Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 12/Midsommardaggen

←  En dopfunt med framställningar ur legenden om den helige Nikolaus?
Midsommardaggen
av Edvard Hammarstedt
Uppsala universitets konstsamlingar  →
Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, tolfte bandet, 1905.


[ 63 ]

Midsommardaggen.

Af

Edvard Hammarstedt.


I juni 1899 erhöll min hustru af en på Lidingö bosatt kvinna, hvilken hon anmodat om klädtvätt, den upplysningen, att »under midsommar, d. v. s. från och med tre dagar före till och med tre dagar efter midsommardagen, borde man ej tvätta kläder, emedan då något faller ur luften, som gör kläderna fläckiga». Kvinnans tillstädes varande man invände härvid, att inpå dagarna kunde man väl dock tvätta kläder och utan fara torka dem ute, enär det endast vore om morgon och afton som den för kläderna skadliga daggen fölle.

Denna från Stockholms omedelbara grannskap hemtade uppgift är egendomlig särskildt därför, att den framställer midsommardaggen såsom i ett hänseende skadlig, nämligen såsom fläckande. Jag vet ej, om förklaringen härtill bör sökas i en ursprungligen tendentiös vrängning af en forntida folktro — sådana i motvidskepligt syfte gjorda förtolkningar och förändringar äro för folktroforskaren ej så särdeles sällsynta — eller om den är att finna i någon annan bevekelsegrund. Kanske är det senare, såsom vi skola se, dock antagligare.

Inom såväl vårt eget som andra land har det varit en vanlig folksed att under midsommarnatten ute på marken utbreda linnedukar, lakan eller dylikt för att låta dessa uppsuga den fallande daggen, hvilken ofta nämnes honungsdagg. Den våta duken användes sedan omedelbart på ett eller annat sätt, eller ock urvreds daggen och förvarades. Om häxorna berättar man sålunda i Tyskland enligt Grimm,[1] att de före soluppgången uppsamla dagg från [ 64 ]grannarnes betesfält och föra den till sina egna för att gifva dessa ymnigare växtlighet. De kallas därför i vissa orter Thaustreicher. Denna tro gäller emellertid icke endast häxor. Äfven andra, bättre anskrifna personer anses utföra detta knep, en åsikt som visar sig ock förefinnas i Sverige.

Från Karbennings socken i Västmanland har jag sålunda antecknat följande. En gumma hade den oturen, att hennes kor flera år å rad födde endast tjurkalfvar. Orsaken härtill ansåg hon vara, att grannens hustru natten före midsommardagen någonstädes smög sig till att draga ett lakan öfver hennes betesmarker och sålunda tog dagg från henne för att låta den komma sina egna kreatur till godo.

Midsommardaggen är således enligt folklig uppfattning en särskild naturens lifskraftvätska för såväl växt- som djurlif. Men den är så äfven för människor. Såväl inom Sverige som i Tyskland, England, Portugal, Ägypten[2] och väl äfven på andra håll anses midsommardaggen hälsobringande. Från 1600-talet finnes i Johannis Coleri Oeconomia antecknadt, att majdagg säges vara »skabbota Folck nyttigh til Kropsens Heelning, om the wältra sig om Morgonen tijdeligen ther vthi, eller twätta sig med henne». Dock synes, fortsätter författaren, »thetta fast lijkare wara en Superstition än en rätt naturligh Läkedom». Emellertid har denna »superstition» bibehållit sig med stor seghet i vårt land.

