och 26 d ena kortsidan, sedda från kanten. Båda dessa spännen och de dem förbindande silfverkedjorna äro i förminskad skala afbildade fig. 25.

Det yngsta myntet är prägladt år 957 efter Kr. f. För frågan om den tid, då skatten blifvit nedlagd i jorden, är det af synnerlig vikt, att inga tyska eller anglosachsiska mynt funnos i densamma, ehuru, såsom flera här ofvan omtalade fynd visa, sådana mynt präglade under den tyske konungen, kejsar Otto III:s och den engelske konungen Æthelræds tid i stor mängd funnits uti Östergötland. Otto III kröntes till tysk konung juldagen 983 och regerade till början af år 1002. Æthelræd, som uppsteg på tronen 978, dog år 1016. Det är därför sannolikt, att den vid Ödeshög upptäckta skatten blifvit anförtrodd åt jorden under 900-talets senare hälft, troligen några få årtionden efter det yngsta myntets präglingsår, således vid den tid, då Erik Segersäll var konung i Sverige.

Då en svensk mark, såsom vi sett, motsvarar ungefär 200 gram, är det anmärkningsvärdt, att en af guldarmringarna i detta fynd väger i det närmaste 200 gram, samt ej mindre än tre ringar mycket nära 100 gram hvar, och en ring omkring 50 gram. Den största ringen är således af en marks, tre af en half marks och en af en kvart marks vikt. De nordiska sagorna från vår hednatids sista århundraden tala ofta om guldringar af en marks eller en half marks vikt.

Vid det under Sturefors lydande Lund i Landeryds socken, Bankekinds härad, upptogs år 1879 en silfverskatt bestående af 31 bitar af smycken och tenar, 10 hela och 255 bitar af kufiska mynt samt ett tyskt mynt. Det sistnämnda är prägladt för hertig Henrik I af Baiern (948—955); de arabiska mynten äro tyvärr ännu ej bestämda. Silfret anträffades under större stenar i en stenbacke nära gården. År 1877 hade en del af mynten, hvilka lågo alldeles bara nära en sten, varsnats af en bondgumma. Denna trodde emellertid stället vara en »offerkast», hvarför hon ej tordes röra mynten. På våren 1879 sågos de ånyo af några barn, hvilka omtalade saken; några personer gingo därför kort efter midsommar

att »söka skatten», som äfven fanns på uppgifvet ställe. Silfret vägde 66,4 ort (282 gram). Fyndet, som insändes genom grefve Ture

Bielke på Sturefors, inlöstes för Statens Historiska Museum (n:r 6368).^[23]

På ägorna till Stens rusthåll — tillhörigt landtbrukaren Karl Andersson — i Västra Stenby socken. Aska härad, hittades vid nyårstiden 1893—94 ej mindre än fyra armringar af guld. De påträffades af statdrängen Karl Wilhelm Johansson i Sten under gräfning på en »plats, hvarest numera nedbrunna logar» stått. En af ringarna är slät och trind; den väger 60,5 gram. Två äro snodda, hvardera af två tjocka, släta, från midten afsmalnande tenar; den ena, afbildad fig. 28, väger 61,7 gr., den andra väger 60,7 gr. Dessa tre ringar äro oskadade och hafva således ej förlorat något af sin vikt. Den fjärde ringen är snodd af tre tjocka tenar och tre fina snodder, således lik fig. 32; den väger nu 76,2 gr., men den ursprungliga vikten har varit något större, emedan ringen nu är skadad, så att en liten del af ena tenen saknas. Alla ringarna, hvilka tillsammans väga 259,1 gram, äro slutna, i det att tenarnas smala ändar äro uthamrade i en liten rhombisk skifva. Guldet, af vacker färg, är af 95,2 —97 % halt. Fyndet inlöstes för Statens Historiska Museum (n:r 9476).

Vid Stens Prästgård i Västra Stenby socken. Aska härad, gjordes våren 1894 ett större silfverfynd. Sakerna påträffades af muraren Ernst Gustafsson »vid gräfning för grundläggning till nybyggnad i stället för den sistlidna december månad nedbrunna ladugården». Skatten utgjordes af en »torshammare» (fig. 29), 9 armband, — något olika hvarandra (två af dem afbildade fig. 30 och 31), — en slät och en snodd armring, bitar af halsringar, en mängd bitar af tenar, flätade kedjor m. m., samt några tyska mynt, allt af silfver och vägande tillsammans 1470 gram. Skatten förvaras nu i Statens Historiska Museum (n:r 9534, 9760 och 9838).^[24]

På ägorna till Varsten i Mogata socken. Hammarkinds härad, hittades »under hafreskörden» en armring af guld, snodd af två tjocka, släta tenar och två fina snodder; den väger 77,8 gram. Guldhalten är 95 %. Ringen, som är afbildad fig. 32, inlöstes år 1900 för Statens Historiska Museum (n:r 11207).

De många nu beskrifna skatterna, af hvilka flera äro mycket dyrbara och för tusen år sedan, då guldets och ännu mer silfrets värde var mycket högre än i våra dagar, representerade en verklig förmögenhet, antyda, att Östergötland redan under vikingatiden, liksom under medeltiden och alltjämt därefter, var ett rikt land.

Det är få svenska landskap, med undantag af det genom sin handel blomstrande Gottland, i hvilka man funnit så mycket silfver och

särskildt så mycket guld som i Östergötland.

Flertalet af de nu omtalade fynden äro tydligen med afsikt nedgräfda skatter. Af skäl, som vi redan lärt känna, anförtrodde man fordomdags sina dyrbarheter åt jorden, äfven om man ville taga dem med sig till Valhall. De lågo ju säkrare på ett ställe, som endast ägaren hade reda på, än i grafven, där alla de kringstående kunde se, hvar de lades ned.

I grafvar anträffas också ytterst sällan föremål af guld eller silfver. Bland de många i Östergötland gjorda graffynd från vikingatiden, som kommit till vår kännedom, hafva endast följande innehållit något af ädel metall.

Vid Hestad i Häradshammars socken, Östkinds härad, fann man år 1837 »i bottnen af ett stenkummel, som borttogs för tillredande af byggnadsplats», 22 hela och 36 bitar af kufiska silfvermynt, samt en liten trind silfverten, uppkrökt på ena ändan. Silfret »låg i en bädd af svartaktig jord, som väl ej innehöll några kol, men syntes blandad med aska och smärre stycken af ben». Jämte silfret hittades äfven ett spänne af brons, som likväl hade sönderfallit i så många bitar, att det tyvärr icke ansågs förtjäna insändas. Af mynten, hvilka äro präglade under åren 897—961 efter Kr. f., hafva flera tydligen varit burna som prydnader; de äro nämligen genomborrade, och i ett af dem sitter en liten nit ännu kvar. Silfret, som endast vägde 26,25 ort (111 gram), inlöstes för Statens Historiska Museum (n:r 768).

I en skadad grafhög vid Rimforsa i Tjärstads socken, Kinda härad, fann jägmästaren E. G:son Hjort år 1887 ett för kejsar Ludvig den fromme (814—840) prägladt silfvermynt, som haft en fastnitad ögla af brons, jämte ett söndrigt bronsspänne, tre glaspärlor och ett söndrigt lerkärl. Spännet, som nu är ofullständigt, har varit likarmadt; det är afbildadt fig. 33. En pärla är mörkblå med inläggning i rödt och hvitt; en annan är hvit, inlagd med rödt; den tredje är ljusgrön. Fyndet förvaras Statens Historiska Museum, (n:r 8238.)

---

2.

Af det föregående hafva vi sett, att Östergötland under vikingatiden haft en betydande och välmående befolkning. Äfven från tiden före vikingatågen, — hvilka ju anses hafva börjat omkring år 800, — har man gjort många märkliga och dyrbara fynd.

Vi skola först betrakta dem som förskrifva sig från de fyra århundradena mellan åren 800 och 400.^[25]

Ungefär till midten af den perioden hör bland annat ett stort och präktigt spännsmycke af förgyld brons, som år 1898 uppgräfdes under sjösänkningsarbete i Kullerstads socken, Memmings härad; det låg 6 fot djupt. Smycket, som förvaras i Statens Historiska Museum (n:r 10737) är afbildadt fig. 34. På baksidan har funnits en bronsnål, af hvilken nu endast den å ömse sidor om det enkla nålfästet sittande spiralläggningen är i behåll.

Några dylika spännen äro funna i Sverige, men de äro jämförelsevis sällsynta. Utom Sverige äro, såvidt jag vet, endast två sådana prydnader funna, båda i Finland; de äro minnen af den svenska befolkning, som i det sjätte århundradet lefde i detta land, och som vid den tiden redan länge lefvat där.^[26]

Genom en utveckling, som försiggått under ett par

århundraden, uppstod ur denna typ den, af hvilken ett exemplar är afbildadt här ofvan, fig. 33. Det låg, såsom där är nämndt, i en grafhög vid Rimforsa tillsammans med ett för kejsar Ludvig den fromme prägladt mynt.

⁎              ⁎
⁎

Bland de andra i Östergötland funna spännena från det 5:e och 6:e århundradet böra följande här särskildt nämnas.

Det fig. 35 afbildade är funnet i eller i trakten af Regna socken, Finspångaläns härad; det är af brons, men prydt med pålagda tunna plåtar af förgylldt silfver (Statens Historiska Museum, n:r 4917).

Fig. 37 visar ett bronsspänne, »funnet vid Stångebro», således i S:t Lars socken, Åkerbo härad. Det tillhörde brukspatron H. Atterlings samling på Vesslingbyholm i Fellingsbro socken, Västmanland, hvilken samling 1894 såldes på auktion, då spännet kom till Statens Historiska Museum (n:r 9589: 37).

Vid Stångebro skall också det fig. 36 afbildade spännet vara funnet; huruvida det är funnet tillsammans med det föregående, är dock icke kändt. Det är af brons och har varit prydt med pånitade tunna silfverplåtar. (Statens Historiska Museum, n:r 9589: 38; köpt från nyssnämnda samling.)

Originalet till fig. 38 är funnet vid Vistena i Allhelgona socken, Göstrings härad, således i trakten öster om Skeninge.^[27] På de fördjupade fälten — ett halfrundt på öfverdelen och ett nästan rhombiskt på nederdelen — hafva tunna, pressade plåtar, troligen af silfver, varit fästade med nitar. Nu finnes endast föga kvar af dem. Spännet är af brons (ej förgylldt). Af järnnålen återstår endast den korta spiralläggningen å ömse sidor om det enkla nålfästet. Köptes år 1893 med d:r Nordemans samling till Statens Historiska Museum (n:r 9170: 1210).

⁎              ⁎
⁎

Vi minnas, att många i Östergötland gjorda fynd af guldsmycken från vikingatiden vittnade om rikedom redan då. Äfven från den nu ifrågavarande perioden äro flera guldfynd gjorda inom landskapet.

Särskildt det femte århundradet var, såsom många och stora fynd i olika delar af Sverige och öfriga nordiska länder visa, en guldrik tid här i Norden. Germanerna, som oemotståndligt trängde in i det sönderfallande romerska riket, tvingade dess härskare att dela med sig af de stora guldskatter, som under tidernas lopp samlat sig hos de romerska kejsarne och i deras länder. Då kejsarne i Konstantinopel vid denna tid ej kunde på annat sätt skydda det östromerska riket för de vid Donau boende goternas härjningar, blefvo de tvungna att till dem betala årliga »subsidier» i guld.^[28]

Med tillhjälp af fynden på Europas fastland kunna vi lätt följa de vägar, på hvilka en del af detta bysantinska guld vandrade till de med goterna mycket nära besläktade folken vid Östersjön. Man har också här i Sverige, i synnerhet på Öland och Gottland, funnit många guldmynt från denna tid, hvilka bära just de östromerska kejsares namn, som betalade subsidierna till goterna. Ett sådant mynt kallades af romarne »solidus».

Några i Konstantinopel präglade solidi äro visserligen, såvidt man vet, ej funna i Östergötland. Men en samtida »barbarisk» efterbildning efter ett sådant mynt (fig. 39) hittades på hösten 1886 »vid omplockning af ett potatisland å en högländ kulle» vid Lundby i Kullerstads socken, Memmings härad (Statens Historiska Museum, n:r 7903). Det är icke ett falskmynt i modern mening, emedan halt och vikt (4,72 gr.) äro riktiga; utan det är ett, troligen af någon germansk stam efter romersk förebild prägladt mynt. Kejsarens bild på åtsidan är jämförelsevis väl utförd. Hjälmens form, med sitt utskjutande parti framtill, sin hjälmkam och dennas nedhängande förlängning, samt det på högra axeln hvilande spjutets ställning påminna mycket om det man ser på romerska mynt från det 4:e århundradet.^[29] Det vid Lundby anträffade myntet är försedt med en ögla af guld och har, såsom nötningen visar, ganska länge burits som prydnad.

