Svenska teatern/Kungliga teatrarna under Hugo Hamiltons styrelse

←  Kungliga teatrarna under Klas Rålambs styrelse

Svenska teatern : några anteckningar 2. Från Gustaf III:s död till Karl XIV Johans ankomst till Sverige : 1792-1810 av Nils Personne Kungliga teatrarna under Hugo Hamiltons styrelse

Kungliga teatrarna under Edelcrantz' styrelse  →

I augusti 1798 afgick friherre Rålamb från sin direktörsbefattning och fick till efterträdare friherre Hugo Hamilton. Uppfostrad i Genève hade han tillbragt sin mesta tid i Frankrike, där han avancerat till öfverste, då revolutionen utbröt. Under hofvets lysande period hörde han jämte Fersen, Stedingk och Staël von Holstein till Marie Antoinettes förtroligare societet. Som en fullkomlig fransk emigrant återkom han till Sverige, där han blef öfverste i armén 1794 och förste stallmästare hos hertiginnan af Södermanland 1801. Han brukade ofta och med mycken kvickhet skämta öfver sin olämplighet såsom styresman för en svensk teater på grund af sin obekantskap med våra litterära förhållanden och med språket. Otaliga äro de historier, som berättas om hans misstag därvidlag. En gång öfvervar han en generalrepetition på Adlerbeths tragedi "Ingiald Illråda" och satt jämte författaren på scenen. I sista akten uppstod en paus. "Hvad väntar man på?" frågade han. "Ragnar skall in för att ge kungen banesåret",

Hugo Hamilton. Efter miniatyr af öfverstelöjtnant Karl Brelin tillhörig bankkassören Fritz Ottergren.

svarades. I detsamma rusade den försumlige aktören in på scenen. "Nå, nå, nå!" afbröt Hamilton och sprang upp från stolen. "Où est donc le banesår? Är det så man lämnar sin konung någonting? Ni skall naturligtvis lägga le banesår på ett hyende och med en bugning öfverräcka honom det!" Upplyst om missförståndet var han den förste att hjärtligt skratta däråt, men han lade sig aldrig vidare i regissörsbestyren. Hans kolossala gestalt liksom hans särdeles märkliga distraktioner och hans kvicka infall utgjorde ett dagligt och gladt samtalsämne för hans umgängeskrets, som högt värderade honom för hans goda karaktärsegenskaper och hans stora älskvärdhet i samvaron. Omgifven af en krets vänner dog han skämtande den 10 augusti 1805 af blodförgiftning från en finne i ansiktet, hvilken han råkat skära sönder med rakknifven.

Under hans styrelse utvecklade teatrarna genast en stor lifaktighet. 1799 gafs icke mindre än tjugufyra nyheter på den dramatiska scenen och tolf på den lyriska. Redan i november 1798 uppfördes ett skådespel med sång i två akter benämndt "Fiskaren" efter ett franskt original, "Le pécheur suédois", bearbetadt af andre direktören Nordforss. Affischen hade följande utförliga lydelse: "Arnliot Gellina, namnkunnig röfvare, mycket omtalad i Sveriges gamla historia, son af en rik man i Norge, men af sin far fördrifven och förklarad arflös, uppehållande sig sedan dels i Jämtland, dels i bergslagerna, som ligga närmast gränsen mot Norge. Ragvald, förmögen bergsman i Dalarna och ägare af de grufvor, där händelsen tilldrar sig. Klara, hans dotter. Torbern, ung fiskare; hans föräldrar ha ägt förmögenhet och anseende, men genom olyckor råkat i fattigdom. Torberns mor. En ung fiskare." För öfrigt uppträdde grufarbetare, stråtröfvare, fiskare med hustrur och döttar samt krigsfolk. Musiken var af den italienske kompositören Antonio Bruni, och i baletterna af Terrade dansade fiskare, grufarbetare och lappar. Händelsen tilldrager sig i Dalarna ungefär vid kristendomens införande. Tack vare Karstens utförande af titelrollen och Brunis angenäma musik slog stycket mycket an och bibehöll sig länge på spellistan. Från den pjäsen finnes en anekdot om Karsten, som hade en särdeles majestätisk hållning, hvilken han gärna bibehöll, äfven då den icke precis behöfdes. En afton, då han uppträdt som Torbern, frågade han spefågeln Deland: "Nå, hur tyckte du jag spelte min fiskare i kväll?" "Åh! — som en kung!" blef den något tvetydiga komplimangen.

Såsom den grymme röfvaren Gellina, hvilken, upptänd af lidelse för den af Torbern älskade Klara, vill med våld bortföra henne, uppträdde den unge auskultanten i Svea hofrätt Johan David Valerius, hvilken året förut ägnat sig åt Operan. Han hade en ståtlig figur och ett ovanligt vackert ansikte med fina regelbundna drag, stora blåa ögon och kastanjebrunt hår. Hans härliga, klangfulla sångröst hade ett sådant omfång, att han liksom Karsten kunde utföra både tenor- och baspartier. Dessa företräden jämte hans bildning och förstånd tycktes lofva honom en stor framtid vid teatern, och vederbörande anförtrodde honom också redan från början betydande roller såsom Gustaf Vasa, Norrby, Hidraot i "Armide" och nu Gellina. Men utgången svek allas förväntan. En oöfvervinnelig blyghet vållade, att det liksom svartnade för hans ögon, då han inträdde på scenen, och han blef stel och orörlig af fasa. För att småningom vänja honom vid åskådarnas anblick, erhöll han smärre roller i lustspel, men detta gick ännu sämre, eller som han själf uttryckte sig: "Jag var som tråkigast, när jag skulle vara rolig." Ett skämt af hertiginnan Hedvig rågade slutligen måttet af hans olust och kom honom att lämna scenen. Hon kallade honom nämligen för "tekannan", beroende på hans ovana att alltid sätta ena armen

Johan David Valerius. Efter teckning af L. H. Roos.

i sidan och sträcka den andra rakt ut i luften, hvarigenom den stela figuren fick en omisskänlig likhet med sagda husgeråd. Denna lustiga liknelse blef snart spridd, och öknamnet bragte honom, efter hvad han själf berättat, fullkomligt ur koncepterna, och han vågade icke vidare uppträda. Han fungerade i stället såsom teaterns sekreterare och ombudsman, och den erhöll af honom flera af de bästa öfversättningar den haft, af hvilka vi kunna erinra oss Voltaires "Tancrede”, "Mahomet” och "Merope”, Dalayracs sköna opera ”Slottet Montenero", operorna ”Anakreon på Samos” och ”Panurge” med musik af Grétry och en mångfald operetter, lustspel och dramer. Bordsvisan stod på den tiden i mycket högt anseende, och punschbålen hörde till alla samkväm i enskilda hus, icke för att berusa gästerna, men för att i den gladare sinnesstämning den väckte finna en större mottaglighet för det glädjens utsäde, som hvar och en då nästan ansåg för en skyldighet att i mån af förmåga strö omkring sig. Valerius var en mästare i den konsten, och hans härliga stämma bidrog icke litet att förhöja värdet af de visor han själf sammanskref. Sedan han lämnat teatern, blef han expeditionssekreterare, landssekreterare och slutligen andre departementschef i generaltullstyrelsen. 1826 fick han kansliråds titel och invaldes samma år i Svenska akademien, liksom han äfven var medlem af Vitterhetsakademien och Musikaliska akademien. 1852 dog i Stockholm "den rikt begåfvade, af snillet och behagen till lika segrar inom ryktets och hjärtats värld utrustade man, som från svenska sångens Anakreon blef dess Nestor bland samtida, lika värderad som skald och människa, förenande barnasinnets fromhet med den lefnadsvises lugn och en kviritisk värdighet med en nästan jungfrulig blygsamhet; glädjens härold med allvar på pannan, i hvars dikt skämtet spelade öfver den betydelsefulla grunden liksom blommor växa öfver det malmdigra djupet", såsom Beskow skildrade den hädangångne på högtidsdagen i Svenska akademien påföljande år.

När den Komiska teatern vid Munkbron stängde sina portar för alltid, engagerades bland där anställda aktörer till de Kungliga teatrarna Åbergsson och Lundberg. Den förre debuterade redan i december 1798 såsom Yngve i "Oden" och visade sig småningom vara en utmärkt ackvisition. Den senare, som i tjugu år tillhört de Stenborgska scenerna, därifrån man länge mindes hans förträffliga framställningar af den ene kronfogden och af markis Tulipano, fick icke länge njuta af sin nya verksamhet, ty han afled redan efter ett par år, endast 44 år gammal.

Den 15 januari 1799 gafs "Den talande taflan", operacomique i en akt med en lätt och lekande musik af Grétry. Texten var af Jules Mancini-Mazarini, vanligen kallad hertigen af Nivernais, en afkomling af kardinal Mazarins syster. Han var krigare, diplomat och vitterlekare, förlorade genom revolutionen nästan allt hvad han ägde, men stannade ändå kvar i Frankrike. Han fann sig efter Ludvig XVI:s afrättning i tingens nya ordning och uppträdde såsom "medborgaren Mancini". Den lilla glada pjäsen hade redan 1782 i öfversättning af Envallsson gifvits på Eriksbergs-, Humlegårds- och Munkbroteatrarna, men framfördes nu i ny, briljant tolkning af Leopold och spelades af teaterns förnämsta artister. Publiken var förtjust, och stycket gick närmare femtio gånger. Intrigen är i korthet den, att gubben Cassander (Kjell Waltman), är kär i sin pupill Isabella (den nygifta förtjusande fru Deland, född Kuhlman) och tänker gifta sig med henne. Hon älskar emellertid sin tillbedjare, gubbens systerson Leander (Louis Deland) och deras böjelse understödes af hennes gladlynta förtrogna Colombine (fru Müller) och Leanders betjänt Pierrot (Du Puy, sedan Deland). Gubben fattar misstankar om uppriktigheten af den skönas låtsade ömhet, och för att vinna klarhet i denna sak föreger han en angelägen resa, men återvänder genast, skär ut ansiktet ur ett staffliporträtt af honom själf och sticker i stället dit sitt eget. Han blir nu vittne till det förtroliga umgänget mellan de bägge älskande och får höra allt det föraktliga de om honom yttra. I sin ytterliga harm ger han nu sitt bifall till deras förening, och därmed slutar pjäsen.

I Pierrots roll uppträdde konsertmästaren Edouard Du Puy och vann genast från början publikens bevågenhet, hvilken han i april ej litet ökade, då han utförde titelrollen i enaktssångspelet: "Den unge arrestanten" med musik af Paisiellos älsklingselev Domenico Della Maria. Besynnerligt nog nämner Dahlgren i sina Anteckningar ej ett ord om Du Puys utförande af Pierrots roll. Hans namn står emellertid i den tryckta pjäsens personalförteckning, och debuten bestyrkes af ett hittills otryckt bref från Gjörwell till auditör Hummel i Göteborg, dateradt den 28 januari 1799. Han skrifver bl. a.: "Man slogs om Billeter och trängdes om Rumen ty et hos oss verkligen theatraliskt Phenomen inföll samma dag. Mr Dupuy är en homme à plusieurs talens. Född Genevare har han såsom Gosse upvaktat Voltaire på Fernay, tidigt utvecklat et rikt och lyckligt snille, spelar sin Viol en Maître och agerar på en Theater on ne peut pas mieux, dock hr Monvel undantagen. Han reste, han kom till Berlin, engagerades vid Prins Henrics Capel och Theater, var där i några år, måste pour de certaines affaires quittera, kom 1793 til Stockholm, engagerades vid Orchestern och spelar där nu första Violen. Åldern är emellan 25 och 30 år. Figuren ganska vacker, Ansigtet fint och skalkagtigt, alla Rörelser lätta och behagliga; vidare: han sjunger så ypperligt, at min K. son säger sig ej hört en sådan sångare alltsedan han kom ifrån Italien. Til alt detta kommer nu, at han talar en Svenska, som vore han infödd. Baron Hamilton, som nyligen blifvit chef för Theaterverket efter Baron Rålamb, uptäckte snart de Talanger Hr Dupuy egde, och at de kunde nytjas äfven utom orchestern; kort sagdt: han skulle på Prof spela Pierrots Rôle uti Talande Taflan. Det gjorde han ock på et sätt at han satte Hof och Folk uti en lika stor Beundran. När han inträdde på Theatern emottogs han med en långvarig Handklappning, et Bifallstecken, som sedan ofta repeterades."

