Wikisource

Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 12/Det nordiska treperiodssystemet

< Svenska fornminnesföreningens tidskrift | Band 12
←  Bidrag till kännedomen om fylgja-tron
Det nordiska treperiodssystemet
av Oscar Montelius
 En offerkälla på Billingen  →
Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, tolfte bandet, 1905.


[ 185 ]

Det nordiska treperiodssystemet.

En historik

af

Oscar Montelius.


Vi veta nu, att bakom den tid, under hvilken järnet varit kändt, legat en annan, då denna metall var okänd och i dess ställe bronsen användes, samt att bakom denna period en ännu äldre funnits, då alla metaller voro okända.

Spår af denna äldsta period, »stenåldern», återfinnas så godt som öfverallt på jorden. I många, men ej på långt när alla, länder träffas lämningar från den andra perioden, »bronsåldern», under det att den yngsta perioden, »järnåldern», mångenstädes börjat före den tid, om hvilken historien i vanlig mening lämnar oss någon upplysning.

Läran om dessa tre perioders tillvaro blef först under det nittonde århundradet satt i system och så klart framställd, att den kunde bilda en säker grundval för den förhistoriska fornforskningen. Förtjänsten häraf tillkommer i främsta rummet nordiska forskare, och därför plägar man benämna systemet det »nordiska treperiodssystemet».

Huru detta system uppkommit och utvecklats, huru man kämpat om dess riktighet, huru man tviflat på dess nordiska ursprung — allt detta är frågor af så mycket intresse, att de torde förtjäna en skildring. Jag skall emellertid nu endast dröja vid frågan om systemets uppkomst.

Då fornforskarne tala om järnåldern, mena de vanligen den del af den förhistoriska tiden, under hvilken järnet varit i allmänt bruk. Men vi kunna med skäl säga oss själfva lefva i järnåldern, emedan järnet fortfarande bildar den materiella grundvalen för vår kultur.

[ 186 ]Järnålderns tillvaro har aldrig kunnat dragas i tvifvel, men man har, särskildt i de länder, där kulturen är äldst, glömt när järnet började användas, och att en mycket lång tid funnits, under hvilken bruket af denna metall var okändt.

I den judiska berättelsen om världens uppkomst och människosläktets äldsta öden läsa vi, att en af Adams ättlingar, Tubajkain, som lefde före syndafloden, »var en mästare i allehanda koppar- och järnverk.»[1] När detta skrefs, trodde man således, att järnets liksom bronsens bruk var uråldrigt. Vi veta nu, att detta är ett misstag.[2]

Den tid, då järnets användning var okänd för de vid Medelhafvets stränder boende folken, och då bronsen var den metall, af hvilken de förfärdigade sina vapen och verktyg, det vill säga den period, som vi kalla

bronsåldern,

låg ock så nära den tid, under hvilken de äldsta grekiska författarne lefde, att dessa hade en ganska god kunskap om, att en sådan kulturperiod en gång funnits.

Grekerna på det trojanska krigets tid, hvilka förevigats i de sånger som bära Homeros’ namn, lefde — enligt hvad talrika i våra dagar gjorda fynd otvetydigt visa — ännu i ren bronsålder. Järnet hade emellertid hunnit blifva kändt på den tid, början af årtusendet närmast före Kristus, då dessa sånger fingo sin nuvarande gestalt; därför finna vi i dem järnet några gånger omtaladt, ehuru både grekernas och trojanernas vapen vanligen sägas vara af [ 187 ]brons.[3] Och Hesiodos, som äfven lefde i förra hälften af nämnda årtusende, kände mycket väl den tid, då man hade vapen och verktyg af brons, men ej ägde »det svarta järnet».[4]

Minnet af bronsvapnens bruk på det trojanska krigets tid fortlefde äfven långt efter Homeros’ och Hesiodos’ dagar. I det femte århundradet före Kristi födelse sjunger Euripides om »de bronsspjutbärande trojanerna»,[5] och ännu på Augusti tid, då Virgilius talar om en af Æneas’ italienska fiender, beskrifver han,[6] huru

»Skölden blänker af kopparens glans; af koppar är svärdet.»

Pausanias, som lefde på Antoninernas tid, vet, att de grekiska heroernas vapen voro af brons. Härför åberopar han Homeros [ 188 ]skildringar, och han finner ytterligare bevis för riktigheten häraf dels i det med spets och doppsko af brons försedda spjut, som förvarades i Minervas tempel i Phaselis och sades hafva tillhört Achillevs, dels i »Memnons» svärd af brons, hvilket visades uti Asklepiostemplet i Nikomedia.[7] Och Plutarchos omtalar (ungefär 100 år efter Kr. föd.), huru man på ön Skyros hittat en spjutspets af brons jämte människoben i en graf, som ansågs vara Thesevs’; troligen var ett i sammanhang härmed omtaladt och på samma ställe funnet svärd äfven af brons.[8]

Andra författare berätta om bronsens bruk långt efter Trojas fall. Så talar Pindaros under förra hälften af det 5:te århundradet före Kr. föd. flera gånger om spjut och yxor af brons[9] och Euripides’ samtida Herodotos[10] förtäljer, att massageterna, ett mäktigt folk öster om Kaspiska hafvet, ännu på hans tid, således omkring 500 år före Kr. föd., begagnade endast koppar — eller rättare brons — och guld. »Till sina spjut och pilspetsar och stridsyxor, säger han, nyttja de intet annat än koppar (brons). Men järn och silfver begagna de icke; ej heller träffas dessa metaller i deras land, då däremot koppar och guld finnas i öfverflöd.»

Ännu vid början af vår tideräkning berättar Strabo, att i Lusitanien, västra delen af den Pyrenæiska halfön, spjuten hade spetsar af brons;[11] och den redan anförda Pausanias omtalar i senare hälften af det 2:a århundradet efter Kr. föd., att sarmaterna icke kände järnets bruk.[12]

Det är emellertid icke blott bronsens användning till vapen och verktyg, som omtalas hos de klassiska författarne, utan vi se äfven, huru åtminstone några af dem hafva ett minne däraf, att det funnits en tid, då bronsen ensam användes härtill och järnet ännu var okändt, således ett minne af den verkliga bronsåldern.

Hesiodos omtalar, såsom vi sett, en sådan tid, och den från det tredje århundradet före Kr. föd. härstammande, så kallade [ 189 ]»Arundelska marmortaflan» (äfven känd under namnet »den pariska krönikan») uppgifver, att järnet upptäcktes på berget Ida på Kreta 1432 år före Kr. föd. När denna krönika skrefs, hade man således reda på, att en tid funnits, då järnet icke var kändt. Uppgiften, att järnet i Grekland först upptäcktes på Kreta, förtjänar äfven uppmärksamhet, emedan det är sannolikt, att Kreta verkligen var den del af Grekland, till hvilken kännedomen om det i Orienten upptäckta järnet först kom.[13]

Äfven den grekiske författaren Agatharchides, hvilken lefde ungefär 100 år före Kr. föd., visar sig hafva reda därpå. Han berättar nämligen, att man på hans tid uti gamla guldgrufvor i Öfre Egypten funnit några af de gamla grufarbetarne begagnade bronsverktyg, hvilkas förekomst han förklarar därmed, att människorna på den tid, då grufvorna först bearbetades, ännu icke lärt känna järnets bruk.[14]

Den romerske författaren Lucretius, som lefde i första århundradet före Kr. föd., säger uttryckligen, att »bronsens bruk blef kändt förr än järnets».[15]

⁎              ⁎
⁎

När på 1600-talet intresset för forntiden här i Norden, liksom annorstädes i Europa, vaknade till lif, och man började tillvarataga de fornsaker, som uppgräfdes ur jorden, blef man snart uppmärksam därpå, att många vapen och verktyg äfven från vår forntid voro af brons.

Den danske fornforskaren Olof Worm afbildar redan år 1643 i Monumenta danica (I, (sid. 50) en dolk och en knif af brons, samt säger (sid. 48), att flera dylika fornsaker voro kända.[16] I Museum [ 190 ]Wormianum (sid. 354) uttalar han också 1655 den åsikten, att bronsvapen fordom begagnats i Danmark.[17]

En svärdsklinga af brons[18] var det första föremål, som erhölls år 1670 för den af Antiqvitets-Collegiet på Carl XI:s tid började samling, som utgör grunden till Statens Historiska Museum i Stockholm. Dit inlämnades äfven några bronssvärd,[19] som år 1687 hittats i en ättehög nära Skatelöfs kyrka i Småland. Emedan man trodde, att den ryktbara Bråvallahed vore att söka på den plats, där denna hög låg, blefvo de här funna bronssvärden kort därefter aftecknade i Erik Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna.