Många sådana mynt- eller medaljliknande hängprydnader af

guld — ursprungligen uppkomna genom efterbildning efter

väst- eller östromerska mynt — äro funna här i Sverige. De pläga af fornforskarne kallas »guldbrakteater»; namnet är bildadt af det latinska ordet »braetea», som betyder en tunn plåt. En sådan guldbrakteat är en rund, vanligen ensidigt präglad guldplåt med en ögla vid kanten. Plåtens midt visar i de flesta fall antingen ett människohufvud öfver ett fyrfota djur eller en fantastisk, starkt slingrad djurbild. Flertalet af dessa guldbrakteater förskrifva sig från det 5:e århundradet och tiden omkring år 500.

Vid Norra Torlunda i Vånga socken upptäcktes hösten 1859 ett stort antal sådana prydnader. Under plöjning af ett från urminnes tider vattendränkt, nu urtappadt kärr påträffades sex brakteater, öglan till en sjunde samt en vid ena ändan afhuggen spiralring, alla af guld. De lågo på en half fots djup, »just vid öfvergången från den fasta till den träskartade marken». Följande vår fann man vid gräfning på samma plats och samma djup ytterligare två guldbrakteater. Hela antalet har således varit nio, af hvilka en är betydligt större än de andra.

Midt på denna större brakteat (fig. 40) ses ett människohufvud öfver ett fyrfota djur och framför mannens ansikte en fågel. Rundt om dessa bilder äro två kretsar ornament inslagna med stämplar. Öglan är stor och rikt prydd med mycket fina flätor af guldtråd och med pålödda sirater; sådana ses äfven nedanför öglan.

Denna ögla och de många dylika öglor till svenska guldbrakteater, som nu äro kända, förtjäna i och för sig stor uppmärksamhet, emedan de äro prydda på alldeles samma sätt som de tre präktiga halssmycken af guld från det femte århundradet, som höra till de allra största dyrbarheterna i vårt historiska museum. Likheten är så stor, att alla dessa arbeten måste vara utförda i samma land. Men då något tvifvel om guldbrakteaternas svenska ursprung ej är möjligt, hafva vi således i detta förhållande ett af bevisen för att äfven de tre nyssnämnda underbart fina och praktfulla halssmyckena måste vara svenska arbeten och ej, såsom man en tid antog, införda hit söder ifrån.^[30]

De sju smärre guldbrakteaterna, som alla äro slagna med samma stamp (fig. 41), prydas af en djurbild, hvilken är så stiliserad, att det fordras ett öfvadt öga för att urskilja djurets hufvud, kropp och ben. Då öglan till den nionde, nu förlorade brakteaten är alldeles lik den på dessa sju, är det otvifvelaktigt, att det funnits åtta smärre, med samma stamp präglade brakteater, hvilka sannolikt jämte den större, i midten sittande bildat en sådan halsprydnad som fig. 42 i hälften af verkliga storleken visar.

Hela fyndet (fig. 42), som tillsammans väger 104 gram, förvaras i Statens Historiska Museum (n:r 2681 och 2716). Den största brakteatens guldhalt är 75 % och spiralringens 81,6 %.^[31]

Att denna märkliga guldskatt anträffats på ett ställe, som genom sitt namn visar sig hafva under hednatiden varit en helig plats, är tvifvelsutan icke tillfälligt.

Ett annat, på visst sätt ännu märkligare brakteatfynd hade gjorts år 1774 på ett nu mera ej kändt ställe i trakten af Vadstena. Man hade där, troligen på samma plats, uppgräft två guldbrakteater, afbildade fig. 43 och 44 i naturlig storlek. Dessa fornsaker, hvilkas hela värde och vetenskapliga betydelse man i senare hälften af 1700-talet ej kunde mäta, hade redan kommit i händerna på en guldsmed, men räddades af en för fornminnen intresserad präst, P. Kylander, och sändes genom hans försorg till Stockholm. De förvaras nu i Statens Historiska Museum (n:r 70).^[32]

Den ena af dessa brakteater, originalet till fig. 43, visar i midten ungefär samma bilder som den större Torlundabrakteaten: ett människohufvud öfver ett fyrfota djur och framför hufvudet en fågel; rundtom midten är en krets ornament inslagna med en stämpel. På denna brakteat ses inga runor.

Den andra, afbildad fig. 44, är en af de mest bekanta fornsaker man funnit i Sverige. Under namnet »Vadstenabrakteaten» är den nämligen vida berömd på grund af den runinskrift, som löper utmed dess rand. Dessa runor, som läsas från höger till vänster och därför äro vända bakfram, — möjligen voro de vända rätt på stampen, emedan man ej tänkt på att de skulle få en motsatt riktning på aftrycket, — bilda två ännu oförklarade ord och därefter runraden. Dennes runor, ordnade på följande sätt, betecknade, såsom vi nu veta, det ljud, hvilket är angifvet under hvar och en af dem:

ᚠ ᚢ ᚦ ᚨ ᚱ ᚲ ᚷ ᚹ ᛬ ᚺ ᚾ ᛁ ᛃ ᛇ ᛒ ᛉ ᛋ ᛬ ᛏ ᛒ ᛖ ᛗ ᛚ ᛜ ᛟ f u th a r k g w h n i j e p ʀ s t b e m l ng o

Endast en runa saknas, troligen emedan den ej fick plats. Det är den sista, som skulle hafva kommit efter o; vi veta, att den hade formen ᛞ och betecknade d. Runorna ᚦ och ᚹ hafva utan tvifvel betecknat samma ljud som de engelska bokstäfverna th och w. Runan ? betecknade än e än i. Runan ᛉ förekommer i äldsta tid endast i slutet af orden; det ljud, som den betecknade, var först franskt z (i seize), men öfvergick sedan, i den mån språket förändrade sig, till ett i-haltigt r, vanligen återgifvet med ʀ.

Samma runrad, med få och föga viktiga afvikelser, läses på två ungefär samtidiga fornsaker, funna i västra Europa och härstammande från de där boende germanska folken. Den ena är ett förgylldt silfverspänne, upptaget ur en graf vid Charnay i Bourgogne; det andra ett kort, eneggadt järnsvärd, uppfiskadt ur Themsen vid London. År 1903 upptäcktes samma runrad på en stenhäll, som utgjort en af sidostenarna i en grafkista vid Kylfver i Stånga socken på Gottland.^[33]

Runraden på Vadstena brakteaten innehåller de runor, som begagnades under de första århundradena efter det de germanska folken börjat skrifva med runor. Den innehöll 24 runor, fördelade i tre grupper, med 8 runor i hvarje.

Emedan de romerska bokstäfverna voro ordnade på samma sätt som de grekiska, börjande med A, B, och emedan dessa två första bokstäfver af grekerna kallades alfa och beta, plägar man tala om grekernas och romarnes »alfabet», då man menar alla bokstäfverna i deras ursprungliga ordning. Runorna voro visserligen bildade efter de romerska bokstäfverna, — de skilja sig från dem mindre än de bokstäfver vi begagna, när vi skrifva, skilja sig från de romerska, — men runorna voro, märkvärdigt nog, ordnade på ett helt annat sätt, börjande, såsom vi förut hafva sett, med ᚠ, ᚢ, ᚦ. Man undviker därför att begagna uttrycket »runalfabet» och säger helt enkelt »runrad». Någon gång höres äfven benämningen »futhark», bildad i öfverensstämmelse med uttrycket alfabet af de första runorna, i detta fall sex.

Den runrad, som läses på Vadstenabrakteaten, plägar kallas den »äldre», till skillnad från den »yngre runraden», hvilken innehåller de runor, som begagnades här i landet vid öfvergången mellan heden och kristen tid. Det är dessa »yngre» runor, som ses på de i början af denna uppsats (sid. 2 och följ.) omtalade runstenarna från vikingatiden.

Utom den vid Vadstena funna brakteaten är ännu en inskrift med de äldre runorna känd från Östergötland (fig. 45). Den läses på en slät granithäll, som år 1876 upptäcktes af agronomen C. F. Nordenskjöld i golfvet till Skärkinds gamla kyrka i häradet af samma namn, samt sedan restes på kyrkogården. Inskriften:

? ᚲ ᛁ ᚦ ᚫ ᛚ ᛖ ᚢ ᛒ ᚨ ᛉ, SKI(N)THALEUBAR

anses vara ett mansnamn »Skinnljuf» (»den finhylte»).^[34]

Flera andra fynd än de redan omtalade visa, att Östergötland fått sin del af de söder ifrån komna guldskatterna och vid midten af det första årtusendet var ett ganska rikt land.

Ett föremål, som vittnar både om rikedom och praktlystnad, är den parerstång af guld till ett svärdfäste, hvilken är afbildad (fig. 46) i naturlig storlek. Den förskrifver sig från 400- eller 500-talet och hittades år 1869 under harfning på en åker vid Ingelstad i Östra Eneby socken, således nära Norrköping (Statens Historiska Museum, n:r 4244). Vikten är 24 gram och guldhalten icke mindre än 99,4 %, guldet är således nästan alldeles rent.

Ett annat märkligt fynd från samma tid gjordes år 1882 vid plöjning på en till Narfveryd i Vallerstads socken, Bobergs härad, hörande åker. Här upptogos icke mindre än 21 spiralringar af guld, hvilka voro hoplänkade i hvarandra så som fig. 47 visar. Flera år förut hade man vid plöjning på samma åker funnit 6 dylika guldringar, som också varit hoplänkade. De 21 ringarna väga 179 gram och de 6 ringarna 59,45 gram. Alla 27 ringarna väga således tillsammans 238,45 gram (56,7 ort); guldhalten växlar mellan 80 och 81,5 %. De inlämnades af doktor Nordeman till Statens Historiska Museum, som inlöste dem (n:r 7108).

Å Lundby Norrgårds ägor i Väderstads socken, Göstrings härad, hittades år 1877 »vid borttagande af ett mindre rör» en i 31⁄2 hvarf lagd spiralten af guld; den ena ändan är afhuggen, den andra troligen icke. Vikt 33,2 gram; guldhalt 93,8 %. (Statens Historiska Museum, n:r 5971.)

Under gräfning på en åker vid Ekhagen å Klinga ägor i Borg och Löts socken, Memmings härad, hittades år 1880 på omkring 2 fots djup en tjock, i båda ändar afhuggen spiralring af guld; nu återstår endast 11⁄4 hvarf. Vikt 26 gram; guldhalt 98 %. (Statens Historiska Museum, n:r 6579.)

Från det femte århundradet eller tiden därförut förskrifva sig också några andra i Östergötland funna guldringar.

En tjock, massiv guldring af den form, som fig. 48 visar, hittades år 1863 af en piga, under det hon vände ärter på en åker, hörande till Orrnäs i Ödeshögs socken, Lysings härad. Ringen, hvars värde man ej förstod, användes en tid till ljusstake! Vikt 45,3 gram; guldhalt 84,5 %. (Statens Historiska Museum, n:r 3184.)

En tjock fingerring af guld, afbildad fig. 49, hittades år 1869 under potatisupptagning å Örminge ägor i Kuddby socken, Björkekinds härad. Vikt 23,8 gram; guldhalt 90,2 %. (Statens Historiska Museum, n:r 4226.)

En smal guldfingerring, afbildad fig. 50, hittades år 1874 under potatisupptagning å ägorna till Skjälf i Östra Husby socken, Östkinds härad. Vikt 4,25 gram; guldhalt 80 %. (Statens Historiska Museum, n:r 5332.)

⁎              ⁎
⁎

Att Östergötland äfven före det 5:e århundradets början varit ganska väl befolkadt, bevisas de många fynd från de fyra första århundradena vår efter tideräknings början, som vi nu känna från detta »land».

På många olika ställen inom Östergötland har man funnit sådana ovala stenar, som den fig. 51 afbildade; liksom originalet till denna figur hafva de vanligen en ränna kring kanten och visa tydligt spår af slag på bredsidan. De förskrifva sig ej från stenåldern utan tillhöra, såsom många fynd otvetydigt ådagalägga, nu ifrågavarande tid, under

hvilken de

Fig. 53—60. Österhvarf i Hvarfs socken. användes som »eldslagningsstenar»; det vill säga, man slog eld med ett stycke flinta och en sådan sten på samma sätt, som man ännu i våra dagar slagit eld med flinta och stål.

Från dessa århundraden förskrifva sig äfven många andra i Östergötland anträffade föremål, af hvilka några äro af särskildt intresse, emedan de vittna om den förbindelse med den romerska världen, i hvilken Nordens folk på den tiden stodo.