Edouard Du Puy var född i Schweiz 1771 och blef vid sexton års ålder konsertmästare hos prins Henrik af Preussen, Fredrik den stores broder. Där vann han allas beundran, och prinsens bevågenhet skyddade honom i det längsta från följderna af en del galna streck. Men då den unge vildhjärnan en söndag tog sig för att rida in i kyrkan under högmässan, ansåg sig fursten nödsakad att ge honom sitt afsked. Efter i Berlin fortsatta musikstudier gaf han 1793 såsom violinspelare konserter i Tyskland, Polen och Sverige, där han samma år fick anställning i egenskap af violinist och andre konsertmästare i hofkapellet och den 1 mars 1799 tillika som operasångare. Hur penningens värde sjunkit och aktörernas stigit under hundra år, kan man se af hans kontrakt. Den genialiske Du Puy, ty han var ett verkligt musikaliskt geni, erhöll sexhundra

Du Puy såsom ryttmästaren i "Ungdom och dårskap".

riksdaler i årlig lön, femton riksdaler för hvar gång han uppträdde och dessutom femtio riksdaler för hvarje ny roll. Detta kontrakt uppgjordes på sexton år, men kom ej att räcka stort mer än halfva antalet månader. På hösten förtjuste han ånyo sina beundrare och i synnerhet sina beundrarinnor, då han uppträdde såsom Adolf i "Den Lilla matrosen" i komedi med sång i en akt med musik af den berömde tenoren och kompositören Pierre Gaveaux. Stycket har under tidernas lopp gått närmare tvåhundra gånger öfver hufvudstadens scener, och Adolfs visa: "Svårare seglats man aldrig finner, än den som sker på lyckans haf", hörde länge till Stockholmarnas favoritmelodier. Kort efteråt måste emellertid Du Puy bege sig ur riket af följande anledning.

Ett raskt tillväxande missnöje hade börjat spira upp inom hela riket. Köpmännen suckade öfver handelns förfall, ämbetsmännen öfver tidernas dyrhet i förhållande till deras alldeles otillräckliga löner, de mindre lyckligt lottade öfver nödvändighetsvarornas uppdrifna pris. Brännvinsanstalterna voro ingen till lags, och öfver penningmännens och agiotörernas obilliga fordringar klagade alla människor. Dessa sorgliga förhållanden berodde på regeringens oförmåga att finna botemedel mot missväxten, den försvårade bärgningen, den felslagna sillfångsten och engelsmännens allt djärfvare kaperier. Upplopp ägde rum i Göteborg, Malmö och Norrköping. I själfva hufvudstaden blef tonen mot regeringen allt mer och mer hotande, och själfsvåld och oordningar voro alldeles icke ovanliga. Vid ett dylikt oväsen, som genom vårdslöst pokulerande uppkommit på Södermalm den 1 november, blef polismästaren, som infunnit sig för att återställa lugnet, förolämpad och förföljd med stenkastning. Ett par dagar därefter var en stor festmåltid anordnad på värdshuset Monbijou, för att betyga deltagarnas fägnad öfver general Bonapartes återkomst till Europa. Under stoj och skrän vid öppna fönster drack man där hans skål i punsch men Suvorovs i vatten. Bland detta sällskap befann sig äfven den öfverallt gärna sedde Du Puy. Öfver de svåra uppträdena på Söder anställdes laga ransakning. Upphofsmännen häktades och blefvo strängt bestraffade. Sådant kunde icke ske med deltagarna i Monbijou-festen, men konungen, som öfverallt vädrade jakobinismens faror, befallde, att värdshusvärden, en fransman vid namn Robinot, och Du Puy, som sjungit några glödande franska frihetssånger, skulle lämna riket. Den förre undgick detta öde genom att påpeka, att han var borgare i Stockholm och således berättigad till laga ransakning och dom. Den senare fick på mäktiga förböner nåd och uppträdde åter på scenen den 7 november i "Lilla matrosen", hvilken föreställning bevistades af konungen. Emellertid hade ryktet om landsförvisningen och benådningen spridt sig i hela staden, och Du Puy hälsades af den fullsatta salongen med demonstrativt bifall. Vid ett tillfälle i pjäsen, då medspelaren frågar honom: "Hvart tar ni vägen?" gaf Du Puy en alldeles särskild tonvikt åt sitt svar: "Jag tar ingen väg! Jag blir kvar!", hvilket hade till följd, att hela salongen brast ut i en stormande applåd. Konungen, som fruktade försåt och uppror i hvarje tanke på frihet, i hvarje yttrad sympati för dem, som ägnade henne sin tjänst, blef ursinnig öfver denna allmänhetens opinionsyttring och gaf genast förnyad befallning, att Du Puy skulle lämna riket, och han afreste också redan dagen därpå, sedan han genom vänners sammanskott fått en reskassa på femhundra riksdaler. Landsförvisningen väckte naturligtvis en oerhörd förbittring icke minst hos det täcka könet, som på detta sätt miste sin ridderlige fast trolöse afgud. Den kunde emellertid icke ge sig luft i några offentliga utbrott, då den fria yttranderätten blifvit allt mer och mer kringskuren, men ganska betecknande för stämningen äro följande verser af skalden Valerius, hvilka i otaliga afskrifter gingo land och rike omkring:

"Res till en mera säker strand,
där inga högre maktgrepp gälla,
där endast brott — ej dygder fälla,
och låt det bli ditt fosterland!

Res att den frihetshjälte se,
för prisandet af hvilkens ära
du dömdes straffets järn att bära
i harmen af despoterne.

Res att den luften andas få,
som lifvar dessa sälla bygder,
där mänsklighetens första dygder
kring republikens altar stå.

Men glöm ej, älskade, de år
du njöt så glad med trogna vänner.
Och när du fri en gång dig känner,
skänk dem som slafva ock en tår!

Det var djärfva ord på den tiden, och de sjöngos också med förtjusning och bitterhet af alla dåtida frihetsifrare och jakobiner. Emellertid reste Du Puy till Köpenhamn, där han inom kort blef lika populär som här både som sångare, kompositör och sällskapsman. Han gifte sig 1804 med en jomfrue Müller och deltog 1807 i försvaret af Köpenhamn mot engelska flottans angrepp. Han hade svurit att nedskjuta den förste engelsman, som satte sin fot på stadens grund, och han höll sin ed. För sin oförskräckta tapperhet utnämndes han snart till löjtnant vid den frivilliga jägarkår, i hvilken han ingått. Det var nu han komponerade sina präktiga marscher och sina dryckesvisor, hvilka ännu icke äro förgätna i Danmark. Men själfva öfvermåttet af den lycka, som bjöds honom, vållade hans fall. Den varma gunst, som prinsessan Charlotta Fredrika af Mecklenburg-Schwerin, Fredrik VII:s moder, visade honom, i det hon, efter hvad excellensen af Wetterstedt i bref af den 13 november 1809 meddelade excellensen Adlersparre, för hans skull glömde sina plikter som hustru och som furstinna, hade till följd, att Du Puy måste hastigt fly ur Danmark, och man påstår, att han endast hade Fredrik VI:s särskilda bevågenhet att tacka för, att följderna af denna ömma förbindelse icke blefvo för honom af ännu mer svårartad natur. Han reste nu först till Paris och sedan tillbaka till Sverige och begaf sig 1812 åter till Stockholm, där det nya statsskicket lämnade honom tillfälle att återförvärfva sin anställning såsom kapellmästare och sångare, och där han blef en lika oemotståndlig don Juan på som utom scenen.

⁎              ⁎
⁎

Utom de redan nämnda lyriska småsakerna gafs under år 1799 på Arsenalsteatern en mängd dramer och komedier. Bland dessa kunna vi anteckna en svensk femaktstragedi: Gudmund Jöran Adlerbeths "Ingiald Illråda", tidehvarfvets kanske bäst planlagda och strängast genomförda sorgespel. "Det är sant", skrifver Hammarsköld i sina Anteckningar, "den har ej den prunkande versståt, den glimmande och braskande diktion som tragedien Oden, hvilken en lång tid utbasunades såsom vår teaters prydnad, men den öfverträffar honom vida i allt det väsentliga, i planens riktiga sammanknytning, detaljens naturliga fortgång, karaktärernas behörighet och situationernas enkla och otrugade frambringande." Ingiald skildras såsom en grym och blodtörstig despot, som endast tänker på att utvidga sitt välde, och han målar sig själf till fyllest i de ord, som börja den långa monolog, hvarmed femte akten inledes:

"Jag skall då nå mitt mål; jag skall den vällust smaka,
hvarpå en fruktlös hämnd måst alltför länge vaka.
Ett outsläckligt hat, ett mordiskt raseri
förnöjas skall till slut, och Ingiald lycklig bli. —
Jag skall då nå mitt mål. O Ivar, du skall falla.
Utur ditt öppna bröst ditt sista blod skall svalla.
Min törst till detta blod skall dubbelt svalka sig,
då midt i nöjets sköt din bane väntar dig.
Utur en makas famn du skall i grafven ryckas.
Hvi får mitt eget svärd ej i ditt hjärta tryckas?
Hvi badas Sigurds blott i dina ådrors flod?
För Ingialds önskan än det nöjet återstod – – –".

Adlerbeth säger själf, att "den tragiske skalden måste i våra dagar måla med de drag, som göra forntidens hjältar igenkänliga, men tillika med sådana som icke misshaga Europa i det adertonde århundradet". Emellertid saknade hans tragedi den upplyftande, renande och lugnande egenskap, som måste vara följden af ett äkta konstverk. Publiken tyckte säkerligen, att Ingiald var en alltför ohygglig skräckfigur, ty pjäsen gick endast tio gånger. Ingiald framställdes af Ahlgren, Granmar och Ivar af Åbergsson och Widerberg, och Maria Franck var Ingialds dotter Hilma. I en annan femaktstragedi, Voltaires "Tancrede" i öfversättning af Valerius, firade Andreas Widerberg en välförtjänt triumf, och rollen ansågs höra till hans allra förnämsta sceniska skapelser. Åtskilliga af Munkbroteaterns succèspjäser upptogos med samma framgång, som förut kommit dem till del, såsom Merciers treaktsdram "Vestindiefararen", som bildar en enda följd af moraliska lärdomar, åt hvilka publiken med förtjusning applåderade, och där Åbergsson i titelrollen hade en tacksam uppgift; vidare Kotzebues pjunkigt känslosamma treaktsdram "Den landsförviste" med Ahlgren i titelrollen, samt Stenborgs öfversättning "List öfver list" från en fransk bearbetning af Moretos komedi "No puede ser", som gifvits öfver hundra gånger i Stockholm. Äfven Beaumarchais' "Figaros bröllop" återupptogs med lysande framgång. Grefven spelades af Widerberg, grefvinnan af Kristina Franck, Susanna af Fredrika Löf, Figaro af Hjortsberg, Bazil af Uttini, Bartholo af Lars Dahlqvist, Marcellina af fru Morman, Cherubin af fru Deland, don Gusman af Louis Deland och Fanchette af fru Remy, en rollfördelning som rättfärdigade den stora succèsen. Ett par komedier, öfversatta af aktörerna Schylander och Grönlund, hade rätt stor framgång liksom den lilla enaktskomedien "Älskaren, författare och dräng", briljant öfversatt af öfverhofjägmästaren grefve Bunge och lika förträffligt spelad af Fredrika Löf och Inga Åberg, Widerberg såsom den till kammartjänare förklädde älskaren, de Broen som hans rike morbror och Schylander som en lustig betjänt.

⁎              ⁎
⁎

Galaspektaklerna 1799I slutet af året gåfvos fyra galaspektakler, då tvenne nya operor uppfördes. De bägge första ägde rum med anledning af kronprinsens födelse. Denna tilldragelse inträffade den 9 november vid tvåtiden på natten. Saluten skedde nedanför Arsenalsteatern, och klockan fyra på morgonen måste hela hofvet begifva sig till Storkyrkan och afhöra tacksägelsen ifrån predikstolen af biskop Flodin. Men som denne icke var beredd att den natten hålla någon gudstjänst, utan varit ute på någon festlighet, behärskade han icke riktigt situationen, utan, efter hvad den originelle hofintendenten von Röök berättar i sina memoarer, började sitt tal med att säga: "Kungen är full, drottningen är full, hela svenska folket är fullt af glädje, etc." Detta gaf grefve Bunge anledning att efteråt yttra, att kyrkan var full, men prästen var ännu fullare.

