Svenska teatern/Kungliga teatrarna under Edelcrantz styrelse

←  Kungliga teatrarna under Hugo Hamiltons styrelse

Svenska teatern : några anteckningar 2. Från Gustaf III:s död till Karl XIV Johans ankomst till Sverige : 1792-1810 av Nils Personne Kungliga teatrarna under Edelcrantz' styrelse

Dödsrunor  →

Franska teatertruppen 1803—1805Torsdagen den 14 juli 1803 gaf den kort förut anlända franska truppen sin första representation på Stora operan, och både konungen och hans gemål samt änkedrottningen öfvervoro densamma uti de griljerade logerna. Man uppförde Dalayracs förtjusande sångdram ”Léon ou Le château de Montenero”. Då konungen inträdde i sin loge, mottogs han af hela salongen med starka handklappningar för att betyga de närvarandes glädje öfver hans återvunna hälsa. Fransmännen blefvo ofantligt omtyckta af vår hufvudstadspublik i synnerhet af le beau monde, främst af teaterchefen baron Hamilton, för hvilken ingenting svenskt dugde. Monsieur Desguillons, vår gamle bekante från Gustaf den tredjes dagar, blef entreprenör för sällskapet, som räknade flera utmärkta förmågor bland sig. Madame Jolivet gjorde formlig furor genom sina fioriturer i Boïeldieus ”Le calife de Bagdad”. Hon återvände till Stockholm 1812 och sjöng då några gånger mot Du Puy i ”Les deux prisonniers”. En annan förträfflig sångerska var Catherine Angelier, vidare madame Ducaire, och herrarna De Lille, Angelier, Lavillette, m. fl. Monsieur Pitou hänförde åhörarna i synnerhet såsom den unge älskaren i ”Le château de Montenero” och såsom kalifen i Bagdad. Då en ung dam af societeten yttrade sin förtjusning öfver honom och fann honom vacker, sade dåvarande öfverste Skjöldebrand, när han fick höra talas om detta: ”Nå, det kan lätt gå öfver. Laga bara, att hon får se honom på närmare håll!”

Den mycket teaterintresserade Klas Livijn skref till sin vän Hammarsköld om dem följande omdöme: ”Med fördomar mot Franska teatern gick jag dit, till en del utan dem gick jag därifrån. Onekligen hafva fransoserna företräde. De spela enligt naturen, man skulle tro dem vara i den ställning de spela. Så väl, så naturligt sker det. Jag såg en spela spetsbof, och han gjorde det på det mest intressanta sätt. Jag förstod ej hvad orden betydde, men på hvarje min såg jag, hvad han menade. En annan agerade sprätthök lika förträffligt, en annan åter betjänt, och det på det mest löjliga sätt i världen. Du bör veta, att pjäsen var komisk. — Äfven fruntimmerna spelade komiska roller oändligen väl; men i de tragiska, där synes de kommit öfverens med de svenska att täfla uti att spela galna. De känslofullaste grimaser uppväcka en helt och hållet motstridande tanke hos mig, ty andra människor hafva af naturen blifvit begåfvade med den häftigaste instinkt att klappa i händerna vid hvarje känslofull Danviksfukt. Jag vet, att jag inte förstår detta ämne, ty jag har inte läst Engels mimik; jag har kanske förvända begrepp rörande framställningssättet, men jag söker natur. Jag vet, att jag i den situationen ej kunde röra mig på samma sätt. — ”

I sammanhang med detta Livijns yttrande om franska truppen torde det ha sitt intresse att anföra, hvad han skrifver till samme vän om framförandet af Kotzebues berömda ”Johanna af Montfaucon” på den svenska scenen: ”Jag menar, att du har läst denna pjäs af Kotzebue, och jag tror, att du snart skall komma att förlika dig med honom. Personerna speltes äfven ganska väl, i synnerhet Filip af Hjortsberg. Guntram spelades ock utmärkt väl, i synnerhet den scenen, hvarest han drar dolken och utropar: ”stål för guld”. Där lyste rövaranförarn fram. Fru Deland, som spelte Hildegard utmärkte sig såväl nu som flera gånger genom sin oskyldiga naivité. Du skulle se henne spela, jag är alldeles intagen af hennes person i denna forntidens dräkt; det språk hon talade, allt tecknade en af flyktade tiders oskyldiga flickor, som, fastän de ej ägde så många partier och kunde sladdra franska, dock gjorde sig älskade genom kvinnans högsta

Klas Livijn. Efter anonym teckning.

prydnad, oskulden och ett godt hjärta. Ja, dess aktion var så mästerlig, att jag tviflar, om någon i Sverige kan jämföras med henne. Men detta kan jag ej säga om mamsell Franck, som spelade Johanna. En ful figur, en af débaucher fördärfvad och utmagrad varelse, steg fram att predika dygd, precis som en bock skulle predika återhållsamhet och måttlighet i en sädesåker. Och dessutom hvilka anfäktningar! Du skulle tro, att hon vore alldeles rasande. Förmodligen anfäktade sig hela den svinahjorden, i hvilken Jesus indref djäflarna, ej så fasligt, ty snedsprång, dängskutt — jag kan ej finna några mera passande uttryck — voro så förryckta, att jag i hast trodde mig flyttad på Danviken, och åskådarna, öfver hvilka en häftig klappningsanda nedkom från höjden, kunde just ej heller öfvertyga mig om motsatsen. Men, bror, dåningarna de voro mästerliga, ty hon föll ihop som en fällknif. Dessutom skulle hon vara sjuklig utaf sig, så det var ganska naturligt.

Vet du, om alla präster i Svea landom öfverflyttade alla sina fukter, när andan faller på dem, på en präst, skulle denne präst ändå ej öfvergå hennes sätt att uttrycka sina böner, ty de voro så, att faen själf, om han fick se en sådan andäktig läsare, skulle inte, om han också hade kontrakt med blodsunderskrift, våga att knipa en fattig syndare. Det vore ganska väl, om några af våra nya adjunkter ville fara dit och lära sig några gester.

Det sorgliga i Johannas belägenhet verkade så starkt på mina känsliga nerver, att jag utbrast i gapskratt. En tre eller fyra röster hördes göra mig sällskap af hjärtans grund; men i en hast grep det hedervärda publikum sig an med en applåd. Jag trodde det vara en pik och klappade med, men — hvad tror du väl? — det var rena allvaret; på min ära var det inte det. Jo, så går det, när man tänker i fåvitsko. Men redan för mycket om mamsell Franck.”

När man läser denna Klas Livijns drastiska beskrifning på Kristina Francks berömda framställning af Johanna af Montfaucon, kan man förstå, att hon, såsom elev af den ryktbare franske skådespelaren Monvel, liksom äfven öfriga agerande i de tragiska scenerna använde den högtrafvande diktion och det starka spelsätt, som fransmännen ännu i dag inom tragedien till en viss grad bibehållit, och som äfven de tyska skådespelarna af den gamla skolan begagnade. Såsom deras siste framstående representant får man väl anse den för några år sedan aflidne tragikern Adalbert Matkowsky, den siste skådespelaren af den moraliska halt, som Rousseau i så kraftiga färger skildrade i sitt berömda bref till d’Alembert.