Fig. 61—63. Österhvarf i Hvarfs socken.

Ett sådant föremål är det fig. 52 afbildade dryckeshornet af glas, prydt med pålagda ornament af mörkblått och mjölkhvitt glas. Detta märkliga minne från forntiden är uppgräfdt ur en grafhög vid Österhvarf i Hvarfs socken. Aska härad. Högen omslöt en oval stensättning af omkring 7 fots längd och 4—4,5 fots bredd vid midten. I denna graf, hvars riktning var Ö.—V., träffades ett (eller möjligen två) människoskelett samt ett tveeggadt svärd (flg. 53), två spjutspetsar (fig. 56 och 57), två knifvar (fig. 58), en sköldbuckla och sköldhandtag (fig. 59 och 60), allt af järn, en sköldbuckla och ett till denna hörande sköldhandtag, båda af brons (fig. 61 och 62), ett litet spänne af brons och delvis guldbelagdt silfver (fig. 63), en benkam (fig. 54), glashornet (fig. 52) och mynningsbeslaget af brons till ett vanligt dryckeshorn (fig. 55). Grafven förskrifver sig från det tredje århundradet efter Kristi födelse. Fyndet förvaras i Statens Historiska Museum (n:r 8656).^[35]

På ett till Sturefors hörande stycke jord, som lagts till Grebo kyrkogård i Bankekinds härad, gjordes i september 1885 ett märkligt fynd, som Sturefors dåvarande ägare, grefve Thure Bielke, med den frikostighet, hvarpå han redan förut gifvit så många prof, skänkte till Statens Historiska Museum (n:r 7788). På en plats, där icke någon grafhög lär hafva varit synlig, träffades i ett gruslager, knappt 2 fot djupt och under stenar, ett af »svart jord» omgifvet, nu mycket skadadt bronskärl, som antagligen haft form af en kittel; öfver kärlet låg en på undersidan flat, på öfversidan kullrig sten. Enligt hittarens uppgift skola »hål efter tio andra urnor» varit synliga. Öfverst i bronskärlet låg en sköldbuckla af brons, »omvänd», såsom lock; den har varit af ungefär samma form som fig. 61; kärlet, som haft en i två öron (det ena afbildadt fig. 67) rörlig grepe, innehöll dessutom brända ben samt ändstycket af bronshandtaget till skölden (likt fig. 62), bronsbeslag till sköldkanten (en bit afbildad fig. 69), ett i flera stycken brutet tveeggadt järnsvärd (fig. 64), bronsbeslag till svärdslidan och andra bronsfragment (fig. 65, 70 och 71), tre mer eller mindre skadade spjutspetsar af järn, två järnsporrar (fig. 68), en järnknif (fig. 73), en bronssölja med vidsittande rembeslag (fig. 66), ett ändbeslag af brons till en rem (fig. 72), en hopklämd och förböjd fingerring(?) af guld, konvex på utsidan och konkav på insidan, bitar af ett lerkärl m. m.

I Ödeshögs socken, Lysings härad, har man »i jorden» — närmare är ej kändt — funnit det tveeggade, sammanböjda svärd och de två spjutspetsar, alla af järn, som äro afbildade fig. 74—76. Svärdet är i hög grad märkligt genom den stämpel, som är inslagen på klingan, omedelbart nedanför fästet, och hvari tydligt läses det med romerska bokstäfver skrifna namnet MARCIM. Något annat svärd med stämpel från den äldre järnåldern är ej kändt i

Sverige, men i Norge och Danmark äro några få sådana svärd funna.^[36]

Fig. 64—73. Grebo kyrkogård.

Fig. 74—76. Ödeshög.

Fyndet från Ödesbög är af grefve Thure Bielke på Sturefors skänkt till Statens Historiska Museum (n:r 6970).

⁎              ⁎
⁎

Grafvarna från denna tid äro stundom, såsom fallet var vid Österhvarf, täckta af högar. Men de flesta träffas i grusåsar utan att vara, åtminstone på något nu märkbart sätt, angifna genom högar eller stensättningar. Därför hafva de länge varit obeaktade och först i senare tid blifvit föremål för någon större uppmärksamhet och för systematiska undersökningar.

För att dessa märkliga minnen från Östergötlands forntid ej måtte blifva utan någon nytta för vetenskapen förstörda, är det af vikt, att man vid grustäkt och dylika arbeten lägger märke till de fynd, som kunna göras, och ofördröjligen underrättar Statens Historiska Museum i Stockholm eller Östergötlands Fornminnesförening om saken. Det är därför, att vederbörande i tid fått kännedom om de här nedan omtalade graffynden och genast sändt sakkunnig person för att undersöka platsen, som dessa fynd blifvit räddade åt vetenskapen. Dessa graffynd äro värderika historiska dokument, emedan de gifva oss närmare upplysningar om bosättningen i Östergötland under nu ifrågavarande aflägsna tid; och det är ej mindre viktigt, att vi få kännedom om den tid, då sådana graffält upphört att begagnas, emedan vi genom detta förhållande, — i synnerhet om det samtidigt visar sig på många graffält i samma trakt, — kunna få veta, om och när någon större förändring i befolkningsförhållandena inträdt. Det är på detta sätt som man fått märkliga upplysningar om de utvandringar söderut, till det romerska rikets lockande trakter, som ett par hundra år efter vår tideräknings början ägt rum från den södra delen af det germanska området.

⁎              ⁎
⁎

Det största och märkligaste graffält från århundradena omkring Kristi födelse man hittills upptäckt i Östergötland — tillika det största man för närvarande känner från hela Sveriges fastland — är det vid Alvastra. Det har upptagit en betydlig sträcka på den grusås, som ligger omedelbart väster om Alvastra järnvägsstation. Man har här alltifrån järnvägens anläggning påträffat en mängd grafvar, men först år 1900 erhöll Vitterhetsakademien genom lektor G. Adlerz i Sundsvall underrättelse därom. Samma år företogos de första systematiska undersökningarna af amanuensen vid Statens Historiska Museum, docenten O. Almgren, och dessa hafva sedan under de därpå följande åren fortsatts af amanuensen vid samma museum T. Arne.^[37]

Af de vid dessa undersökningar upptäckta grafvarna innehöllo mer än 90 lämningar af brända lik, under det att obrända lik legat i omkring 80; men härtill komma de många, som förut blifvit under grustäkt förstörda. Ofvan jord är det nu intet, som antyder, att grafvar finnas på platsen. För ej länge sedan syntes dock här en mängd låga kullar samt runda stensättningar och ett par bautastenar.^[38]

I 24 grafvar voro de brända benen nedlagda i ett lerkärl eller lågo åtminstone tillsammans med lerkärlsbitar. I 18 grafvar hade de brända benen legat i träkärl, hvilka visserligen nu voro förmultnade, men hvilkas tillvaro tydligt ådagalades af den harts, hvarmed kärlet en gång varit tätadt för att kunna innehålla flytande ämnen. Fig. 77 visar en sådan hartstätning och fig. 78 en rekonstruktion af den träask, som sålunda tätats. I 4 grafvar synas benen ha lagts i ett lerkärl och detta sedan blifvit ställdt i en träask eller en sådan blifvit stjälpt öfver benen. I en graf inneslötos de brända benen i en af 7 små hällar bildad stenkista; sådana hällar omgåfvo äfven mer eller mindre fullständigt lerkärlen och hartstätningarna i ett par grafvar. Slutligen hade i 44 fall de brända benen helt enkelt nedlagts i en grop, vanligen tillsammans med kolen från bålet; de lågo då stundom på en liten stenhäll eller täcktes af en sådan. Upptill, på gränsen till matjorden, var en sådan »brandgrop» ibland också täckt af ett litet stenrös.

I de grafvar, som inneslutit obrända lik, ligga skeletten vanligen rakt utsträckta på rygg, med hufvudet i norr eller nordost, och på ett djup af omkring en meter. Stundom äro de omgifna med en ram af stora klumpstenar (fig. 79) samt mer eller mindre täckta af stenar. Några skelett hafva stenar endast vid hufvudet eller fötterna eller på båda ställena; en del sakna hvarje spår af stenskydd.

Några grafvar af detta slag äro dock afvikande. I tre fall lågo skeletten på sida med knäna uppdragna mot mot bålen; i ett af dessa fall låg under det sålunda anträffade skelettet ett annat utsträckt på vanligt sätt. I en graf låg skelettet med hufvudet mot söder. Flera skelett, särskildt af barn, hafva anträffats på ringa djup, högst en half meter.

De vid Alvastra funna skeletten äro i antropologiskt afseende af stor vikt, emedan väl bibehållna skelett från den äldre järnåldern förut endast i ringa antal påträffats här i Sverige. Af alldeles särskildt intresse är, att tre vid Alvastra år 1900 uppgräfda

hufvudskålar varit trepanerade, det vill säga man har genom en

operation upptagit ett nästan rundt hål på kraniet (fig. 80). Synnerligen anmärkningsvärdt är, att operationen i alla tre fall lyckats, åtminstone såtillvida som patienten öfverlefvat operationen, hvilket visas däraf, att benytan i hålets kanter i följd af en långt framskriden läkningsprocess blifvit svagt afrundadt och glatt. Detta är, såsom professor Retzius i sin intressanta redogörelse för dessa hufvudskålar^[39] framhållit, ett afgörande bevis icke blott därför, att hålet upptagits under personens lifstid, utan ock att minst några månader, sannolikt till och med flera år, förflutit, innan han aflidit. »Man finner», tillägger han vid beskrifningen af den ena hufvudskålen, »inga spår af sjukdom eller yttre skada å de omgifvande delarna af kraniet och i öfrigt ingenting, som kan hafva gifvit direkt anledning till den utförda operationen.» Ej heller på de båda andra kranierna synes han hafva sett något sådant. Ett af de trepanerade kranierna är, enligt professor Retzius, af kvinnlig typ och har äfven antagligen härrört från en medelålders kvinna. Om det andra kraniet härrör från en man eller från en kraftfullt byggd kvinna, kan ej säkert afgöras, men dess typ är snarare manlig än kvinnlig. Det tredje kraniets kön låter sig ej heller säkert bestämmas, men det är snarare kvinnligt än manligt.

Då de trepanerade hufvudskålarna upptäcktes vid Alvastra, kände man ej från Sverige något fall af förhistorisk trepanation. Men sedan har man vid Lindsborg under Sundby i Veta socken, Östergötland, och vid Nickarfve i Vänge socken på Gottland funnit trepanerade kranier från ungefär samma tid som de vid Alvastra uppgräfda. Från Norge känner man intet sådant. Men i Danmark äro fyra trepanerade hufvudskålar kända, en från den äldre järnåldern, en från bronsåldern och två från den yngre stenåldern. Äfven i andra europeiska länder äro många fall af förhistorisk trepanation kända, i synnerhet från den yngre stenåldern. I Mexiko och Sydamerika har man också funnit trepanerade hufvudskålar.

Redan Hippokrates, läkekonstens fader, omtalar, att operationen härleder sig från forntiden, och de grekiska kirurgerna använde den ej sällan. I många olika delar af världen — i Japan och på Tahiti, hos kabyler, montenegriner och andra folk — har den ända till senaste tid ofta förekommit. Om montenegrinerna berättas det, att de läto trepanera sig för de mest obetydliga åkommor; vanlig hufvudvärk ansågs hos dem såsom tillräcklig orsak till att skicka efter trepaneraren. Operationen kunde stundom utföras sju till åtta gånger på samma person.

Mången gång har operationen, i forntiden liksom i senare tid, föranledts af ett hugg eller annan skada på hufvudskålen. Så var uppenbarligen fallet med det ofvan omtalade danska kraniet från den äldre järnåldern; sårets kanter visa emellertid, att mannen måtte hafva dött, kort efter det han fått huggsåret och blifvit trepanerad.

De ur brandgrafvarna upptagna lerkärlen (fig. 81 och 82) äro gjorda för hand, af ganska groft gods och sakna vanligen alla ornament. Vanligen äro de jämförelsevis små, omkring 10 cm. i diameter och af ungefär samma höjd. Några af dem, såsom det fig. 83 afbildade, synas vara efterbildningar efter de söder ifrån till Sverige införda bronskärl, som af fornforskarne kallas »situlor», och som tillhöra århundradena f. Kr. En sådan i Östergötland funnen bronssitula är afbildad här fig. 126. Liknande äro funna på andra trakter af Sverige; äfven i Danmark och Tyskland äro flera funna.^[40]

Vapen hafva icke anträffats i de hittills undersökta brandgrafvarna vid Alvastra. Däremot har man i dem funnit några verktyg. Så lågo i en sådan graf en halfkretsformig skära (fig. 84), en pryl (fig. 85) och en synål, alla af järn; de hade tydligen varit med på bålet. Ur en annan graf upptogs en bit af en brynsten och en halfmånformig järnknif med eggen på den konvexa sidan (fig. 86); dylika knifvar voro vanliga bär i Norden under århundradena närmast före och efter Kr. I en graf låg en 20,1 cm. lång järntång, närmast lik en nutida eldtång (fig. 87). En sax, af samma form som de nutida fårsaxarna låg i en graf (fig. 88).