Den 15 november försiggick döpelseakten med stor ståt i Slottskapellet, hvarefter hofvet defilerade för att få se prinsen, hvilken redan var iförd serafimerbandet. Måndagen den 18 november gafs på Operan en lysande galaföreställning, bevistad af konungen, änkedrottningen samt hertigen och hertiginnan af Södermanland. Salongen var anordnad och platserna fördelade alldeles lika med arrangemangerna vid bröllopshögtidligheterna två år förut. För första gången uppfördes "Aeneas i Carthago" eller "Dido och Aeneas", som den också kallades, lyrisk tragedi

Josef Kraus. Efter silhuett tillhörig författaren.

i fem akter med prolog, efter Gustaf den tredjes plan utarbetad af Kellgren med musik af den snillrike tonsättaren Josef Kraus, som aflidit redan 1792. Det var med den pjäsen man ämnat inviga Gustaf den tredjes operahus, en tanke som tyvärr omintetgjordes genom fru Müllers försvinnande från Sverige, hvilken händelse utförligt omförmäldes i föregående del af detta arbete. Oaktadt uvertyren, enligt Per Frigels utsago, kan fullkomligt ställas vid sidan af, om ej framför Glucks berömdaste, oaktadt enskilda skönheter och genialiska partier såsom uppträdandet af Sichés skugga, Jarbas' och Aeneas' duo "Mäktiga gudar", Didos aria "O Juno, du som öfvergifvit min svaghet utan stöd", samt kärleksgudarnas kör i slutet af andra akten, och oaktadt Stenborg, fru Müller och Karsten såsom Aeneas, Dido och Jarbas utförde sina partier på ett högst förtjänstfullt sätt, gjorde dock operan ingen särdeles lycka, troligen på grund af dess oformliga längd. Den slutade icke förrän klockan elfva, då stor supé var anordnad på slottet. Den 21 november förnyades galaspektaklet med samma program, och platserna voro lika fördelade som på måndagen. Operan upplefde sedan ej mer än fem föreställningar. Söndagen den 15 december kyrktogs drottningen af ärkebiskopen von Troil i Slottskyrkan under så stark köld att många förkylde sig, och drottningen själf blef "incommoderad", efter hvad Adlerbeth berättar. Dagen därpå mottog drottningen gratulationer, och på aftonen samt påföljande torsdag gafs åter en ny opera i tre akter: "Panurge på Lanterne-ön" öfversatt af Valerius med musik af Grétry och baletter af Terrade. Titelrollen utfördes af Louis Deland, hans återfunna maka af fru Müller och tvenne vackra invånarinnor på Lanterne-ön, dit Panurge räddar sig undan ett skeppsbrott, af fru Deland och Inga Åberg. I sista scenen uppenbarar sig den af öborna dyrkade gudinnan Lignobie sittande i en stor lanterna, under det att sidorna upplysas af små lanternor. I de storartade baletterna dansade premiärdansörerna Lodovico Casagli och Giovanni Ambrosiani samt fruarna Casagli, född Millberg, och Åbergsson, född Hallongren, bägge utmärkta dansöser, samt Hedvig Hjortsberg, en syster till Lars, på sin tid den svenska scenens förträffligaste danserska. Pjäsen var uppsatt med en utomordentlig prakt i dekorationer och kostymer, men vann icke publikens bifall, troligen på grund af den till och med för den tiden oförlåtligt enfaldiga libretton, hvilken ej heller lyckats inspirera kompositören till några mer populära melodier. Utom de bägge galaföreställningarna gick den icke mer än tre gånger.

⁎              ⁎
⁎

Repertoaren under början af 1800-taletUnder det nya seklets första år uppförde direktionen ändtligen en ny opera, som skänkte verklig glans åt institutionen, Antonio Sacchinis berömda "Oedip i Athen", kompositörens omsorgsfullast genomarbetade opera med vackra, melodiösa partier, fullkomligt motsvarande innehållets antika enkelhet. I den djupt tragiska titelrollen firade Karsten en af sina största triumfer, och man har enstämmigt förklarat, att han där aldrig af någon öfverträffats. Så skrifver till exempel excellensen Skjöldebrand i sina memoarer från sin vistelse i Paris 1810: "Jag såg om aftonen Oedipe (musiken af Sacchini) och fann med ett slags patriotisk fägnad, att den gafs bättre i Stockholm, hvartill i synnerhet bidrog Karstens stora företräde såväl i sång som i aktion för den, som här spelte Oedipe, och äfven den sanning, det rörande uttryck, hvarmed Antigone speltes förr af mamsell Stading. Den blef sedan spelt ännu fullkomligare af fru Lindström, då däremot samma roll fylldes i Paris af en stor fet figur, som ej sparade gester, än mindre rösten (ty hon skrek ofta), men som ej talade till hjärtat. Jag hade nyss sett Oedipe i Petersburg ej bättre uppförd. Baletten i Paris torde dock ej vara någonstädes öfverträffad och ej kunna öfverträffas såväl i anseende till de första sujetternas talang som till det hela." I samma anda yttra sig Marianne Ehrenström och Malla Montgommery-Silfverstolpe. Den senare skrifver om mamsell Stading, att hon såsom Antigone "hade den milda oskuld och tillika den hjältemodiga dévouement, som den skönaste af alla kvinnokaraktärer innebär".

Ett par operacomiquer, Dalayracs "Philippe och Georgette" i slutet af januari och Cimarosas "Det hemliga giftermålet" två veckor senare, hade på Arsenalsteatern en ganska vacker framgång. Cimarosa, som var född af fattiga föräldrar, var en i alldeles särskildt hög grad begåfvad musiker. Sedan han omsider genom sina underbara kompositioner vunnit europeiskt rykte, kallades han af nordens Semiramis, kejsarinnan Katarina II, till S:t Petersburg. Emellertid kunde han icke fördraga det kalla klimatet utan måste efter några år begära afsked. Kejsar Leopold af Österrike inbjöd honom då till Wien, och det var där han komponerade sitt mästerverk "Det hemliga giftermålet". Det väckte en allmän entusiasm i Wien och rönte den säkerligen enastående utmärkelsen att på kejsarens begäran själfva premiäraftonen ges om igen från början till slut. De flesta och mest lyckade föreställningarna upplefde operan obestridligen i Paris. I Neapel gafs den sjuttio gånger efter hvarandra, och Cimarosa öfverhopades med alla möjliga ynnestbevis. Emellertid invecklades han i de politiska stridigheterna i Neapel, blef kastad i fängelse och ådrog sig där en sjukdom, af hvilken han afled i Venedig den 11 januari 1801. I maj gafs för första gången ett nytt svenskt

Domenico Cimarosa. Efter porträtt i Les musiciens célèbres.

sångspel i tre akter, "Tanddoktorn" af den som lycklig öfversättare för teatern kände andre direktören Nordforss. Tanddoktorn har i sitt hus sin föräldralösa brorsdotter Julie, som han ämnar gifta bort med sin enfaldige gudson och elev Niklas. Hon älskas emellertid af en ung Stålarm, hvars betjänt Lasse listar sig in, förklädd till en fransysk tandläkare, och lyckas efter mycket besvär ställa till ett möte mellan de bägge älskande. De öfverraskas af onkeln och gudsonen, men allt slutar väl, och de älskande få hvarandra. Musiken, till större delen komponerad af Olof Åhlström, var lätt och lekande. Inga Åberg lär ha varit bedårande som den unga Julie, och Deland som Niklas och Hjortsberg som Stålarms fransktalande betjänt täflade att öfverträffa hvarandra i tokroligheter. I synnerhet lär den senare varit öfverdådigt rolig, då han imiterade en tragisk hjälte, som, omgifven på alla sidor af furier, tycker sig se afgrunden öppnas framför sig. Förträfflig var äfven Anders Lundberg i titelrollen. Stycket gjorde stor lycka och gafs närmare åttio gånger på Arsenalsteatern och ett par gånger på Operan.

I februari uppfördes en från franskan af Envallsson på ett alldeles ypperligt sätt bearbetad operacomique i tre akter med dans kallad ”Iphigenie den andra eller De gamla grekiska historierna”, en hänsynslös parodi på Glucks härliga tragediopera ”Iphigenie i Tauriden”. Den väckte på sin tid lika stor skandal hos åtskilliga antikens beundrare som någonsin Offenbachs ”Orfevs i underjorden” och ”Den sköna Helena” sextio år senare. Så säger till exempel G. A. Silverstolpe, att ”allmänheten eller åtminstone de få konstdomare, som finnas bland allmänheten borde vara fredade att störas i sina känslor af det uslaste slag af alla farser. Parodien består däri, att personerna från hjältar, kungar och prästinnor, furier, m. m. blifvit förvandlade till landstrykare, vidskepliga uslingar, prostinnor, kaplanskor, brandvakter, polisbetjänter, m. m., och att i stället för den höga lyriska ton, som råder i originalet, nyttjas här det lägsta pöbelspråk, som på teatern kan tålas. Detta sätt att parodiera är lätt för den, som rätt känner pöbeltonen, så snart han får genom den kontrastera emot personer, som i allmänna opinionen äro af höga och odlade tänkesätt.” Den stora publiken skrattade så mycket hejdlösare, då de fingo se Iphigenies tragiska personlighet kila öfver scenen i komikern Schylanders skepnad, följd af pastorskor och kaplanskor, bland hvilka Widerbergs och Åbergssons resliga gestalter gjorde en grotesk effekt, då de flydde för blixten och stormen:

                ”Himmel, hvad under!
                Med plunder och dunder
hur grymt du förföljer de heligas tropp!
                Oss, dina kunder,
                med rysliga funder
du föser till templet i fläng och galopp.”

Ett starkt åskslag höres, och pastorskorna skrika om hvarandra:

”Himmel! den knalln, hvad den hördes förfärlig!
Ack, hvad den blixten var gruflig och stor!
Nå, kära syskon, så visst jag är ärlig,
så tror jag det osar allren af mitt flor!”

Iphigenie berättar för dem, att orsaken till hennes melankoli är en faslig dröm, som hon haft. En af pastorskorna utropar:

”En dröm? Ack, säg oss den, högvördigsta prostinna!”

En annan:

”Ja, säg! jag alltid har på drömmar noga märkt!”

Iphigenie svarar:

”Min kan man knappt i drömmarboken finna.
Och knappt i all magi, som oss Egypten lär,
den var dock något ungefär så här:”

Hvarefter Envallsson, för att, som jag misstänker, än en gång, liksom han gjort förut, få imitera Thorilds stil, låter Iphigenie med mycken affektation utbrista:

”Blixtar kring himlar och jord, ur afgrunden rytande spöken,
jordskalf, blekgula bloss och afrättsplatser och töken!
Lyktgubbar, gastar och troll, och lejon, som tjutande rasa,
klagoskri, hämnande svärd, brott, lönmord, nödrop och fasa!
Färgade dolkar i blod, ruiner och rämnade grafvar,
lik och skuggor med horn, i kedjor skramlande slafvar,
furier, medusor, sirener, nattugglor, monstrer, Cerberer!
Väpnade härar till strids, och flottor af skepp och galärer.
Sköflade tempel och slott med gudarnas ramlade stoder,
död öfver syster och bror, och mord på båd' fader och moder!…”

Hvarefter hon i några kupletter på olika glada melodier berättar, huruledes hon blef gastkramad och nypt. Plötsligt underrättas hon, att konung Thoas nalkas. Hon svarar föga vördnadsfullt:

”Hvad vill den där barbaren Thoas?
Jag af hans sällskap platt ej roas!…”

Thoas, spelad af komikern Berg, inträder skälfvande af rädsla, därför att, efter hvad han omtalar,

”mitt lif ju hotadt är, som ödet mig förkunnar!
 En spåkäring mig så kraftigt sad',
att om jag minsta nåd åt någon främling unnar,
 skall hans försköning bli min död.”

Och fortsätter på Stånddrabantsmarschens melodi:

”Dag och natt
svag och matt
grymt jag bäfvar,
om blott en katt

mig vill göra något spratt!
Minsta gny
kan mig bry
att jag sväfvar
liksom en hamn och till skogen vill fly!”

En hop tartarer inkomma och ge tillkänna, att de tillfångatagit två greker, hvilka Thoas förklarar, att han vill offra åt gudarna. Det anställes en björndans och annan balett, och kören sjunger:

”Hur våra knifvar ska’ gå i svang!
Fläng, fläng! läng, tång, plang! tireli-titten-tang!

De bägge fångarna, som äro Orestes och Pylades, spelade af Louis Deland och Lars Hjortsberg, bortföras därefter i festlig procession sittande i ett par skottkärror.

Andra akten föreställer ett fängelse, där Orestes och Pylades äro inspärrade. De tala om sin vänskap:

”Vårt vänskapsband sig sammanknöt
i våra barndomspjäxor!
Med mig du ofta smörgås böt
i skoln vid våra läxor.
Och sedan ständigt dag för dag,
blott jag och du, och du och jag,
vi följts i sorger och behag.
Ack, min Orest! Ack, min Pylad!
Med dig att dö hvad jag är glad!”

Emellertid kommer en tempelpräst och sliter Pylades från Orestes, hvilken då går och lägger sig att sofva på en tältsäng midt på scenen, under det han sjunger några strofer på vaggvisan "Tussa lulla litet barn…” Sedan han insomnat, komma från alla håll inrusande furier i skepnad af brandvakter, polisbetjänter, åkare och månglerskor, m. m., hvilka uppföra en hexbalett med kör, hvarunder de slå Orestes, som gallskriker. Slutligen uppstiger ur jorden Klytemnestra i svepning, med armen i band samt plåsterlappar i ansiktet. Orestes utropar: "Ett spöke?… aj! min mor!” och kören infaller:

”Så låtom oss då
med ormar slå
den mördaren brun och blå!”

Klytemnestra och furierna försvinna, och Iphigenie inträder. Syskonen igenkänna icke hvarandra. Orestes berättar nyheter för henne, om hur Agamemnon mördades af sin gemål Klytemnestra och hennes älskare Egistes, och hur Orestes slog ihjäl sin mor för att hämnas fadern. Iphigenie vill nu skrifva några bref hem och afskicka dem med Orestes, som hon beslutat rädda undan Thoas. Orestes vill emellertid dö och rädda Pylades. I en dråplig duett på Marlboroughvisans melodi, däri de barnsligt gråtande snyfta fram orden, täfla de om att låta offra sig:

”Det offer, hvarpå de lura …
Ptupterup, ptupterup, ptupterura! …
Det offer, hvarpå de lura,
min bror, det skall bli jag!
— Nej, bror! det skall bli jag!
— Nej, bror! det skall bli jag!