Äfven Olof Rudbeck afbildar samtidigt i sin Atlantica ett par bronsvapen. Denne skarpsinnige forskare hade redan märkt, huru ofta man här i Sverige anträffade icke blott svärd utan äfven andra vapen och verktyg af brons, och han anför Hesiodos’ ofvan åberopade yttrande om den tid, då människorna använde brons i stället för järn. Med den höga tanke Rudbeck hade om sitt fosterlands forntid var det ej underligt, att han tviflade på, huruvida någonstädes på jorden minnena från denna »kopparålder» vore talrikare än här.

I den år 1698 tryckta tredje delen af sin Atlantica talar Rudbeck visserligen både om »steenålderen», »kopparålderen» och »järnålderen», och det så att den förstnämnda kommer omedelbart före den andra och denna är äldre än den tredje; men man får ej häraf draga den slutsatsen, att han med dessa uttryck menade detsamma som vi nu göra.

För att få en riktig föreställning om betydelsen af Rudbecks uttryck, måste vi först och främst erinra oss, att han indelade de första tre årtusendena efter världens skapelse i sex perioder: 1) »den gyllende tijden»; 2) silfvertiden; 3) steenålderen; 4) kopparålderen; 5) den heroiska tiden och 6) järnålderen. Men vi måste också lägga märke därtill, att han — såsom vi af det följande få se — med stenålder förstår något helt annat än vi. Den fjärde perioden kallar han »koppar- eller askeåldern», emedan de då lefvande människor skulle hafva varit skapade af ask-träd; så tolkar han nämligen [ 191 ]Völuspås berättelse om Ask och Ämbla, som af åsarna fingo lif. »Det Hesiodus förmäler, tillägger han (sid. 145), att de i den åldern fört kopparvapen, så finnes därtill här i Sverige många gamla efterdömen»,[20] hvarefter han omtalar dels en kopparyxa och en kopparvärja,[21] som förvaras i Kungl. Maj:ts gamla archivo, dels en dylik värja, »funnen vid Göteborg, hvars halfva del jag själf hafver till att visa främmande», hvilken hälft liksom den andra värjan äro afbildade i Rudbecks arbete (sid. 97 och 98). Förutan allt detta, heter det vidare, »som är i de dödas ättebackar och krukor med deras afbrända ben och aska funnet, äro ock kopparknifvar, kopparspetsar och kopparnaglar funna.» Kopparåldern lyktades, enligt Rudbeck, inemot Troja stads förstöring.

Samtidigt med Rudbeck sysslar en annan nordisk forskare, professor Major i Kiel, med minnena från forntiden. Han hade märkt, att man i jorden finner många flera föremål af »koppar» än af järn. Och han tänker på möjligheten af, att detta kunde bero därpå, att uppfinningen och bruket af järnet ej är så gammalt som det af bronsen; han är dock ej säker på, om det inte har sin förklaring i andra förhållanden, framförallt däri att järnet mycket hastigare förtäres af rost än bronsen.[22]

Redan vid midten af 1700-talet träffa vi emellertid hos en dansk forskare anmärkningsvärdt riktiga åsikter och minnen från bronsåldern. År 1750 utgaf nämligen Tyge Rothe en liten afhandling om forntidens svärd,[23] i hvilken han säger (sid. 22), att dessa med hänsyn till ämnet kunna delas i tre klasser: de af sten, af brons och af järn. Huruvida egentliga svärd af sten funnits, anser han väl vara ovisst, men han påminner om att många andra vapen af sten anträffats.

[ 192 ]Efter de af sten, fortsätter Rothe, möta oss svärden af brons, hvilka ofta anträffas, till och med oftare än de af järn, emedan de senare lättare förtäras af rost. »Långt efter bronsens uppfinnande lärde man sig järnets bruk», säger han (sid. 23), åberopande därför Majors och andra lärda mäns uttalanden. Rothe anför icke allenast Hesiodos’ och Lucretii här ofvan omnämnda yttranden om en »kopparålder» och om bronsens bruk före järnets, utan äfven Olof Rudbecks och andras berättelser om fynd af bronsvapen i norra Europa.

I företalet till den år 1778 utgifna andra delen af Snorre Sturlesons konungasagor meddelar den norske historikern Gerhard Schöning en ganska utförlig redogörelse för innehållet i några kort därförut undersökta grafhögar vid Jægerspriis på Sjælland. I dessa högar hade man funnit flera föremål af brons, men intet af järn. Schöning slutar också sin redogörelse med följande ord (sid. IX): »I ingen af högarna fanns järn eller allra minsta spår däraf; då synes denna metall ännu icke hafva varit känd, och följaktligen dessa högars ålder gå långt upp i tiden.»

Ehuru ordet »bronsålder» icke begagnas af Schöning, har han dock, liksom redan Rothe, ganska tydligt uttalat den åsikten, att en sådan period funnits, en tid, då man väl kände bronsen, men ännu icke järnet.

Samma åsikt träffa vi också hos professor Sjöborg i Lund år 1797. På tal om »de gamles vapen» säger han nämligen:[24] »Af försvarsvapnen märkes i synnerhet svärdet, som i de äldsta tider var af en slags kopparblandning; och var det naturligt, att man, förr än järnet uppfanns, skulle arbeta i koppar, ty denne metall fanns gedigen. Sedermera har man nyttjat svärd af järn, och finner man ännu i ätthögarne söndriga svärd både af koppar och järn.»

⁎              ⁎
⁎

Minnet af bronsåldern hade således ej hunnit förblekna hos forntidens folk, och när man efter nyare tidens början vid gräfning i jorden gång på gång fann vapen och verktyg af brons, var det jämförelsevis lätt att förstå deras bruk, emedan man hos de klassiska [ 193 ]författarne, med hvilka man var så förtrogen, fann sådana omtalade såsom brukade i forna tider.

Annorlunda ställa sig förhållandena med

stenåldern.

Den tid, under hvilken vapen och verktyg af sten varit i bruk inom de delar af Österlandet, där kulturens vagga stod, och hos förfäderna till de folk i södra Europa, som vi päga kalla de klassiska, ligger långt tillbaka. Såsom talrika i vår tid gjorda fynd visa, hade visserligen stenyxor ej kommit ur bruk i Grekland och Italien förr än omkring 2,000 år före Kr. föd., liksom pilspetsar af obsidian begagnades i Grekland ännu vid det 2:a förkristna årtusendets midt, men minnet af sådana vapen var så godt som helt och hållet utplånadt, när de äldsta grekiska och romerska författare lefde, hvilkas skrifter bevarats till våra dagar.

Väl omtala de klassiska folkens författare någon gång stenvapen hos de lägre stående folk, som bodde utanför de gamla kulturländernas gränser. Så berättar Herodotos, att de söder om Egypten boende æthiopernas pilar hade spetsar ej af järn, utan af en skarpspetsig sten.[25] Och Strabo har att förtälja om invånarne i det nuvarande Beludschistan, att deras vapen och verktyg voro af sten och horn, liksom Pausanias i det 2:a århundradet efter Kr. föd. säger, att sarmaterna hade pilspetsar af sten eller ben.[26] Taciti skildring af finnarna motsvarar ock den beskrifning den nyare tidens resande lämnat af de så kallade vildarna i Nya världen; »af brist på järn», säger han, »göra de spetsarna på sina pilar af ben».[27]

Men berättelserna om dessa folk och deras stenvapen voro så litet kända, att de ej kunde — lika litet som den omständigheten, att stenknifvar begagnades af egypterna vid balsameringen och af judarna vid omskärelsen — i någon vidsträcktare mån motverka den föreställning om stensakerna, hvilken fanns hos forntidens kulturfolk, liksom den ännu fortlefver i de mest olika delar af världen. Man trodde nämligen i forna tider, och tror så mångenstädes än i dag, att de stensaker, man finner i jorden, ej äro vapen och verktyg, [ 194 ]som en gång begagnats af landets äldre innevånare, ja att de ej ens äro gjorda af människohand, utan att de äro nedslungade med blixten. På samma sätt som stenyxorna af den svenska allmogen kallats, och delvis ännu kallas, »åskviggar» eller »torsviggar», kallades de af Greklands och Italiens folk redan före vår tideräknings början, »åskviggar», »ceraunia» (af det grekiska ordet keravnós, som betyder blixt). Äfven pilspetsarna af flinta troddes hafva ett himmelskt ursprung.[28]

En och annan af forntidens författare hade dock en märkvärdigt riktig uppfattning af förhållandena. Så talar den förut anförde Lucretius, i det första århundradet före Kr. föd., om en tid, då hvarken brons eller järn ännu voro kända, utan människorna som vapen använde stenar och hvad annat naturen omedelbart hade att bjuda dem. Lägga vi härtill, hvad han, såsom vi sett (sid. 189), säger om bronsen, talar han således om en tid, då bronsen, men ej järnet, var känd, och en ännu äldre tid, då inga metaller, endast sten och dylikt användes. Ehuru han ej begagnar uttrycken »stenålder», »bronsålder» och »järnålder», kände han dessa olika perioder och visste, i hvilken ordning de följt på hvarandra. Vi återfinna följaktligen hos honom just det, som ligger till grund för treperiodssystemet.[29]

Den tron, att stenyxor och flintpilar äro nedfallna med blixten, var vid den nyare tidens början så allmän och så stark, att det dröjde länge, innan man insåg dessa sakers verkliga ursprung och användning. De klassiska författarne, hos hvilka man i detta som i andra fall sökte upplysning, hade alltför litet att meddela därom.