Fig. 85—92. Graffältet vid Alvastra. Grafvar med brända ben.

I brandgrafvarna äro också flera prydnader funna, såsom nålar af brons (fig. 89 och 90) och järn, en bit af en bronskedja, beslag af järn för ändarna af läderremmar (fig. 91 och 92) samt spännen (»fibulor») af brons och järn (fig. 93 och 94). På ett par bronsfibulor, af hvilka den ena är afbildad fig. 93, ses lämningar af emaljinläggning i fördjupningar på bågen.^[41]

Skelettgrafvarna innehöllo icke blott verktyg utan äfven vapen, såsom krumknifvar, med mer eller mindre väl bevarade lämningar af träskaften (fig. 98 och 99), knifvar med med rakt blad, skäror, en sax, prylar och nålar (med öga), eneggade svärd med rester af träfäste och träslida (fig. 97, 100 och 102), en pilspets med rester af träskaftet och kvarsittande trådlindning (fig. 95) samt sköldbucklor, allt af järn (fig. 101). Jämte den fig. 96 afbildade bucklan, hvilkens kant är skodd med brons och som är prydd med nio försilfrade bronsnitar, ordnade tre och tre, hittades ett sköldhandtag af brons med nitar af samma metall.

Ur skelettgrafvarna upptogos dessutom sådana hartstätningar till träkärl, som redan omtalats, lerkärl, däraf ett orneradt med instämplade cirklar, remändbeslag af järn, en nyckel af järn (fig. 107), remsöljor af järn och brons (fig. 108), en benkam,

en bennål samt fibulor af brons (fig. 105, 106, 109 och 110). I en graf

Fig. 95—99. Graffältet vid Alvastra. Grafvar med obrända lik.

Fig. 100—105. Graffältet vid Alvastra.
Grafvar med obrända lik.

lågo 34 runda, svagt kullriga spelbrickor af glas; tre större (fig. 103)

äro mörkare blågröna, de öfriga, af storlek som fig. 104 visar, dels ljust blågröna, dels svarta eller brunaktiga. Äfven i en annan graf låg en dylik spelbricka af glas. Ur ett par grafvar upptogos fågelben, åtminstone i ett fall af gås.

Fig. 106—110. Graffältet vid Alvastra. Grafvar med obrända lik.

De i Alvastragrafvarna liggande fornsakerna visa, att man begraft här från det första århundradet före Kristi födelse in i det tredje århundradet af vår tideräkning. I allmänhet höra brandgrafvarna till århundradet närmast före och skelettgrafvarna till århundradena närmast efter Kristi födelse.

Utom dessa grafvar och i deras omedelbara närhet har man på grusåsen vid Alvastra påträffat flera stensättningar af olika form, hvilka lågo på ett djup växlande mellan ungefär 5 och 30 centimeter, och bland hvilka många innehöllo kol, vittnande om att eldar där varit tända.

I östra kanten af det undersökta området upptäcktes några kolbäddar, liggande på 30—40 centimeters djup, mellan myllan och gruset. En af dessa kolbäddar, omkring 1,5 meter i genomskärning och delvis täckt af små kalkstensflisor, innehöll några obrända djurben (af nötkreatur, svin och troligen lamm) samt ett par brända benskifvor. Bland kolen hittades äfven ett brändt nötskal. Ett par andra kolbäddar innehöllo inga ben; en af dem däremot en mängd skörbrända stenar.

»Ännu märkligare förhållanden», säger docenten Almgren, »företedde grustagets västra kant. Här var jorden (gruset) på en lång sträcka genombränd, dels svart men mestadels röd, till 0,80—1 meters djup. Äfven längre norr ut kunde samma företeelse iakttagas, ehuru ej i så utpräglad grad. Och denna brända jord, med skörbrända stenar, utgjorde fyllningen i grafvarna på denna sida, ofta under omständigheter, som gjorde det tydligt, att den brända jorden funnits på platsen före grafvarnas anläggning.»

Folket i trakten kallar den grusbacke, där alla de nu beskrifna fynden gjorts, Smörkullen. Såsom jag här ofvan (sid. 14) nämnt, har detta äfven annorstädes i Sverige förekommande namn utan tvifvel sin förklaring i en tradition om, att under hednatiden »smörjningar» och andra religiösa ceremonier plägat förrättas på platsen. De nyss omtalade fynden, som ådagalägga, att eldar fordomdags — och såsom ofvan visades tydligen redan på den tid, då grafvarna här anlades, — ofta tändts där, kunna på goda grunder betraktas som minnen af offringar och andra med eld förenade ceremonier på Smörkullen vid Alvastra.

Bland de andra platser i Sverige, som ännu kallas Smörkullen, kunna följande här nämnas: en höjd i Landeryds socken, Hanekinds härad, Östergötland (här ofvan, sid. 14); en stor grafhög i Tumbo socken, Södermanland;^[42] en i Döderhults socken, Kalmar län (»Smörkullshorfva»); en by i Jäla socken, Västergötland; ett på långt håll synligt berg i Skredsviks socken, vid den inre ändan af den långa, raka Gullmarsfjorden i Bohuslän; ett invid hafvet beläget berg (»Smörkulleberget») på Bobergs ägor i Skrea socken, nära Falkenberg i Halland. Den omständigbeten, att man på sistnämnda berg funnit en sådan guldskål från bronsåldern, som användts vid religiösa förrättningar, är, såsom jag för flera år sedan i mina föreläsningar visat, utan tvifvel ett vittnesbörd därom, att platsen redan långt före vår tideräknings början varit helig, och att man redan då offrat där.

De kolbitar, som tillvaratagits från brandgrafvarna och de ofvan omtalade eldstäderna på Smörkullen vid Alvastra, hafva blifvit undersökta af docenten Gunnar Andersson i Stockholm. De flesta hafva visat sig vara af ek, en del af björk och andra löfträd, hvaremot något kol af bok ej anträffats. Denna omständighet är, såsom docenten Andersson påpekat, af icke ringa betydelse för frågan om bokens ålder vid Alvastra. För trettio år sedan växte talrika bokar just på Smörkullen, liksom detta träd ju nu är mycket allmänt i trakten.

⁎              ⁎
⁎

Liknande graffält, härstammande från ungefär samma tid som Alvastragrafvarna, hafva upptäckts på flera andra ställen i Östergötland.

Under de senaste åren hafva sådana undersökts vid Lindsborg under Sundby i Veta socken, Vifolka härad,^[43] samt en half kilometer söder om Rimforsa gästgifvaregård och järnvägsstation i Tjärstads socken. Kinda härad.^[44] Äfven vid Kungshöga nära Mjölby har man upptäckt en mängd brandgropar, hvilka uppenbarligen förskrifva sig från samma tid som de vid Alvastra.^[45]

På graffältet vid Lindsborg anträffades en trepanerad skalle, således den fjärde från Östergötlands äldre järnålder. En ur en brandgrop på samma graffält upptagen spjutspets af järn är afbildad fig. 111.

Fig. 112—115. Rimforsa i Tjärstads socken.

Bland de på graffältet vid Rimforsa funna föremålen från nu ifrågavarande tid kunna nämnas en sådan hartstätning till en träask, som de vid Alvastra anträffade, en järnnyckel fastrostad vid det af samma metall gjorda beslaget till ett träskrin, ett par bronsspännen (fig. 112 och 113), samt ett par bältebeslag af järn (fig. 114 och 115). Den ena ändan af bältet, som tydligen varit af läder, har varit skodd med ett ringförsedt beslag, den andra med ett långsträckt beslag, som kunde trädas genom ringen, hvarefter denna ända slogs om bältet och sedan fick hänga fritt ned så, som fig. 116 visar. Denna föregångare till remsöljan torde böra hänföras till tiden omkring Kristi födelse.

Ett par af brandgroparna vid Rimforsa voro nu täckta af en hög, men denna var från en mycket senare tid än de förra. Under vikingatiden, då brandgroparna voro åtta eller nio hundra år gamla och för länge sedan blifvit glömda, upplades på jordytan ett bål, på hvilket man brände en död man jämte hans häst och hund — brända ben af dessa båda djur påträffades nämligen där. Sedan bålet brunnit ut, samlade man på den plats, där bålet stått, resterna af detta, ben och kol, i en liten hög och lade en del af benen i en grof lerkruka, som sattes ned i midten. Därpå täckte man bålplatsen med en del större stenar och kastade slutligen öfver det hela upp en jordhög, som mätte nära 7 meter i genomskärning, och som ännu i våra dagar hade en höjd af mer än en meter.

⁎              ⁎
⁎

På ett par andra dylika graffält i Östergötland har man, åtminstone såvidt nu är kändt, endast funnit grafvar från århundradena närmast före Kristi födelse.

Ett sådant graffält ligger vid Södra Lund i Flistads socken, Bobergs härad. Äfven här upptäcktes grafvarna i en grusgrop på ett ställe, där inga högar eller stensättningar syntes; nära därintill ligga emellertid åtskilliga smärre, runda högar samt runda och fyrsidiga stensättningar. Vid grushämtning fann man här våren

1882 på 50—60 centimeters djup under jordytan en mängd

Fig. 117—122. Södra Lund i Flistads socken.

brandgropar: små gropar, fyllda med svart jord, som innehöll brända ben; hvarje grop var betäckt med en kalkstensflisa. Ofta fanns bland benen ett litet lerkärl, som ej innehöll några ben; ett sådant kärl är afbildadt fig. 117. Endast en gång lär man hafva funnit ett större lerkärl, som innehöll brända ben. Det var tämligen stort och slätt, samt täckt med en kalkstensflisa; bland benen i kärlet lågo fyra aflångt fyrsidiga beslag af bronsbelagdt järn (fig. 118 och 119). Dessa beslag äro af samma slags arbete som bälten, hvilka anträffats i norra Tyskland och som äro ett par hundra år äldre än Kr. föd.

I en graf, som innehöll svart jord och brända ben men intet lerkärl, fann man ett järnspänne, en halfrund järnknif och en bronsring (fig. 120—122). Spännet är af en från mellersta Europa och norra Italien väl känd typ, hvilken tillhör det tredje århundradet f. Kr. Halfrunda järnknifvar, lika den från Södra Lund, äro bl. a. på Bornholm funna i brandgropar (»brandpletter») från tiden före vår tideräknings början. Fyndet från Södra Lund förvaras i Statens Historiska Museum (n:r 7038).^[46]

Om ett i Strå socken, Aska härad, anträffadt graffynd från ungefär samma tid har den för flera år sedan aflidne fornvännen kyrkoherden L. C. Wiede meddelat mig följande upplysningar: Då C. Svensson, ägare af gården Strå, under åren 1845 och 1846 byggde och anlade trädgård, påträffade han på en ås, som behöfde planeras, en stor mängd grafvar, innehållande lerkärl m. m. I en af dessa grafvar stod ett stort, groft lerkärl, omgifvet af stenar, omsorgsfullt satta tätt intill hvarandra och öfvertäckta af en flatare sten. Det hvilade omedelbart på ett lager af svart jord, och det hela skyldes af ett föga djupt, stenblandadt jordlager. Detta kärl innehöll ett litet kärl af finare lera, brända ben, en halsring af brons och två små bronsspännen (fig. 123—125). Halsringen bildas af en vriden bronsten, som vid hvardera ändan slutar i en stor rund knapp.^[47] Ringar af detta slag hafva visat sig höra till århundradena närmast före Kr. Spännena äro af en typ, som tillhör det sista århundradet f. Kr. Med undantag af det större lerkärlet, som vid upptagandet gick sönder, förvaras detta viktiga fynd nu i Statens Historiska Museum (n:r 6298 och 6364), dit det som gåfva öfverlämnats af agronomen Nordenskjöld.^[48]

Äfven några andra östgötagrafvar hafva visat sig tillhöra denna tid. Så har man på bottnen af en genom plöjning nästan utjämnad hög å Isberga Södergårds ägor i Heda socken, Lysings härad, funnit ett större bronskärl och ett järnspänne (fig. 126 och 127).

Spännet är af en typ, som tillhör det sista århundradet f. Kr. Dessa saker tillhöra samlingarna i Linköping.

Fig. 123—125. Strå i Strå socken.

Fig. 126—127. Isberga i Heda socken.