Sitt altar skola de skura …
Ptupterup, ptupterup, ptupterura! …
Sitt altar skola de skura
blott med min blod i dag!
Blott med min blod i dag
att mätta sitt behag!

Låt dem få göra sitt korum …
Tranteri, trantera, tranterorum! …
Låt dem få göra sitt korum
för mig i alla fall!
För mig i alla fall!
den festen snart är all.

Jag sen vid gudarnas forum …
Tranteri, trantera, tranterorum! …
Jag sen vid gudarnas forum
Apollo anklaga skall.”

Orestes förklarar för Iphigenie, att han stannar för att

dö, och att Pylades skall resa med hennes bref till Elektra. Pylades får brefvet, men funderar på någon list för att rädda Orestes undan offerdöden.

Tredje akten börjar med en procession af prästinnorna med Orestes emellan sig. Offerknifven bäres på ett hyende och lägges på altaret. Iphigenie fattar den och sjunger på melodien "dansa nalle vig och ledig" ur "Tillfälle gör tjufven":

"Usle främling! helgade lagar
kräfva blod till vårt tidsfördrif.
Himlens vrede offret behagar,
lyd med vördnad och kyss denna knif!"

Men då hon höjer armen, känner hon den bli lamslagen och kan icke utföra offringen. Orestes klagar, att detta liknar mordet på hans syster Iphigenie i Auliden. Stor igenkänningsscen, hvarvid prästinnorna dansa menuett. Thoas inkommer i raseri öfver att den ene främlingen flytt och vill döda alla, men i samma stund kommer Pylades med en flock greker och befriar dem. Thoas får begifva sig i väg, och Orestes skänker sin syster åt Pylades.

"Fast en smula kärlighet
ej finns i tragedin,
man den bättre skatta vet
i parodin."

Hvarefter alla de spelande hänvände sig till publiken i följande slutkör:

"Mina herrar! allt vårt hopp
en större lön ej vet,
än då ni täcks offra opp
en smula kärlighet!"

Fylld som den var af kupletter på kända melodier och slagdängor, väckte pjäsen ett oerhördt jubel och kvarstod på de Kungliga teatrarnas spellista i trettiotre år. Denna Envallssonska verkligt roliga parodi har dessutom den stora förtjänsten att vara alldeles fri från de Hallmanska travesteringarnas råhet.

Den glade lustspelsförfattarens och verskonstnärens lefnadsförhållanden blefvo efter den Stenborgska teaterns stängning alltmer bekymmersamma, och slutligen drabbades han af den stora olyckan att blifva blind. I djupaste misär afled den beklagansvärde mannen 1806.

⁎              ⁎
⁎

August von KotzebueDen författare, som vi sett under hela 1790-talet behärska scenen, och som fortsatte detta långt in på det nya seklet, var August von Kotzebue. Han var född i Weimar den 3 maj 1761 och son till ett hertigligt legationsråd, skref vers redan vid sex års ålder, och var från sitt tionde år en trägen teaterbesökare. Hans stora intresse för teatern visar sig äfven därigenom, att han, då han studerade juridik vid universitetet i Jena, där inrättade en amatörteater. 1781 kom han till S:t Petersburg såsom sekreterare åt generalguvernören och hofteaterdirektören von Bawr, adlades 1785 och utnämndes till president i Estlands guvernementsmagistrat. Vid den tiden började han göra sig ett namn genom en mängd dramer och romaner. Bland de senare behöfver jag endast erinra om den mest beryktade: "Ortenbergska familjens lidanden", som i en god svensk tolkning af Gabriel Eurén utkom i två delar 1793 och 1794, och om hvilken man i själfva Stockholmsposten läste en utomordentligt berömmande recension. Romanen är en blandning af gråtmild känslosamhet och tvetydig moral och kostade det dåtida släktet otaliga tårar. Många af de senare skådespelens typer påträffar man här. Bramanskan Welly till exempel, naturens dotter, som gör allt hvad hennes hjärta inger henne, faller hvem som helst om halsen och vill gifta sig med hvar och en, är påtagligen förebilden till Gurli uti ”Indianerne i England”.

1798—1800 tjänstgjorde Kotzebue såsom ”hofteaterdiktare” i Wien, men trifdes icke i Tyskland utan återvände till Ryssland. Af okänd anledning blef han emellertid häktad vid gränsen och släpad till Sibirien, men frigafs efter fyra månader. Kejsar Paul gaf honom det vackra lifländska kronogodset Worrohüll i skadeersättning och utnämnde honom till direktör för den tyska hofteater truppen i S:t Petersburg med lysande lönevillkor. Efter kejsarens död begärde han sitt afsked och flyttade till Weimar, där han snart blef oense med Goethe, hvilken han häftigt anföll i en af honom utgifven tidskrift, där han äfven i ryskt intresse oförskräckt predikade hat mot Napoleon. Till lön härför fick han af kejsar Alexander titel af ryskt statsråd och blef efter Napoleons fall rysk generalkonsul i Königsberg. 1816 anställdes han som statsråd i utrikesdepartementet i S:t Petersburg. Redan följande år fick han tillstånd att med bibehållen lön af femtontusen rubel återvända till sitt fädernesland med villkor, att han månatligen till tsaren insände redogörelser öfver det politiska tillståndet i Tyskland och Frankrike. Han betraktades därför såsom rysk spion, och då han i sin veckotidskrift bittert förhånade den tyska ungdomens frihetssträfvanden, blef han af en svärmare bland Jenastudenterna medelst en dolkstöt mördad i Mannheim den 23 mars 1819. Man visar där

August von Kotzebue. Efter porträtt af Aufer.

ännu den plats, hvarest denne fantast utanför Kotzebues boning dödade sig själf, sedan han på knä tackat Gud för att hans gärning lyckats. Såsom produktiv teaterförfattare söker Kotzebue inom den nyare litteraturen sin like. En utomordentlig uppfinningsrikedom, en flytande dialog, en fullkomlig kännedom om scenen och dess fordringar, en anmärkningsvärd ledighet i hopflätandet af intrigen, en flödande kvickhet, godt lynne och en beundransvärd förmåga att skapa tacksamma roller utmärker honom på detta område. Hans stående tema var naturens och känslans rätt gentemot sociala skrankor, sedvänjor och auktoritet. Utan tvifvel var Kotzebue en mycket stor begåfning, kanhända den största teatraliska talang, som Tyskland någonsin frambragt, säger Johannes Scherr, och i samma anda yttrar sig Gustaf Ljunggren, men hans falska sentimentalitet, effektsökeri och lösliga moral, som höljer sig i prunkande förklädnad och begagnar sig af ihåliga floskler, äro svåra fel, och han har såsom människa och skriftställare klart och tydligt visat, att talangen behöfver karaktärens underlag för att skapa något stort och varaktigt. Lika öfverskattade som Kotzebues dramer på sin tid voro, lika spårlöst försvunna från scenen äro de i våra dagar. Af hans tvåhundranitton dramatiska alster har i Sverige uppförts icke mindre än halfva antalet, och många af dem ha i Stockholm gifvits hundra gånger och därutöfver. Flitiga öfversättare af hans pjäser voro aktören Björn, expeditionssekreteraren Gabriel Eurén och litteratören Mårten Altén.

Till hans mest omtyckta pjäser hörde ”De okände eller ”Verldsförakt och ånger”, dram i fem akter, som från 1791 till 1836 gick etthundratio gånger öfver scenen. Den var af Björn lokaliserad till Värmdön såsom ”det enda ställe nära Stockholm, där man snarast kan lefva okänd”, efter hvad han yttrar i sitt företal. Hufvudrollen, den okända ångrande synderskan Amalia spelades af Fredrika Löf, till hvars bästa uppgifter den räknades. Öfriga betydande roller innehades vid första uppsättningen af Charlotte Neuman, grefvinnan; de Broen, grefven; Björn, Stålfelt; Waltman, inspektor Krusenberg; och Ahlgren, baron Wärnhjelm, "major vid arméens flotta, riddare af Svärdsorden och franska du Mériteorden, bär tillika Svenska tapperhetstecknet en collier", såsom det hette på affischen. Skådespelet är bättre än sitt rykte, och Stockholmsposten skref på sin tid, att denna "förträffliga dram — ehuru fritt den blifvit öfversatt — har ej kunnat undgå att gifva ett stort begrepp om denne auktors snille". Hans femaktsdram "Brodertvisten" är äfven rik på gripande och stämningsfulla scener. Det var i den pjäsen Anne-Sofie Frodelius gjorde en så ypperlig fru Griponia, den ene broderns intriganta hushållerska, och Schylander en icke mindre utmärkt Etterbom, den listige och förslagne advokaten, under det att de Broen och Uttini spelade de bägge bröderna och den unga Jeannette Wässelius en förtjusande Lotta.

I början af 1800-talet var det ganska få pjäser, som kunde täfla om publikens gunst med den Kotzebueska riddardramen "Johanna af Montfaucon", romantiserad historiemålning från det fjortonde århundradet. Stycket hvimlar af strider och öfverrumplingar, bortröfvade och återfunna barn, falska vänner, ihjälslagna men åter lefvande hjältar, dolda skatter, eremiter och dylikt. Det fattas sålunda hvarken lysande ögonfägnad eller gripande scener, men det hela tynges af ett alltför vidlyftigt orerande, hvilket lär ha gifvit Schiller anledning att yttra: "Tro mig, jag tycker mycket om stycket, om bara inte orden funnes där!" Förträfflig i titelrollen var Kristina Franck, med mycken kraft i sitt spel, och säges ha sett vacker och ståtlig ut, klädd i sin riddarrustning i sista akten. Såsom den gamle elake och listige räfven Guntram påstås Schylander också ha varit utmärkt.

Den förnämsta af alla de Kotzebueska dramerna var väl ändå "Korsfararne", som i Stockholm gick öfver etthundrafyrtio gånger. Dess stora dragningskraft på publiken förklaras af dess verkliga inneboende värde, dess ståtliga scenerier och praktfulla utstyrsel. Teatern föreställer korsfararnas läger framför Nicea år 1097, med tält, vapengrupper, korsbanér, stormstegar, katapulter, murbräckor, o. s. v. På afstånd synas stadens halfmåneprydda torn och tinnar, under det i förgrunden en mängd riddare i lysande rustningar äro gruppvis sysselsatta med tärningsspel, schack eller dryckjom. Under striderna mot Saracenerna har styckets hjälte, den ädle Rudolf von Eichenhorst försvunnit, och man har sörjt honom såsom död, men han kommer nu tillbaka ur fångenskapen hos sultanen, befriad genom påflige legatens bemedling. Han mötes i lägret af underrättelsen att hans trolofvade, Emma von Falkenstein, lämnat sitt fäderneslott och begifvit sig bort, ingen vet hvart. Hon har emellertid, kvald af oro för Rudolfs skull, förklädd till pilgrim begifvit sig till korsfararlägret. Där får hon höra talas om Rudolfs död och besluter bli nunna. Abbedissan Celestina i det närbelägna "Gästfria systrarnas kloster", hvilken en gång burit namnet Johanna von Nordeck, har på den tiden svekfullt öfvergifvits af Emmas far och njuter nu af att få hämnas på dottern. Rudolf har emellertid i ädel strid för att rädda en skön saracenska, dotter till en emir, sårats och blir i klostret förbunden af Emma. De igenkänna hvarandra, och hon kastar sig i hans armar, men öfverraskas af abbedissan, som i helig fasa skiljer dem åt.

Scenbild nr "Korsfararne". I Leipzigupplagan 1803 af Kotzebues "Neue Schauspiele".

Portvakterskan understödjer dock deras flykt och leder dem bort genom en underjordisk gång. Men styckets onde ande, riddar Kuno, klostrets beskyddare, har besatt gången, och allt är förloradt. Rudolf måste fly, och Emma dömes enligt klosterlagarna att lefvande inmuras i en nisch i kyrkväggen. Under klockornas dofva klang och nunnornas klagande "miserere" sker detta, men i sista stunden höres vapenslammer, och Rudolf stormar klostret med emirens hjälp. I ett ögonblick äro nunnorna förjagade, muren nedrifven och den dödsdömda befriad. Abbedissan nedkallar himlens förbannelse öfver våldsverkarna, men den påflige legaten löser Emma från klosterlöftet och ger de älskande kyrkans välsignelse. Man förstår lätt, att ett sådant stycke skulle i hög grad hänföra den tidens publik. I den ränkfulla och grymma abbedissans roll firade Johanna af Montfaucons talangfulla framställarinna, Kristina Franck, nya triumfer, liksom både Ulrika Wennerholm och Karolina Kuhlman såsom Emma von Falkenstein kunde fägna sig åt salongens sympatier. Den ridderlige Rudolf var en eftersträfvansvärd roll för teaterns alla unga älskare, och det lysande skådespelet höll repertoaren ända till 1845. Dock gafs det icke alltid lika förträffligt. Grefvinnan Charlotte d'Albedyhll, född Wrangel, tillfrågades en gång, då hon sett stycket, utaf teaterns dåvarande andre direktör, öfverstelöjtnant Brelin, hur hon funnit det? Hon svarade: "Jag säger om det detsamma, som baron Nolcken en gång sa' till den fnysande grefve Adam Lewenhaupt, då denne på en supé lutade sig öfver Nolckens tallrik och fnysande frågade, hvad han åt: "Jo, sa' Nolcken, förut var det hafresoppa, men nu vete fan hvad det är!"