Alexandrinen var under den gustavianska tiden på vår scen erkänd såsom uttryckssättet för det högstämda och poetiska, och man talade den så, som man af fransmännen fått lära sig det. På samma sätt behandlade man sedermera den af alexandrinens mästare, Leopold, så omhuldade femfotade jamben. Men man betonade ofta nog versmåttet för starkt och framhäfde rimmen ända till öfverdrift, hvarigenom en oupphörligt återkommande höjning och sänkning af rösten, en sjungande entonighet uppkom, som uttröttade åhörarna. Några af de sceniska artisterna gingo då till en motsatt ytterlighet och kastade alldeles bort det rytmiska framsägandet af versen. I slutet af den period, med hvilken vi här sysselsätta oss, lofordades till exempel Ahlgren, Hjortsberg, Schylander, Cederholm och fru Kuhlman för att de halkade öfver ”de tröttande rimmen” och uttalade versen som prosa. Detta felaktiga beröm visar, att de öfriga skådespelarna hade för vana att framhålla rimmen på bekostnad af sammanhanget och trumfa fram versmåttet, så att det slutligen verkade pinsamt på publiken. Tragediens hjältar och hjältinnor rörde sig icke heller på scenen på vanligt sätt, utan den alldeles sträckta öfverkroppen liksom drogs upp ur höfterna med mer eller mindre styfva knän under ett långsamt framskridande, hvarvid den fot, som tog steget, med en liten stöt sattes i golfvet. När man stod stilla, hvilade hela gestalten på den ena foten, under det att den andra endast med tåspetsen vidrörde marken. Gesterna voro öfverdrifna, enligt nutida begrepp, och råkade vid patetiska utbrott alldeles ur jämnvikt. Armarna sågade luften, benen skrefvade, och händerna skakades våldsamt. Hamlets visa råd till de agerande voro tydligen alldeles okända för den tidens aktörer, och när ändtligen den store brittens underbara skådespel uppfördes hos oss, uteslöto de första bearbetningarna den lärorika scenen, såsom saknande intresse för publiken. Dåtida tragedier och melodramer både på vers och prosa inbjödo också formligen de uppträdande till ett dylikt starkt spelsätt genom de oerhörda skurkstreck man där begick mot hvarandra, genom de jämmerfyllda klagolåtarna i ett svulstigt språk och de gräsliga samvetskvalen i långrandiga monologer. Det omtalas också ibland i pressen, huruledes många af våra storheter skreko sig hesa redan i tragediernas första akter och med möda kunde genomföra sina roller till slut. 1799 säger Journalen, då den i en anmälan af en nyutkommen pjäs omnämner, att öfversättaren bifogat anvisningar för de utförande, huru de böra uttala vissa stycken, och att sålunda hufvudrollens innehafvarinna, sedan hon vid en föregående replik blifvit påmind att deklamera med känsla, nu manas att tala med sansning: ”Hvar och en, som vet, huru svårt det är för våra aktriser att iakttaga den senast föreskrifna regeln, skall visst erkänna denna öfversättarens erinran för i allmänhet både giltig och nödig.” Det var mot denna onatur i talet vår genialiske de Broen på sin tid ehuru förgäfves inlade sin gensaga, då han uppträdde i Leopolds tragedi ”Oden”. En af de främsta skådespelarna från århundradets början, Gustaf Åbergsson, dref den franska skolans maner till det yttersta. Hans tragiska lidelsefullhet och svulstighet var svår. I de starka scenerna skrek han ut orden, eller också hväste han fram dem och rullade med ögonen, men beundrades mycket af alla, som hyllade den skolans grundsatser, och de voro den tiden de allra flesta. Men samme man var också samma skolas lärjunge i komedispelandet, det vill säga högst utmärkt. En sådan grandseigneur som han har ingen framställt hvarken förr eller senare, liksom heller ingen öfverträffat honom såsom Tartuffe. På samma sätt var Hjortsberg i högsta måtto förträfflig i den Molièreska komedien, bland annat såsom Mascarille i ”De löjliga preciöserna”, ”Den girige” och framför allt såsom Orgon i ”Tartuffe”, i hvilka pjäser han af Monvel undervisats i det franska spelsättet. Personer, som sedermera sett samma stycken utföras i Paris, försäkrade, att det till och med i detaljerna funnos förvånande likheter mellan honom och de franska artister, hvilka utförde hans roller, något som visar, huru väl de Molièreska traditionerna bevarats genom århundradena.

Till den tragiska öfverdriften i spel och tal kommo äfven de förkonstlingar, hvari vissa skådespelare under årens lopp förirrade sig. 1809 klagar en kritiker öfver primadonnans alltför breda uttal, så att hon sade tjarlek och hjarta i stället för kärlek och hjärta. En af vår scens prydnader under förra hälften af 1800-talet, Olof Ulrik Torsslow, försvagade intrycket af sin härliga röst genom det tillgjorda sätt, på hvilket han efter en tioårig teaterverksamhet började framsäga orden vid de patetiska utbrotten i tragedien. Till exempel:

För fosterlandets väl och för dess gamla lagar
jag offrat all min kraft i nätter som i dagar.

Här fördubblade han konsonanten g i rimorden och lade tonvikten på sista stafvelsen, så att det blef laggár och daggár. Dessutom uttalade han i allmänhet vokalen a i ett mycket högt tonläge. Dessa hans maner öfverskyldes naturligtvis af framställningens stora förtjänster i öfrigt, genom hvars sjudande värma och stormande kraft han ovillkorligen ryckte den stora publiken med sig, om han än stötte en och annan estetisk finsmakare för hufvudet. Men han fick efterapare, som under årtionden fortplantade detta konstlade sätt att tala, utan att äga hans geni, och då blef det mindre njutbart. Många bland oss äldre minnas nog ännu från ungdomstiden med ett småleende, hur det talades och agerades på landsortsscenen, när de dåtida tragedierna och melodramerna framfördes efter de traditioner dessa skådespelare hade från ”den stora tiden”. Och för mina öron ljuda ännu efter mer än fyrtio år Nils Almlöfs sätt att framsäga några rader i en af Edvard Bäckströms enaktare, där han utförde den ålderstigne Gustaf Vasa:

”Och landet blef fritt,
ty hvar gjorde sitt,
och ingen var rädd hos herr Gösta!”

De två första raderna började han i vanlig ton, men åkte mot slutet af dem upp i hög diskant. Den sista raden däremot fördes småningom nedåt i den djupaste bas. Och han ansågs ändå ha modifierat sig efter den nyare tidens fordringar.

I komedien och lustspelet agerade och talade man för öfrigt långt friare och naturligare, ty man rörde sig där mera på verklighetens grund, om än skådespelarna stodo uppställda i en rad nere vid rampen och aldrig fingo vända ryggen åt åskådarna. Mot detta stela och det dagliga lifvet föga motsvarande spelsätt bröts hos oss först i slutet af 1840-talet, sedan Carl Sundberg en längre tid studerat de utländska teatrarna, hvarunder han äfven vistades tio månader i Paris, och framför allt efter Edvard Stjernströms utrikes resor. På hans scen, den dåvarande Mindre teatern, infördes det moderna franska konversationsstycket, och de unga franska realisterna, en Augier, en Sardou, blefvo där gifna. I midten af 1850-talet väckte det formlig sensation, då vid ridåns uppgång till en af den förres komedier de spelande sutto kring den öppna cheminéen på vänstra sidan af scenen i stället för att som vanligt stå nere vid rampen. De som mäktigt bidrogo till det realistiska spelets införande på våra scener i slutet af 1850-talet voro, utom Stjernström själf, Knut Almlöf och hans hustru, född Betty Deland, liksom på kungliga scenen Edvard Swartz, med hvilken det psykologiska rollstudiet kan sägas hos oss ha tagit sin början, Elise Hwasser, född Jacobsson, och han, som tog upp manteln efter de patetiska älskarna från fyrtio- och femtiotalen, Axel Elmlund. Jag behöfver härvidlag endast erinra om de sistnämndas berömda återgifvande af ”Hamlet” och ”Jane Eyre” på 1850-talet samt ”Fäktaren från Ravenna” 1862.