Från ungefär samma tid förskrifver sig en stor spjutspets af järn (fig. 129), som är funnen å Åsby ägor i Rogslösa socken, Dals härad. Dess längd är icke mindre än 41 centimeter, och det breda skarpeggade bladet är på bredaste stället 9,8 cm. Den tillhör samlingarna i Linköping.

I en grafhög vid Eggeby i Skärkinds socken, Skärkinds härad, har man funnit det fig. 128 afbildade silfverbeslaget till den öfre delen af en svärdsslida från tiden kort före Kr. (Statens Historiska Museum, n:r 4609).

I en graf, som 1895 upptäcktes i Kisa socken, Kinda härad, låg en halsring af brons, hvars ända är afbildad fig. 130. Den förvärfvades med doktor Nordemans senare samling för Statens Historiska Museum (n:r 11495).

Det förtjänar uppmärksammas, att de flesta från Östergötland nu kända fynden från århundradena närmast före och närmast efter Kristi födelse hafva anträffats väster om Stångån och söder om Motala ström, således i den för sin bördighet ryktbara del af landskapet, hvilken, såsom vi i det följande få se, är den redan under stenåldern tätast befolkade.

Några af de nu omtalade fynden visa, att järnet var kändt i Östergötland långt före Kristi föd.

Ett i hög grad märkligt, för få år sedan anträffädt fynd har ådagalagt, att järnvapen vid, och utan tvifvel före, midten af det sista årtusendet före vår tideräknings början begagnades i Östergötland. Vid Sjögestad i Vreta klosters socken uppgräfdes nämligen år 1901 det fig. 131 afbildade järnsvärdet (Statens Historiska Museum, n:r 11299). På den breda, flata tången med dess knappt märkbart uppböjda kanter har fästets beläggning af trä eller ben varit fasthållen med tre korta nitar, af hvilka två ses på teckningen.

Detta svärd är af en typ, som ofta förekommer på Europas fastland, men som förut icke blifvit anträffad i Sverige, lika litet som i någon annan del af Skandinavien. Typen tillhör den första perioden af järnåldern i mellersta Europa, hvilken period plägar kallas »Hallstatt-tiden» efter det stora graffält vid Hallstatt i Österrike, där fynd från denna tid först ådrogo sig allmännare uppmärksamhet.

Talrika, på olika ställen i mellersta Europa gjorda fynd hafva visat, att järnsvärd af denna typ tillhöra tiden före midten af det sista förkristna årtusendet, således en tid som ligger omkring 2,500 år före våra dagar.

Redan vid den tiden började man i Östergötland att begagna järn. Då hade emellertid ej ett årtusende förflutit, sedan jordens i odling längst komna folk lärt känna denna viktiga metall, utan hvilken hela vår nuvarande materiella kultur vore omöjlig.

⁎              ⁎
⁎

Äfven från bronsåldern äro mänga minnen funna i Östergötland.

Lika litet för den perioden som för öfriga delar af hednatiden kan här en fullständig beskrifning af alla fynd komma i fråga. Då emellertid hvarje bidrag till kännedomen om bronsåldern i en så långt upp på den Skandinaviska halfön belägen trakt som Östergötland är af stort intresse, meddelas här en redogörelse för de fynd af brons från den tiden, som jag känner till. De äro ordnade häradsvis, i det jag börjar med de vid Vättern liggande häradena och därifrån går österut.

På Kulltorps ägor i Ödeshögs socken, Lysings härad, fann man omkring 1860 under dikesgräfning en massiv bronsyxa med skafthål, närmast lik fig. 142, men ornamenten äro olika. Diket skulle ledas under en större, liggande stenhäll, och under denna påträffades yxan (Statens Historiska Museum, n:r 4401).

På samma ägor, men i en jordfylld, halfannan fot bred bergskrefva och på ungefär 8 fots djup har man funnit en dolkklinga af brons (enligt meddelande af kyrkoherden L. C. Wiede).

I Ödeshögs socken har man också funnit följande bronser, som nu tillhöra Statens Historiska Museum: två korta svärdsklingor (n:r 9170: 1204 och 1205), en spjutspets afbildad fig. 133 (n:r 11495) och en hålcelt (n:r 9170: 1199),^[49] samt en hålcelt af brons, som tillhör samlingarna i Linköping.

I dyjord på ägorna till Norre i Heda socken, Lysings härad, har man funnit ett märkligt eneggadt bronsvapen (fig. 132), som Statens Historiska Museum år 1879 erhöll genom byte med doktor F. A. Nordeman (n:r 6454).^[50]

Uti en stor grafhög vid Tjugby Brunnsgården i Heda socken »med en 8 fot under toppen liggande stenkista» har man utom människoben hittat ett svärd, en dubbelknapp och en nål, med nästan klotrundt hufvud, alla af brons. Svärdsklingan, med smal tånge, och nålen tillhöra nu samlingarna i Linköping. Knappen (fig. 134), som på öfversidan är belagd med guld, förvärfvades genom C. F. Nordenskjöld för Statens Historiska Museum (n:r 6013).

I en stor kulle på Isberga Mönsterskrifvareboställes ägor i Heda socken har man i en af kalkstenshällar bildad graf funnit »värjor» med fästen och knappar af brons. Enligt meddelande af kyrkoherden Wiede.

Vid Haddetorp i Heda socken har man funnit en hälcelt af brons (samlingarna i Linköping).

I en icke obetydlig grafhög vid Eveboda i Röks socken, Lysings härad, har man funnit en dolkklinga af brons, utan tånge, med tre nithål (förut i pastor Sv. Björlingssons samling, nu i Statens Historiska Museum, n:r 5560).

I Röks socken hittades för många år

sedan under plöjning af en förut utjämnad grafhög mellan Glimmerstad och Rök en dolkklinga af brons med smal tånge (samlingarna i Linköping).

En troligen i Röks socken funnen hålcelt af brons tillhör Statens Historiska Museum (n:r 12074).

På ägorna till Kyleberg i Svanshals socken, Lysings härad, fann man, före 1848, ett präktigt bronssvärd (fig. 135 a). Fästet ses fig. 135 b i hälften af verkliga storleken. (Statens Historiska Museum, n:r 1343.)

En i Lysings härad funnen hålcelt af brons tillhör samlingarna i Linköping.

I slutet af 1860-talet gjordes intressanta fynd i en en grafhög på Utterstads ägor i Appuna socken, Göstrings härad, nära Tåkern. I högen anträffades nämligen dels ett svärd och en knif af brons (fig. 136 och 137), dels en stenkista, innehållande fem människoskelett, en spjutspets m. m. af flinta (Statens Historiska Museum, n:r 4240 och 4404). Kistan, hvilkens längdriktning var Ö—V., uppgifves hafva varit mer än 4 fot lång och två fot bred. Tyvärr saknas närmare upplysning om, huru bronsålderssakerna lågo i förhållande till stenåldersgrafven.

År 1894 inköptes för nyssnämnda museum (n:r 9589) från brukspatron Atterlings samling en svärdsklinga af brons, utan tånge, med 5 nithål; detta svärd hade »vid ett byggnadsarbete tillika med några andra vapen anträffats i Appuna socken, uti en stensatt grafkista». Huruvida det var i grafhögen vid Utterstad, är ej kändt.

Vid borttagandet af ett kummel, å Korreholms ägor i Hofs socken, Göstrings härad, hittades år 1867 en af kalkstensflisor bildad stenkista, hvaruti en hålcelt af brons låg jämte ett människoskelett. Hålcelten, som tillhör samlingarna i Linköping, är af en typ karakteristisk för bronsålderns 4:e period. Då de grafvar man känner från den perioden innehålla brända ben, är det möjligt, att hålcelten ej legat i själfva kistan, utan förskrifver sig från en senare tid än denna graf.

I en till Hofgården i Hofs socken hörande åker har man funnit en hålcelt af brons, som nu tillhör samlingarna i Linköping.

I Rogslösa socken. Dals härad, är en hålcelt af brons funnen (Statens Hist. Museum, n:r 11495).

Vid Kasta i Örberga socken. Dals härad, är en skaftcelt af brons, lik fig. 153, funnen (Statens Hist. Museum, n:r 9170: 1194).

I Örberga socken är en hålcelt af brons funnen (Statens Historiska Museum, n:r 9170: 1201).

I Nässja socken. Dals härad, är en hålcelt af brons funnen (Statens Historiska Museum, n:r 9170: 1202).

I ett stort sandtag å Åbylunds ägor i Strå socken. Dals härad, har man funnit en hålcelt af brons (tillhör nu samlingarna i Linköping).

På olika ställen i Fifvelstads socken, Aska härad, har man funnit den fig. 138 afbildade fingerringen af brons och en hålcelt af brons (Statens Historiska Museum, n:r 6454 och 11495).

På Södra Freberga ägor i Västra Stenby socken, Aska härad, har man funnit en hålcelt af brons, afbildad fig. 141 (Statens Historiska Museum, n:r 9170: 1196).

På något ej närmare angifvet ställe i närheten af järnvägen mellan Motala och Mjölby har man funnit en skaftcelt af brons, af samma typ som fig. 139. Liksom denna har den låga kanter och utsvängd egg. Jag såg den år 1877 hos målaren Molander i Motala.

Helt nära Skeninge har man funnit två hålcelter af brons (Statens Historiska Museum, n:r 9170 1200 och 11495).

Å Rimstads ägor i Skeppsås socken. Bobergs härad, hittades på »bottnen af en stenrefvel ett bronssvärd med vacker knapp; det såldes till häradshöfdiug Duberg» (enligt C. F. Nordenskjölds berättelse till Vitterh. Akad. år 1870).

I Ljungs socken, Gullbergs härad, har man funnit den fig. 139 afbildade skaftcelten af brons (Statens Historiska Museum, n:r 8193).

I en åker inom Stjernorps socken, Gullbergs härad, har man funnit en hålcelt af brons, afbildad fig. 140 (Statens Historiska Museum, n:r 9046).

I en åker på Sjögestads ägor nära Roxen, i Vreta klosters socken, Gullbergs härad, har man funnit en vacker, massiv bronsyxa med skafthål (fig. 142). Den skänktes år 1848 af lektor J. H. Wallman i Linköping till Statens Historiska Museum (n:r 1478).

Å ägorna till Sjögestad Källgård fann man för mer än 20 år sedan grafvar från bronsåldern i en låg, men vid grafhög. Högen täckte en hällkista från stenåldern (sid. 306 här nedan). Söder om denna graf, hvilkens riktning var V.—Ö., fann man »några skelett med hufvudena mot kistan». Dessutom påträffades en liten tång (fig. 143), en bältehake (af samma form som fig. 144) och en liten ring af brons; de lågo i högen utanför stenåldersgrafven, men närmare upplysningar om fyndförhållandena kunde tyvärr ej erhållas, emedan högen till största delen var förstörd, när jag år 1882 kom till platsen. Bältehaken är prydd med spiralsirater, i midten af en spiral är ett litet stycke bernsten infattadt (Statens Historiska Museum, n:r 7038 A och 11338).

På Sjögestads ägor undersökte doktor Salin år 1901, på det så kallade Högberget, en annan hällkista, som innehöll fyra skelett, fyra spjutspetsar af flinta, en flintskärfva samt en bältehake och en syl eller smal mejsel af brons, afbildade fig. 144 och 145 (Statens Historiska Museum, n:r 11486).

Fig. 142—145. Sjögestad i Vreta klosters s:n.

Vid Knifvinge i Vreta klosters socken har man funnit en ovanligt stor och vacker skaftcelt af brons, täckt med blågrön, emaljliknande ärg; afbildad 147 i en tredjedel af verkliga storleken, (tillhör samlingarna i Linköping; deponerad i Statens Historiska Museum, n:r 10505).

Inom Vreta klosters socken äro dessutom, på olika ställen,

följande bronser funna: den fig. 146 afbildade svärdsklingan, prydd med fördjupade linier, som varit fyllda med harts (Statens Historiska Museum, n:r 10419); — en ovanligt lång svärdsklinga, afbildad fig. 148 (Bielkeska samlingen på Sturefors); — en tredje svärdsklinga (Statens Historiska Museum, n:r 11495); — en hålcelt, närmast lik fig. 141 (samma museum, n:r 9170: 1197); — en spjutspets, afbildad fig. 149 (Bielkeska samlingen på Sturefors).

Vid odling i Kärrsjö ägor i Ledbergs socken, Valkebo härad, har man funnit den fig. 150 afbildade bronsnålen (samlingarna i Linköping).

År 1900 fann man i en åker å utjorden Skräflom i Åsby socken, Ydre bärad, nedre delen af en svärdsklinga af brons (Statens Historiska Museum, n:r 11426).

I ån mellan sjöarna Krön och Juttern, således nära gränsen mellan Kinda härad och Kalmar län, uppgräfdes vid sjösänkningsarbete år 1899 en hålcelt af brons, afbildad fig. 151 (Bielkeska samlingen på Sturefors).