En bland Kotzebues pjäser, hvilken ej hann ett så stort antal föreställningar som dessa, men hvilken dock hör till hans allra bästa arbeten, är femaktsdramen "Redlighetens seger öfver förtalet", i våra dagar kanske mest bekant därför, att den gafs samma afton Arsenalsteatern brann ned. Intrigen i detta stycke är särdeles förträffligt planerad och väl genomförd, och åskådarnas intresse vidmakthålles hela tiden genom de skickligt utarbetade scenerna och den lifliga dialogen. Den 1797 från trycket utgifna Eurénska öfversättningen af pjäsen har på titelbladet en af Mårten Heland graverad scen ur femte

Titelvinjett till Leipzigupplagan af Kotzebues "Die Verläumder".

akten, där man ser ministern klädd i nattrock stå vid bordet, på hvilket den oskyldigt anklagade, rättsinnige Morlands beslagtagna papper ligga brutna. Vid bordet stå äfven den lömske bakdantaren Allbrand, ministerns handsekreterare, och hans afslöjare, den ädle lord Sidney. Denna Helands vinjett är en trogen kopia af den, som pryder en samma år utgifven tysk upplaga af Kotzebues skådespel.

Bland Kotzebues lustspel, som hos oss nådde hundrade representationen, märkes först och främst "Konstmakaren", en verkligt rolig treaktare, som borde kunna ses med nöje ännu i våra dagar. Författaren skildrar en ung vildhjärna till baron och hans många lustiga påhitt för att träffa föremålet för sin ömma låga. Bland annat klär han ut sig till hårfrisörsbiträde och kommer under förevändning att mästarn blifvit sjuk. Dennes slutliga ankomst erinrar ovillkorligen om Bazils entré under sånglektionen i "Barberaren i Sevilla". Vidare uppträder han som gammal soldat, som försmådd älskarinna till sin blifvande svärmors åldrige friare, som en puckelryggig kypare, och den ena galna situationen aflöser den andra. Vidare ha vi "Grefvarne Klingsberg", där far och son äro hvarandras rivaler i åtskilliga kärleksintriger, som med stor framgång gafs 1805 och bibehöll sig på spellistan ännu 1862, och "Villervallan", som visserligen numera försvunnit från de offentliga scenerna, ehuru den gafs på Ladugårdslandsteatern ett par gånger så sent som 1894, men ännu med mycken fördel ges på sällskapsteatern, där de många glada rollerna äro särdeles omtyckta inom societeten, och där de muntra upptågen skänka åskådarna en ogemen förlustelse.

Kotzebues stora betydelse ligger däri, att han frigjort sig från pseudoklassiciteten och följt det fria dramats teknik. Han har öfverallt, i Frankrike, England, Italien, ja, till och med i sitt eget fädernesland beredt väg för Schiller och Goethe.

⁎              ⁎
⁎

Inhemska och utländska författare på svenska scenen vid sekelskiftetDen talangfullaste af Kotzebues svenska efterföljare var otvifvelaktigt skalden Karl Johan Lindegren, hvars första, mycket omtyckta pjäser redan 1795, såsom vi ofvan sett, upptogos på Dramatiska teatern. I början af 1800-talet gåfvos ytterligare icke mindre än fyra nya stycken af honom. "General Eldhjelm", komedi i tre akter, har visserligen en högst obetydlig handling, men däremot ytterst tacksamma roller och kvarstod på Kungliga teaterns repertoar ända till 1836. Den gamle generalen, först spelad af de Broen, sedan af Hjortsberg, bor i Stockholm med sin hustru (Kristina Franck). I deras hus vistas hans systerdotter Lovisa (Karolina Deland), hvilken både den råe, svärjande fyllbulten, landtrådet Vinfelt (Anders Lundberg) och den franskpladdrande fjäsken, kammarjunkaren von Klang (Louis Deland och sedermera Per Sevelin), önska erhålla till hustru. Hon älskar emellertid Fredrik, generalens naturlige, sedermera adopterade son (Åbergsson), och de unga få slutligen hvarandra. Det är alltsammans. De särdeles väl karaktäriserade figurerna underhålla dock publikens intresse, både den godmodige, råbarkade generalen och den bornerade Vinfelt samt framför alla generalskans släkting, den gamla härsklystna, grälsjuka tant Vivica, ypperligt framställd af fru Morman, till hvars egentliga genre sådana roller hörde. Ebba Jeannette Morman ingick 1788 såsom nittonårig flicka ett kortvarigt, olyckligt äktenskap med en notarie Brolin och tog efter skilsmässan på grund af sina sceniska anlag engagemang vid Dramatiska teatern hösten 1791. I likhet med Björn, Schylander och andra af den Kungliga teaterns personal uppträdde hon dock samtidigt under ett par år hos Stenborg, där hon bland annat utförde grefvinnans roll i "Figaros bröllop". Bäst var hon emellertid i tolkningen af behagsjuka, nedriga karaktärer, giftblanderskor, hustyranner, o. s. v. I tredje delen af von Zeipels roman "Seton" beskrifves hon såsom "lång och mager, med långlagdt ansikte, spetsig haka och svartbruna ögon, i hvilka en dyster eld brann. På kindknotorna tycktes det gulbleka skinnet sitta liksom fastsmetadt. Hennes utseende svarade således fullkomligt till hennes genre, som uteslutande var den diaboliska." Detta porträtt hänför sig utan tvifvel till hennes sista lefnadsår, då lungsot starkt angripit henne. Vid aktören Schylander var hon efter hans hustrus död fäst med ömma band och blef enligt Dahlgrens Anteckningar på sin dödsbädd vigd vid honom i augusti 1802. Egendomligt nog kallas hon dock i personförteckningen till den redan i början af 1801 tryckta pjäsen "Abbe de l'Epée" för fru Schylander. Hon dog i oktober 1802. En alldeles förträfflig efterträderska såsom tant Vivica fick hon i Anne-Sofie Frodelius, till hvars bästa skapelser den hörde.

Lindegrens öfriga pjäser voro fyraaktskomedien "Lycksökaren", hvars fyndigt hopkomna, rätt roliga scener och sentimentala moral hade mycket stor framgång, spelad af Hjortsberg, Schylander, Lundberg, Uttini, Kristina Franck och Louise Remy, m. fl., ehuru värdet ligger helt och hållet i dialogen, ty någon egentlig intrig finnes här lika litet som i det föregående stycket; femaktsdramen "Kärlek och hemsjuka", en alldeles för långt utdragen historia om en engelsman, hvilken gått i svensk tjänst som öfverste och här förälskat sig i en kommerserådinnas vackra dotter, men slites mellan kärleken till henne och fäderneslandet, hvarvid den förra slutligen hembär segern; samt en spännande komedi: "Doktor Petit eller operationen", med Hjortsberg i titelrollen, ett af författarens bästa arbeten med konsekvent genomförda karaktärer, ledig och kvick dialog samt en följd af roliga situationer. Scenen är förlagd till Frankrike. Presidenten Lamoignon är lifsfarligt sjuk på grund af en halsböld. Två tillkallade Parisläkare förklara honom förlorad, och hans enda hopp är, att den berömde doktor Petit måtte operera honom, mot hvilket dock de båda andra läkarna protestera i fakultetens namn. Hela huset styres af presidentens elaka syster, på hvars tillskyndan presidenten kört bort en gammal trädgårdsmästare, som brutit benet, och afskedat sin sekreterare, som älskar och älskas tillbaka af hans dotter Klara. Innan Petit vill företaga operationen, för hvars lyckliga utgång han ansvarar, fordrar han, att trädgårdsmästaren pensioneras och att sekreteraren tages till nåder igen samt får gifta sig med Klara. Slutligen ger presidenten vika, och med orden: "Soli deo gloria! Bort med kvinnfolken! Kom närmare, go' herrar! Nu skär jag er, herr president!" närmar sig Petit honom och ridån faller. I skådespelet "Skyddsängeln", som första gången uppfördes i Göteborg den 26 april 1808, men först i juli samma år i Stockholm på Djurgårdsteatern, visar han äfven stor teknisk färdighet, ehuru det öfverflödar af både psykologiska och fysiologiska orimligheter. Stycket spelar i Neapel och framställer en följd af nervretande situationer med gift, dolkar, pistolskott, röfvare, hemliga gångar, mord, syner och uppenbarelser. I Stockholm gafs det senast 1832, men fortlefde med mycket bifall i landsorten ännu på 1840-talet. Lindegren ökade den popularitet han vann såsom dramatiker genom en mängd visor, dels dryckessånger, dels sentimentala känsloutgjutelser, hvilka slogo så an på den stora massan, att han en tid betraktades såsom en af Sveriges yppersta diktare. Men till följd af sitt oordentliga lefverne förföll han mycket snart både till sin inre och sin yttre människa. 1801 måste han afskedas från sin 1796 efter Kexél erhållna anställning såsom sekreterare vid Kungliga teatern, och sina sista lefnadsår tillbragte han för det mesta på gäldstugan, där han också afled 1815.

⁎              ⁎
⁎

Under de återstående åren af Gustaf IV Adolfs regering uppfördes på Kungliga teatern endast tre nya svenska original, af hvilka ett genast gjorde fiasko: "Äfventyraren" af Bluhm. Lika liten framgång rönte Adlerbeths tragedi "Chelonid", som kunde ges endast tre gånger, troligen beroende på versens sträfhet och handlingens beskaffenhet. Kleon, Spartas konung och Kelonids man (Widerberg), har drifvit i landsflykt sin svärfader, konung Leonidas (Ahlgren). Denne återkommer emellertid, kallad af Seston (Åbergsson), Kleons forne medtäflare om Kelonid (Kristina Franck). Kleon drar ut i striden, men besegras genom Sestons förräderi och dömes till döden trots Kelonids böner. Seston, som fått Leonidas' bifall till sitt giftermål med Kelonid, föreslår henne detta för priset af Kleons frihet, hvilket hon dock med afsky förkastar. Hon besluter offra sitt lif för att rädda sin makes, samt begär af Seston uppskof med sitt svar och att några ögonblick få tala med sin man i den mausolé, där han blifvit inspärrad, hvilket beviljas. I femte akten nedstiger Kelonid med en brinnande lampa i handen till Kleon, som hon lyckas öfvertala att för hennes och barnens räddning, höljd i hennes slöja, passera förbi vakten, försäkrande, att ingen fara hotar henne själf. Då Seston icke inom utsatt tid hör af Kelonid, hvilken han fått veta redan lämnat grafven, går han dit för att mörda Kleon. I samma stund han kommer tillbaka från mordgärningen, återför vakten denne, som under flykten blifvit gripen. Det befinnes då, att han i mörkret af misstag mördat Kelonid. Allmän fasa. Leonidas frigifver Kleon, men denne rycker svärdet ur sin makas kropp och dödar sig själf.

Adlerbeth var på sin tid en af vårt lands förnämsta dramatiska skalder i den franska smaken. Jag erinrar om tragedien "Ingiald Illråda", om operan "Cora och Alonzo", om hans öfversättningar af Voltaires "Oedipe" och Racines "Iphigenie", hvilka genom hans fria behandling och införandet af kören blifvit till väsentlig grad hans egna verk. Odödlig förtjänst har han, "mannen med romarsinnet", förvärfvat sig genom sina förträffliga metriska öfversättningar af Virgilius, Horatius och Ovidius. Den 4 juni 1803, således endast ett par månader efter sedan Adlerbeths stycke skådat rampens ljus, uppfördes Leopolds femaktstragedi ”Virginia”. Redan 1802, då den utkommit på trycket, skref Leopold till en af sina vänner, att han utgifvit en tragedi ”af mindre värde än Oden”, och tillade, att ”den stora gustavianska andan har försvunnit från tidehvarfvet, litteraturen och i synnerhet från mitt hufvud”.

Karl Gustaf af Leopold. Efter gravyr af A. U. Berndes.