Sven Nilsson meddelar i sitt arbete Skandinaviska Nordens Ur-invånare:[3] »Ännu brukas på flera orter att midsommaraftonen utbreda lakan på kyrkogårdarna och låta dem ligga där så länge till dess dagg fallit på dem, hvarefter de, fuktiga som de äro, lindas närmast kroppen på dem, som lida af utslagssjukdomar. Andra bruka att midsommarnatten utlägga mindre klutar af linne, hvilka de mot morgonen upptaga och vrida därur daggen, som förvaras på flaska och användes sedan vid påkommande behof att därmed bada sår och utslag.» Ännu från senaste år hafva tidningarna flerfaldiga gånger,[4] särskildt från södra Sverige, haft att förmäla om, huru man i än den ena, än den andra orten tidigt på midsommarmorgonen iakttagit personer, som antingen — företrädesvis på kyrkogårdar — i utbredda skynken uppsamlat dagg eller ock nakna [ 65 ]vältrat sig på fältet i det daggfuktiga gräset. I Lausitz inskränker man sistnämnda daggbad till fötterna: man går midsommarmorgonen barfotad i det fuktiga gräset.[5] I Österbotten plägar man åter tidigt på midsommarmorgonen vandra ut för att dricka det vatten, som blifvit kvar på jordfasta stenar. Detta skall hjälpa för hosta.[6]

Men midsommardaggen har, såsom framgår af åtskilliga uppgifter, äfven andra utomordentliga verkningar. Från Norrland meddelar P. A. Lindholm,[7] att man där insamlar midsommardagg ej endast såsom medel mot hudåkommor o. d. utan ock i afsikt att därmed bestryka mjölkstäfvor »för att därigenom af korna få mycken mjölk under sommaren». I stället för att, såsom vi redan sett, »draga dagg» från andras fält till sina egna ängar eller till sin ladugård öfverför man således här hans kraft till mjölkkärlen. Från södra Sverige finnas flere uppgifter om huru midsommarnattsdagg tillvaratages såsom ett jästämne. I Skåne säger husmodern, när hon på midsommarmorgonen tar in sina af dagg våta dukar, att hon »samlar in jäst»,[8] och i Småland uppsamlades midsommardagg för att läggas i degen, när man bakade bröd[9], eller för att användas vid hvarjehanda andra jäsningsprocesser.[10]

Vi vilja nu rikta våra blickar fjärran hän, nämligen till det land, som har den äldsta historia att uppvisa — till Ägypten. I sin resebeskrifning omtalar Casten Niebuhr,[11] att man i Kairo, för att på förhand underrätta sig om Nilens kommande höjd under dess då inträdande stigning samt om det förestående årets däraf beroende äring, omkring den 18 juni på taket utlägger ett stycke deg. I öfverensstämmelse med den mån degen följande morgon finnes hafva blifvit tyngre eller jäst, beräknas flodens stundande tillväxt. Man säger, att den natt, då degen tilltager i tyngd eller jäser, nedfaller i Abessinien en droppe, som sedan verkar flödet. Denna droppe kallas enligt Niebuhr nokta, ett ord, som, väl af en tillfällighet, väcker erinring om det grekiska nektar. Vi anträffa [ 66 ]således likasom hos vårt eget folk också i detta uråldriga kulturland en från himmelen vid sommarsolståndstiden fallande vätska tydligen sammanställd med deg såsom ett dennas jäsämne. Men i Ägypten finna vi ännu ett drag, som vi i denna undersökning hittills ej mött: den fallande droppen får äfven själfva Nilen att växa ut, att så att säga jäsa, för att därigenom bibringa det däraf så beroende landet sin från himmelen erhållna lifs- och växtkraft. Denna tro på den från himmelen fallande ymnighets- och utvecklingsdroppen, hvilken åsikt Niebuhr omtalar såsom vid hans tid endast bevarad af gamla gummor, är i Ägypten af mycket hög ålder. Härom skrifver den norske ägyptologen J. Lieblein sålunda:[12] Nilens stigande börjar omkring sommarsolståndet. Med denna tidpunkt började äfven fornägypterna en gång sitt år, och det af trefaldig anledning, nämligen emedan ej blott sommarsolståndet och Nilens börjande stigning utan ock Sotisstjärnans heliakiska uppgång då timade på samma tid. Detta sammanträffande egde enligt astronomernas uträkning rum för 5,000 år sedan. Senare,[13] man vet icke när, dock sannolikt redan mycket tidigt, uppstod den tro, att fem dagar före sommarsolståndet föll en droppe från himmelen, hvarigenom Nilens stigande framkallades. Lieblein anför sedan, för att visa denna forntros fortbestånd i yngre tid, den engelske forskaren E. W. Lane’s arbete An account of the manners and customs of the modern Egyptians, där det omtalas, att ägypterna kalla natten före den 17de juni, som motsvarar den 11te i koptiska månaden Bauneh, droppens natt — leglet en-nuktuh — emedan man tror, att en underbar droppe då nedfaller i Nilen och orsakar hans stigande. Många af invånarne i Kairo och dess omnejd, likasom på andra håll i Ägypten, tillbringa denna natt på Nilens stränder. — Man håller således också i Ägypten, såsom det framgår af den engelske vetenskapsmannens uppgift, ett slags midsommarvaka.