I Juttern fann man år 1899 den fig. 153 afbildade skaftcelten af brons (Bielkeska samlingen på Sturefors).

Vid Sätra i Hycklinge socken, Kinda härad, har man funnit en halsring, hvars ena ända är afbildad fig. 154 (Bielkeska samlingen på Sturefors).

I Hycklinge socken är också den fig. 152 afbildade hålcelten af brons funnen (Statens Historiska Museum, n:r 8493: 206).

I Kinda härad är det fig. 155 afbildade bronsspännet funnet (samlingarna i Linköping).

Å ägorna till Säby i Vist socken, Hanekinds härad, fann man år 1856 vid den så kallade Bo Jonsson Grips holme i Stångån under gräfningsarbete för Kinda båtled en dolkklinga af brons (Statens Historiska Museum, n:r 2468).

Helt nära Slaka kyrka i Hanekinds härad, på allmänningen Åsdymlingen, fann man år 1815 (eller 1816) under grustäkt vid torpet Grytan en ekkista, hvari låg ett människoskelett, samt ett bronssvärd. »Kistan med dess innehåll», — hvarmed tydligen afses skelettet, — »nedgräfdes åter». Uppgiften, att hufvudskallen ännu skulle »hafva haft hår på sig», är ej så osannolik, som det kunde synas; i flera danska ekkistor från bronsåldern har nämligen håret på likens hufvud funnits kvar. Att äfven kistan var ganska väl bibehållen, framgår däraf, att den kunde åter nedgräfvas.^[51] Ett par bitar af svärdet förvaras uti samlingarna i Linköping.

I Slaka socken är också en hålcelt af brons funnen (Statens Historiska Museum, n:r 11302).

Å Tifts ägor i Kärna socken, Hanekinds härad, är en hålcelt af brons funnen (Statens Historiska Museum, n:r 10419).

Fig. 156—157. Ekholmen i Landeryds s:n.

På Ekholmens ägor i Landeryds socken. Hanekinds härad, har man »omkr. 36—38 cm. djupt under jordytan i ett gruslager å en höjd» funnit följande saker liggande tätt tillsamman: en tunn flintskrapa, en halsring af brons, med upprullade ändar (fig. 156), tre öppna armringar (fig. 157) samt en mängd bitar af spiralringar, stora som fingerringar; i en af dessa bitar sitter ett stycke bärnsten (Statens Historiska Museum, n:r 11892).

Under muddring i Stångån, mellan gamla Stångebro och Roxen, inom Sankt Lars socken, på gränsen mellan Hanekinds och Åkerbo härader, fann man för mer än 60 år sedan en hålcelt af brons (Statens Historiska Museum, n:r 1020).

I Stångån har man också funnit: »vid Stångebro» den fig. 158 afbildade bronsknifven (Bielkeska samlingen på Sturefors); och »vid Linköping» en bit af en svärdsklinga af brons (i C. A. Roséns samling år 1897).

Vid Linköping är dessutom en spjutspets af brons funnen (Statens Historiska Museum, n:r 9170: 1206).

Under gruskörning å ägorna till Rogestad i Vårdsbergs socken, Bankekinds bärad, fann man för omkr. 13 år sedan flera lerkärl; ett, fylldt med brända, hvita (»tvättade») ben, skänktes till Statens Historiska Museum (n:r 9129). Intet annat iakttogs. Sannolikt förskrifva sig dessa grafvar från den yngre bronsåldern.

Vid Rösten i Grebo socken, Bankekinds härad, har man funnit en hålcelt af brons (Bielkeska samlingen på Sturefors).

Vid Målbäck i Grebo socken är den fig. 159 afbildade skaftcelten af brons funnen (Bielkeska samlingen på Sturefors.)

Vid Ekenäs i Örtomta socken är den fig. 160 afbildade hålcelten af brons funnen (Bielkeska samlingen på Sturefors.)

I sjön Risten inom Björsäters socken, Bankekinds härad, har man funnit en smal dolkklinga af brons; den stod på ända mellan två stenar, med den bredare delen nedåt (samlingarna i Linköping).

I Skällviks socken, Hammarkinds härad, har man, på olika ställen, funnit den fig. 161 afbildade halsringen (Statens Historiska Museum, n:r 8493: 199) och en skaftcelt af brons (samma museum, n:r 11395).

I sjön Strålången på Dynghults ägor i Mogata socken, Hammarkinds härad, är den fig. 162 afbildade skaftcelten af brons funnen (Statens Historiska Museum, n:r 8709).

Vid Skönberga Prästgård, nära Söderköping, i Hammarkinds härad, har man funnit det fig. 163 afbildade knifbladet af brons (Statens Historiska Museum, n:r 6013).

Vid Söderköping är en svärdsklinga af brons funnen (Statens Historiska Museum, n:r 9170: 1203).

I Kimstad socken, Memmings härad, är en svärdsklinga af brons funnen (Statens Historiska Museum, n:r 7571: 142; förut i major Ulfsparres samling).

Vid Eklund i Borg och Löts socken, Memmings härad, äro två halsringar af brons, lika fig. 167, funna tillsammans (Statens Historiska Museum, n:r 7682 och 7775).

I Östra Eneby socken, Bråbo härad, är en skaftcelt af brons, närmast lik fig. 162, funnen (Statens Historiska Museum, n:r 8469).

På olika ställen i närheten af Norrköping har man funnit en skaftcelt, afbildad fig. 164, och en hålcelt, närmast lik fig. 151, båda af brons. Originalet till fig. 164 har tydligen mycket länge varit i bruk; yxbladet har genom upprepade omslipningar blifvit starkt förkortadt. (Statens Historiska Museum, n:r 9170: 1195 och 1198.)

I Krokeks socken, Lösings härad, har man i jorden vid Kolmordens fot nära Bråviken funnit det fig. 165 afbildade bronssvärdet (samlingarna i Linköping).

I Dagsbergs socken, Lösings härad, har man funnit en skaftcelt af brons (samlingarna i Linköping).

I Qvarsebo socken, Östkinds härad, är en skaftcelt af brons, lik fig. 162, funnen (förut i Norrköpings Arbetareförenings ägo, nu i Nordiska Museet).

I Östra Stenby socken, Östkinds härad, är en skaftcelt af brons, lik fig. 162, funnen (Statens Historiska Museum, n:r 11586).

Å Själfs ägor i Östra Husby socken. Östkinds härad, är en skaftcelt af brons, lik fig. 153, funnen (Statens Historiska Museum, n:r 3010).

Å Tåby ägor i Östra Husby socken har man funnit en hålcelt af brons, närmast lik fig. 141 (Statens Historiska Museum, n:r 7571: 111; förut i major Ulfsparres samling).

I Östra Husby socken är äfven en annan hålcelt funnen (Statens Historiska Museum, n:r 11395).

I en mosse inom Häradshammars socken, Östkinds härad, fann man år 1886 hälften af ett glasögonformigt spänne (fig. 166) och hälften af en halsring (fig. 167), båda af brons. Spännet som varit mycket stort, och som är gjordt af ovanligt tunn brons, är ett af de allra yngsta glasögonformiga spännen man känner från Sverige (Staten Historiska Museum, n:r 8298).

På Vikbolandet har man funnit en hålcelt af brons, lik fig. 151 (Statens Historiska Museum, n:r 7775).

I Östergötland, på icke närmare kändt ställe, är en dolkklinga af brons funnen (Statens Historiska Museum, n:r 10435).

⁎              ⁎
⁎

Utom dessa fynd från bronsåldern har man i Östergötland upptäckt många andra minnen från samma tid, nämligen de i östra delen af landskapet ganska talrika hällristningarna. Såsom prof på dem meddelas här fig. 168—170 från de berömda ristningarna vid Himmelstadlund och Ekenberg, båda i Östra Eneby socken, nära Norrköping.^[52]

Fig. 166—167. Häradshammars s:n.

Fig. 169—170. Ekenberg i Ö. Eneby s:n.

Det fig. 169 afbildade svärdet öfverensstämmer, såsom riksantikvarien B. E. Hildebrand redan för länge sedan uppvisat,^[53] så fullkomligt — både i afseende på klingans och fästets form — med många bronssvärd, att något tvifvel ej kan finnas därom, att dessa hällristningar tillhöra bronsåldern. Man kan till och med numera bestämma, från hvilken del af bronsåldern hällristningarna med sådana svärd förskrifva sig. Svärd af denna form förekomma nämligen endast under den andra perioden af bronsåldern, och således måste äfven de hällristningar, på hvilka dylika svärd äro afbildade, vara huggna under den perioden, det vill säga ett par århundraden före det andra förkristna årtusendets slut.

⁎              ⁎
⁎

För 30 år sedan voro ej mer än 30 bronser från Östergötlands bronsålder kända.^[54] Nu är antalet omkring 100, och det är icke endast minnen från den senare delen af detta märkliga skede i vår kulturhistoria som uppgräfts ur Östergötlands jord, äfven minnen från den tidigare delen af bronsåldern äro talrika i landet mellan Vättern och Östersjön.

Att alla de olika perioderna af bronsåldern äro representerade af de i Östergötland gjorda fynden, visar sig vid en granskning af den nu meddelade förteckningen.

Från den 6:e perioden eller öfvergångstiden till denna period från den 5:e, — således tiden kort efter den, då Rom grundlades, — härstamma spännet fig. 166 och den tillsammans med detta funna halsringen fig. 167 samt de två vid Eklund funna halsringarna af samma typ.

De många hålcelterna af samma typ som fig. 151 förskrifva sig dels från början af den 6:e perioden och dels från den 5:e.

Från den 5:e perioden härstamma dessutom sådana hålcelter som fig. 141 samt halsringarna fig. 154 och 161, spännet fig. 155 och nålen fig. 150.

Från den 4:e perioden — början af det sista förkristna årtusendet, den tid då David och Salomo lefde samt närmastföljande mansålder — härstamma sådana hålcelter som fig. 140 och grafven vid Tjugby, såsom knappen fig. 134 visar.

Från den 3:e perioden — slutet af det andra årtusendet före Kr. — härstamma det präktiga svärdet från Tåkern (fig. 135) och grafven vid Utterstad (fig. 136 och 137).

Från den 2:a perioden — den äldre bronsålderns blomstringstid — förskrifva sig ej blott grafvarna vid Sjögestad (fig. 143—145) samt skaftcelterna af samma typ som fig. 153 och 164, utan äfven en stor del af hällristningarna. Till början af denna period och slutet af den första höra skaftcelterna af samma typ som fig. 159 och 162.

Minnena från den 1:a perioden — tiden omkring och före det 2:a årtusendets midt — äro anmärkningsvärdt många. Sådana äro den massiva bronsyxan med skafthål från Sjögestad (fig. 142), den liknande yxan från Kulltorp, den präktiga skaftcelten från Vreta (fig. 147), sådana skaftcelter som fig. 139, det eneggade vapnet fig. 132, svärdsklingan med hartsinläggning från Vreta (fig. 147), samt fyndet från Ekholmen (fig. 156 och 157).

De flesta fynden från Östergötlands bronsålder äro, såsom man kunnat vänta, anträffade i trakterna vid Vättern samt kring Roxen och Motala ström. Särskild uppmärksamhet förtjänar det, att de många hällristningarna i närheten af Motala ströms utlopp i Bråviken vittna om en icke obetydlig befolkning i denna del af landskapet, nära Östersjöns kust.

⁎              ⁎
⁎

Minnena från den äldre bronsåldern visa, att Östergötland redan under den förra delen af det andra förkristna årtusendet varit befolkadt. Andra förhållanden göra det otvifvelaktigt, att den första bosättningen i denna del af vårt land ägt rum mycket tidigare.

Många grafvar från den yngre stenålderns sista period — början af 2:a årtusendet före Kr. — äro kända i Östergötland.

Å ägorna till Sjögestad Källgård i Vreta klosters socken påträffades för många år sedan en märklig graf från stenåldern. Då jag sommaren 1882 kom till platsen jämte adjunkten K. A. Hagson, visade det sig, att grafven, som redan till en del blifvit förstörd, varit en stor, i tre rum delad hällkista, bildad af kantresta kalkstenshällar och sträckande sig i V.—Ö.; långsidorna voro dock ej raka utan något böjda, såsom fig. 171 visar. Den östra hälften var täckt med kalkstenshällar, men öfver den västra syntes inga sådana hällar. Då den östligaste delen af grafven före min ankomst förstörts, kan kistans hela längd visserligen ej noggrant uppgifvas, men den har säkert varit minst 30 fot invändigt.