I strängt dramatiskt hänseende anses dock den senare tragedien obestridligen kunna mäta sig med den förra. Den behandlar den romerske historieskrifvaren Titus Livius’ berättelse om den högsinnade medborgaren Virginius, som dödar sin dotter för att rädda hennes kvinnliga ära undan decemviren Appius Claudius’ förföljelse. Stycket är väl planlagdt, innehåller vackra verser och har flera sublima och rörande scener, men man känner ändå icke det verkliga lefvande lifvet pulsera i alla dessa akademiskt svarfvade tirader. Leopold, som i andra afseenden tog intryck af den nyare tyska poesien, förblef i sin dramatik trogen de sekelgamla franska mönstren, och fast han ägde flera förutsättningar för dramatiskt författarskap, utgöra dock hans tragedier den del af hans diktning, som utan tvifvel besitter den minsta lifskraften, ehuru, såsom Tegnér yttrade året efter hans död, ”herrarna af den gamla observansen envisades med att just häri anse honom klassisk”. ”Virginia” vann beundran äfven hos det unga släktet, och såsom författare till ”Oden” och ”Virginia” blef Leopold kallad den svenske Euripides. Bägge dessa tragedier betraktades, i trots af att Lessings, Goethes och Schillers mästerverk redan tillkommit, såsom vår sorgespelsdiktnings yppersta alster, något som visar, att vi på detta område voro märkligt efterblifna.

Liksom ”Oden” fick äfven ”Virginia” ett förträffligt utförande. I synnerhet glänste Kristina Franck i titelrollen, hvilken hon återgaf lika mästerligt som hon förut spelat Tilda i ”Oden”. ”Man klappade sig händerna fördärfvade”, skref den tjuguettårige Esaias Tegnér, hvilken då såsom filosofie magister vistades i Stockholm, ”alla aktörerna spelade ovanligt väl, den ende Hjortsberg undantagen, som ej passade i Sicinii roll”. Han berömmer äfven det ”gudomligt tragiska af katastrofen”. Stycket bibehöll sig ändå icke länge på scenen. Den 30 oktober hade det uppförts tre gånger, och andre direktören Nordforss skref då till Leopold och föreslog honom att förkorta detsamma trettio à fyrtio minuter, så att man kunde ge en efterpjäs ”af nog vidd, att den kunde locka mängden”, ty, tillägger han, teaterns plikt är väl att ge dylika pjäser, men utan förlust. De tre representationerna hade sålunda icke lämnat något fördelaktigt resultat. Samma bref ger äfven upplysning om dåtida författarhonorar. Nordforss skrifver, att Leopolds andel af de tre representationerna utgjorde 120 rdr 16 sk., hvadan 130 rdr af det ackorderade arfvodet återstod. När stycket efter flerårig hvila återupptogs 1821 med Sara Strömstedt i titelrollen, hade författaren vidtagit betydliga förändringar. I synnerhet var femte akten nästan helt och hållet omarbetad, och tragedien mottogs då med långt större bifall än nu var fallet.

⁎              ⁎
⁎

Af Frankrikes författare representerades Molière genom ”Läkaren mot sin vilja”, som gick en gång, ”Den girige”, som nådde tre uppföranden, och ”De löjliga preciöserna” som med Hjortsberg såsom Mascarille hade större framgång. Af Voltaire, som förr regerat enväldigt på den svenska scenen likaväl som på den franska, gafs endast ”Mahomet eller Fanatismen” i en utmärkt öfversättning af Valerius elfva gånger och ”Semiramis” i Anders Karlsson af Kullbergs lika förtjänstfulla tolkning. Den uppnådde dock ej mer än fyra föreställningar, och det i trots af att publikens favorit Fredrika Löf utförde titelrollen alldeles briljant. I synnerhet beundrades det verkligt kungliga majestät hon förstod att inlägga i sitt spel. Hennes sköna, grekiskt formade ansikte och välljudande organ bidrogo äfven att skänka publiken ett intryck, som oemotståndligt hänförde. Men — smaken hade blifvit en annan. Numera hyllades Sébastien Mercier, som revolterade mot det pseudoklassiska franska dramat och yrkade på en natursann afspegling af det lefvande borgerliga samhället, och hans dramer ”Vestindiefararen” och ”Öfverlöparen” voro särdeles omtyckta. Pigault-Lebrun vann publikens erkännande genom flera af sina lustspel och vådeviller, af hvilka till exempel ”Charlatanerne” med Hjortsberg i den ansträngande hufvudrollen gafs nittio gånger. Vid styckets uppförande i Göteborg ett par år senare inträffade en stor skandal. Åtskilliga af stadens garnisonsofficerare hade blifvit uppretade af en i pjäsen förekommande kuplett:

”Den tappre krigarn, nöjets vän,
går stolt och rak och grann i friden,
fast Gud vet, hvar historien
får rätt på hans bedrift i striden…”

Då komedien fjorton dagar därefter gafs för andra gången, infunno sig de förtörnade militärerna talrikt i salongen och försökte genom hvisslingar och hyssningar öfverrösta kuplettsångaren. Men den öfriga publiken fordrade att få höra visan, och det fingo de äfven, ehuru under fortsatt larm och oväsen. Efter spektaklets slut samlade sig de ursinniga martissönerna och öfverföllo flera af borgerskapet, hvarvid äfven åtskilliga damer blefvo förfördelade. Dagen därpå begaf sig en deputation af borgare upp till platsmajoren och fordrade, att tilldragelsen skulle inrapporteras till höga vederbörande i Stockholm. Så skedde också med det resultat, att de värst komprometterade officerarna genast måste taga afsked. Pigault-Lebrun eller Pigault de l’Epinoy, som han egentligen hette, var äfven författare till ”Skomakaren i Damas”, hvilken med Hjortsberg i titelrollen och Schylander såsom skomakarhustrun gick öfver femtio gånger, och ”Den lilla matrosen”, som länge hörde till Stockholmarnas favoritpjäser. Samma framgång rönte Joseph Marsollier med sina skådespel och opera-comiquer, till hvilka Dalayrac komponerat sina tjusande melodier, såsom ”Camilla eller Det underjordiska hvalfvet”, ”Nina”, ”Savoyardgossarne”, ”De begge arrestanterne”, ”Persiska slafvinnan”, ”Gubben i bergsbygden” och ”Leheman eller Fängelsetornet i Neustadt”. Äfven Bouilly, den lyckade textförfattaren till Cherubinis ”Vattendragaren” och Beethovens ”Fidelio” samt en mängd af dåtida operetter såsom ”Intrigen i fönstren” och ”Målaren och modellerna”, hade rätt mycken tur med sina historiska skådespel: ”Descartes”, som för första gången gafs 1802 till förmån för Eleonora Säfström, och ”Abbé de l’Epée”, som en af våra memoarförfattare från den tiden anser vara ”en verkligen mycket intressant pjäs”. Den handlar om, att abbén, hvilken, som bekant, i Paris upprättade ett institut för döfstumma, där upptar en sådan gosse, hvilken man anträffat på gatan. Han börjar snart misstänka, att denne, som hvarken vet sitt namn eller födelseort, måste tillhöra en förnäm släkt och beger sig ut på vandring med gossen för att lösa denna gåta. De ankomma slutligen, i pjäsens början, till Toulouse, där gossen genast igenkänner sitt fädernehem, hvilket fordom ägts af den numera aflidne grefve d’Harencour. Gossens morbror och förmyndare, den nedrige Darlemont, har bemäktigat sig hans egendom under påstående, att grefvens unge son redan var död. Emellertid har Darlemont en son, S:t Alme, som älskar en syster till advokaten Franval. Just till denne senare vänder sig abbén för att med lagens hjälp afslöja bedragaren. Franval vill nog vara abbén till tjänst, men önskar på samma gång skona fadern till sin vän och blifvande svåger. Konflikten löses därigenom, att Darlemont, efter långvarig kamp med sig själf, och sedan bevisen hopat sig emot honom, slutligen ger vika, då sonen hotar att annars döda sig själf. Han erkänner den unge Jules såsom grefve d’Harencour och återger honom hans rättmätiga egendom, hvarefter de bägge älskande förenas. Det hela är en sentimental anrättning i tidens smak utan någon karaktärsutveckling. Skurken är skurk alltigenom, och de goda äro änglar utan vank och lyte. Skådespelet slog ofantligt an och gafs från premiären i januari 1801 mer än sextio gånger. Titelrollen spelades förträffligt af Andreas Widerberg, styckets öfversättare, och den förtjusande Karolina Deland var alldeles ypperlig såsom den döfstumme gossen. Den nedrige morbrodern framställdes af Anders Lundberg, S:t Alme af Åbergsson, Franval af Ahlgren, hans syster af den unga aktrisen Hedvig Lagerqvist och hans mor af Ebba Morman. Tre betjänttyper utfördes af Schylander, Uttini och Berg.

I början af 1800-talet hittade man på att för de parisiska bulevardteatrarna sammanskrifva en med grofva effekter utrustad folklig dram i den känslostarka riktningen, hvilken försågs med korta musikstycken bestämda att understryka vissa händelser, en persons inträde på scenen eller bortgång därifrån, en hemlighetsfull scen och dylikt. Innehållet i dessa så kallade melodramer var byggdt på nästan oförändrade grundvalar. Händelsen tilldrar sig mellan fyra hufvudpersoner: en tyrann, befläckad af alla möjliga laster och passioner; styckets hjältinna, en ung kvinna, prydd med alla upptänkliga dygder och de mest älskvärda och intressanta egenskaper; en ung älskare, som är kär i den olyckliga kvinnan, och slutligen en enfaldig stackare, som skall locka publiken till skratt midt under tårarna. Tyrannen förföljer sitt offer, som lider outsägliga kval, men då hennes förtviflan och fasa nått höjdpunkten, kommer i det rätta ögonblicket riddaren för att befria henne och på hennes förtryckare ta en ryslig hämnd med hjälp af den komiske figuren, som alltid ställer sig på de förtrycktas sida, i synnerhet då de få öfvertaget. Styckets innehåll var alltid lika rörande som moraliskt och undergick inga andra förändringar än dem, som betingades af omständigheterna och de uppträdandes sociala ställning. Hjältinnan tillhörde än borgarståndet, än var hon prinsessa. Tyrannen var ibland en grym och blodtörstig furste, ibland en med en spetsig filthatt prydd röfvarhöfding, som vandrade omkring i trattformade stöflar och med en hel arsenal i bältet. Hvad komikern beträffar, var han alltid enfaldig, ofta pultron, någon gång storätare eller ägde samtidigt dessa olika egenskaper. Dialogen i dessa litteraturalster var i öfverensstämmelse med innehållet. I de tragiska scenerna hördes det mest svulstiga patos, späckadt af moraliska lefnadsregler med ett aldrig sinande förråd af de vackraste adjektiv, i de komiska förekom hvardagligheten och plattheten oftare än kvickheten.

Guilbert de Pixérécourt.

Under fyrtio år behärskade dessa melodramer bulevardteatrarna och utgjorde publikens förtjusning. En bland de förnämsta författarna inom denna genre var Merciers efterföljare Guilbert de Pixérécourt, bland hvars arbeten många blefvo ryktbara och gällde såsom typer inom sin art. Åtskilliga af dem letade sig väg till oss och blefvo äfven här särdeles omtyckta, såsom ”Coelina” som gafs fyrtio gånger, ”Grefven af Castelli” sjuttiofyra gånger, ”Två männers hustru” tjugusex gånger, ”Mohrerne i Spanien” fyrtio gånger, ”Prins Tekeli”, som gafs på Djurgårdsteatern trettiotvå gånger, samt ”Polska grufvan” och ”Kuluff”, hvilka dock blefvo uppförda först i slutet af 1809, och om hvilka vi få tillfälle att tala längre fram.

Karl Fredrik Berg såsom Crispin medicus.