Äfven hos oss i Norden hafva vattnen ansetts under midsommarnatten blifva delaktiga af den då fallande underbara kraftvätskan. Den flitiga antecknerska af sydsvensk folktro, som jag här förut anfört, omtalar, att den skånska husmodern ansåg icke allenast daggen, om ock denna synes ansetts bäst, utan äfven vattnets skum [ 67 ]under midsommarnatten blifva ett jästämne.[14] Det är ock en åldrig och inom vårt land allmän sägen, att vattnet i vissa, af gammalt såsom heliga betecknade källor då »vändes i vin». I Sverige likasom i mest hela Europa är för öfrigt den tron utbredd, att vattnet i källor och floder denna natt, d. v. s. mellan solens ned- och uppgång, är hälsobringande, i synnerhet, likasom vi förut sett vara fallet med daggen, för hudåkommor. Märkligt är emellertid, att man särskildt i mellersta och nordligare Sverige, i olikhet med hvad förhållandet i allmänhet är i det sydligare, i regel förlägger denna vattnets undergörelsenatt icke till midsommar- utan till trefaldighetsaftonen, alltså till en tidpunkt, som växlande infaller antingen i senare delen af maj eller i första delen af juni till inemot midsommar, men alltid dock inträffar minst fem dygn före sistnämnda högtid.

Hvarifrån härleder sig enligt fornsaga och myt då denna underbara vätska, som ger hälsa och lifskraft, som bringar ymnighet, som får det lilla att jäsa ut och bli stort?

Den fornägyptiska sägnen visste förmäla, att det, som bragte Nilen att fruktsamhetsbringande flöda öfver sina bräddar, var de tårar, som Isis fällde öfver Osiris’ död, och med hvilka hon återkallade honom från dödsriket.[15] Dessa tårar, som sålunda återväckte växtlighetsguden till lif, kunde med skäl jämföras med de »guldtårar», d. v. s. välstånd bringande tårar, som Fröja enligt den nordiska myten göt i sin sorg öfver den flyktade driftens gud Od. Någon tydlig sammanställning mellan Fröjas tårar och ymnighetsdaggen förekommer emellertid icke inom den nordiska mytologien. Däremot saknas ingalunda andra förklaringar öfver den underbara daggens härkomst.

Än heter det, att »den dagg, som ger folken äring», dryper från manarna på disernas hästar och väl särskildt från manen på den fåle, som rides af den förnämsta bland dem, hon som är »mjällhvit under hjälmen»;[16] än säges han stänka från betslet på den häst, Rimfaxe, hvilken från öster drager natten öfver gudar och människor;[17] än åter uppgifves daggen falla från »Odens (Od’s) häst» [ 68 ]Yggdrasil, världsträdet,[18] på hvilket lifsguden offrar sig själf åt sig själf.

Pröfva vi dessa uppgifter, hvilka alla äro hemtade från Sæmunds edda, lär väl näppeligen tvekan kunna uppstå om, hvilken vi böra tilldöma ancienniteten. Det är tydligt, att den framställning, som bär de naturenligaste dragen, också är den ursprungligaste och äldsta. Då det nu otvifvelaktigt är naturligare och osöktare att tänka sig dagg falla från ett träds löf än från en hästs man eller betsel, måste vi ledas till den slutsatsen, att myten om daggens härkomst från ett träd, från världsträdet, är den äldsta af de ofvan anförda.