[ 195 ]Man fick emellertid småningom upplysning om dem på ett annat sätt. Under de storartade upptäcktsfärder, som utfördes vid den nyare tidens begynnelse och under närmast följande århundraden, lärde europeerna på en mängd ställen i den Nya världen känna folkslag, som ännu lefde i stenåldern, som ej hade andra yxor än stenyxor, som ännu använde spjut och pilar med spetsar af sten eller ben. Det låg då nära till hands att förklara de i europeisk jord funna stensakerna såsom gjorda af människohand, såsom vapen och verktyg, hvilka en gång i en aflägsen forntid begagnats i vår världsdel, på samma sätt som i andra delar af världen liknande vapen och verktyg af sten ännu voro i bruk.

Äfven sedan några forskare på 1600-talet kommit till insikt om, att stensakerna verkligen voro gjorda af människor och begagnade af dem, antog dock en och annan länge, att de endast användts som offerredskap eller som religiösa symboler af folk, hvilka till dagligt bruk begagnade järn och andra metaller.

Sistnämnda åsikt förfäktades af Olof Rudbeck och var ännu ett århundrade efter hans död vanlig både bland fornforskarne och bland den del af allmänheten, hvilken ej fortfarande betraktade stensakerna som åskviggar.

Huru en riktigare uppfattning af denna viktiga fråga emellertid småningom arbetade sig fram, se vi af följande redogörelse för de åsikter, som några af de forskare uttalade, hvilka sysselsatte sig härmed.

Redan före 1500-talets slut hade en italiensk lärd kommit till en riktig insikt om »åskviggarnas» rätta natur. Det var Michele Mercati, intendent för Vatikanens botaniska trädgård, där han äfven hade anlagt en vacker samling af mineraler och fossiler. Då han dog 1593, lämnade han efter sig en beskrifning på denna samling, hvilken emellertid låg otryckt i ett och ett fjärdedels århundrade, tills den på påfven Clemens XI:s befallning år 1717 blef utgifven af Lancisi och af denne försedd med anmärkningar och afbildningar. Mercati sysselsätter sig i detta arbete icke endast med de gamla stenyxorna, utan han känner äfven knifvar och pilspetsar af flinta, äfvensom dylika arbeten af horn och ben. Med klara ord uttalar han, att man här har för sig vapen och verktyg från länge sedan försvunna tider, under hvilka man ännu icke kände bruket af metaller. Mercati visade [ 196 ]äfven genom anförda forntida författare, att man ännu i historisk tid användt knifvar af sten.[30]

Den förut nämnde professor Major i Kiel behandlar i sitt redan anförda, år 1692 utgifva arbete Bevölkertes Cimbrien bland annat ganska utförligt frågan om stensakerna.

I en af honom 1690 undersökt, vid Bülcke nära Kiel belägen och i ett rätt väl gjordt kopparstick återgifven stendös, — hvilken han mycket riktigt kallar en graf och ej, såsom många senare författare, anser hafva varit ett offeraltare, — hade han funnit fem kilar, det vill säga mejslar af flinta. I det han (sid. 43) afbildar två af dessa, anmärker han, att dylika troligen träffas i alla eller i de flesta »jättegrafvar». Åtminstone hade han, som öppnat så många dylika högar, ännu icke sett någon, i hvilken sådana kilar icke varit att finna bredvid urnorna. »Jag säger, tillägger han, med flit kilar eller cuneos lapideos, för figurens skuld, men icke åskkilar (Donnerkeile). Ty det finnes ingen grund i naturen att antaga dem hafva varit sådana.» Sedan han ganska vidlyftigt motiverat detta och visat, att gemene mans uppfattning om stenkilarna såsom åskviggar är alldeles oriktig,[31] förklarar han, att de äro förfärdigade af människor, och anför som bevis därför, att man tydligen ser, huru små stycken äro slagna af dem med hammare eller andra stenar, till dess de fått sin kilformiga gestalt. »Men af de glatta, fortsätter han, kan jag visa ett eller två exempel, att deras polering icke blifvit afslutad, utan de sista, skarpare eller djupare slip-strecken en lång sträcka ännu äro ganska tydliga att skåda. Ja, i de svenska, gotländska, skånsk-danska och våra cimbriska jättegrafvar är det ganska vanligt, att vid så kallade åskviggar äfven hittas en brynsten, eller stycken däraf.»

Major hade äfven iakttagit, att man ofta jämte kilarna påträffat »så kallade offerknifvar» af flinta. Sedan han anmärkt, att man svårligen med ett sådant instrument skulle kunna skära halsen af en höna eller genomtränga den så mycket tjockare huden på ett af [ 197 ]de större, fyrfota offerdjuren, öfvergår han till frågan om dessa stensakers bestämmelse. Han svarar, att de förmenta offerknifvarna i uräldsta tid varit i stället för järn använda som spjutspetsar, och att äfven kilarna varit vapen (sid. 45 och 64).

Prosten Arnkiel i Aabenraa, således äfven han schleswig-holsteinare, utgaf 1702 ett digert verk, Cimbrische Heyden-Religion, där han afbildar och omtalar åtskilliga, ur hednagrafvar upptagna stensaker (3:dje delen, sid. 307). Några af dessa äro med skafthål försedda yxor, som Arnkiel anser vara stridshammare; i hålet har, säger han, ett skaft suttit, som förmultnat i jorden. Andra af de afbildade föremålen äro dolkar eller dylika vapen. Ett af dem, med väl arbetadt fäste af flinta, kallar författaren mycket riktigt en dolk; ett par andra flintspetsar anser han hafva varit offerknifvar.

År 1719 och i början af det följande året utkom i Hamburg en veckoskrift kallad Cimbrisch-Hollsteinische Äntiquitæten-Remarques, innehållande redogörelser för de många grafundersökningar, som den 1717 aflidne prosten Christian Detlev Rhode på Fehmern och dennes son, pastor Andreas Albert Rhode, företagit i Holstein.

Häri förklaras först (sid. 319), att stensakerna icke äro åskviggar utan gjorda af människor, hvarvid förf. tillägger: »att detta slags stenar lätt låta sig slipas och poleras, det hafver jag i min ungdom och under mina akademie-år själf funnit. Ty då jag på den tiden skulle hålla en disputation om dessa lapidibus cerauniis eller åskviggar, men ännu hade den förutfattade meningen, att dessa kilar ej vore annat än i luften alstrade och vid åskväder nedslungade stenar, och följaktligen åskviggar; så — af nyfikenhet, för att komma underfund med, om dessa kilar voro slipade med konst (hvilket de därpå synliga slipstrecken antyda), eller om de af naturen voro så sirligt och proportionerligt gjorda — gick jag med en på fältet utletad, grof flintsten till en smed, slog först, emedan stenen var ganska stor, denne i två stycken, och lät sedan smeden slipa det ena till en så god åskvigg, att den, om jag lagt den bland de andra, väl svårligen kunnat igenkännas. Hade jag blott på sidorna och hanen gifvit den några hammarslag, hade den lätt kunnat förväxlas med de andra kilarna.»

I fråga om dessa kilars användning hemställer förf. (sid. 317), om de kunnat användas vid klyfning af trä; hvilket han dock finner mindre sannolikt, emedan de äro alltför spröda och gå för lätt sönder. Han anser dem (sid. 315 och 318) vara lämpligare till [ 198 ]vapen, hvilken åsikt icke blott, såsom vi sett, uttalats af de nyss anförda forskarne, utan äfven delades af andra samtida.[32]

På samma sätt som förf. framkastar, men nekande besvarar den viktiga frågan, om icke stenkilarna äfven användts som verktyg, på samma sätt gör han med frågan om det sätt, hvarpå de hållits. Han tänker visserligen (sid. 318) på möjligheten af att de varit instuckna och fästa i ett klufvet träskaft, men afvisar denna tanke, emedan kilarna, som äro smalare och tunnare baktill, måste hafva fallit ur skaftet. Han anser därför, att de vid begagnandet hållits i handen.