En fransk treaktskomedi, som skänkte den tidens publik högtider af skratt, var den gamla af Hauteroche skrifna ”Crispin médecin”, för hvilken Ludvig XIV hade en alldeles särskild förkärlek. Det var den enda han ville åhöra, då han var bekymrad, illamående eller vid dåligt lynne, om man får tro hans samtida. Redan i slutet af 1760-talet roade den under namn af ”Doktor Truls” åskådarna på teatrarna i Bergstrahlska huset och vid Järntorget. Den uppfördes sedan på Eriksbergsteatern och, benämnd ”Doktor Crispin”, på Munkbroteatern. I mars 1800 togs den upp på den kungliga scenen i en ny öfversättning af Widerberg kallad ”Crispin medicus” och gafs där under årens lopp närmare hundra gånger. I synnerhet den ypperlige komikern Karl Fredrik Berg firade i titelrollen verkliga triumfer. Innehållet är, att en gammal änkling, Lisidor, friar till doktor Mirobolans dotter, hvilken dock älskar Lisidors son Géralde. Fadern har doktorns löfte, sonen moderns och dessutom kammarjungfrun på sin sida. Géralde, som studerar vid akademien, har i hemlighet begifvit sig till staden och skickat sin dräng Crispin förut för att begära pengar af fadern och för att lämna ett bref genom kammarjungfrun Lisette till hans hjärtas utvalda. Innan han hinner utföra sitt ärende, höres frun nalkas, och han kan icke komma undan. Lisette råder honom att lägga sig på bordet och föreställa ett lik, som doktorn skall dissekera. Gumman tittar på honom och beklagar en så ung karls öde. Knappt har frun gått, förrän man hör doktorn komma, och Crispin måste åter upp på bordet. Doktorn får se det låtsade liket och frågar Lisette om det. Hon ljuger ihop en historia, och då doktorn finner kroppen ännu helt varm, vill han tvärt skära upp honom. Lisette lyckas emellertid lura honom ut ur rummet. Just som Crispin vill skynda bort, knackar det ånyo på dörren, men nu nekar han absolut att än en gång lägga sig på bordet. Lisette ikläder honom därför en doktors dräkt och går att öppna. In träder en sockenskolmästare, som vill bli älskad af en ungmö, och Crispin ordinerar honom en dosis piller. Därefter kommer en flicka för att fråga honom, hur hon skall kunna få igen en liten hund, som hennes matmor förlorat. Hon får också piller att ta in. Slutligen råkar han ut för doktorn själf, som vill inhämta sin ämbetsbroders råd i fråga om en patient. Crispin, som icke kan komma undan honom, ordinerar till doktorns stora förundran piller åt honom också. Slutligen kommer Lisidor, igenkänner Crispin, allt blir förklaradt och slutar på bästa sätt. Sedan pjäsen spelats i flera år, nödgades man en afton på grund af ett hastigt påkommet sjukdomsfall utesluta älskarinnans roll, och sen dess gafs pjäsen alltid utan henne, något som nog icke så lätt låter sig göra med hvilken komedi som helst. Hvad de tyska författarna angår, torde för den tiden i allmänhet gälla, hvad som helt ironiskt anfördes i månadsskriften ”Carolina”, hvilken utgafs i Lund: ”Hvarken Emilia Galotti eller Miss Sara Sampson eller Clavigo, Stella eller Dyveke får man se på vår smakfulla skådeplats. Herr von Kotzebue, den ömme, den starke, den människokännande herr von Kotzebue, se det är vår ledstjärna i smakens värld. Fritt må afunden kalla hans flesta pjäser för skenfagra foster af yrslan, hvilka äro utan sannolikhet i händelserna, utan människokännedom i karaktärerna, af ett tomt, ett tröttsamt ordsvall och skakande hjärtat med några vilda drag. Vi skola veta att värdera detta, tyvärr, annorstädes så obilligt bedömda snille.” Goethe var visserligen bekant genom sin ”Werther” här liksom i det öfriga Europa, men hans dramatik var för oss lika okänd som Schillers, och det är öfverhufvud taget först genom fosforisterna som dessa skaldekonstens heroer blifva kända i Sverige. Ett karakteristiskt exempel på underlig oförståelse lämnar biskop Bjurbäcks 1821 utkomna öfversättning af Schillers ”Kabale und Liebe”, där det i första akten säges: ”Den unge baronen kommer ifrån det med en klädesborste: all olycka öfver spelmannen.” (Der junge Baron bringt’s mit einem Wischer hinaus …). ”Kabal och kärlek”, som först 1833 gafs i Stockholm, uppfördes redan 1802 i Göteborg af Lewenhagen-Åbergssonska sällskapet, men kunde ej gifvas mer än en gång. Utvecklingen blef åskådarna för pinsam och katastrofen för uttänjdt ohygglig. Samma år gjorde en annan tysk författare med mera framgång sitt inträde på den göteborgska scenen. Det var den store mästaren inom skådespelarkonsten, Iffland, med sin treaktsdram ”Förmyndaren”, som dock aldrig nådde hufvudstaden. Däremot gafs året förut i Stockholm på Kungliga teatern ett annat af hans stycken, ”Bröllopsgåfvan”, skådespel i fem akter, som gjorde stor lycka och uppfördes några och sextio gånger. Liksom hans andra stycken skildrar det med mycken sanning scener ur medelklassens lif, och karaktärerna tyckas gripna ur verkligheten. Pjäsen fick ett förträffligt utförande. Hofrådet och hans hustru spelades af Lundberg och Kristina Franck, deras barn af Åbergsson och Karolina Deland, och hofrådets bror, kommissarien Wallman med de korthuggna replikerna, alldeles utmärkt af Hjortsberg. Detsamma kunde man säga om Widerberg, styckets öfversättare, såsom den ädle Darner, Ebba Morman såsom den sippa mamsell Agata och Deland såsom lagman Gripman. Denne kalle egoist, som är allt för sig själf och öfvertygad om sin egen förtjänst utan förmåga att bedöma andras, som är likgiltig för brottet men fruktar vanhedern, spelades sedan af Schylander, hvilken lär ha varit utomordentlig i rollen. Ett skådespel i fem akter af Iffland, som väckte rätt mycket bifall, var ”Spelaren”, hvilket uppfördes första gången på Djurgårdsteatern i juni 1808 och där gafs ett par och tjugu gånger.

Shakspere, denne ”litteraturens skogsmänniska”, såsom Leopold med Voltaire kallar honom, nådde oss tidigare än de tyska klassikerna, tack vare att han förelåg i fransk tolkning. Både Ljunggren och Levertin påpeka hans inflytande på Gustaf den tredje, som naturligtvis läst honom i Letourneurs berömda, Ludvig den fjortonde tillägnade öfversättning. Bland mycket annat äro spökscenerna i ”Gustaf Vasa” i detalj kalkerade på ”Richard III”. Men uppförd på Stockholms teatrar blef den store britten först under Karl XIV Johans tid. Om hur dåtidens franskbildade svenskar uppfattade Shaksperes tragedier kan man få en föreställning genom Zibets bref från Paris 1784 till Gustaf den tredje. Han skrifver på franska efter en representation af ”Kung Lear”: Jag var chockerad för att icke säga skandaliserad af denna bisarra blandning af det löjliga med det patetiska, af tragedi, idyll och dårhus, af osannolika karaktärer och händelser. Oaktadt Brizards talang och makalösa utseende, oaktadt det intresse, som figurens rang, ålder och olyckor borde uppväcka, kunde jag icke låta bli att skratta.” Och då han kort därefter fått se premiären af ”Macbeth” anser han denna tragedi för en andra del af ”Kung Lear”. Han berättar, att första akten blef lifligt applåderad, men att mummel sedermera förekom oftare än applåder, och skrifver slutligen: ”Om man på detta sätt fortsätter att från scenen förvisa all nobless och anständighet, skulle det icke förvåna mig, om jag en vacker dag på Operan finge se Jupiter berusa sig, Mars slåss på en marknad och Venus göra något ändå värre.”

Märkvärdigt nog uppenbarade sig Shakspere i svenska landsorten långt innan han framträdde i hufvudstaden. I mina anteckningar om Gustaf III:s teater omtalas, huruledes den Seuerlingska truppen redan 1776 för första gången gaf ”Romeo och Julia” på Norrköpings teater, att detta skådespel 1781 uppfördes i Göteborg under herr von Blancs direktion, och att ”Hamlet” 1787 gick öfver samma scen i Andreas Widerbergs gestalt. Att Shakspere redan då spelades i Göteborg berodde utan tvifvel på, att engelskt inflytande länge gjort sig gällande i den stora handelsstaden vid Göta älfs mynning.

Men om Shakspere den tiden förvägrades hemortsrätt på Stockholmsscenen, blef en hans landsman, Richard Cumberland, så mycket välkomnare med sin femaktsdram ”Juden”, som väl icke tillhör den engelska teaterns bästa alster, men dock utmärker sig genom ypperliga scener, kraftig karaktärsteckning och verklig kvickhet. I titelrollen, juden Schewa, firade Lars Hjortsberg genom sin förträffliga uppfattning och återgifvande af denna egendomliga karaktär en af sina varaktigaste triumfer, liksom äfven Louis Deland, lifligt hyllades såsom Jabal, judens utsvultne men alltid lika muntre och munvige betjänt. Då man besinnar, att pjäsen gick öfver hundra gånger, att publiken grät af rörelse, och att judarna i

Lars Hjortsberg såsom Juden.

Stockholm, hänförda af Hjortsbergs mästerliga spel, skänkte honom en gulddosa fylld med dukater, kan man förstå, hur hans konstnärsskap under årens lopp mer och mer utvecklat sig, och hvilken stor skådespelare han redan nu hade blifvit i den borgerliga dramen och lustspelet. Med en förvånande natursanning förmådde han uttrycka hjärtats alla lidelser af sorg och glädje, ömhet och harm, sällhet och förtviflan, hvilka, på samma gång replikerna bröto fram öfver hans läppar, återspeglades i hans blick och anletsdrag.

Sålunda gestaltar sig i korta drag den kungliga svenska talscenens utveckling under slutet af sjutton- och början af aderton-hundratalet. Det pseudoklassiska dramat är på väg att gå under. Man söker mer och mer frigöra sig från de tre enheternas tryckande tvång, från tidens, rummets och handlingens enheter, och äfven innehållet förändrar karaktär. Antikens hjältar försvinna, det tredje ståndet framträder på scenen liksom i staten. Man ser nu den harneskprydde riddarens gestalt vid skön jungfruns sida skrida fram öfver tiljorna lik en medeltida drömsyn, omgifven af sagans trollska skimmer, och romantikens drama börjar sitt segertåg öfver Europas scener.

⁎              ⁎
⁎

På sångscenen gaf man alltjämt de stora operorna af Gluck, Naumann, Sacchini, m. fl. ehuru rätt sparsamt. Så hade ”Iphigenie uti Auliden” vid reprisen 1802 i flera år varit försvunnen från repertoaren. Musiken till denna mästerliga lyriska tragedi intager visserligen icke första rummet bland den odödlige Glucks förträffliga arbeten, men har dock med skäl ända från dess första framträdande på scenen utgjort alla kännares förtjusning och mottogs åter med det största bifall af publiken. Kritiken tyckte emellertid, att orkestern kunde ha nyanserat bättre, och att solisterna i allmänhet sjöngo för långsamt. Till och med Karsten förebråddes att en och annan gång ha glömt den lågande häftigheten hos den karaktär han framställde och tagit ”ett steg ned till en vanlig älskares langurösa expression”. Man kinkade

Christoph Willibald Gluck.

äfven på balettmästaren och tyckte, att figuranternas dans saknade hvarje uttryck. ”Ser man ej nästan alltid på teatern gudar och vallhjon, väder och floder, hjältar och barn, prinsessor och pigor, greker och barbarer, otaheiter och svenskar dansa på ett och samma sätt? Blir icke denna monotoni, detta länge sedda och alltid återsedda slutligen rätt ledsamt? Är det icke möjligt att äfven i denna konst ha uppfinning och låta smaken ge omväxling och kolorit åt det som framställes? Skulle icke en kompositör i konsten med kännedom om historien, om äldre och nyare nationers seder och bruk vid deras gudstjänster, fester, kämpalekar och danser, med något begrepp om skulptur och teckning, kunna göra

Herr och fru Casagli dansande ett pas de deux i första akten af operan ”Iphigenie” 1802.

teaterdansen intressant och för åskådaren bilda taflor lika instruktiva som pittoreska och förnöjande?” Man längtade tydligen redan då, liksom hundra år senare, efter en danskonstens renässans. Kören tycks dock under årens lopp ha allra mest försämrats. Den sjöng icke alltid i takt och alldeles för ofta falskt. Dessutom deltog den icke alls i det, som tilldrog sig på scenen. Dess medlemmar hade, liksom ännu i dag koristerna på teatrarna i Italien, blickarna endast riktade på kapellmästarens taktpinne eller på åskådarna i salongen och frågade föga efter, om hjälten eller hjältinnan eller kanske bådadera vredo sig i dödskval framför deras fötter. Kritiken råder t. ex. de herrar och damer af kören, som omgifva fru Müller i den af henne så mästerligt spelta tredje akten af ”Iphigenie” att skaffa sig något begrepp om det, som föregår omkring dem, ”och icke genom en animalisk liknöjdhet, en dödlik brist på deltagande, fördärfva den illusion aktrisens lifliga spel väcker”. Man började nu äfven offentligen fordra en öfverensstämmelse i kostymen med den tid och det folk, där handlingen föreställes tilldraga sig, något som onekligen höjer illusionen och ökar kännarens nöje. Efter hundra år ha vi omsider hunnit så långt, att den manliga dräkten numera oftast är alldeles riktig. Den kvinnliga däremot är fortfarande lika ofta oriktig, beroende på aktrisens fåfänga eller obenägenhet att vika från dagens mod, parad med vederbörandes artiga eftergifvenhet.

Den 29 januari 1801 uppfördes för första gången ”Renaud”, opera i tre akter med musik af kapellmästaren Hæffner och baletter af Terrade. Titelrollen sjöngs af Karsten, den syriska prinsessan Armide, hans älskade, af kapellmästarens fru, född Gertrud Forselius, och hennes fader Hidraot af den kalle och stele men med en förträfflig röst begåfvade bassångaren Savenius. Kristina Franck sjöng amasonen Antiope, och Jeannette Wässelius, Ulrika Wennerholm och Anne-Sofie Frodelius hade mindre partier. För öfrigt uppträdde asiatiska konungar, saracenska höfdingar, furier, nöjen och lekar. Operan gjorde emellertid ingen lycka, och den tidens milda kritik jäfvade icke allmänhetens omdöme. Den påpekade den själlösa musikens brister, hvilken man påstod täflade i obehag med de hårda harmonierna.

Kristian Hæffner.

