←  Karl XIV Johans första år 1810-1818
Svenska teatern : några anteckningar
3. Under Karl Johanstiden : 1810-1818
av Nils Personne

Dödsrunor
Karl XIV Johan och teatern  →


[ 170 ] Ungefär samtidigt med att grefve Löwenhielm lämnade chefskapet öfver Kungliga teatern afgingo äfven åtskilliga af den kungliga scenens artister, af hvilka jag här vill erinra om några af de mera betydande.

Fru Maria Kristina Ruckman, född Franck, som tillhört teatern ända sedan 1784, drog sig den 1 juli [ 171 ]1818 tillbaka från den scen, hvars prydnad hon under så många år varit, och ägrnade sig från 1819 till 1823 åt teaterns elevskola, där hon fortplantade de grundliga kunskaper i människoframställningens svåra konst, som hon själf en gång inhämtat af sin läromästare, den store franske aktören Monvel, under hans vistelse i Stockholm.[1] I sin krafts dagar glänste hon såsom Tilda i ”Oden”, abbedissan i ”Korsfararne”, Zima i ”Mohrerne i Spanien” samt i titelrollerna i ”Virginia”, ”Chelonid”, ”Johanna af Montfaucon” och ”Den svartsjuka hustrun”. Vid sitt tillbakaträdande erhöll hon hela sin lön i pension såsom ett erkännande af hennes stora förtjänster och hennes trägna arbete i teaterns tjänst. 1808 blef hon gift med den skicklige gravören Gustaf Ruckman och avled den 17 april 1847, sjuttioåtta år gammal.

1818 afgick äfven den förtjusande sångerskan fru Justine Casagli, född Wässelius, från Kungliga teatern. Hon hade en utmärkt vacker och böjlig sångröst, förenad med ett behagligt utseende och mycken grace i sitt uppträdande. Publikens lifliga bifall vann hon framför allt såsom Zerlina, Cherubin och Papagena. Hon var en yngre syster till operasångerskan Jeannette Wässelius och blef 1812 vid nyss fyllda sjutton år gift med premiärdansören, italienaren Ludovico Casagli, anställd vid Kungliga teatern alltsedan 1794 och änkling efter sin första hustru, premiärdansösen Hedvig Millberg. Med honom reste hon nu till Italien, där hon skördade ännu mera bifall än i sitt fädernesland. I synnerhet lär hon ha [ 172 ]väckt en utomordentlig hänförelse i Turin 1820, då hon såsom primadonna uppträdde i Rossinis ”Cenerentola” och genom sin förträffliga sång och sitt intagande spel åstadkom, att operan kunde ges tjuguåtta gånger å rad för fullt hus. I Rom 1823 hade hon en lika lysande framgång i Rossinis ”la Donna del lago”, och i Lucca 1827 ”gjorde hon sig odödlig”, såsom en därvarande entusiasmerad musikrecensent skref, i Cimarosas ”il Matrimonio segreto”. Jämte fru Sevelin, som 1819 sjöng i Köpenhamn och Hamburg, är hon den första svenska, som uppträdt på utländsk scen. Från Italien reste de båda makarna till München, där fru Casagli erhöll anställning för längre tid. Hennes man, ”den gamle italienske sprätten”, som friherrinnan von Knorring kallar honom, dog emellertid i Lucca 1831, och då hon redan länge längtat efter sitt hemland, beslöt hon nu att, fri och ledig som hon var, dit återvända. Innan hon anträdde denna besvärliga och dyrbara resa, ville hon emellertid försäkra sig om att här finna sin utkomst. Hon skref därför från Parma, dit hon begifvit sig, till kungliga teaterdirektionen och begärde engagemang, men fick till svar, att alla hennes forna roller innehades af andra artister, och att ingen plats fanns ledig. Man hade nämligen här ryktesvis hört omtalas, att hennes röst skulle förlorat sig. Detta direktionens bref var ett hårdt slag för henne och drog ett streck öfver alla hennes leende förhoppningar. Hon insjuknade, och då det numera var henne likgiltigt, hvar hon trånade och led, kvarstannade hon i Parma. Hon började plågas af yrselanfall, och under ett sådant störtade hon sig i ett obevakadt ögonblick ut [ 173 ]genom ett fönster och dog genast af fallet mot stengatan 1841, fyrtiosju år gammal.

Fru Casaglis tio år äldre syster, Jeannette Wässelius, öfvergaf operascenen 1820, ehuru hon då endast var trettiosex år. I henne förlorade Kungliga teatern sin dåvarande mest firade sångerska. Hennes sköna, klangfulla stämma jämte hennes utmärkta förmåga såsom skådespelerska hade låtit henne under ett par decennier fira stora triumfer bland annat i Glucks ”Armide”, i Cherubinis ”Vattendragaren”, i Boïeldieus ”Califen i Bagdad”, i Mozarts ”Enleveringen ur seraljen” och ”Don Juan”, i ”Sargines”, ”Slottet Montenero”, ”Aline”, ”Romeo och Juliette”, såsom Antigone i ”Oedip uti Athen” och, samma år hon afgick, såsom Mathilde i ”Joconde”. Hon utnämndes till hofsångerska 1815 och dog 1853 vid sextionio års ålder.