En ur en graf upptagen stenhammare med skafthål förklaras vara använd i krig som vapen och i fred som värdighetstecken för en höfding; hålets litenhet visar, att skaftet hvarken varit tjockt eller långt (sid. 335).

Jämte denna stenhammare hittades en flintknif, af det slag, säger förf. (sid. 334), som »man vanligen håller för offerknifvar,[33] men som herr dr. Major anser vara spjutspetsar».

»Att för öfrigt», heter det på ett annat ställe (sid. 231), »dylika stenknifvar — ty vi vilja låta dem behålla sitt namn — begagnats till bords- och brödknifvar i brist på sådana af järn eller stål, det är onekligt, vid tanken därpå, att de flesta amerikanare före spanjorernas ankomst, och innan de förra blefvo bekanta med järnets bruk, haft såväl knifvar som yxor och bilor af sten, ja till och med af den skärpa, att de liksom med en rakknif kunnat därmed borttaga och afskära håret, såsom det framgår af alla resebeskrifningar från Amerika, då det är fråga om invånarne på öarna Hispaniola, Cuba, Jamaica etc., likaväl som om dem på fastlandet.» Därefter påminnes därom, att judarne både i äldre och senare tid användt stenknifvar vid omskärelsen.[34]

[ 199 ]År 1723, således endast några år efter det Mercatis ofvan omtalade arbete blifvit tryckt, förelade Jussieu för Vetenskapsakademien i Paris flera stenyxor från Canada och öar vid Amerikas kust, i det han förklarade, att man med deras tillhjälp bäst kunde visa de så kallade »åskviggarnas» rätta natur. Frankrikes och Tysklands folk, sade han, hade, innan järnets bruk blef kändt där, lefvat under liknande förhållanden som de vilda folken i den Nya världen, hvarför man äfven i vår världsdel finner så mycket stenverktyg. »Där», tillägger han, »har man de med blixten nedfallna stenarna!» Han insåg följaktligen till fullo, huru oriktig den då vanliga förklaringen af alla stenyxor som »åskviggar» var.[35]

Redan följande år skref också en jesuit vid namn Lafitau ett arbete i två band om de amerikanska vildarnes seder jämförda med forntidens.[36]

En märkvärdigt riktig uppfattning af stensakernas betydelse visar sig uti det 1750 tryckta, men af den redan 1730 aflidne historiegrafen Johann Georg von Eckhart (före adlandet Eccard) författade arbetet De origine germanorum. Vid beskrifningen af de gamla sachsarnes kläder och vapen säger denne ovanligt klarsynte, men numera alltför litet kände författare (sid. 61): »Vapnen voro mycket enkla, innan man lärde sig att bearbeta bronsen,[37] hvilken kunskap kom till våra trakter ganska sent, icke förrän kort före Kristi födelse och Odins invandring till Norge och Sverige, där koppargrufvor först upptäcktes och bronsvapen tillverkades, i synnerhet knifvar (eller korta svärd), tjänliga till strider både till lands och vatten, samt kallade 'saxar’ — hvaraf saxarne fått sitt namn —, hvilka här och där anträffas i grafhögarna. Före bronsens bruk använde man som vapen (»svärd»[38]) stenar, hvilka antingen voro runda och genomborrade samt fastbundna med rep, eller ock voro viggformade och svängdes mot fienden, hållna endast i handen eller fästa i ett skaft. Några voro formade som yxor. Äfven knitvar af sten använde man. Jag skall meddela [ 200 ]afbildningar af några,[39] ty de anträffas stundom i gamla grafhögar och ofta äfven tillfälligtvis i åkrarna. Allmänheten, okunnig om det gamla bruket, kallar dessa stenar åskviggar och tror, att de från himlen slungats mot de dödliga, under det att de endast af mänskliga händer kastats mot fiendens hufvud. Tillspetsade ben fästes på kastspjuten, och med fiskarnas skarpa tänder skodde man sina pilar, ett bruk som ännu fortlefver hos de aflägset boende lapparne, hvilka längre än andra folk bibehållit forntidens enkelhet. Jag erinrar mig, att den berömde engelsmannen Dampier ännu i våra dagar sett stenyxor i bruk hos några folk i Amerika.»

Eccard fäster särskildt (sid. 80) uppmärksamheten på det tålamod, som de gamle måste hafva utvecklat vid tillspetsandet och genomborrandet af de hårda stenarna, »hvilket äfven för oss med våra maskiner medför en icke obetydlig svårighet».

Han framhåller också, att såsom de första minnesmärkena varit stenar, så voro äfven de första vapnen och verktygen (»utensilia») af sten, på en tid då man ännu var okunnig såväl i skrifkonsten som i konsten att bearbeta metaller. Han anför ej exempel härpå från de profana skriftställarne, då han kan erhålla sådana ur bibeln. »Sedan knifvar af sten», fortsätter han (sid. 81), »för det dagliga bruket blifvit utbytta mot sådana af brons och slutligen af järn, begagnades de dock fortfarande för religiösa ändamål, där man ej lätt medgifver ens den minsta förändring. De heliga knifvar, med hvilka omskärelsen utföres hos judarne äro ännu i vår tid af sten.»

Ehuru Eccard ej begagnar uttrycket stenåldern, har han dock, såsom vi af det nu anförda finna, redan för mer än 170 år sedan insett icke endast, att stensakerna varit använda i det dagliga lifvet, utan ock att de förskrifva sig från en tid, då metallerna ännu voro okända. Det skulle likväl dröja länge, innan denna insikt blef fruktbärande för vetenskapen, och detta oaktadt Eccard ej är den enda, hvilken uttalar dylika åsikter. Så säger sir William Dugdale[40] redan under 1600-talet, att stenyxorna begagnats som vapen, innan man lärt känna brons och järn.

[ 201 ]I en under professor Johan Engeströms præsidium år 1735 i Lund försvarad akademisk afhandling De cultris veterum lapideis deduceras vidlyftigt flintknifvarnas användande vid judarnes omskärelse i gamla testamentets tid; men därjämte uttalas den åsikt, att äfven hedningarne hade kunnat använda dessa redskap till världsligt bruk. Det vore nämligen att antaga, att de äldsta redskap blifvit gjorda af sten. »Äfven om man kunde förmoda», heter det, »att människorna före syndafloden, Kains efterkommande, hade förvärfvat kännedomen att arbeta metaller, så måste likväl, då människorna efter syndafloden vid babyloniska förbistringen spriddes öfver alla världens delar, några af dem hafva kommit till sådana trakter, hvarest inga metaller förefunnos, och därigenom blifvit tvungna att begagna stenen såsom redskap. Så småningom glömde man då den skicklighet att arbeta metaller, som man möjligen före babyloniska förbistringen hade tillägnat sig.»[41]

En annan lärare vid Lunds universitet, Kilian Stobæus, professor i historia, presiderade år 1738 för en af honom författad disputation,[42] i hvilken han först vederlägger den då ännu vanliga åsikten, att stensakerna skulle vara nedslungade genom blixten. Väl vore det sant, att man någon gång hittat stenar af nu ifrågavarande slag på de ställen, där åskan slagit ner, men detta berodde därpå, att stenen redan förut funnits på stället (sid. 40).

Stobæus förklarar det visserligen vara onekligt, att hebreerna användt knifvar af sten vid omskärelsens sakrament, men han säger sig aldrig hafva hört talas om detta bruk hos de nordiska folken; ej heller kan han föreställa sig, att stenverktygen varit använda här af Cybelepräster, såsom Rudbeck antagit. Väl hade stensakerna haft en stor användning vid heliga förrättningar, men detta hade ej varit deras enda bestämmelse. Det synes också Stobæus vara föga sannolikt, att alla de många grafvar, i hvilka kilar och knifvar af sten anträffats, varit offerprästers; snarare vore höfdingar jordade i dessa grafvar (sid. 49—51).

[ 202 ]»Det torde icke böra betviflas», heter det vidare (sid. 46), »att de äldsta verktyg för dagligt bruk, innan ännu järnets användande blifvit kändt, varit förfärdigade af sten.» För denna mening finner Stobæus, liksom andra, stöd i hvad som berättades om vilda, särskildt amerikanska folkslags bruk af stenredskap.