Det östligaste rummet (A) har varit omkring 6 fot långt; det mellersta (B) är 15 fot långt på norra sidan, men endast 14,2 på den södra; det västligaste (C) är 9,5 fot långt. Bredden invändigt är 3 fot i V. och 2,3 fot i Ö. Vid den östra gafveln af A skall en häll hafva stått. Mellan A och B sågs ett slags tröskel, och härpå hade troligen stått en häll med ett stort rundadt hål eller stor rundad urskärning uti, af hvilken sten ett stycke vid min ankomst låg kvar i denna del af grafven.^[55] Mellan B och C stod en häll utan hål, och vid västra gafveln af C fanns nedre delen af en häll. Rummet C hade ett golf af kalkstenar, lagda tätt intill hvarandra; i de andra rummen fanns intet sådant golf.

I B och C träffades en mängd obrända människoben. Flera af dessa ben lära hafva hört till lik som legat utsträckta, några med hufvudet i Ö., andra med hufvudet i V. I rummet A hade endast spridda ben träffats. I grafven hittades dessutom en dolk, en spjutspets och en skrapa af flinta samt en pryl och en nål af ben (Statens Historiska Museum, n:r 7038 A).^[56]

Att doktor Salin på Sjögestads ägor undersökt en annan hällkista, hafva vi redan sett (sid. 294).

År 1880 upptäcktes en hällkista å ägorna till Västerlösa f. d. häradshöfdingeboställe i Rogslösa socken, vid norra foten af Omberg och nära Vättern. Grafven (fig. 172) var en i V.— Ö. liggande kista, 9 fot lång invändigt, 3 fot bred vid den västra gafveln, där en häll stod, och 2 fot bred vid den östra gafveln, där ingen häll fanns, endast en mängd på hvarandra lagda kullerstenar, som bildade ett slags vägg. Kistan lär hafva varit täckt af hällar och af ett däröfver uppkastadt röse. Väggstenarna, alla af kalksten, sticka upp några tum öfver den omgifvande marken, nu åker. Grafven, hvars botten är nedgräfd omkr. 2 fot under den ursprungliga jordytan, innehöll obrända ben af minst 17 fullvuxna personer och några barn, samt en stenyxa med skafthål, en spjutspets, en halfmånformig såg och två skärfvor af flinta samt två benprylar (Statens Historiska Museum, n:r 7038 C).^[57]

Flera andra hällkistor från samma tid äro dessutom kända i Östergötland: en vid Utterstad i Appuna socken, Göstrings härad (sid. 291), en vid Hagebyhöga kyrka i Aska härad (Statens Hist. Museum, n:r 6021), en vid Skeninge, två vid Kärrsjö i Ledbergs socken, Valkebo härad, samt en i Torpa socken, Ydre härad.^[58]

Dessutom har man år 1864 på Svanshals Svanegårds ägor i Svanshals socken, nära Skeninge, funnit en stenåldersgraf af annat slag. »Under plöjning på en gammal åker fann man här flere människoskelett liggande i tre rader på kalkstenshällar, som lågo på föga djup, likaledes i tre rader af 20—24 fots längd och 8 fots bredd, med mellanrummen väl fyllda af mindre stenar. Grafvens riktning var Ö.—V.» Under skeletten hittades en vacker stenhammare med skafthål, 3 andra stenyxor, samt 9 dolkar och spjutspetsar af flinta. De flesta af de i grafven funna sakerna förvaras uti samlingarna i Linköping.^[59]

Den omständigheten, att alla nu kända grafvar från stenåldern äro belägna i den västra hälften af Östergötland, väster om Stångån, kan ej anföras som bevis för, att landskapets östra hälft då var obebodd. Väl var ej gränsen mellan land och haf densamma som i våra dagar, — de lägst liggande delarna af Östergötland hade vid stenålderns slut ännu ej höjt sig öfver hafsytan, — men den ojämförligt största delen af landskapets östra hälft låg redan för 4,000 år sedan högre än Östersjöns yta och var beboelig. Också har man där funnit många minnen från stenåldern, om än ej så många som i västra Östergötland.^[60]

Dessa minnen äro så talrika, att någon förteckning på dem ej här kan ifrågakomma. Jag kan endast meddela följande om deras ålder.

Många bland dem, såsom de vanliga stenyxorna med skafthål, förskrifva sig från början af det 2:a och slutet af det 3:e årtusendet före Kr.

De »båtformiga stenhammare» med skafthål, af hvilka en ovanligt vacker ses fig. 173, äro samtida med de i Västergötland och Skåne allmänt förekommande gånggrifterna och förskrifva sig från den senare hälften af det 3:e förkristna årtusendet, tiden mellan 2,500 och 2,000 f. Kr. Många sådana båtformiga hammare äro funna i Östergötland.

Än äldre, från början af det 3:e årtusendet, äro sådana nästan jämnbreda flintyxor med plana smalsidor som fig. 174. Äfven af denna typ äro många funna i Östergötland.

Äfven från den yngre stenålderns första period, som faller mer än 3,000 år före Kr., äro många fynd gjorda i Östergötland. För denna tid karakteristiska äro sådana uppåt afsmalnande flintyxor med mer eller mindre spetsoval genomskärning, således utan plana smalsidor, som fig. 175.

Att så många vapen och verktyg af flinta anträffats i Östergötland, som fallet är, förtjänar uppmärksamhet, emedan de alla måste vara ditförda från det på den tiden aflägset liggande Skåne. Åtminstone har den flinta, af hvilken de äro förfärdigade, kommit från sistnämnda trakter. Sådan flinta finnes nämligen ej på närmare håll än i Skåne.

De flesta af andra stenslag tillverkade vapen och verktyg, som upptagits ur Östergötlands jord, äro däremot otvitvelaktigt arbetade inom landskapet. I vissa fall kan detta utan svårighet bevisas.

Så har man vid Hults bruk i Kvillinge socken, på Kolmordens södra sluttning, ej långt från Norrköping, påträffat en stor mängd dels ofullbordade, dels färdiga yxor af grönsten, nästan alla utan skafthål; på samma plats lågo äfven några slipstenar (Statens Historiska Museum, n:r 9396). I närheten ses det stenbrott, där materialet erhållits.

Bland de i Östergötland funna fornsakerna från stenåldern förtjäna den fig. 177 afbildade stenyxan med skafthål och den med hullingar försedda spjut- eller harpunspetsen af ben (fig. 176) här anföras.

Alla nu omtalade grafvar och fornsaker äro minnen af våra förfäder, af den götiska befolkning, som redan under den yngre stenåldern bodde här.

Dessutom har man emellertid funnit några få stensaker af annat slag, som måste tillskrifvas ett annat, troligen med lapparne besläktadt folk.^[61] Man har nämligen i Östergötland anträffat några spjutspetsar af skiffer, hvilka både i material och form afvika från de i södra Sverige vanliga spjutspetsarna af flinta, men hvilka äro alldeles lika dem, som i stort antal förekommer i nordligaste Sverige.

Sju sådana skifferspjutspetsar känner jag från Östergötland: en funnen i Kvarsebo socken, på Kolmordens södra sluttning mot Bråviken;^[62] en i Jonsbergs socken. Östkinds härad (fig. 178); två vid olika tillfällen i Gryts socken, Hammarkinds härad; en i Lönsås socken, Bobergs härad; en i Krigsbergs socken, norr om Boren; samt en i Östergötland, utan närmare uppgift om fyndplatsen.

Det förtjänar uppmärksammas, att af de 6 skifferspjuten, hvilkas fyndorter äro närmare kända, en är från Bråvikens norra kust, tre från Östersjöns kust (Jonsbergs och Gryts socknar) och en från trakten norr om Boren, under det att alla nu kända grafvar och den stora massan af andra fynd från stenåldern anträffats söder om Boren och väster om Stångån.

⁎              ⁎
⁎

Förlidet år gjordes en märklig upptäckt, som ådagalägger, att Östergötland varit bebodt redan före den yngre stenålderns början. Vid plöjning på en till Åby Fyrbondegård i Ödeshögs socken, Lysings härad, hörande åker äro en mängd flintredskap funna, af hvilka ett par hafva en för den äldre stenåldern karakteristisk form (fig. 179). Platsen, som uppodlades för omkring 50 år sedan, har fordom varit sjö (Statens Historiska Museum, n:r 12229).

Då detta fynd förskrifver sig från en tid, som ligger mera — måhända mycket mera — än 4,000 år före vår tideräknings början, bevisar det, att kusttrakten öster om Vättern redan så tidigt varit bebodd. Troligen hade äfven andra delar af landskapet lika tidigt blifvit tagna i besittning af människan.

Antydningar saknas icke, att människans första uppträdande i landet mellan Vättern och Östersjön tillhör en ännu mycket tidigare period, den tid — geologerna kalla den Ancylustiden — då Östersjön var en med sött vatten fylld insjö.^[63] Andra i södra Skandinavien gjorda fynd synas tala för dessa antydningars riktighet.

Skulle detta bekräfta sig, då hafva mer än tiotusen år förflutit, sedan människofot första gången trampade Östergötlands jord.

---

Under tryckningen af denna afhandling ha ytterligare tvenne graffält från Östergötlands äldre järnålder upptäckts af amanuensen Arne. Det ena ligger på Halleby ägor i Skärkinds socken, omkring 1 km. norr om gården strax till vänster om järnvägen, och sträcker sig in på Ekebergs ägor i Gistads socken. På en tallbevuxen grusås ha vid grustäkt anträffats åtskilliga lerurnor med brända ben samt brandgropar under flat mark. Flera urnor innehöllo bikärl. Här och där syntes små resta stenar och låga öfvervuxna stenrösen af några meters genomskärning. Graffältet förskrifver sig sannolikt från det 1:a århundradet före Kr. föd.

Vid förra grenadjärtorpet för Svembs Skräddaregård i Ödeshögs s:n bredvid Erikstorp har ett annat graffält upptäckts, som sannolikt är af stor utsträckning. Vid grundgräfning för nytt bostadshus ha på 1—1,2 meters djup anträffats 5 skelett liggande med hufvudena mot norr eller nordost. Vid det c:a 1⁄2 km. längre mot nordost liggande missionshuset ha vid grustäkt åtskilliga skelett blottats och förstörts. Ofvan jord finnes intet, som antyder skelettens förekomst. Grafvarna härröra tydligen från de första århundradena efter Kr. föd.