⁎              ⁎
⁎

För att nu återvända till Desguillons franska trupp, spelade den en gång i veckan på Operan och två gånger i veckan komedi på Arsenalsteatern. Den 2 april 1805 fick den till och med den äran att gifva galaspektaklet vid drottningens kyrktagning, hvarvid operan ”Dido” uppfördes och bevistades af konungen, drottningen, kronprinsen, hertiginnan samt prinsessorna Sofia Vilhelmina och Sofia Albertina. Man förvånar sig med skäl öfver, att ej de svenska skådespelarna fingo uppträda vid ett sådant tillfälle, men måhända ville konungen därmed tydligt markera sin tilltagande ovilja mot institutionen. Fransmännen voro engagerade för tre år, men då de en afton längre fram på våren uppförde ”Ma tante Aurore”, sårades konungens grannlagenhet ännu en gång af en prinsessas underbara missöden. Det förekommer i detta Boïeldieus sångspel en scen, där det ur en roman uppläses en berättelse om en prinsessa, som i en skog öfverfallits af stråtröfvare och i en något oordnad toalett fastbundits vid ett träd, hvarvid några mindre vördnadsfulla repliker växlas. Detta uppväckte konungens högsta vrede, och truppen afskedades ögonblickligen genom ett kungligt bref af den 13 maj.

Äfven ett par italienare blefvo under Gustaf IV Adolfs tid anställda vid Kungliga teatern. Direktionen hade nämligen varit betänkt på att lifva Operans verksamhet genom sångpersonalens förstärkning, och sångmästaren Craelius utsändes för detta ändamål till Italien. Där engagerade han en kastratsångare Sebastiani och en signora Giulia Angelucci. Den förre kom emellertid aldrig att uppträda på scenen. Direktionen hade försport en allmännare motvilja mot personen och vågade därför icke släppa fram honom annat än vid några konserter. En recensent skref om honom: ”Med en hes stämma i de gröfre tonerna släpar han sig till de finare genom en jamning, som man måste ha ett modernt italienskt öra för att icke finna högst obehagligt.” Signora Angelucci var alldeles omöjlig som skådespelerska. Hon uppträdde endast en enda gång och gjorde då komplett fiasko. Som sångerska hade hon dock ganska stora förtjänster, ehuru rösten hvarken var stor eller fyllig, men hon hade den fullständigt i sitt våld och kunde göra med den hvad hon ville. Rullader, passager, löpningar och fioriturer förekommo därför i hennes sång ymnigare än den goda smaken medger. Det hände ej så sällan, att både rytm och melodi försvunno i grannlåterna. Erik Gustaf Geijer skrifver i ett bref, hvari han omtalar, att han varit på en Crusellkonsert: ”Ingen m:me Angelucci! Ingen Sebastiani! Hvarmed jag var rätt nöjd. Jag har hört dem en gång och kan därmed vara belåten. Det är ej röst utan fågelsång — och fula fåglar!”

Med några resande landsmän vann signoran däremot ett utomordentligt bifall, då de uppförde en liten operett ”Il brutto fortunato”. Denna pjäs gaf anledning till ett lustigt impromptu af skalden Oxenstierna. Kellgren brukade likna honom vid en elektrofor, som man ej kunde vidröra utan att framlocka gnistor. Ehuru hans infall voro mer lekande än sårande, undsluppo honom dock sådana, hvilkas udd var hvass. På en soaré hos dåvarande öfverhofmästarinnan, grefvinnan de la Gardie, för hvilken den storväxte, fule baron Bennet gjorde sin, som det påstods, framgångsrika kur, ifrågasatte man att öfverflytta stycket till svenska. Någon anmärkte därvid, att man då måste ändra titeln, ty hur skulle det låta, om man återgaf den med ”det lyckliga fula kreaturet”? Oxenstierna, som under samtalet suttit afsides och ritat af ett symönster, skref då på en papperslapp:

”Ehvad man ock må prata,
så öfversätts det lätt:
’La brotta fortunata’ —
’Du lycklige Bennet!’”

⁎              ⁎
⁎

Den franska truppen hade under sin härvaro spelat flera operetter, som vunnit publikens synnerliga behag, och som efter deras afresa öfversattes och bibehöllo sin stora popularitet, såsom den nyssnämnda ”Califen i Bagdad”, hvilken redan vid sitt första framträdande i Paris 1801 rönte en stormande

Lars Hjortsberg såsom Géronte.

framgång och ända in i senaste tid setts med nöje. Hos oss har den gått hundrafemtio gånger och gafs senast 1863. I ”Målaren och modellerna”, hvars musik af Méhul ”yrar af rikedom, yppighet och glädje” enligt Geijers uttryck, var Hjortsberg en öfverdådigt rolig Pelle Jonson Krycka och Deland en icke mindre förträfflig Räfklo. Operetten har på Kungliga operan gått närmare tvåhundra gånger och stod ännu 1886 på repertoaren. Vidare ”En egendom till salu”, ”Argsinte gubben” och ”Slottet Montenero” med Jeannette Wässelius och Axel Cederholm i de bägge älskandes partier och Anne-Sofie Frodelius såsom Veneranda, alla tre förträffliga. I synnerhet lär Cederholm utfört sin roll så mästerligt, att man gärna öfversåg med hans svaghet som sångare. Stycket uppfördes på de kungliga scenerna hundrasexton gånger, men en repris, som man på 1870-talet försökte på Djurgårdsteatern, misslyckades. Méhuls enaktsoperett ”Den föregifna skatten” upplefde hundra föreställningar med Hjortsberg i girigbuken Gérontes roll och Deland såsom den listige betjänten Crispin, sedermera spelad af Karl Fredrik Berg. Uti ”Intrigen i fönstren” med musik af Isouard fick publiken skåda något alldeles nytt i dekorationsväg, i det fonden upptogs af ett stort trevåningshus, där man kunde genom fönstren se allt, som passerade i rummen. Hjortsberg spelade där en olycklig älskare, en skefögd, fjäskig tapetserare, som stammade, och han skämde naturligtvis icke bort rollen. Pjäsen är en bland de längsta enaktare som finnes, ty den räcker i nära två timmar. I treaktsfarsen ”Herr des Chalumeaux” med musik af Gaveaux beundrades samspelet mellan Deland i titelrollen och Hjortsberg såsom hans ”gosse”. ”Det skall på hvad scen som helst räknas såsom mästerligt”, skrifver en dåtida antecknare. En enaktare, som också obeskrifligt behagade publiken, var ”Den förmente prinsen” med kuplettmusik af konsertmästaren Müller. Pjäsen är i och för sig en ren obetydlighet. Skräddaren Nadel får genom ett bref veta, att landets arfprins reser omkring inkognito, och tror nu, att hans förrymde son, som just i detsamma återkommer hem efter många års frånvaro, är ”hans durchlauchtighet, landets uppgående sol, den allernådigste prinsen”. Han

Lars Hjortsberg såsom tapetseraren Salinette.

sätter fram dubbla stolar åt honom och krusar och fjäsar på alla möjliga sätt, tills han efter en stund upplyses om rätta förhållandet. Det är alltsammans. Men då publiken såg Hjortsbergs minspel, när han satt på skräddarbordet och läste brefvet tvärsöfver bägge sidorna, hvarigenom de befängdaste meningar uppstodo, som han alls icke kunde begripa, kiknade den af skratt. Det lilla stycket kvarstod på spellistan i trettio år och gafs hundratrettiofem gånger tack vare Hjortsbergs öfverdådigt rolige Nadel. Man försökte på 1860-talet ett par gånger att ge det ånyo men utan någon framgång.