På ett annat ställe (sid. 47) säger sig Stobæus anse det vara oemotsägligt, att de forntida folkens vapen varit antingen af sten eller af trä. Å ena sidan är detta mest öfverensstämmande med denna aflägsna periods enkelhet och med de förhållanden, som då måste hafva förefunnits; å andra sidan bekräftas det såväl af äldre som af yngre historiska författares vittnesbörd, hvarvid bland annat Lucretii ofvan anförda yttrande åberopas.[43]

Man skulle, då man hör sådana yttranden af Stobæus, tro, att han varit ganska nära en riktig uppfattning af stenåldern; men detta torde dock knappt hafva varit fallet. Han säger nämligen på ett ställe, att stensakerna ofta anträffas tillsammans med vapen och allehanda föremål af brons, järn och andra metaller, så att man icke vore berättigad antaga, att de gamle, emedan de voro beröfvade metallernas bruk, hade varit tvungna att begagna sådana af flinta eller andra hårda stenslag med stor möda förfärdigade vapen. För öfrigt vore det klart, att stensakerna icke blifvit nedlagda i grafvarna endast såsom vapen och verktyg, detta så mycket mindre som många af dem genom sin litenhet och sin form visade sig vara odugliga därtill. Äfven de stora kilarna och hammarna af sten kunde väl begagnas som vapen, men det vore klart, att de ej kunnat, såsom de omtalade amerikanska, användas vid klyfning af trä; härtill voro några bland dem af alltför lös sten (sid. 47 och 48). Stobæus söker därför besvara den frågan, hvarför dessa för de lefvande tydligen dyrbara stensaker fått följa de döda i grafven.

Det svar, Stobæus gifver på denna fråga, och den utförliga motiveringen visar, att han i själfva verket ännu var ganska långt från den fulla sanningen, om han än såg mera däraf än de flesta af hans samtida. Han kommer nämligen (sid. 69) — såsom man kunnat vänta redan af de första, med runor skrifna orden i afhandlingens titel — till det resultat, att de ifrågavarande föremålen såväl af flinta som af andra stenslag fordom ansetts vara [ 203 ]helgade åt Tor. De begagnades hemma och på färder som amuletter, för att från det hus, där de förvarades, och från ägaren, som bar dem med sig, afvända allt ondt, i främsta rummet för att skydda mot åska, onda andar och gift. Af denna orsak använde hedningarne de större af dessa stenar som vapen, men som öfvernaturliga vapen, hvilka med visshet medförde seger, äfven om fienden genom trollkonster gjort sig osårbar, »hård», mot alla andra vapen; men de mindre stenarna använde de endast till att bära på sig som talismaner. Stobæus anser, att stensakerna dessutom användes vid åtskilliga religiösa förrättningar, och påminner i sammanhang därmed om, huru Tors hammare tjänade som en symbol vid afslutande af förbund och många andra viktiga tillfällen. Slutligen blefvo dessa af de lefvande så högt skattade föremål äfven nedlagda i grafvarna, bland annat för att den döde ej skulle i Vallhall sakna dessa heliga och segerrika vapen, och på det att de skulle skydda honom och grafven för åska och alla onda andar.

Att stensakerna ej uteslutande varit använda som vapen, utan äfven begagnats som verktyg, betonades kort därefter af en annan svensk, Johan Gotschalk Wallerius, uti hans år 1747 i Stockholm utgifna Mineralogia, eller Mineralriket. Det heter här (sid. 405 och 406) med utelämnande af en del latinska termer: »Lithoglyphi arte facti. Äro de, som fordom verkelig med konst varit gjorde. Finnas: 1) Torviggar. Äro stenviggar antingen åt en ända vasse, som andra viggar, eller åt bägge ändar vasse och tjockare midt på; äro ofta med et hål igenombårade. 2) Stenknifvar äro verkelig knifvar af sten, som fordom brukats.» 3) »Stenyxor, 4) stenhamrar, 5) stenpilar, 6) stentungor. Alla desse och sådana flere äro ej annat, än antingen instrumenter eller krigsgevär, som de fordom brukat vid vissa tillfällen eller i allmänt bruk. Finnas i ättebackar ocb hollas före vara torviggar.»

Den danske forskaren Erik Pontoppidan har i den år 1763 tryckta första delen af Den Danske Atlas ett kapitel om de urnor och andra saker, som finnas i de danska grafhögarna från forntiden. Till de saker, säger han, som nedlades i grafven jämte den döde, höra först allehanda vapen, såsom spjut, svärd, dolkar, pilar och stridshammare, dels af järn och koppar, »dels af hård sten, förnämligast flinta, glattslipad och tillskärpt så, att man kunde begagna dem till att hugga och skära med. Just dessa stenar är det, som i beskrifningen af Cabinetterna (samlingarna) med ett [ 204 ]allmänt namn kallas ’Lapides ceraunei’ och af några, ehuru utan minsta orsak, anses för åskviggar. De stycken, som höra till denna sista klass, anses vara af de allra äldsta, eller från den tid, då metallernas smältning och bruk ännu icke var Nordens inbyggare så väl bekant som efter Odins och asiaternas ankomst.»

Äfven i andra länder än Skandinavien och Tyskland hade under 1700-talet, såsom vi redan sett, en och annan forskare fått ögonen öppna för, huru stensakerna tillkommit, och hvartill de användts.

Så läsa vi i biskop Lytteltons 1765 till Society of Antiquaries i London insända Observations on Stone Hatchets, som 1773 trycktes i 2:a delen af Archæologia (sid. 118): »Det finnes ej minsta tvifvel därom, att dessa stenverktyg hafva blifvit tillverkade under äldsta tider och af barbariska folk, innan bruket af järn och andra metaller var kändt. Af samma orsak voro äfven spetsarna på spjut och pilar af flinta och andra hårda stenar; många sådana äro funna i Skottland, där de af folket kallas älf-pilar (Elfs arrows)». Han uttalar sig med mycken bestämdhet såväl mot den åsikt, som ligger till grund för denna då vanliga benämning, som mot den tro, att stenyxorna skulle vara nedfallna med blixten.

Alla voro emellertid ej lika klarsynta som Eccard och Lyttelton. Ännu slutet af förra århundradet och i början af detta voro mycket oriktigare föreställningar om stensakerna gängse.

Den redan anförda Sjöborg, vid den tiden professor i historia vid universitetet i Lund, — en man, som för öfrigt har inlagt stor förtjänst om den svenska fornforskningen, — insåg ännu icke, att fornsakerna af sten höra till en förhistorisk tid. I sin år 1797 tryckta Inledning till kännedom af fäderneslandets antiqviteter förklarar han (sid. 204) det vara »afgjordt, att slipade viggar både af flinta och annan sten varit helgade verktyg i templen eller på andra offerställen; men om de blifvit nyttjade såsom yxor vid kreaturens slaktande, eller blifvit med smörjelse bestrukna och dyrkade såsom små afgudar eller blott ansedda såsom heliga tecken till Tors hammare Mjolner m. m., därom äro vi alldeles okunniga». De flesta viggar tyckas hafva varit fästade i ett skaft, »och några som ej äro af flinta hafva ett hål, däruti skaftet setat; dessa tyckas snarare hafva varit brukade som stridsyxor, och om templens helgedomar äfven i striden nyttjades till vapen, vore det så mycket mindre underligt, som hela Odens gudalära var krigisk». Om [ 205 ]flintdolkarna säger han, att det är svårt att afgöra, antingen de varit »nyttjade till offerknifvar, till bordsknifvar eller till små svärd och dolkar».

Denna föreställning om flintdolkarna som offerknifvar ligger väl också till grund för Tegnérs skildring af prästerna i Balderstemplet, då han i sin omkring år 1820 diktade Frithiofs saga låter dem stå »kring tempelvägg — — med flintknif i hårda händer».

Den danske historikern Vedel Simonsen yttrade emellertid redan 1813 i sin Udsigt over natjonalhistoriens ældste og mærkeligste perioder (1:a delens 2:a häfte, sid. 73) följande märkvärdiga ord: »Nordbornas vapen och husgeråd voro först af sten och trä, senare lärde de att bearbeta kopparn och, såsom det synes, senast järnet. Deras kulturhistoria kunde alltså, från denna sida betraktad, indelas i en sten-, en koppar- och en järnålder.» Att stensakerna verkligen kunnat användas till vapen och verktyg, ådagalägger han genom att hänvisa till erfarenheter från vildarne i Nya världen.

Tillvaron af den period, som vi nu kalla stenåldern, insågs vid denna tid äfven af den svenske fornforskaren Magnus Bruzelius, hvilken redan vid midten af 1810-talet bildat en samling af mer än 300 fornsaker af sten.[44] En af honom år 1816 i Lund utgifven disputation Specimen antiquatum borealium, i hvilken han citerar Vedel Simonsens nyss anförda arbete, ådagalägger detta tydligt. På ett särdeles förtjänstfullt sätt lämnar han i denna afhandling en systematisk beskrifning på de vapen och verktyg af sten, som funnos i hans samling, samt uttalar sig äfven om deras ålder.