Vända vi oss nu till Snorres edda, påträffa vi i beskrifningen om Yggdrasil i Gylfaginning, den uppgiften om världsträdet, att

»dädan kommer daggen,
som i dalar faller»,

och, tillägger författaren, den del däraf, som faller på jorden, kalla människorna honungsdagg (hunangfall), och af denna få bien sin näring. Honungen, hvaraf mjödet bereddes, innehöll således, mente man, denna underbara och heliga dagg. Men hvarifrän kom daggen till världsträdets krona? Man kan hafva tänkt sig, att trädet — »det», för att använda ett fornindiskt uttryck, »med foten drickande» — med sina rötter, hvilka enligt den fornnordiska myten räckte till underjordens lifsbrunn, därifrån uppsög lifsvätskan, och så har man väl ock påtagligen en gång föreställt sig förhållandet. Gylfaginning ger emellertid en annan, ehuru i sak egentligen sammanfallande förklaring. Nornorna, heter det, hvilka bo vid Urdarbrunnen, taga hvarje dag vatten därur och ösa det öfver asken, på det hans grenar ej skola förtvina.[19] Underjordsbrunnen, hvarifrån lifsmjödet bragtes den på lifsträdet hängande lifsguden, är således också den källa, hvarifrån den underkraftiga lifsdaggen egentligen härleder sig, den dagg, hvaraf Lif och Liftrasir — häri gudars likar — nära sig i »Hoddmimirs holt», tills de i den nya värld, som en gång skall efterträda denna, skola grunda ett nytt, saligt människosläkte.[20] Denna dagg är tydligen samma vätska som den, [ 69 ]hvilken flödar från Eiktyrnirs horn och från Heidruns spenar; den dryck, hvarmed Valhalls invånare vederkvicka sig och underhålla sin odödlighet; det af den dödade Kvásirs (Ods) blod uppståndna mjöd, hvaraf både gudar och underjordsväldige, både människor och dvärgar dricka visdom, siarskap och skaldeförmåga, och hvarom öfver- och underjordsmakter ligga i ständig fejd. Det tillhör likasom lifsguden en tid af året öfverjorden, en tid underjorden. Ur underjordshärskaren Mimirs brunn dricker Oden visdom, men å andra sidan dricker Mimir visdomsmjöd från Valfaders pant.[21]

Utan att ingå på någon mer vidtomfattande undersökning af åldern eller spridningen af myterna om det lifssafter skänkande trädet vill jag här till sist i största korthet erinra om eller påpeka följande. Om den orientaliska alstrings- och årsguden (Attis, Osiris) förtäljes, att han vid sin död förvandlats till ett träd. Ur detta träds stam eller krona bör han följaktligen vid sin pånyttfödelse en gång hafva ansetts åter framträda till världen. Samma träd, hvartill lifsguden förvandlades, kunde således betraktas såsom hans moder. Också var denna föreställning otvifvelaktigt en gång allmän i Orienten. Såsom jag förut påpekat,[22] antyda flera skäl, att Astarte-Istar en gång dyrkats i gestalten af ett träd, och om henne såsom Adonis’ moder förmäler myten uttryckligt, att hon var (vardt) ett myrraträd — ett kostbara tårar, myrra, utgjutande träd. En fornsemitisk inskrift upplyser, att detta fruktsamhetsgudens moderträd hade sin plats vid jordens medelpunkt.[23] Äfven för fornägypterna var föreställningen om lifsgudinnan såsom trädgudinna ingalunda främmande. Redan inskrifter, som äro omkring 3,000 år äldre än vår tidräkning (pyramidtexterna i Saqqara) tala om det på en ö midt i lycksalighetens ängder växande lifvets träd, som ger gudarne deras näring och hvars håfvor tillönskas den döde, och den till åtminstone stor del af sitt innehåll mycket gamla s. k. dödsboken innehåller en bild, hvilken framställer lifsgudinnan Hator såsom till hälften träd (sykomor), till hälften kvinna, skänkande lifvets dryck åt växtlighets-dödsguden Osiris och åt den i hans beskydd varande dödes själ.[24]