Lars Hjortsberg såsom Nadel.

Hjortsberg var en mästare i att skapa roller, att bortkasta sin egen individualitet för att framstå i en helt ny skepnad, så att karaktär, minspel, stämma och åtbörder sammansmälte till den figur han ville återge. På det sättet lyckades han ofta att af bara skräp, som nu denne ”förmente prins”, göra en kassapjäs. Det finns en anekdot om det stycket och Hjortsberg. Edelcrantz ville ej ge det, oaktadt Nordforss öfversatt det, emedan han ansåg, att det icke kunde behaga publiken. Hjortsberg, som genast hade klart för sig, hvad han kunde göra af Nadels roll, var däremot af en annan mening, envisades att få upp det på repertoaren och garanterade, att det skulle gå femtio gånger. ”Ja, kan herrn det”, sa’ Edelcrantz, ”så ska’ herrn också få recetten för femtionde uppförandet.” ”Tack”, svarade Hjortsberg, ”men jag anhåller att få skriftligt på det löftet.” Direktören log och villfor Hjortsbergs begäran. Pjäsen uppfördes och gick med lysande framgång på grund af Hjortsbergs mästerliga spel. Det drog om ett par år, ty den tiden filade man icke på med samma stycke dag efter dag, tills det var utspeladt, men då pjäsen omsider gafs för femtionde gången, och publiken efter slutet med vanligt jubel hälsat den store skådespelaren, uttryckte direktören sin glädje öfver ”det fulla huset”. ”Jag är också rätt glad”, replikerade Hjortsberg, ”ty recetten är min.” — ”Hvad säger herrn? Är herrn galen?” — ”Nej”, svarar Hjortsberg och tar fram direktörens skriftliga förbindelse, ”här har jag beviset.”

⁎              ⁎
⁎

Hofvets och societetens teaternöjen under Gustaf IV Adolfs tidDen håg för teatraliska nöjen, som under tjusarkonungens dagar så småningom bemäktigat sig alla klasser, fortlefde ännu under Gustaf IV Adolfs regering. Karakteristiskt är till exempel Adlerbeths meddelande till Rosenstein år 1798, att också i Sunnerbo, ”en af det magra Smålands magraste bygder”, uppfördes komedier af ett skådespelarband, som vandrade omkring till herrgårdarna och till och med ”vänjde bönder och tjänstefolk vid detta sublima nöje”. Inom hofvet och societeten, hos Rudbecks, Cronstedts, Paykulls, Helvigs, m. fl. spelades flitigt sällskapsteater liksom inom de då mycket talrika sällskapsordnarna. Mot slutet af 1700-talet instiftades sällskapet ”Nytta och nöje”, hvilket fick ett väldigt uppsving, sedan dåvarande öfverste Skjöldebrand under åren 1802 till 1805 blifvit detsammas styresman. Det hade sina sammankomster i Kirsteinska huset vid Munkbron och gaf både svenska och franska spektakler samt konserter. Där glänste såsom skådespelerskor den vackra mamsell Betty Edman, sedermera gift med handlanden Åbom, och mamsell Kristina Wikmanson, sedermera gift med den blifvande förste direktören för Kungliga teatern, presidenten Per Westerstrand. På herrsidan utmärkte sig köpman Winberg och den unge Axel Lindgren, sedermera expeditionssekreterare och redaktör för tidningen Granskaren. Man uppförde bland mycket annat ”Tancred och Clarinda”, med ord och musik af Skjöldebrand, samt en lustig och kvick operett af Litteraturtidningens utgifvare, sedermera kanslirådet och rikshistoriografen Gösta Silverstolpe, ”Det Kantiska giftermålet”, likaledes med musik af Skjöldebrand. Den löjliga hufvudpersonen, professor Encyclopedini, spelades af författaren själf, som till sitt yttre var liten och puckelryggig, hvarför han af sina motståndare, fosforisterna, erhöll vedernamnet ”rektor silfverpuckel”. Äfven inom det 1805 stiftade sällskapet ”Nytta af enighet” utöfvades en stor dramatisk verksamhet. Dess ännu bevarade ”Repertoir öfver de Théâtre-Piècer som finnas och kunna spelas” upptager namn på icke mindre än fyrtio teaterstycken, bland hvilka det största antalet utgöres af Kotzebueska dramer och lustspel, men äfven sådana stycken som ”Kapten Puff” och ”Diedrich Menschenschräck” förekomma. Bland de spelande kunna vi nämna medlemmar af familjerna Rosenholm, Adler, Feychting, Tollstén, Norsell, Gusten, Hamberg, Lilliander och Lindborg, hvilken senare var mycket verksam och med förkärlek tycks ha spelat de Hjortsbergska rollerna t. ex. i ”Juden” och ”Doktor Petit”. På affischerna framskymtar äfven namnet Bong, som tillhörde en då från Kungliga teatern afskedad aktör, hvilken nu försökte sig på att utföra Schylanders mästerliga skapelse mor Greta i ”Qvinnorna och förtroendet”, och en ung mamsell Dytz, som spelade Lisa Spitsenas i ”Kapten Puff” och sedan kom till de resande teatersällskapen samt vid hög ålder slutade såsom komparspåkläderska vid Kungliga operan. Sällskapet upplöstes 1815, och medlemmarna ingingo i den då nyinstiftade ”Auroraorden”.

År 1800 hade en så kallad ”Dramatisk société”, som skulle ge några skådespel, bildats af ett sällskap unga herrar, hvaribland märktes bröderna Stackelberg, den ene sedermera öfverstekammarjunkare, den andre generalmajor, Karl Brelin, sedermera andre direktör vid Kungliga dramatiska scenen, Gösta Lagerbielke, sedermera förste direktör för Kungl. M:ts hofkapell och spektakler, statsråd och en af rikets herrar, samt Gustaf Fredrik Åkerhielm, likaledes en blifvande kunglig teaterchef och statsråd. De fingo af konungen tillstånd att för sin första föreställning den 21 februari 1800 begagna den Dramatiska teatern och inbjödo dit hela hofvet och öfriga bekanta i hufvudstaden. Man spelade Arnaults tragedi ”Marins à Minturnes” och ett lustspel. En dåtida brefskrifvare omtalar, att pjäserna hade en framgång långt öfver hvad publiken vågat hoppas, i all synnerhet lär Brelin ha spelat titelrollen förträffligt, och man sade till och med, att han liknade den store franske skådespelaren Lekain. Filip Jennings hade varit en häftigt gestikulerande Geminius, i synnerhet var hans högra arm som vanligt i full verksamhet, men som han också efter vanligheten ej kunde sin roll, hade han nu som alltid varit Filip Jennings, utom det att han nu ovanligt nog var litet rädd och timid. Efterpjäsen hette ”Les petites maisons ou la rencontre de famille”, caricature dramatique en 1 acte et en prose, melée d'ariettes et de vaudevilles, par un membre de la société dramatique, och säges ha varit charmant. Den var skrifven af Gösta Lagerbielke, hvilken man jämförde med Molière såsom på en gång författare och aktör. Personerna voro föreståndaren på dårhuset, Renaud Stackelberg; en halfgalen charlatan, nyligen ditkommen, Lagerbielke; hans fyra söner, alla halfgalna; en poet, hvars kläder hängde i trasor, Axel de la Gardie; en elegant småherre, kär i sig själf, August Adelswärd; en musikvurm, som gjorde allt taktmässigt, Gustaf Åkerhielm; samt en sentimental och romanesk tok, Adolf Stackelberg, hvilken skickade sig såsom en väl öfvad aktör. Pjäsen var full af kvickhet och infall, och förlöjligade alla möjliga svagheter. Den hade en lysande framgång, roade och behagade allmänt. Applådissemanger utan all ända! Sedan ridån fallit, ropade man på författaren. Ridån drogs upp, författaren kom in på scenen, bugade sig och sade: ”Messieurs, c'est une seconde caricature que vous voulez”, och gick sin väg. Nya fördubblade applådissemanger! Bravo, bravissimo! ropades med entusiasm. Hertig Karl var i synnerhet den, som gaf signal härtill. Konungen och drottningen voro där inkognito i griljerad loge.