I inledningen säger han nämligen (sid. 3): »Hvarje folk, som ännu aktar högt sitt fädernesland samt sina förfäders otämda och obrutna kraft, hälsar med stor glädje alla de spår från förgångna tider, som vittna om förfädernas kraft, tapperhet och lefnadssätt. Huru mycket högre böra vi då ej skatta de fornlämningar, hvilka höra till tider, som väl ligga bakom all historia och saga, och hvilka fornminnen gifva ett sant uttryck åt dugligheten och enkelheten hos landets urinvånare, ej mindre än åt deras första [ 206 ]försök att försvara sig och utveckla sig! Detta kan för visso sägas om våra nordiska fornlämningar. Ty tvungna däraf, att våra berg ej innehålla några af naturen färdiggjorda metaller, och följande andra obildade folks föredömen, hafva Skandinaviens äldsta invånare, som voro okunniga i konsten att bearbeta metaller, tillgripit hvad som fanns till hands och användt olika slags stenar i stället för metaller. Flera berömda historici i vår tid hafva sökt bevisa denna åsikt med olika skäl. Men om det är säkert, att dessa fornsaker af sten böra hänföras till den äldsta perioden och utan tvifvel till tiden näst före Asarnes egen eller den siste Odins ankomst till våra trakter; och då dessa minnen från forntiden förekomma så ofantligt talrikt, i synnerhet på de fruktbara skånska fälten; så kunna vi icke neka, att dessa stensaker förmå gifva oss många upplysningar om de delar af Skandinavien, som först varit bebodda och odlade, om de andra fornlämningarnas ålder och bestämmelse, som talrikt förekomma i samma trakter, samt om urinvånarnes talrikhet och lefnadssätt.»

Ordet »stenålder» begagnar Bruzelius väl icke här, men han gör det några år senare i beskrifningen af den under namn af Åsahögen ryktbara gånggriften vid Qvistofta i Skåne, som han undersökt 1819. Denna beskrifning är införd i det 1822 tryckta 9:e häftet af Iduna och där säger han (sid. 305, jfr sid. 322 och följ.): »Om det i historien funnes ett tidehvarf, som kunde utmärkas med namn af stenåldern, under hvilken ett släkte lefvat i bildning fullkomligt likt med de invånare på Söderhafvets öar, hvilka i senare tid så ofta blifvit beskrifna, så skulle man utan tvekan hänföra Åsahögen till denna mest aflägsna fornålder. I brist på metaller var flinta i vårt land det tjänligaste ämne både till vapen och verktyg.»

⁎              ⁎
⁎

Vi se häraf, att den nordiska forskningen redan under det andra årtiondet af vårt sekel hunnit så långt, att det ej kunde dröja länge, innan treperiodssystemet skulle framträda fullt utveckladt. Äran af att icke blott hafva klart framställt detta system, utan äfven att hafva därigenom gifvit en vetenskaplig grundval för den moderna fornforskningen tillkommer Christian Jürgensen Thomsen, den egentlige skaparen af det stora »Museum for de nordiske [ 207 ]oldsager», eller som det numera kallas Nationalmuseet, i Kjöbenhavn.

Redan 1816 anförtroddes det då ännu unga museet åt Thomsens vård, och han kom samtidigt såsom sekreterare i »Commissionen for oldsagers opbevaring» i personlig beröring med Vedel Simonsen, hvilken sedan några år var ledamot af denna kommission. Den senares idé om de tre perioderna upptogs snart af Thomsen, ehuru man ej kan angifva det år, då detta skedde. Så mycket vet man dock, att Thomsen senast år 1825 hade systemet klart för sig.

Sistnämnda år meddelade Thomsen systemet åt den norske historikern Keyser, hvilken snart använde det vid ordnandet af fornsakssamlingen i Kristiania.[45] Man känner för öfrigt af en annan omständighet, att systemet icke var okändt i Kjöbenhavn år 1825. I ett af kapten Jahn då utgifvet arbete, i hvilket han talar om den förhistoriska tidens vapen, behandlar han dem nämligen under rubrikerna »stenvapen» (3 sidor), »kopparvapen» (4 sidor) och »järnvapen». Författaren talar ofta om föremål, förvarade i Kjöbenhavns museum.

Från år 1830 hafva vi följande redogörelse af Thomsen för de tre perioderna inom Danmarks hednatid.[46] Den första ansågs omfatta tiden från 500 f. Kr. till Kristi födelse; den andra från Kristi födelse till 500 år därefter; den tredje från år 500 till år 1000 eft. Kr. Till den andra perioden, »guldets och kopparens period», räknas urnor af koppar och guld samt bronssvärden, »hvilka ofta äro försedda med samma sirater som de hängande kopparurnorna». Till den tredje perioden höra järnsvärden.

Att stensakerna höra till den äldsta tiden, betonas särskildt i en två år senare utgifven afhandling.[47]

[ 208 ]I denna afhandling visar Thomsen sig äfven hafva en klar och riktig uppfattning af bronsåldern. »Det är lätt att inse», heter det där (sid. 437), »att på den tid, då kopparn väl var i allmänt bruk, men dyrbar, — hvilket i synnerhet visas af det stora besvär man användt på att kunna spara om äfven endast en liten del af detta ämne, — var det framför allt två slags saker, man undvek att begagna den till, nämligen de som lätt gingo förlorade och de till hvilka en stor massa fordrades. Man har säkert äfven på den tiden, då svärdet och spjutspetsen voro af koppar, haft pil- och kastspjutspetsarna af sten, fiskben eller dylikt. Till det senare slaget saker höra städ och ankare.»[48]

Tre är senare, sommaren 1835, skrifver Thomsen i ett bref till B. E. Hildebrand,[49] efter att hafva talat om stenåldern: »Jag är mycket benägen att i den därpå följande bronstiden se en tidigare kultur än man i allmänhet drömt om samt antaga, att celter, pålstafvar, kopparsvärd, kopparspjut o. s. v., som man finner alldeles lika i Danmark, södra Sverige, Tyskland, England, Frankrike, Schweiz, Spanien, tillhört keltiska stammar, och att däremot järnvapnen, ormsiraterna, flätningarna o. s. v. tillhört odinianerna. Det är allenast gissningar, men jag har åtskilliga bevis; tror t. ex. icke, att romarne på Julius Cæsars tid, då de först fattade fot i Gallien, använde bronsvapen. Dessa höra i södern till den homeriska tiden. Hvad man funnit i Herculanum är blott hundra år yngre än romarnes eröfring af Gallien och visar ju tydligen detta. — Har Ni icke gifvit akt på den smak, hvari bronssakerna och siraterna på dem äro arbetade? Den öfverensstämmer, hade jag nästan sagt, med den forngrekiska; ej heller känner jag att man på eller med bronssakerna funnit skrift, mynt o. d. — I detaljerna kunna vi taga miste, men använda vi allvarlig uppmärksamhet, skola vi med tiden få de stora grunddragen tydligare.»

[ 209 ]Fullständigt framställer Thomsen sitt system i tryck första gången år 1836 i den då utgifna Ledetråd til nordisk oldkyndighed.[50] Han lämnar däri en redogörelse för »De forskjellige perioder, til hvilke de hedenske oldsager kunne henföres», samt gifver hvar och en af de tre perioderna det namn, som de sedan behållit. Han säger här (sid. 58): »Den på stenåldern följande perioden tro vi oss böra kalla bronsåldern, under hvilken vapen och skärande redskap voro af koppar eller brons, och (under hvilken) man antingen alldeles icke eller blott mycket litet har känt till järn eller silfver. Man skall finna, att icke endast i Norden, utan äfven i de södra länderna den metall, som först omtalas och har varit i bruk, är koppar eller så som man i forntiden ofta använde den, med en liten tillsats af tenn, som bidrog till att den bättre kunde härdas, hvilken blandning man har kallat brons. Först långt senare har man blifvit bekant med järn.» Därefter omtalar han järnåldern, »den tredje och sista perioden af hednatiden».

År 1843, således ej långt efter utgifvandet af denna viktiga skrift, lämnar J. J. A. Worsaae i Danmarks oldtid[51] en både till form och innehåll utmärkt framställning af de resultat, till hvilka den nordiska fornforskningen med hjälp af det nya systemet redan hunnit.

Systemet lades också till grund för ordnandet icke blott af museet i Kjöbenhavn utan äfven af flera samlingar i grannländerna, särskildt i Sverige, där Bror Emil Hildebrand, hvilken år 1830 under ett längre besök i Kjöbenhavn lärt känna Thomsen och hans system, samma år tillämpade det på Lunds universitets fornsakssamling[52] och ett par år senare på Statens Historiska Museum i Stockholm.