[ 70 ]Det är tydligt att hos folk, hvilkas språk beteckna träden såsom kvinnliga, föreställningen, att dessas gudomligheter ock voro kvinnor, företrädesvis gjort sig gällande. Granska vi vårt eget språk, skola vi snart finna, att trädnamnen där i regel äro feminina, och detsamma är förhållandet äfven inom andra europeisk-ariska språk. Så äro, för att anföra några exempel, som stå vårt ämne nära, svenska ek, latin quercus, grekiska drys, fegos; svenska bok, latin fagus; svenska hassel, latin corylus; svenska rönn, latin sorbus o. s. v. alla af kvinnligt kön. Ett i ögonen fallande undantag bildar asken, fornnordiska askr, hvilken trädart, därvid rivaliserande med eken, i den fornnordiska mytologien tillägges världsträdet. Under det Mimameid skildras såsom ett ollonbärande träd, framställes Yggdrasil såsom en ask. Vi behöfva emellertid ej gå längre än till våra germanska fränder och grannar tyskarna för att i Esche möta asken såsom ett kvinnligt träd, och af kvinnligt kön äro ock det latinska fraxinus likasom äfven esculus, hvilket senare ord synes hafva betecknat någon ätliga ollon bärande, åt Jupiter egnad ekart.

Äfven den grekiska benämningen på ask, melie, är feminin. Detta ord betecknar den i Medelhafsländerna förekommande mannaasken (Fraxinus ornus), hvilken, om barken såras, utsipprar en honungsliknande saft, manna. Men nämnda grekiska ord melie står å ena sidan i språkligt samband med den grekiska benämningen på honung, meli, och å andra sidan i frändskap med namnet på den nymf eller dryad, Melissa, som på Kreta var allguden Zevs’ amma. Om denna nymf uppgifves äfven, att hon födde gudabarnet med getmjölk, eller ock att hon själf var en get. Men en get, Heidrun, är det också, såsom redan sagts, som från den nordiska världsaskens krona skänker gudarne odödlighetsmjödet. Å andra sidan bör påpekas, att enligt forntida författare honung var den föda, hvarmed allhärskaren såsom barn närdes. Det förefaller mig, som om bakom dessa myter skönjdes dragen af en annan myt — en myt om ett gudomligt träd, en trädgudinna, som med sina safter såsom med modersmjölk närer lifsguden, och denna mytframställning bure i så fall en vida ursprungligare och osöktare prägel än den, som möter såväl i myten om myrraträdet som i sägnerna om Isis’, Astarte-Afrodites eller Fröjas tårar.

Det finnes vidare ett annat drag af stort intresse hos den grekiska askdryaden. Hesiodos vet nämligen att förmäla, att [ 71 ]askträdens nymfer, i likhet med själfva kärleksgudinnan, uppstått ur Uranos’ utgjutna blod. Allgudens amma är sålunda allgudens dotter. Lifsguden är sitt eget upphof och sin egen afkomma, han dödar sig själf, och han uppväcker och närer sig själf — han är sitt eget lif.