Kristian Hæffner var född i Kur-Hessen 1759. Han var musikdirektör vid flera teatrar i Tyskland och anställdes 1780 såsom organist vid Tyska kyrkan i Stockholm. Följande år biträdde han kapellmästaren Naumann vid inöfningen af ”Cora och Alonzo” och blef 1783 sångmästare vid Operan. 1794 erhöll han fullmakt såsom kapellmästare. 1787 gifte han sig med den framstående skådespelerskan Gertrud Forselius, från hvilken han skildes 1807, och dog 1833. Hæffner var ett original, på äldre dagar en liten gubbe med en krans af grått krusigt hår, lifliga ögon, platt näsa, bred mun och talade med strömforsens häftighet en barbarisk rotvälska af nedersaxiska och svenska. Inom teatern och Musikaliska akademien var han ett ständigt föremål för begabberi och missaktning. Man gjorde sig lustig öfver hans häftighet och hans rotvälska, hvaröfver han blef ännu mera rasande. ”Agtriseback”, ”ferpannete pyke” lät det då. Med hela kapellet låg han i beständigt gräl, han tåldes af ingen, och det berättades, att de berömda valdthornisterna Steinmüller en gång så handgripligen tillrättavisat honom, att han blef sängliggande. Han måste skicka efter dåvarande konsertmästaren Du Puy för att be honom anföra. Du Puy, som kände till historien, sporde deltagande efter hvad som fattades honom. ”Jack er ferpannet schuck, jack tror jack fått schlag”, sa' Hæffner. ”Många?” frågade Du Puy med en ironisk min.

Hans intolerans mot alla nyare kompositörer, såsom Weber, Rossini, m. fl. var otrolig. Hans påstående var ständigt: ”Entel, Kluck und Pack (Hændel, Gluck och Bach) er Kut Fater, Kut Sohn und ten Helge Ante i musikken, resten er pare tynge!” För det allmänna lugnets skull måste han slutligen aflägsnas. Han kom då, 1808, till Uppsala såsom director musices, och med honom började den akademiska musiken en ny tideräkning. Hans företrädare, en gammal f. d. lifdrabant vid namn Leijel, spelade en erbarmlig fiol, och de, som hört det akademiska kapellet under hans anförande visste, att Hans Järtas svartmålning af musiken vid prins Gustafs födelse, då han försvarade de anklagade i den beryktade musikprocessen, var efter naturen. Erik Gustaf Geijer skrifver i ett bref till sina föräldrar 1805 om en konsert, som han föröfrigt högeligen berömmer: ”Men Leijel et Comp. var också med, och de skulle kunna skämma bort en konsert för själfva änglarna i paradiset.” Hæffners ovanskliga heder är att ha skapat den svenska studentsången och körer, som ännu räknas bland dess dyrbaraste skatter. Jag behöfver endast erinra om ”Under Sveas baner”, ”Vikingasäten” och ”Låt dina portar upp”, och han har dessutom den förtjänsten att ha gifvit rätta klaven till våra gamla folkvisors uppteckning. Lika missaktad som gubben var i Stockholm, lika allmänt aktad och afhållen var han i Uppsala. Hans fel voro sådana som ungdomen lätt förlåter, hans egenskaper sådana som den lätt älskar. Han lefde med en stor familj i en glad fattigdom, säger Geijer, och var i alla lifvets förhållanden en god man. 1833 ristades på en åt honom upprest minnesvård å Uppsala kyrkogård: ”I svenska toner lefver främlingens minne.” Förutom iscensättandet af Hæffners opera sysselsatte man sig på sångscenen med att fortfarande göra åtskilliga repriser på de från den inköpta Stenborgska teatern kända succèspjäserna. Sålunda gafs bland annat den uppsluppna operacomiquen ”Nunnorna eller Besökelseklostret” ett sjuttiotal gånger. Likaså Envallssons ”Colin och Babet” och ”Mor Bobis bröllop” med Schylander i sin gamla glansroll, mor Bobi. Åt samme författares ”Kronfogdarne” förlänade Hjortsberg ett nytt och långt lif. Hans öfverdådigt roliga Polykarpus blef en af hans mest berömda roller. Hans högdragna ämbetsmannamin, med hvilken han sökte tygla den enfaldige bondhopen, var ovärderlig liksom hans muntra förtrolighet och nedlåtande sätt mot fader Ambrosius, när han begär den rike traktörens dotter till äkta, och slutligen hans roliga åtbörder under ruset.

Lars Hjortsberg såsom Polykarpus.

Oförglömmeligt för den som skådat det lär i synnerhet ha varit hans sätt att krafla sig in på scenen genom dörren till värdshusbyggningen. Först såg man ett finger stickas ut och omkring dörrposten, så ett till och så småningom de öfriga, hvarefter han med en slingerbult raglade in genom dörröppningen och klamrade sig fast vid husgafveln. Där stod han kvar en lång stund och brottades mot väggen under de mest löjliga försök att komma därifrån, allt medan han sjöng den kända visan:

”Hej! det vinet smakte godt, pirum,
men jag tror jag rus har fått
cum colleri perse pirum,
pirum nostrum parium
cum colleri duridarium.” o. s. v.

Slutligen ramlade han omkull under trädet, i hvilket hans medbroder blifvit upphissad i gungan. Den där tiden, då det icke var någon skam att berusa sig, icke ens inom de högre sällskapskretsarna, och man jämt såg druckna personer både inomhus och på gatorna, hade publiken ofantligt mycket roligare åt dessa befängda upptåg än hvad den kanske skulle ha i våra dagar, och med Hjortsberg såsom Polykarpus gick pjäsen på Kungliga teatern ytterligare öfver hundra gånger. Den gamla älskvärda, gladlynta folklifsbilden ”Tillfälle gör tjufven”, som sedan 1788 stått på Munkbroteaterns spellista och där gifvits femtiotvå gånger, rönte en ännu större framgång på de Kungliga teatrarnas tiljor, då dess lifliga scener våren 1802 ånyo framfördes i rampljuset. 1859 hade den hunnit gifvas närmare hundrafemtio gånger och återupptogs vid Operans sekularfest 1882. Pjäsen gafs ursprungligen af hofvets damer och herrar på Ulriksdals slott 1783, vid hvilket tillfälle Karl Mikael Bellman sammanskref och utförde den rolige Marktschrejerns roll, en figur som han ånyo använde i det af honom till firandet af Gustaf IV Adolfs födelsedag 1794 författade och af hofvet spelade divertissemanget ”Mantalsskrifningen”. På Kungliga teatern utfördes rollen af Hjortsberg, som var särdeles lustig i sin lilla scen och sjöng sina kupletter till publikens nöje:

Lars Hjortsberg såsom Marktschrejern.

”Fifat, fifat charmante Margret!
Schene Spillewerk unt schene Karitet!”

Hjortsbergs röst var visserligen beslöjad och icke utan ett slags näsljud, men hans ypperliga sätt att säga kupletterna ersatte hvad som saknades i röstens klang.

”Ariadne på Naxos”, som redan 1786 gafs hos Stenborg, denna melodram i en akt, till hvilken Georg Benda af den berömda skådespelerskan Brandes inspirerats att skrifva en utsökt musik, återupptogs 1802 med Karolina Deland i titelrollen och Cederholm såsom Teseus, hvilka spelade sina roller till åskådarnas fulla belåtenhet.

Äfven flera nyheter sattes upp, som vunno publikens bevågenhet, såsom tvåaktsoperetten ”Gubben i bergsbygden” med Andreas Widerberg i titelrollen och Deland som den enfaldige drängen Zozo. Den är ett af dessa gamla sångspel, som lefver kvar i minnet ännu i våra dagar, tack vare Dalayracs lekande musik. Likaledes de glada enaktarna ”Poeten i sitt hus” med musik af Bruni, ”Operakomiken” med musik af Della Maria och ”De begge arrestanterne” med musik af Dalayrac, där Karolina Deland i den kvinnliga hufvudrollen lär ha varit mer än vanligt intagande. Till ”Torparen”, med Widerberg i titelrollen, och den mycket populära ”Ondsinta hustrun” med Karolina Deland, eller Kuhlman, som hon då kallade sig, var musiken komponerad af Bernhard Struwe, en af Harmoniska sällskapets verksammaste medlemmar. Han var född i Stockholm, studerade musik i Wien och blef vid sin återkomst till Sverige organist vid Tyska kyrkan i Norrköping, hvarifrån han sedan flyttade till Stockholm, där han dog 1826. Ett större musikverk blef också uppfördt på Arsenalsteatern nämligen ”Vattendragaren”, Cherubinis underbara skapelse, med den härliga uvertyren, som i skönhet söker sin like, den öfver all beskrifning förtjusande sextetten, soldatkörerna i andra akten och den stora ensemblen i tredje. Operan med Widerberg såsom Mikeli blef en af publikens favoritpjäser och har ända till våra dagar bibehållit sig på repertoaren. En af den italienske komponisten Ferdinando Paërs numera föråldrade fyrtionio operor,

Luigi Cherubini. Efter gravyr af Sirotkin.

”Sargines”, heroisk komedi med sång i fyra akter, af samma innehåll som Monvels på Munkbroteatern med Dalayracs musik gifna skådespel, uppfördes i ny bearbetning och med balett af Deland. Det effektfulla, grant uppsatta stycket vann nu större bifall än hos Stenborg och gick nära fyrtio gånger i olika repriser. Konung Filip August spelades af Cederholm, Sargines af Lindström, hans far af sedermera sångmästaren vid Operan Stieler, som hade en präktig basröst, men var omöjlig såsom skådespelare, och Sophie af Jeannette Wässelius.

Först tisdagen den 18 januari 1803 klockan sex på aftonen gafs ånyo en ny stor opera, ”Anakreon på Samos” i tre akter, briljant öfversatt från franskan af Valerius med musik af Grétry och baletter af Terrade. Den uppfördes med anledning af drottningens kyrktagning såsom galaspektakel, som bevistades af konungen, drottningen, hertigen och hertiginnan af Södermanland samt engelske prinsen Vilhelm Fredrik, hertigens af Glocester son, för hvilken konungen fattat mycken vänskap och inbjudit att tillbringa vintern i Stockholm. Konungens på Samos parti sjöngs af Karsten, hans dotter af Franciska Stading och den sextioårige skalden Anakreon af Stenborg. Den var bland de sista roller han kreerade på den kungliga scenen, och han hade till mönsterbild för den gamle skalden valt sin åldrige vän, den frejdade annalisten Karl Kristofer Gjörwell, hvilken blef mycket smickrad öfver imitationen. Intrycket af operan förhöjdes af Terrades granna baletter, där Apollo utfördes af Ludovico Casagli, Terpsikore af Hedvig Hjortsberg, Venus af Kristina Åbergsson, född Hallongren, Kärleken, Bacchus och Pan af Filippo Taglioni, Bautain och Louis Deland. Innehållet är i största korthet, att prinsessan med en skön yngling inlåtit sig i en hemlig förbindelse, hvars följd är en liten änglalik gosse, som också förekommer i pjäsen. Hennes far, tyrannen, rasar häröfver och hotar att döda dem alla tre, men försonas omsider genom Anakreons bemödanden. Såsom exempel på Valerius’ förträffliga tolkning vill jag anföra följande rader. Då tyrannen ber skalden förtro honom sin vishetslära får han till svar:

”Jag bryter glädjens ros, som för mig blomstrar än,
af forna Ijufva dar jag ofta minnet njuter.
Jag bäfvar ej för framtiden,
men jag för henne ögat sluter.
Jag vördar snillets rätt och tänkarns högre vett,
men, för min del, jag tror de föga båta.
Jag ser ej likars fel, och om jag dem har sett,
så skyndar jag att dem förlåta.
För afund, raseri och harm
jag aldrig än har öppnat denna barm.

Men all den känsloeld, som kärleken bereder,
ack! i mitt hjärta jag den bär!
Min envåldsherre nöjet är,
naturen är den gud Anakreon tillbeder.
Emellan njutning och begär
jag drömmer bort det lif mig gudarna beskära.
— Nu känner du min vishetslära.

Operan blef emellertid uppförd endast denna enda gång. Konungen, hvars olyckliga fixa idéer allt mer fått makt öfver hans inskränkta omdömesförmåga och oerhörda högmod, fann sig i sin ömtålighet om den konungsliga värdighetens helgd högeligen förolämpad af någonting så otillständigt som att på en kunglig scen, inför hela hofvet låta en prinsessa, vore det också i urtiden och på Samos, befinna sig i en dylik situation, och han fann sig föranlåten att för de närvarande excellenserna och medlemmarna af diplomatiska kåren betyga sitt missnöje och göra en ursäkt för sin teaterdirektörs bristande smak och omdöme. För att ytterligare markera sitt misshag lät han inkalla en ny fransk teatertrupp till Stockholm, förflyttade baron Hamilton till chef för densamma och lät Edelcrantz sköta den svenska

Karl Kristofer Gjörwell. Efter gravyr af J. Cardon.

scenen med dåvarande major Nordforss såsom andre direktör för Operan och öfverstelöjtnant Karl Brelin för talscenen. ”Anakreon på Samos” var emellertid den sista nya stora opera, som i den kungens tid uppfördes här hemma.