[ 210 ]Anmärkningsvärdt är, att Erik Gustaf Geijer redan i den år 1832 utgifna första delen af Svenska folkets historia (sid. 122) säger: »Vapnen och vikingaflottorna visa järnets tidiga bruk; än äldre vapen äro af koppar eller en med koppar blandad metall; de äldsta af sten.»

Professor Sven Nilsson i Lund utgaf 1834 sitt första försök i förhistorisk fornkunskap, hvilket under titeln Utkast till jaktens och fiskets historia på Skandinavien infördes i inledningen till den nämnda år utgifna nya upplagan af Skandinaviens fogelfauna. I denna afhandling, som är skrifven utan kännedom om Thomsens åsikter i frågan,[53] sökte Nilsson skildra Sveriges äldsta invånare, huru de icke känt metaller, samt huru de, såsom senare tiders vildar, uteslutande lefvat af fiske och jakt. Han jämför, såvidt materialet då medgaf, de i svensk jord funna stensakerna med de jaktvapen och verktyg, som blifvit hemförda från de af europeisk civilisation ännu oberörda folkslagen i Norra Amerika, Grönland och Australien.

Utförligt behandlar Nilsson sedan samma frågor i sitt ryktbara arbete Skandinaviska Nordens Urinvånare, hvars första upplaga utkom under loppet af åren 1838—43.

Första gången han berör frågan om bronsåldern är i det år 1843 utgifna sluthäftet af nämnda arbete. I sista kapitlet gifver han ett »utkast till en beskrifning öfver en kimbrisk koloniststam, som i forntiden inflyttat i södra och västra Skandinavien, undanträngt vildarne och odlat landet». Med de undanträngda vildarne menas stenålderns folk. De nykomna kimbrerna eller kelterna skulle hafva känt metaller, men hufvudsakligen endast brons och guld, samt sannolikt järn, hvilket de dock ej förstodo att härda, hvarför deras knifvar, svärd, lansar m. m. alltid äro af brons; de idkade boskapsskötsel och åkerbruk. Såsom vi väl veta, har professor Nilsson sedermera öfvergifvit sin i denna första upplaga uttalade åsikt, att bronsålderns nordbor varit af kimbrisk stam, och i stället sökt bevisa, att bronsålderns kultur förts hit genom phoeniciska kolonister.

Nilsson nämnes med rätta såsom en af de förnämsta grundläggarne af den moderna fornforskningen, emedan han var den som där först i ett större verk praktiskt tillämpade den komparativa [ 211 ]metoden, hvilken i väsentlig mån bidragit att höja fornsakernas studium till vetenskap. I treperiodssystemets utveckling har han däremot ringa del.

Redan tidigt hade Thomsen hänvisat därpå, att man äfven i flera andra länder än de skandinaviska funnit minnen från bronsåldern, och nya fynd bekräftade fullständigt riktigheten af denna iakttagelse, ehuru det i många länder dröjde länge, innan man med allvar började samla och studera sådana minnen. Tidigast skedde detta på de Brittiska öarna och i Tyskland.

Äfven i Österrike, Schweiz, Italien, Frankrike och andra länder fann man, att det nordiska systemet var riktigt. Nästan öfverallt träffades talrika minnen från bronsåldern, så snart man endast blef uppmärksam på vikten af att taga dem till vara.

Några fornforskare, särskildt i Tyskland, försökte visserligen länge nog visa, att järnet varit i bruk före bronsen, och att någon bronsålder aldrig funnits. Men för länge sedan har man kommit till insikt om ohållbarheten af denna uppfattning, och numera är riktigheten af det nordiska treperiodssystemet allmänt erkänd.


  1. ↑ I Mose boks 4 kap., 22 v. Enligt det 4 kapitlet var Tubalkain Lamechs son; den i detta kapitel anförda släkttaflan talar ej om Noah. Enligt den i 5 kapitlet meddelade »boken om Adams släkt» var Noah Lamechs son; här omtalas ej Tubalkain.
  2. ↑ Nu behöfver man ej heller spilla många ord på den åsikten att kännedomen om metallerna skulle hafva funnits före syndafloden, men sedan gått förlorad. Denna åsikt har bl. a. uttalats af en fransk lärd, Goguet i ett af honom år 1758 utgifvet arbete: De l’origine des lois, des arts et des sciences et de leurs progrès chez les anciens peuples depuis le déluge. Vi se af det följande, att det beror på ett misstag, då Cartailhac, i La France préhistorique (Paris, 1889), sid. 12, säger, att Goguet är den första, som uppvisat bronsålderns tillvaro.
  3. ↑ Det ord chalkós, som Homeros och andra grekiska författare använda vid beskrifning af sådana vapen o. dyl., öfversättes vanligen, ehuru orätt, med »koppar». De ur grafvarna från ifrågavarande tid upptagna vapnen hafva visat sig vara icke af koppar, utan af brons. — Ordet chalkós, och det därur afledda chalkévs, (koppar-)smed, anses af några vara nära besläktade å ena sidan med namnet på Chaldæen och dess invånare, men å den andra med det grekiska ordet chályps, hvilket betecknar dels (Nord-)Chaldæens invånare, dels stål. Zeitschrift für Ethnologie, 35:te årg. (Berlin, 1903), sid. 921. — Vi skulle då här hafva en småningom försiggående ändring i betydelsen af ett ord, som i äldre tid betecknade koppar och brons, men i senare tid järn och stål. Förklaringen ligger utan tvifvel däri, att man vid den ena tidpunkten liksom vid den andra med detta ord betecknade den metall, hvaraf vapen och verktyg förfärdigades: i början var det koppar och därefter brons, men sedan blef det järn, eller rättare stål. Samma förhållande träffa vi, märkvärdigt nog både i Indien, där betydelsen af ordet ayas — det romerska æs — på enahanda sätt glidit, och i Egypten, där ordet bi (om man så får återgifva de hieroglyfer, som här äro i fråga) också i äldre tid betydde brons och i senare tid utgjorde hufvuddelen af det ord, hvarmed järnet betecknades. Montelius, Die Bronzezeit im Orient und in Griechenland, i Archiv für Anthropologie, XXI (1892), s. 5. — Detta är för öfrigt ej det enda fall, där benämningen på en metall har sitt ursprung i namnet på ett land eller en plats. Ordet koppar, det latinska cyprium æs eller endast cyprium (senare cuprum), är bildadt af Kypros, det grekiska namnet på ön Cypern, och ordet brons leder sin härkomst från ett ortnamn: Brundusium, den nuvarande staden Brindisi i sydöstra Italien. Motsvarigheter härtill från andra områden äro, då engelsmännen kalla porslin china och vi tala om karduan, läder från Cordova.
  4. ↑ Hesiodos, Arbeten och dagar, I v. 150.
  5. ↑ Euripides, Trojanskorna, v. 143.
  6. ↑ Virgilius, Aeneis, VII v. 743. På grundspråket heter det »æreus ensis», hvilket rätteligen bör öfversättas med brons-svärd.
  7. ↑ Evans, The ancient Stone Implements, Weapons and Ornaments of Great Britain, 2:a uppl. (London, 1897), sid. 4.
  8. ↑ Evans, anf. arb., sid. 4.
  9. ↑ Evans, The ancient Bronze Implements, Weapons and Ornaments of Great Britain and Ireland (London, 1881), sid. 17.
  10. ↑ Herodotos, I c. 215; Rawlinson, History of Herodot, 1 sid. 334, 335.
  11. ↑ Evans, Bronze Implements, sid. 17.
  12. ↑ Evans, Stone Implements, sid. 7.
  13. ↑ Evans, Bronze Implements, sid. 14; J. Flach, Chronicon Parium (Tübingen, 1884), sid. 6; jfr Archiv für Anthropologie, 8, sid. 295. — Egendomligt nog stämmer denna uppgift på den Arundelska marmortaflan väl öfverens med det resultat, till hvilket jag kommit, att järnet först omkring midten af det andra årtusendet före Kr. föd. börjat användas. Montelius. Bronsåldern i Egypten (i Ymer, 1888), sid. 14.
  14. ↑ Evans, Bronze Implements, sid. 8.
  15. ↑ Se nedan sid. 194.
  16. ↑ En bronsdolk funnen redan år 1554 omtalas af Worm, anf. arb., sid. 48. Jämför R. Nyerup, Oversyn over fædernelandets mindesmærker fra oldtiden (Köbenhavn, 1806), sid. 21.
  17. ↑ Samtidigt, år 1654, uttalar Ware i sitt arbete om Irlands fornminnen den åsikten, att invånarne på de Brittiska öarna en gång haft vapen af brons.
  18. ↑ Afbildad i mina Svenska fornsaker, fig. 164. Den insändes till Antiqvitets-Collegiet år 1670.
  19. ↑ Ett af dem är afbildadt i Sv. forns., fig. 110.
  20. ↑ I den latinska afdelningen af texten lyder detta ställe; »Ejus vero rei, quod Hesiodus homines æneæ ætatis armis ex ære fabrefactis usos fuisse memoret, nescimus an ulla orbis pars plura et majora quam nostra Sueonia præbeat documenta, utpote quia hic varia id genus quotidie conspiciantur.»
  21. ↑ Det är den här ofvan omtalade svärdsklinga, som 1670 inlämnades till Antiqvitets-Collegiet.
  22. ↑ Johann Daniel Major, Bevölkertes Cimbrien (Plön, 1692), sid. 65.
  23. ↑ De gladiis veterum imprimis danorum schediasma, (Kjöbenhavn, 1750; med omtryckt titel och förord ånyo utgifven 1752). Författaren var född i Randers på Jylland 1731, blef 1771 borgmästare i Kjöbenhavn, följande år amtmand i Segeberg och dog som etatsråd 1795.
  24. ↑ Sjöborg, Inledning till kännedom af fäderneslandets antiqviteter (Lund, 1797), sid. 206.
  25. ↑ Herodotos, VII, c. 69.
  26. ↑ M. Hoernes, Die Urgeschichte des Menschen nach dem heutigen Stande der Wissenschaft (Wien, 1892), sid. 27 och 28.
  27. ↑ Tacitus, Germania, c. 46.
  28. ↑ Montelius, Sveriges forntid, texten, sid. 160. — Jfr Cartailhac, L’âge de pierre dans les souvenirs et superstitions populaires (Paris, 1878) och samma förf:s La France préhistorique (Paris, 1889), sid. 4.
  29. ↑ Lucretius, De rerum natura, V v. 1282 o. följ.:

    Arma antiqua manus, unques, dentesque fuerant,
    Et lapides, et item sylvarum fragmina rami...
    Posterius ferri vis est, ærisque reperta,
    Sed prior ætis erat quam ferri cognitus usus;...
    Inde minutatim processit ferreus ensis,
    Versaque in opprobrium species est falcis abenæ,
    Et ferro coepere solum proscindere terræ.

  30. ↑ Hoernes, Die Urgeschichte des Menschen, sid. 23.
  31. ↑ Huru man äfven i den lärda verlden uppfattade denna fråga, visas bland annat däraf, att ännu år 1730, då ett föredrag om de så kallade åskviggarna hållits i Académie des inscriptions et belles lettres i Paris (motsvarande vår Vitterhets Akademi), akademien synes beklaga, att förf. »ej utvecklat de skäl, som bevisa omöjligheten af, att dessa stenar bildas i molnen». Cartailhac, La France préhistorique, sid. 11.
  32. ↑ T. ex. professor Joh. Herm. Sminke i Marburg, som i en 1714 utgifven disputation De numis sepulchralibus et armis lapideis veterum Cattorum in Hassia inferiore ad vicum Madensem erutis uttalar den åsikten, att de långa och spetsiga stenar, som ofta påträffas i tyska grafvar, användts som vapen, dels att slå med, dels att kasta. Enligt företalet till Rhode’s ofvan anförda arbete.
  33. ↑ Jfr Nyerup, Oversyn over fædernelandets mindesmærker, sid. 32.
  34. ↑ Det uppgifves (sid. 232), att judarne på förf:s tid visserligen vid omskärelsen använde knifvar af stål, men att dessa voro försedda med skaft af sten, hvarjämte den upplysning meddelas, att barn, som antingen voro dödfödda eller som aflidit före den 8:e dagen, skulle omskäras med skifferknifvar.
  35. ↑ Hoernes, Die Urgeschichte des Menschen, sid. 30. Cartailhac, La France préhistorique, sid. 10.
  36. ↑ Lafitau, Moeurs des Sauvages américains comparées aux moeurs des premiers temps. Se Cartailhac, anf. arb., sid. 10.
  37. ↑ »Ante æris tractandi notitiam» heter det i originalet.
  38. ↑ »Pro gladiis erant».
  39. ↑ Detta göres ock på en särskild plansch (vid sid. 79). Om en där under n:r XV afbildad sten anmärker Eccard, att Major anser den vara en offerknif, under det att Eccard snarare betraktar den som en spjutspets.
  40. ↑ History of Warwickshire, sid. 778. — Evans, Stone Implements, sid. 3.
  41. ↑ Bibliotekarien Elof Tegnér har i sina Anteckningar om Lunds universitets historiska museum, intagna i Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning 1871, sid. 5 o. följ., ur glömskan framdragit såväl Engeströms skrift som den af Stobæus författade disputation, om hvilken här nedan talas.
  42. ↑ ᛉᛁᚭᛚᚽᛣ ᛡᛆᛉᛆᚱ ᚦᚭᚱᛋ (Mjolner hamar Thors) seu Ceraunii betulique lapides, disputatione historica illustrati; äfven intagen i Stobæi 1753 i Danzig tryckta Opuscula (sid. 113).
  43. ↑ Stobæus anför dels här, dels på andra ställen i samma skrift såväl Rhode’s, som Arnkiel’s och Major’s i det föregående omtalade arbeten.
  44. ↑ Magnus Bruzelius, född 1786 och bekant som författare af Sveriges historia för ungdom, dog 1855 som prost och kyrkoherde uti Löderups pastorat i Skåne. Hans samling, som under tiden vuxit till en af de mest betydande svenska privatsamlingar i sitt slag, förvärfvades efter hans död för Statens Historiska Museum, där den har n:r 2548.
  45. ↑ Undset i Verhandlunqen der Berliner anthropologischen Gesellschaft, 1886, sid. 21.
  46. ↑ Plan hvarefter en samling af nordiska fornlämningar bör ordnas och som blifvit följd vid det Kongelige Museum for nordiske oldsager i Kjöbenhavn. Denna plan blef aldrig tryckt, men en af B. E. Hildebrand tagen afskrift däraf är daterad den 1 aug. 1830. Se H. Hildebrand, De förhistoriska folken i Europa, sid. 146—47, och i Verhandlungen d. Berliner anthrop. Gesellschaft, 1886, sid. 363. — De tre perioderna skönjas mindre tydligt i en liten, af Oldskrift Selskabet 1831 utgifven skrift Om nordiske oldsager og deres opbevaring.
  47. ↑ Kortfattet udsigt over nordiske steen-oldsager fra den hedenske tid, i Nordisk tidsskrift for oldkyndighed (Kjöbenhavn 1832), 1, sid. 421.— Författarens namn är icke utsatt, men att denna viktiga afhandling är skrifven af Thomsen, bevisas bl. a. af Nilssons yttrande i förordet till Skand. Nordens urinvånare, 1:a uppl. (1838), sid. VI.
  48. ↑ Då denna afhandling endast afsåg att lämna en öfversikt öfver fornsakerna af sten, och då det var meningen att den skulle efterföljas af andra, behandlande det öfriga arkeologiska materialet, fanns det intet skäl att här ingå i en utförligare redogörelse för hela systemet. Jfr Verhandl. d. Berliner anthrop. Gesellsch., 1886, sid. 364.
  49. ↑ H. Hildebrand, anf. arb., sid. 149.
  50. ↑ Utgifven af det Kongel. Nord. Oldskriftselskab; öfversatt på tyska år 1837 (Leitfaden zur Nordischen Alterthumskunde, herausgegeben von der kön. Gesellschaft für Nordische Alterthumskunde, Kopenhagen, 1837) och på engelska år 1848 (Guide to Northern Archæology, by the Royal Society of Northern Antiquaries of Copenhagen., edited for the use of English Readers by the Right Honourable the Lord of Ellesmere, London, 1848).
  51. ↑ Detta arbete, hvars fullständiga titel är Danmarks oldtid oplyst ved oldsager og gravhöie, öfversattes på tyska år 1844 (Dänemarks Vorzeit durch Alterthümer und Grabhügel beleuchtet, Kopenhagen, 1844) och på engelska år 1849 (The primeval antiquities of Denmark, London, 1849).
  52. ↑ H. Hildebrand i Verhandl. d. Berliner anthropol. Gesellsch., 1886, sid. 364.
  53. ↑ Nilsson, Stenåldern, 2:a uppl., inledning, sid. II.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svenska_fornminnesföreningens_tidskrift/Band_12/Det_nordiska_treperiodssystemet&oldid=562288”