Den 1 oktober 1817 slutade Johan Peter Lewenhagen sin teaterbana. I andra delen af dessa anteckningar ha hans tidigare växlande öden skildrats. Efter Stenborgska teaterns upphörande 1799 bildade Lewenhagen eget sällskap, som reste i landsorten under många år och åtnjöt ett godt anseende. 1812 blef han såsom sufflör och aktör anställd vid Kungliga teatern, där han samma år spelade Mårten Johansson i ”Sanct Claræ kloster”. Hans förnämsta parti och äfven hans favoritroll var den hale ränksmidaren Allbrand i ”Redlighetens seger öfver förtalet”, hvilken han återgaf med mycken skicklighet. Efter Uttini fick han öfvertaga framställningen af Holbergs ”Diedrich Menschenskräck”, hvilken han äfven lär ha gjort särdeles förtjänstfullt. Sedan han [ 174 ]öfvergifvit teatern, blef han bryggare först i Malmö, därefter i Nyköping och slutligen i Norrköping, där han dog 1832, sextiotvå år gammal.

Johan Peter Lewenhagen. Efter miniatyr af Salomon Hofling.

Den vackra, men högst odygdiga Inga Åberg, under sin glansperiod en af teaterns förnämsta skådespelerskor, lika berömd för sin skönhet som för sina galanterier, fick ej sitt engagemang förnyadt 1818. Hennes märkliga lefnadssaga är utförligt omtalad i de föregående delarna af detta arbete, och hänvisar jag således dit.

Axel Cederholm blef 1793 vid tretton års ålder elev vid Kungliga teatern och utbildades sedan af Anders Widerberg. Han var af naturen rikt utrustad med en vacker, reslig gestalt och en manlig, [ 175 ]välljudande stämma. Redan i sin första roll, Ninius’ skugga i ”Semiramis”, 1802 väckte han uppmärksamhet och anförtroddes sedan en mängd viktiga roller såsom Leon i ”Slottet Montenero”, Seid i ”Mahomet”, Rudolf i ”Korsfararne”, Yngve i ”Oden”, Appius i ”Virginia” och ”Svante Sture”. Om hans Karl Gustaf i Kellgrens skådespel ”Drottning Christina” skrefs i

Axel Cederholm såsom Appius. Efter gravyr af L. H. Boos 1824.

Journalen: ”Anmärkaren vore orättvis, om han ej erkände den förtjänst, hvarmed herr Cederholm spelade Karl Gustaf. Första scenen i första akten och i synnerhet den sköna apostrofen till Gustaf Adolf, som han gaf med en sublim rörelse; scenen med drottningen i andra akten, utmärkt af värdighet och den första kärlekens intressanta blyghet; den påföljande med de la Gardie, stämplad af en försmådd tillbedjares hela förtrytsamhet, voro i synnerhet [ 176 ]hans sköna ställen.” Rent af mästerlig lär han ha varit såsom Dorval i fyraaktsdramen ”Klosteroffren” och uti titelrollen i treaktskomedien ”Czar Peter skeppstimmerman i Holland”. Hans besynnerliga, högst retliga lynne, sorgen öfver en ung, älskad kvinnas död, hans ansträngande arbete vid teatern jämte en högst omåttlig böjelse för bordets nöjen åstadkom en tidig förslappning af hans kropps- och själskrafter och tvingade honom att redan vid fyrtio års ålder 1820 lämna scenen. ”Cederholms afgång”, säger Marianne Ehrenström, ”är en af de kännbaraste förluster teatern lidit.” Han hade äfven lyckliga anlag för målarkonsten och vann i sin ungdom flera pris i Akademien för de fria konsterna. Originalet till den vackra, här förut meddelade bilden af Karl XIV Johans hyllning är af hans hand. Han dog 1828.

1820 måste äfven Louis Deland skilja sig från teatern, där han redan under åren 1816–1818 varit tjänstledig på grund af ohälsa. Hans far kom såsom emigrant från Luxembourg till Sverige och blef kammartjänare hos Gustaf III:s gemål. Sonen föddes 1772 i Stockholm och debuterade vid tio års ålder på Bollhuset i baletten till operan ”Orphée”. Följande år skickades han på Gustaf III:s befallning till Paris, där han dels på konungens, dels på egen bekostnad vistades i fem år och undervisades i danskonsten af den berömde Gardel. Han återkallades sedan till Kungliga teatern och debuterade i januari 1792 uti baletten till operan ”Armide”. 1803 blef han andre och 1809 förste balettmästare och har såsom sådan komponerat inemot sextio baletter. Då [ 177 ]kring sekelskiftet och äfven senare folk med begärlighet slukade allt hvad röfvarromaner hette, passade Deland på och komponerade flera röfvarbaletter, som gjorde stor lycka. Mer än sjuttio gånger gafs hans 1794 hopsatta pantomimbalett

Louis Deland såsom Zozo. Efter gravyr af L. H. Roos 1816.