Äfven hos hertigparet af Södermanland njöt man liksom i forna dagar af sällskapsteaterns förströelser, och det höga herrskapet, som med stort nöje åsett uppförandet af Arnaults tragedi, instiftade i slutet af samma år en ”Dramatisk Académie”, som skulle ge sin första representation för att fira konungens hemkomst från Ryssland. Stadgar trycktes, där ingressen lyder: ”Öfvertygad om det allmänna värde, som ett halft århundrades oafbruten skygd och uppmuntran ifrån Thronen i detta Land gifvit Scenens ädlare nöjen, har Hans Kongl. Höghet Hertigen af Södermanland, för att inom ett valdt Samfund förena smaken för dessa yrken och behagen af deras utöfning, med Konungens nådiga bifall, under namn af Dramatisk Académie inrättat en société och till dess efterlefnad fastställt följande stadgar.” I dessa bestämdes ledamöternas antal att börja med till tvåhundra, dels honoraire, dels arbetande. Hertigen täcktes själf åtaga sig akademiens högsta styrelse, liksom hertiginnan täcktes under sitt enskilda nådiga hägn taga de damer, som i akademien ingingo. Tvenne ombudsmän, tvenne ordningsmän och en sekreterare skulle utses. Dessutom tillsattes ett utskott af sex ledamöter, hvilka jämte akademiens ständige sekreterare skulle bestämma värdet af de pjäser, som på svenska eller franska språket inlämnades och utdela belöningsmedaljer åt författarna. Årsafgiften bestämdes till tolf riksdaler, men ogifta damer befriades från densamma. Kallelse till allmän sammankomst skulle ske genom tillkännagifvande i tidningen Dagligt allehanda.

Den 12 december kallades ledamöterna till repetition på en tillämnad balett, för hvilken hofbalettmästaren Terrade förut gifvit enskilda lektioner åt deltagarna. Idén till densamma var att Terpsikore, föreställd af kammarfröken Ebba Modée, som var mycket väl växt och dansade syperbt, inträdde med fyra dansande par. Efter en stund afbryter hon deras dans och framvinkar ett par, klädda i spanska dräkter, som dansa fandango: den bildsköna grefvinnan Aurora Gyldenstolpe, sedan gift Wetterstedt, och blifvande generalmajoren Karl Cederström. Därefter dansade figuranterna åter, tills Terpsikore framvinkade ett engelskt par, som dansade en matrosdans: grefvinnan Mina Gyldenstolpe, född de Geer, och sedermera öfversten Adolf Djurklou; därefter en fransk dans af grefvinnan Gösta Piper, född du Rietz, och Adolf Stackelberg. Sist utfördes en kosackdans af hoffröken Jacquette Cederström och Kasimir Reuterskiöld, sedermera generallöjtnant. Detta sista par lär ha öfverträffat alla de andra i behag och lätthet. Efter repetitionen var bal och supé, under hvilken hertigen föreslog, att man till firande af konungens hemkomst borde uppföra Gustaf den tredjes dram ”Gustaf Adolfs ädelmod”, hvartill rollerna utdelades. Pjäsen skulle ges på slottsteatern, om konungen ville upplåta den till sin farbrors disposition, eller också på Dramatiska teatern. Man repeterade med all ifver, då i början af följande år från konungen ankom svar, att han hvarken ville upplåta slottsteatern ej heller gillade, att den ”Dramatiska Académien” finge begagna Dramatiska teatern. Hela saken gick således om intet, och den tilltänkta ”Dramatiska Académien” upplöstes.

Konungens återkomst högtidlighölls i stället genom en af Oxenstierna författad ”Mythologisk Scene”, som den 13 januari 1801 uppfördes i hertigens audiensrum, hvilket med mycken konstnärlighet blifvit inredt till ett Valhall. Odens roll utfördes af grefve Hampus Mörner och Friggas af friherrinnan Munck, född Hebbe, hvilken lär ha varit ”vacker som en dag”. Deras söner Yngve, Sigurlam och Sköld framställdes af friherrarna Klas Fleming och Axel Lagerbielke samt grefve Axel Otto Mörner. Major Karl Brelin var Brage och friherre Jöns Kurck Hermod. Dessutom spelades åtskilliga gudar och hjältar af friherrarna Reinhold Adelswärd och Vilhelm Klinckowström, herr Johan Gabriel Aminoff, m. fl. Hela festen var särdeles smakfullt anordnad, efter hvad Leonard Hauswolff meddelar oss.

Hos konungen på Drottningholm brukade man också i början af hans regering rätt ofta inom hofkretsen ge dels operor dels småpjäser, vid hvilkas utförande artister både från sångscenen och från Dramatiska teatern befalldes att biträda. Men den frikostighet, som den konstälskande Gustaf III visat skådespelarna, var nu försvunnen, och den sparsamme Gustaf IV bestod dem en dagaflöning af endast tjugufyra skillingar. Teaterdirektionen gjorde väl häremot invändningar och framhöll, att till exempel på hösten resorna ditut voro både farliga och ofta ganska långsamma, så att man på vägen behöfde nägon slags förfriskning, frukost eller dylikt, och då förslogo ej tjugufyra skillingar långt. Men konungens svar lydde: ”De få ej någon annan resevoiture, de skola så färdas, om jag ock skulle allt intill februari månad finna för godt att här kvarblifva; det är nog, att jag dem det befaller, ej heller skola de undfå ett enda runstycke mera i dagtraktamente.” Nöjet att fara till hofs var sålunda ganska ringa, men det upphörde också snart nog på grund af konungens tilltagande ovilja mot teatern. Hofvets damer och herrar roade sig i stället med att själfva uppträda på tiljan. I synnerhet blef det nya århundradets första år rikt på lustbarheter. Den 3 april kröntes konungen och drottningen i Norrköping under en i högsta måtto obehaglig väderlek och under en följd af ogynnsamma tillfälligheter. På aftonen var stor supé, hvarunder Karsten och fru Müller läto höra sig, och äfven friherre August Adelswärd sjöng en italiensk aria. Den 6 april afbrände stadens borgerskap ett ståtligt fyrverkeri på Saltängstorget, och dagen därpå ägde hyllningen rum, åtföljd af bal paré. Hösten tillbragte de kungliga på Drottningholm med en stor societet. Den 23 augusti började ett tornerspel, som räckte månaden ut. Den första täflingsdagen spelades på aftonen af Kungliga teaterns sujetter en dram med sång i tre akter af Pigault-Lebrun med musik af Bruni, kallad ”Major Palmer”, Den uppfördes sedan på Operan, men kunde ej ges mer än två gånger, och ceremonimästaren von Hauswolff säger i sin Journal, att den ”kan i min tanke ej sättas i rang af ett vackert spektakel, ty sujetten var högst besynnerlig”. Efteråt dansades en balett. Under september månad var lustläger vid Strömsholms slott. Den 19 oktober gafs af societeten på Drottningholm ett fransyskt spektakel, hvarvid uppfördes en komedi i tre akter, ”Le mariage secret”, i hvars författande grefven af Provence, sedermera konung Ludvig XVIII, säges haft största andelen. M:me de Volmar och Emilie spelades af statsfruarna, grefvinnorna Stierneld och Gyldenstolpe. Därefter gafs Sedaines enaktskomedi ”La gageure imprévue” med grefvinnan von Nolcken, född Manteuffel, i m:me de Glainvilles roll. Öfriga medverkande i de bägge pjäserna voro hoffröknarna Kaulbars och Emilie de Geer, öfverstekammarjunkaren friherre Fleming, teaterchefen friherre Hugo Hamilton, kammarherrarna, grefvarna Karl och Gustaf Löwenhielm samt kammarjunkrarna friherre Gustaf Lagerbielke, Fredrik Stockenström och Filip Jennings. Johan Gabriel Oxenstierna hyllade de uppträdande med verser, som slutade sålunda:

”Et quelle gageure jamais
pourrait-on bien craindre de faire,
si l'on peut fonder son succès
sur votre sûreté de plaire?”

Den 23 oktober förnyades spektaklet för hertiginnan Hedvig, hvilken nyss inflyttat från Rosersberg, samt några andra inbjudna. På konungens födelsedag öfvervar man på Kungliga teatern första uppförandet af Sacchinis härliga opera ”Oedip i Athen”, hvarom jag förut talat. Det inom alla samhällsklasser jäsande missnöjet hade till följd, att de sedvanliga handklappningarna alldeles uteblefvo, då konungen inträdde i sin griljerade loge, hvilket väckte ett enormt uppseende. Hans kort därefter infallande namnsdag firade hofvet genom att spela ”Siri Brahe”. Friherre Fleming, som utförde Erik Bielkes roll, uppläste sedan af Oxenstierna skrifna verser till konungens ära. Kronprinsens födelsedag den 9 november uppförde hofvet återigen ”Siri Brahe” samt ”Les rivaux d'eux-mêmes”. Före pjäserna deklamerade grefvinnan Stierneld från scenen klädd i vanlig hofdräkt verser till drottningen af major Karl Brelin, andre direktör vid Dramatiska teatern. Under återstoden af månaden öfverraskade pagekåren de kungliga genom ett par spektakler. Den ena gången gåfvo de Desforges’ förträffliga treaktskomedi ”Den döfve” och ”Kapten Puff”, den andra tvenne af Molières komedier och ”Kapten Puff”, hvilka stycken de lära ha spelat ”ganska väl”, efter hvad Hauswolff förtäljer oss. Den 19 november gaf societeten ännu en föreställning, då tre små franska pjäser uppfördes: ”L’avantageux”, författad af Gustaf Lagerbielke, ”Les rivaux d’eux-mêmes” och ”Les projets de mariage” af Duval, hvilken året därpå gafs på Arsenalsteatern ett fyrtiotal gånger under namn af ”Giftermålsvurmen”. Den 29 november togo nöjena på Drottningholm slut, ty då afreste konungen till allmän förundran och nästan bestörtning på inbjudan af kejsar Paul till Ryssland, hvarifrån han ej återkom förrän i januari påföljande år.

I september 1801 besökte de kungliga Göteborg, där teaterdirektören Anders Lundqvist med sitt skäligen klena sällskap gaf ett galaspektakel, bestående af en svassande prolog, skrifven af A. D. Hummel, och Jüngers lustspel ”Den nyfikne eller Han blandar sig i allt”, hvilken titel af några ansågs under dåvarande politiska förhållanden såsom en bitter elakhet mot själfva festföremålet. Påföljande månad anlände drottningens föräldrar på ett kortare besök, som dock förlängdes ända till midten af december. De firades med en rad af lysande fester. Den 12 oktober öfvervoro de i de griljerade logerna ett uppförande af ”Dido” på Operan, och fjorton dagar därefter gafs på Drottningholm ett fransyskt spektakel, hvarvid hofvets damer och herrar utförde ”Le mariage secret” och ”Les rivaux d'eux mêmes”. Gustaf Lagerbielke hade skrifvit en icke alldeles lyckad epilog, som han ensam spelade, om hvilken statsfrun, grefvinnan Caroline Lewenhaupt yttrade, ”que l'auteur eut mieux fait de rester aux petites maisons”, hänsyftande på den kvicka pjäs han författat till det ofvan omtalade societetsspektaklet i februari året förut. Den 2 november fingo de höga resandena höra ”Gustaf Vasa”, som den aftonen började redan klockan half sex, på det att de skulle kunna i tid hinna till slottsfesten efteråt. I december flyttade de kungliga ut till Gripsholm jämte en mycket talrik ditbefalld societet, och tiden fördrefs där med att ge bal hvarannan dag och de öfriga fransyskt spektakel af en sammanrafsad liten fransk trupp, där äfven Hjortsberg uppträdde. Emellanåt spelade hofvet. Vid ett af dessa tillfällen hände, att friherre Gustaf Lagerbielke, ehuru han själf skrifvit pjäsen, kom af sig så grundligt, att ridån måste släppas ned. Dessa glänsande nöjen fingo en sorglig afslutning genom arfprinsens hastiga död i Arboga under hemresan. Ledsnaden satte därefter sin stämpel på hofvets hvardagslif, och konungen ägnade sig uteslutande åt regeringsärenden och politiska vurmerier.

För att förströ sin gemål företog han i juli 1803 den för Sverige och honom själf så ödesdigra resan till Tyskland. Den hyllning, som mötte honom redan vid hans ankomst till Frankfurt af Tysklands och andra länders furstar, den mängd af högförnäma franska emigranter, som af honom hoppades deras fäderneslands befrielse, allt detta gaf åt hans högmod en flykt, som hans svaga omdömesförmåga ej förmådde styra, och det låg sanning i hofkansleren Zibets ord: ”Det är då tusan djäflar, att en herre, som visar så mycket förstånd i våra inhemska saker, skall vara så galen i de utländska.”

Under konungens uppehåll i Weimar gafs Schillers ”Wallenstein” såsom galaspektakel för honom, och den store skalden förde dit sin son för att visa honom ”den då lefvande märkligaste regent, arftagaren af den store Gustaf Adolfs namn och krona”. Efter skådespelets slut talade konungen länge med Schiller, på hvilken han gjorde ett lifligt intryck, och lämnade honom till minne en dyrbar juvelring.