---

1. En redogörelse för Östergötlands då kända »runurkunder» meddelades af kyrkoherden L. C. Wiede i Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift, I (Stockholm, 1875). Där upptagas 212 »jordfasta runurkunder», af hvilka 104 redan under den senare delen af 1600-talet blifvit med stor omsorg aftecknade och skurna i trä; dessa träsnitt trycktes år 1750 (af J. Göransson i Bautil, det är Alle Svea ok Götha Rikens Runstenar. — C. F. Nordenskjöld, hvilken under åren 1870—82 med anslag af Vitterhets- Akademien undersökte och beskref Östergötlands fornminnen, ägnade därvid mycken uppmärksamhet åt runstenarna. — Sedan år 1888 har lektor E. Brate, på den till Vitterhets-Akademien donerade Bergerska fondens bekostnad, underkastat Östergötlands samtliga runstenar en ny, kritisk granskning och af dem tagit nya med största möjliga omsorg utförda afbildningar, af hvilka några prof lämnas fig. 1—4. Enligt meddelande af honom äger landskapet nu i behåll 152 runinskrifter, hvaremot 66 förr kända försvunnit; hela antalet är således 218.
2. Inskriften på denna vid rifning af Skärkinds gamla kyrka funna, nu på kyrkogården resta sten lyder: Kutr : uk : Fastulfr : uk : Burn : uk : Rustin : thir : ristu : stin : thina : iftr : Slibi : fathur : sin : kuthan, hvilket betyder: Göt och Fastulf och B[j]örn och Rosten, de reste sten denna efter Släbbe, fader sin god.
3. Inskriften på denna vid Vesterlösa kyrka funna sten lyder: Steinlauk : let : legia : stein : thena : ufir : Svi[n] : sun : sin : Kuth : hia[l]bi : siol : hans : auk : Ku[th]s : Mothir, hvilket betyder: Steinlaug lät lägga sten denna öfver Sven, son sin. Gud hjälpe själ hans och Guds Moder. — Om de djurslingor, som pryda stenen, se här nedan. Denna grafvård, som är af kalksten, har, såsom formen och inskriften visa, varit lagd öfver grafven, ej rest på den.
4. Östgöta-Lagen, utgifven af H. S. Collin och C. J. Schlyter (Stockholm, 1830), sid. I.
5. Jämför Brate, Runverser, i Antiqvarisk tidskrift, 10, sid. 229, med samma förf:s handskrifna tolkning i Vitterhets-Akademiens arkiv.
6. Montelius, Huru länge har kvinnan betraktats som mannens egendom?, i Nordisk tidskrift, 1898, sid. 28.
7. Af stenen, som uttogs ur tornmuren år 1862, var därförut endast ena bredsidan synlig. Bautil, nr 913. — Sophus Bugge, Tolkning af runeinskriften på Rökstenen i Östergötland, i Antiqvarisk tidskrift, 5:e delen (Stockholm, 1873—1878). — Jfr Viktor Rydberg, Om hjältesagan å Rökstenen, i K. Vitterhets Historie och Antikvitets-Akademiens handlingar, ny följd, 11:e delen (Stockholm, 1893).
8. Att man från Östergötland känner en runsten från den tidigare del af järnåldern, då dessa äldre runor voro de enda, som användes, få vi af det följande se.
9. Man har fäst uppmärksamheten på likheten mellan dessa Rökstenens uttryck och början af »Rings drapa», i Frithiofs saga. L. F. Leffler, Rökstenen och Frithiofs saga, i Nordisk tidskrift, 1878, sid. 165.
10. Se M. F. Lundgren, Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverige (Göteborg, 1878). — De i det följande meddelade uppgifterna om ortsnamn af olika slag göra naturligtvis ej anspråk på att vara fullständiga.
11. »Tors måse» nämnes år 1673 såsom ett af gränsmärkena mellan Östergötland och Södermanland. C. F. Broocman, Beskrifning öfver Östergötland (Norrköping, 1760), sid. 15, not. — Andra ortsnamn, som äfven kunde synas höra hit, hafva emellertid visat sig innehålla något af de från Tor härledda personnamn, som förr voro så vanliga. Se Lundgren, anf. arb., sid. 60.
12. I Biskop Hans Brasks kopiebok, tryckt i slutet af Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift, I, sid. 31.
13. Om ett märkligt, på Smörkullen i Skrea socken, Halland, gjordt fynd från bronsåldern, se Montelius, första delen af Sveriges historia intill tjugonde seklet (Stockholm, 1903), sid. 117.
14. Se diskussionen om denna fråga och om de nedan omtalade offerkällorna vid Svenska Fornminnesföreningens möte i Vadstena år 1901, i Sv. Fornm.-fören:s tidskrift, 11:e bandet, sid. 287.
15. Se om denna sed i olika länder och om de nyss omtalade eldarna: W. Mannhardt, Wald- und Feldkulte, 1 och 2 (Berlin, 1875—77).
16. Inventariet af år 1829 för Nykils kyrka (i K. Vitterhets Historie och Antikvitets-Akademiens arkiv).
17. Dessa fynd förvaras nu, liksom fynden från andra delar af hednatiden, dels i Statens Historiska Museum (nedre våningen af Nationalmuseum), dels i Linköpings Museum och i enskilda samlingar, bland hvilka den Bielkeska på Sturefors är den mest betydande. De stora samlingar, som doktor Nordeman i Vadstena hopbragt, hufvudsakligen från Östergötland, äro nu förenade med Statens Historiska Museum.
18. Konungaboken af Snorre Sturleson, öfversatt af H. Hildebrand, Ynglingasagan, kap. 8.
19. Emedan de muhammedanska åren ej börja den 1 jan., motsvarar hvarje sådant år delar af två år efter vår tideräkning.
20. Detta och flera andra östgötafynd af arabiska mynt omtalas af C. J. Tornberg i hans arbete Numi cufici regii numophylacii holmiensis (Uppsala, 1848). Åtskilliga af de här nedan nämnda fynd, som innehållit västerländska mynt, äro också beskrifna af B. E. Hildebrand i Anglosachsiska mynt i Svenska Kungl. Myntkabinettet, funna i Sveriges jord (första upplagan, Stockholm, 1846).
21. Om sådana torshammare se Montelius, Solgudens yxa och Tors hammare, i Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, 10:e bandet, sid. 290.
22. Fyndet är utförligt beskrifvet af n. v. riksantikvarien Hildebrand i K. Vitterhets Historie och Antikvitets- Akademiens Månadsblad, 1877.
23. Denna berättelse är af stort intresse dels därför, att den visar, huru kraftigt gamla föreställningar ännu fortlefva, dels därför att den uppfattning, som sålunda lefvat kvar ända in i våra dagar, förklarar huru »depotfynd», hvilka fordom lågo i öppen dag (se t. ex. Montelius, första delen af Sveriges historia intill tjugonde seklet, sid. 170), kunnat få ligga orörda. — Det förtjänar uppmärksamhet, att det nu ifrågavarande fyndet gjorts på ett ställe, som heter Lund. Detta namn visar nämligen, såsom vi sett, att platsen varit helig i forntiden.
24. Handlingarna upplysa intet om afståndet mellan de platser, där detta silfverfynd och det här ofvan omtalade, ungefär samtidigt gjorda guldfyndet från Stens rusthåll, anträffats. De till båda fynden hörande sakerna äro ungefär samtida. Då det är af intresse att känna de närmare fyndomständigheterna, särskildt de båda fyndställenas inbördes läge, vore det önskligt att de upplysningar härom, som kunna erhållas, meddelades mig under adress: Statens Historiska Museum. För att underlätta efterforskningarna har jag meddelat hittarnas namn och namnet på ägaren till den jord, där det första fyndet gjordes. Förf.
25. Ett i många afseenden märkligt, vid Aska i Hagebyhöga socken anträffadt graffynd från vikingatiden beskrifves i Månadsbladet för 1903—1904, emedan utrymmet ej medgifver att här lämna en tillfredsställande redogörelse för detsamma.
26. Montelius, När kommo svenskarna till Finland?, i Finsk tidskrift, 1898: 1, sid. 81 följ. Fig. 13 å den dithörande planschen är ett spänne, som nästan alldeles liknar det från Kullerstad, afbildadt; det är funnet på ön Tytärsaari i Finska viken. Ett annat liknande spänne har uppgräfts på ett graffält i Vörå socken af Vasa län. Båda förvaras i Helsingfors Museum.
27. Detta spänne har förut varit afbildadt i Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, band 10, sid. 60, och i B. Salins Die altgermanische Thierornamentik (Stockholm, 1904), fig. 113.
28. Montelius, första delen af Sveriges historia intill tjugonde seklet (Stockholm, 1903), sid. 190.
29. T. ex. på mynt af Constantin den stores samtida Maxentius. H. Cohen, Description historique des monnaies frappées sous l’empire romain 6 (Paris, 1862), pl. 1, n:r 35.
30. Vid Antropologiska Sällskapets sammanträde den 16 okt. 1875 redogjorde jag för de skäl, som tala för att dessa smycken äro tillverkade här i landet. Tidskrift för antropologi och kulturhistoria, band 1, n:r 11, sid. 1.
31. Fyndet är förut afbildadt i Ny Illustrerad Tidning, 1869, sid. 108 och i mitt arbete Från jernåldern, sid. 45.
32. Montelius, Från jernåldern, sid. 44.
33. För en närmare kännedom om detta märkliga fynd hänvisas till den utförliga redogörelse därför, som i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, del. 18, lämnas af herrar O. v. Friesen och H. Hansson.
34. A. Noreen, Ältisländische und altnorwegische Grammatik, 3:e uppl. (Halle, 1903), sid. 342.
35. Detta intressanta fynd är närmare beskrifvet af professor Hj. Stolpe i Månadsbladet, 1897, sid. 82—88.
36. Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, 5:e bandet, sid. 42.
37. Oscar Almgren, Ett graffält från den äldre järnåldern vid Alvastra i Östergötland, undersökt sommaren 1900, i Månadsbladet, 1900, sid. 94—121. — Densamme, Ett graffält från den äldre järnåldern vid Alvastra i Östergötland, i Ymer, tidskrift utgifven af Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi, 1901, sid. 5—10. — Ture J:son Arne, Järnåldersgraffältet vid Alvastra i Östergötland, i Meddelanden från Östergötlands Fornminnesförening, 1903, sid. 2—11. Densamme, Järnåldersgraffältet vid Alvastra, II, i sistnämnda Meddelanden, 1904, sid. 7—10. — Fynden förvaras i Statens Historiska Museum (n:r 11180, 11484, 11746—47, 11960 och 12273).
38. Enligt en berättelse för 1873 till Vitterhetsakademien af akademiens stipendiat C. F. Nordenskjöld. Månadsbladet, 1900, sid. 118.
39. G. Retzius, Om trepanation af hufvudskålen såsom folksed i forna och nyare tider, i Ymer, 1901, sid. 13. De i det följande meddelade uppgifterna om trepanationen äro hämtade ur denna uppsats. — Professor Retzius har dessutom ägnat de 10 bäst bevarade skallarna från Alvastra, däribland de tre trepanerade, en utförlig beskrifning i ett bihang till sitt stora verk Crania suecica antiqua. Bihanget bär titeln: Ein neuer Fund von Schädeln aus dem Eisenzeitalter in Östergötland. Trepanirte Schädel.
40. Montelius, Ett i Sverige funnet fornitaliskt bronskärl, i Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, 11:e bandet, sid. 54, 58, 86.
41. Ture J:son Arne, Svenska emaljerade föremål från den förromerska järnåldern, i Studier tillägnade Oscar Montelius 199⁄903 af lärjungar (Stockholm, 1903), sid. 127.
42. Enligt meddelande af intendenten B. Salin.
43. Arne, Undersökningarna vid Lindsborg under Sundby i Veta socken, Östergötland, sommaren 1902, i Meddelanden från Östergötlands fornminnesförening 1903, sid. 11 (Statens Historiska Museum, n:r 11748).
44. Almgren, Högabacken vid Rimforsa, i samma Meddelanden, sid. 15 (Statens Historiska Museum, n:r 11941).
45. Robert Norrby, Gravfältet vid Kungshöga nära Mjölby, i samma Meddelanden, sid. 20 (Statens Historiska Museum, n:r 11804).
46. Montelius, »Brandpletter» i Östergötland, i Månadsbladet, 1882, sid. 181—185.
47. Ändarna äro afbildade i Undsets Jernalderens begyndelse i Nordeuropa (Kristiania, 1881), sid. 341, fig. 64; af misstag uppgifves ringen där (sid. 340) vara funnen på Gottland.
48. Svenska Fornminnesföreningens tidskrift, 6:e bandet, sid. 79.
49. Under n:r 9170 i Statens Historiska Museum är den af doktor F. A. Nordeman år 1893 och under n:r 11495 den af honom år 1902 sålda samlingen upptagen.
50. Månadsbladet, 1880, sid. 11. — Montelius, Die Chronologie der ältesten Bronzezeit in Nord-Deutschland und Skandinavien (Braunschweig, 1900), sid. 85.
51. Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift, I, sid. 4.
52. Fig. 168 är tecknat efter afklappningar, utförda af prins Gustaf Adolf. Meddelanden från Östergötlands Fornminnesförening, 1904.
53. B. E. Hildebrand, Till hvilken tid och hvilket folk böra de svenska hällristningarna hänföras?, i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 2, sid. 417.
54. Montelius, Sur l’âge du bronze en Suède, i Compte rendu du Congrès de Stockholm, 1874, sid. 510.
55. Flera hällkistor med dylikt hål i ena gafveln hafva anträffats i mellersta Sverige, liksom i västra Europa. Montelius, Orienten och Europa, i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 13, sid. 187 följ.
56. Grafven är förut beskrifven i Sv. Fornm.-för:s tidskr., bd 6, sid. 47—48.
57. Sv. Fornm.-för:s tidskr., bd 6, sid. 46.
58. Samma tidskrift, bd 4, sid. 156, och bd 6, sid. 48.
59. Montelius, Sveriges forntid (text), sid. 147. — I Östergötlands Fornminnesförenings tidskrift, I, sid. 69, omtalas, att man inom Gerstads socken, Göstrings härad, »uti sandgropar hittat obrända ben och kranier jämte flintredskap». Närmare härom är mig icke bekant.
60. Den öfversikt öfver dessa minnen, som doktor Salin vid mötet i Vadstena gaf i sitt föredrag om »Östergötlands första bebyggande» (Sv. Fornm.-för:s tidskr., bd 11, sid. 290), har tyvärr ännu ej kunnat offentliggöras, emedan han af nya, viktiga värf hindrats att utarbeta sitt föredrag.
61. Montelius, Minnen från lapparnes stenålder i Sverige, i Månadsbladet, 1874, sid, 97 följ.
62. S. Nilsson, Skandinaviska Nordens ur-invånare (Lund, 1838—43), sid. 19, pl. V fig. 61.
63. H. Munthe, Om fyndet af ett benredskap i Ancyluslera nära Norsholm i Östergötland, i Öfversigt af Kungl. Vetenskaps- Akademiens förhandlingar, 1895, sid. 151 följ. — jfr R. Sernander, i Geologiska Föreningens förhandl., n:o 232.