Stråtröfvarena eller Den ädelmodige soldaten”, som kvarstod på repertoaren ända in på 1830-talet. Mycken framgång rönte äfven hans stora treaktspantomimer ”Röfvarekulan eller Det fördolda giftermålet” (1797), ”Enleveringen eller Röfvarebandet” (1800) och ”Den svarta skogen eller Det hemliga giftermålet” (1814). Stor beundran vann hans vackra divertissemang till [ 178 ]operan ”Califen i Bagdad” kalladt ”Zelindas kröning”, som dansades närmare sjuttio gånger. Etthundratjugu gånger uppfördes mellan åren 1796–1844 hans enaktspantomim ”En komisk balett”, där han äfven själf i sin krafts dagar excellerade med sin utmärkta danskonst. Men han var icke blott en förträfflig dansör och balettmästare, han var också en bland de bästa komiska skådespelare Sverige ägt, och kunde glädja sig åt ett afgjordt gunstlingsskap hos publiken, hvartill icke litet bidrog hans af naturen alldeles ovanligt trefliga och jovialiska utseende. Roligast var han, då han spelade tölpar och enfaldiga, dumma personer såsom betjänten Jabal i ”Juden” och Niklas i ”Tanddoktorn”,[2] där han och Hjortsberg liksom i ”Herr Des Chalumeaux” framkallade högtider af skratt. Crispin i ”Den föregifna skatten” och Zozo i ”Gubben i bergsbygden” hörde också till hans mest uppskattade figurer. Från hans glansperiod ha vi en intressant beskrifning om honom i Gjörwells bref 1799 till sin vän stadsnotarien Hummel i Göteborg, däri han redogör för uppförandet af Grétrys operett ”Den talande taflan”.[3] Sedan han omtalat Du Puys debut såsom Pierrot, fortsätter han: ”Hans Herre var Hr Delan, en annan Mästare uti sin genre. Han är Acteur, Danseur, Compositeur des Ballets, aldeles skapad för den comiske både Actionen och Dansen. Han är född härstädes, men af Fransyska Föräldrar, talar således utan Svårighet Svenska. Han var vid detta tilfälle klädd aldeles, [ 179 ]ehuru något outreradt, för att visa så mycket mera Ridiculen af et dåraktigt Mode, uti de här varande Sprättarnes Goût, med den korrta Lif-Surtouten, Spencer kallad, dragen öfver den Engelske Fracken, hvilken åter icke saknade sina tilbörliga Upslag, Krage och Foder, aflånga spetsiga Skor, Halsduken med sine Kuddar gik up til Munnen, långa Gull-örhängen, långa Polissons och Stubbhår, korrt sagt: aldeles så klädd, som man ser våre unge Jacobins ibland Skrifvare och Contorister vandra på våra Gator. Gång, Tal, Gester, alt liknade sina Originaler. När han kom in och hade spaserat et par Hvarf längs åt Orchestern, utan at en gång blifva sin trogne Pierrot varse, och när det änteligen skedde, drog han af sig Surtouten; då Skratten blef så almän och hög, at Herre och Dräng långa stunden ej fingo säga et Ord. Ridiculen senterades fullkomligt: också hoppas man, at våre Småherrar efterhand aflägga dessa dels Onaturligheter dels Narragtigheter.” Redan vid omkring fyrtio års ålder blef han emellertid så minnesslö, att han därefter föga kunde användas såsom skådespelare. En af de därtill mest bidragande orsakerna torde otvifvelaktigt ha varit hans förfärliga glupskhet. I yngre år hörde jag omtalas fast otroliga historier om hans oerhörda frosseri. Bland andra berättades följande belysande exempel. Då farsen ”Le roi de Cocagne” uppfördes inför hofvet på Drottningholm, spelade Deland storätarens roll, som han utförde con amore. Efter spektaklets slut gick han till värdshuset för att supera och åt då en portion af matsedelns alla rätter, omkring ett dussin, börjande med holländsk sill och slutande med [ 180 ]maränger. Hans sällskap skrattade, men häpnade öfver hans aptit. Då Deland nu återigen rekvirerade sill, sökte de afråda honom från att förtära mera, men han försäkrade dem, att det icke alls bekom honom illa, och slog vad, att han inom tio minuter skulle äta upp ett halft tjog hårdkokta ägg, om han bara finge dricka så mycket punsch han ville under tiden. Vadet antogs, vanns och inbringade åt Deland tjugu riksdaler. Han blef slutligen ingenting annat än en vegeterande köttmassa och dog den 15 april 1823.

⁎              ⁎

  1. Se Svenska teatern, del I sid. 193 och 197.
  2. Se Svenska teatern, del II sid. 112, 113.
  3. Se Svenska teatern, del II sid. 97 och följ.