⁎              ⁎
⁎

Omsider återvände de kungliga personerna i januari 1805 öfver Danmark till Sverige och ankommo den 7 februari till Stockholm. För att fira deras återkomst gafs den 11 februari ett galaspektakel, hvarvid operan ”Cora och Alonzo” uppfördes, då Stenborg trots sina femtiotvå år med bravur sjöng Alonzos parti. Dagen därpå gåfvo officerarna af Stockholms garnison en lysande bal i stora börssalen, vid hvilket tillfälle vår forna folksång, ”Bevare Gud vår kung”, för första gången afsjöngs. Den var skrifven af dåvarande förste direktören för Kungliga teatern Edelcrantz efter den engelska folksången. Karstens härliga stämma gjorde därvid en skön effekt, men det bästa saknades dock: entusiasmen och kärleken till den konung, som firades. Ty lika populär konungen var bland de lägre klasserna för sin gudsfruktan, enkelhet, rättvisa och stränghet mot hög och låg, lika litet omtyckt var han af hofvet, den högre societeten och den tidens opposition, nämligen de liberalt och franskt sinnade, för sin sträfhet, sparsamhet, själfrådighet, afsky för nöjen och för allt slags frihet.

Kungliga operahusets stängning och tillämnade nedrifningNågra månader efter sin hemkomst afskedade konungen den franska teatertruppen, såsom förut berättats, och då Kungliga teaterns direktion hösten 1806 beredde sig att börja det nya spelåret, väcktes en allmän bestörtning genom ett från konungen ankommande bref, dateradt Beckaskog den 27 september, af innehåll: ”Att till vinnande af en betydlig besparing i Kongl. M:ts handkassa kommer Stora operan alldeles att indragas, samt nu genast anses som upplöst. Däremot må indragningen icke sträcka sig till upphäfvande af de små så kallade operetter, som oftast endast på Mindre teatern blifvit gifna, hvilka kunna umbära kören och baletten och hvarvid flera af de spelande ej egentligen höra till Stora operan eller där göra tjänst. De sujetter, hvars kontrakt äro tilländalupna, komma att åtnjuta sex månaders lön; och de som på vanliga grunder kunna anses berättigade till pension äga att därom göra anmälan, börande den högsta pension icke öfverstiga 333 r:dr 16 sk. b:ko.”

Gustaf Adolfs torg. Efter oljemålning af Elias Martin å Nationalmuseum.

Detta konungens beslut försänkte den talrika teaterpersonalen i den djupaste förtviflan, då de flesta i synnerhet inom kör- och balettstaterna sågo sig alldeles utblottade. När man besinnar, att 80,000 riksdaler, som konungen af sin handkassa anslagit åt teatern, i förening med recettinkomsterna utgjorde det belopp, hvaraf närmare tusen personer hade sin utkomst, af hvilka större delen icke ägde annat medel till försörjning, kan man förstå den känsla af ogillande, som spred sig i hufvudstaden. Och dock fanns det en hel del godt folk, som ansåg, att det egentligen icke skett någon så förfärligt stor skada genom denna stängning. De höllo före, att Operans konstnärliga nivå sjunkit ganska betydligt under de senare åren. Karsten hade visserligen ännu kvar sin sköna stämma, men de öfrigas röster voro betänkligt på retur, och trots all den stora förtjänst andre direktören, öfverste Nordforss, ådagalade, lutade hela operainstitutionen obestridligen mot sitt förfall. Mycket bidrog nog därtill, att den numera alldeles saknade den uppmuntran den fordom varit van att röna från högsta ort. Gustaf IV var ingen mecenat, men han hade säkerligen tolererat inrättningen, om han icke varit intagen af ett formligt hat mot själfva byggnaden. Det var ju där hans afgudade fader träffats af lönmördarens skott, och han kände sig formligen illamående, då han var tvungen att passera förbi densamma på sina färder till och från Haga och Drottningholm. Trolle-Wachtmeister berättar, att kungshusbyggnadsdirektionen under vintern 1807 anbefalldes yttra sig om sättet att använda operabyggnaden. Den föreslog då att inreda den åt Museum, Vetenskapsakademien eller Kungl. galleriet. Men detta behagade ej konungen. ”Jag ser knepet”, sade han under häftiga svordomar, ”de vilja vänta, tills jag ej mer är till, för att ge operor igen, men det ska', ta mig dj—n, intet operahus nå'nsin bli!” Och då han samma vinter, under sitt vanvettiga krig mot Napoleon, med hela hofvet vistades i Malmö, satte han sin länge närda plan i verkställighet. Genom en skrifvelse, dagtecknad den 16 mars, samma datum som attentatet mot Gustaf den tredje ägt rum, tillkännagaf konungen sin befallning, att operahuset skulle nedrifvas, platsen planeras i likhet med torget, och Gustaf II Adolfs staty dit förflyttas. Vidare förordnades, att ett mindre hus å östra sidan om Arsenalen utmed den där gående gatan skulle uppbyggas och inredas till boningsrum för de ämbets- och tjänstemän vid de Kungliga spektaklerna, hvilka därtill kunde vara berättigade; till magasiner och bostäder, m. m., som för spektaklerna erfordrades, samt till bekvämliga källare- och kafferum för allmänheten. Verkställandet uppdrogs åt ”Kommitterade öfver gamla kungshusets återuppbyggande”, hvilka förständigades att ”skyndsamligen inkomma med underdånigt utlåtande, på hvad sätt detta kunde ske snart och med minsta kostnad; om och i hvad mån med operahusets nedrifvande i anseende till de delar däraf, som icke voro bebodda, genast nästföljande sommar början kunde göras; och hvilket vore förmånligare, antingen rifningen skedde för kronans räkning – – – eller ock att samma hus på auktion till nedrifning föryttrades; samt om denna nedrifning – – – kunde innan vintern fullbordas, m. m.” Man har ju förut hört liknande åtgärder omtalas såsom en förment försoning af stora brott, och 1828 inträffade det i Paris, att man ref ned det operahus, vid hvars ingång hertigen af Berry mördades, men detta skedde genast. Nu hade fjorton år förflutit, sedan det Anckarströmska skottet lossades.

Så snart befallningen om denna vandalism blifvit känd, reste Edelcrantz med kurirens hastighet ned till Malmö och besvor konungen att återtaga den, men förgäfves. Lika fåfänga voro andra framstående personers föreställningar. Till Gyllenborg yttrade han: ”Är ni galen, herre! Får jag inte rifva ned mitt eget hus, om jag vill?” Danske legationssekreteraren A. D. Gyllenpalm berättar i sina meddelanden från Stockholm under den 29 maj om händelsen: ”Konungens beslut att nedrifva den präktiga operabyggnaden kommer snart att gå i verkställighet. Hvarken regeringens föreställningar eller den för staten beräknade kostnaden af 40,000 r:dr i och för detta arbete, icke ens H:s M:t änkedrottningens ifriga bemödanden hafva i minsta mån kunnat rubba ett beslut, i hvilket allmänheten tager en så liflig del. Alla dessa föreställningar hafva endast haft den verkan, att de påskyndat början med nedrifvandet af sagda byggnad. Tvåhundra man af Helsinge regemente äro redan på väg för att gripa sig an med arbetet, som kommer att taga sin början den 6 nästkommande juni.” Kommitterade sölade afsiktligt med sitt utlåtande, och för att lugna konungens otålighet började man den 11 juni ehuru ytterst långsamt att rifva de näst intill själfva operahuset liggande byggnaderna. I början af 1808 utbröt emellertid kriget mot Ryssland. Strax därpå förklarade också Danmark krig, och höga vederbörande glömde för en tid bort operabyggningen.