Äfven i våra vid midsommar iakttagna folkseder möter påtagligen en kvarlefva af tron på växtlighets-lifsgudens blod. Bland under midsommarnatten plockade växter, hvilka man tillskrifver mer eller mindre undergörande kraft, intaga de örter, som nämnas Johannesblod — i vårt land Hypericum perforatum och H. quadrangulum i Tyskland och Böhmen: Hieracium pilosella — det främsta rummet. Likasom man i Norrland, såsom redan omtalats, gnider mjölkkärlen med midsommardagg, gned man enligt P. Kalm i Bohuslän mjölkkärl och smörkärnor med nyssnämnda ört. Det var ej endast ur lifsgudinnans tårar utan ock ur lifsgudens blod som blommor spirade upp, och till dessa senare höra otvifvelaktigt äfven de växter, som genom kristet inflytande erhållit benämningen Johannesblod. Vårt folk har ej låtit detta namn helt undantränga den forngermanska, hedniska benämningen på dessa örter. Ännu kallas nämligen de två vanliga arterna af släktet Hypericum ej endast Johannesblod utan också Manusblod, och förklaringen till denna senare benämning är troligen ej egentligen att söka i ordet man utan i namnet på den gud, som Tacitus kallar Mannus, och som, enligt hvad han vet att omtala, betraktades såsom alla germaners anfader.

Innan jag slutar denna uppsats, ber jag att än en gång få återkomma till den grekiska trädnymf, som vi lärt känna under namnet Melissa. Om denna allgudens amma vet myten ock att förmäla, att hon var den ursprungliga egaren till ymnighetshornet, symbolen af naturens outtömliga lifs-, alstrings- och näringskraft. Hornet är en bland de ursprungligaste kärlformer, och vi torde icke sakna skäl att i detta Melissas horn se en bland de äldsta uppenbarelser af det lifsdryckkärl, hvilket i vår världsdel såsom symbol möter redan inom en aflägsen bronsålder för att sedan såsom sådan — den heliga Gral, Luciabålen, the Wassailbowl m. fl. — fortbestå ännu in i den kristna tiden.

Midsommarens Johannes var, ja är utom vårt land än i dag på många håll, det helgon, till hvilket den från hedendomen nedärfda plägseden att dricka s. k. minnesskålar företrädsvis anknutits. [ 72 ]Man anammade icke allenast Kristi utan ock den förste martyrens blod i vin. Tidigare hade, när den öfriga lefvande naturen blef delaktig af lifsgudens väsen, äfven människorna på symboliskt sätt mottagit detsamma i det af honung, allgudens näringsämne, beredda mjödet, om hvilket den fornnordiska sagan förmäler, att det uppstått af en likasom Od-Oden för visdom beryktad, vida farande guds blod.



  1. Deutsche mythologie, 3 uppl. sid. 1026.
  2. Mannhardt: Antike Wald- u. Feldkulte, sid. 312.
  3. D. 2, 2 uppl., sid. 20.
  4. Se t. ex. Aftonbladet för den 2 juli 1901.
  5. Niederlausitzer Mittheilungen, B. VI, sid. 25.
  6. J. W. Murman i Suomi 1854, sid. 292.
  7. Hos lappbönder, sid. 72.
  8. Eva Wigström i Ord och Bild 1896, sid. 19.
  9. Hyltén-Cavallius: Wärend och Wirdarne, D. 1, sid. 184.
  10. G. Djurklou: Unnarsboarnes Seder och Lif, sid. 70.
  11. Sammandrag af Casten Niebuhrs resa i Levanten, Stockholm 1787, sid. 45, 46.
  12. Egypten i dess minnesmärken och i dess förhållande till Palestina och Grekland, Stockholm 1877, sid. 78 o. f.
  13. Hvarför senare?
  14. Eva Wigström i Ord och Bild 1896, sid. 19.
  15. F. Woenig: Am Nil, 1, Leipzig, sid. 19.
  16. Kvädet om Helge Hjovardsson, st. 29.
  17. Sången om Vaftrudne, st. 13, 14.
  18. Valans visdom, st. 19.
  19. Gylfaginning, 15.
  20. Gylfaginning, 52.
  21. Völuspá, 28 (Bugges edit.); Forspjallsljód, 5.
  22. Lussi, sid. 30, i Meddelanden från Nordiska museet 1898.
  23. Frazer: The golden bough, D. 1 sid. 280, 281.
  24. Woenig: Am Nil, B. 2, sid. 80—81.