Man föreställer sig gärna i våra dagar, att hufvudstaden den tiden var försänkt i djup nedslagenhet och förtviflan, men det var långt ifrån fallet. På Arsenalsteatern försökte man sig på ett nytt skådespel i tre akter ”Ariodant” med musik af Méhul, som själf ansåg det såsom ett af sina mest lyckade arbeten. Titelrollen sjöngs af Lindström och andra partier återgåfvos af Cederholm, Jeannette Wässelius och hennes yngre syster Justina, som ännu tillhörde elevskolan. Memoarer, tidningar och bref förkunna oss, att spektakler, baler och picknicker aflöste hvarandra. Man dansade i Amaranter-, Innocence- och Narcissaner-ordnarna, spelade teater i ”Nytta

Etienne Nicolas Méhul.

och nöje” med flera sällskap — allt gick sin gilla gång. Flera af de blifvande konspiratörerna roade sig icke minst. Den rådande sinnesstämningen fick sitt fullödiga uttryck i Tegnérs landtvärnssång:

”Ryssen kommer — men från Narva!
Dansken — men från Helsingborg!”

Till följd af den stränga censuren fick man genom tidningarna inga tillförlitliga meddelanden om ställningen. Enligt deras notiser segrade vi alltjämt, och endast småningom spred sig dunkla rykten om hemska tilldragelser. Så var teatersalongen den 6 maj 1808 på de bättre platserna endast besatt af fem personer, då ridån gick upp. På eftermiddagen hade nämligen en kurir ankommit från Finland med underrättelsen, att Sveaborg några dagar förut fallit i ryssarnas händer. Samma år upplåts operahuset till lasarett för en del af det genom vanskötsel, elände och köld förstörda landtvärnet. Den 13 mars 1809 inträffade ändtligen den efterlängtade katastrofen, och konung Gustaf IV hade upphört att regera. Tillfredsställelsen var allmän i hufvudstaden, och teatern fortfor att spela som om ingenting händt. Erik Gustaf Geijer skrifver till sina föräldrar den 20 april: ”Man har åter begynt att gifva operor, ehuru ej på operahuset utan på den mindre teatern. Man begynte med ”Iphigenie i Tauriden”. Det är en verkligt gudomlig musik. Blir nu fäderneslandet räddadt, så komma väl också sånggudinnorna åter.”

I slutet af oktober gafs en tragedi i fem akter, ”Tempelherrarne” af Raynouard, i en som vanligt förträfflig tolkning af Valerius. Den handlar om Jacques de Molays afrättning genom Filip den sköne 1314. Man förebrådde skådespelet, att det saknade karaktärsteckning och sannolikhet samt var för stillastående, men erkände, att det innehöll många vackra scener. Widerberg, som spelade Molays roll, var något osäker på läxan, men hans utrop: ”Prins! jag förlåter er”, lär ha sagts, ”med en ton af godhet och sinneshöghet, som ej låter beskrifva sig.” Åbergsson var förträfflig såsom den unge tempelriddaren Marigni. Konungen och hans gemål utfördes af Cederholm och Kristina Franck, dåmera fru Ruckman, med all den talang dessa artister ägde; likaså Ahlgren som Marignis far, ehuru han säges ha varit åtskilligt våldsam i gesterna. Stycket kunde emellertid föga intressera större delen af publiken, då det totalt saknade några kärleksscener. Man fann det tråkigt, och det kunde ej ges mer än två gånger. Bättre lycka hade Pixérécourts treaktskomedi ”Kuluff eller Fêten i China” med musik af Dalayrac och dansdivertissemang af Deland. Intrigen har författaren lånat från Holbergs ”Jeppe”. Här är det skogvaktaren Kuluff, som får sömndrycken och tror sig vara härskare öfver en provins i Kina, när han vaknar. Pixérécourt har likväl förökat intresset genom en inflätad plan af den verklige härskarens förskjutna älskarinna att med tartarernas hjälp hämnas på honom, hvilket lyckligen förhindras af Kuluff och hans bror, hvarigenom den förre får den flicka han älskar. Pjäsen är liflig, moralisk och äfven kvick, och de kupletter Kuluff sjunger om sin hydda göra ett högst behagligt intryck. Uppsättningen i dekorationer, kostymer och baletter var praktfull. Deland var ypperlig i Kuluffs roll, och eleven Elise Frösslind visade vackra anlag såsom den unga flickan. Baletterna voro karakteristiska och Hedvig Hjortsbergs elev Fredrika Grönforss erhöll mycket bifall för sin dans. Både kören och ännu mer orkestern föreföllo svaga och i behof af betydlig tillökning. Man klagade också öfver belysningen i salongen. De forna lamporna hade ersatts genom en gammal ljuskrona midt öfver amfiteatern med endast åtta ljus. Man hoppades få två ljuskronor vid avantscenen i likhet med hvad som stundom brukade användas vid konserterna.

⁎              ⁎
⁎

Karl XIII.

Teaternöjen 1809 och 1810 inom hofvet och societetenDet var ett gladt tidskifte, som ingick med det i början så ohyggliga året 1809. Aflägsnandet af Gustaf den tredjes ätt, säger Beskow, återförde egendomligt nog en om också svagare förnyelse af den vår han en gång skänkte åt vitterhet, konst och sällskapsglädje. Öfver dessa hade sonens spira hvilat tungt. Hertig Karls hof var däremot alltid muntert och fritt från all öfverdrifven etikett, hvartill mycket bidrog hans gemåls okonstlade och glada lynne, och upphöjelsen på tronen gjorde däri inga förändringar. I stället för Gustaf IV:s baler för tusen personer eller middagar för flera hundra, roade man sig med små fester, konserter och spektakler inom en liten utvald krets liksom på Gustaf III:s tid, och Oxenstierna var som förut hofskald. Bland annat gafs den 17 juli 1809, årsdagen af slaget vid Högland, en bland de vackraste fester, som ägt rum på Stockholms slott. Den inleddes af en prolog, skrifven af Oxenstierna, med musik af konsertmästaren Müller och kammarmusikus Crusell, och var en hyllning icke blott åt den nye härskaren utan äfven åt Gustaf III:s minne. Svea utfördes af statsfrun grefvinnan Aurora Gyldenstolpe, Mars af grefve Karl Anckarsvärd och Neptun af hofmarskalken baron Fredrik Klingspor, riksbekant för sina stora fötter, hvilket gaf den kvicke grefve Robert Rosen anledning till det infall, att det var alldeles riktigt, att man placerat hafvets gud på ett par kanonslupar. Fyra sirener framställdes af grefvinnan Erik Cederström samt fröknarna Lewenhaupt, Friesendorff och Silfversparre, hvilka sjöngo:

”Öfver rymden af den bölja,
som har sett hans första bragd,
svärja vi att hjälten följa,
hvar hans kungaflagg blir laggd,
och med hägnad af de länder
himlen lämnat i hans makt,
åt hans vimpel och hans stränder
helga en odödlig vakt.”

Efter en kör afslutade Svea hyllningsprologen med följande ord: ”Älskade konung! lämna dig åt gudarnas och ditt folks önskan! kom att dela glädjens fest i dina bragders minne. Hur dubbelt kär är ej nu denna dagen för mig. Min hjältes högtid är äfven min konungs.” Hon räckte därefter

Johan Gabriel Oxenstierna. Efter porträtt af Ulrika Pasch.

konungen handen och förde honom in till det fransyska spektaklet. Man gaf en komedi i en akt af Picard: ”Monsieur Musard ou Comme le temps passe”, där monsieur spelades af grefve Gustaf Löwenhielm och madame af statsfrun grefvinnan Lewenhaupt, Sophie af hoffröken Sofia Silfversparre och de öfriga rollerna af den franske emigranten hertig de Pienne, kgl. sekreteraren Nils af Wetterstedt och friherre Reinhold Adelswärd. Därefter uppfördes Pigault-Lebruns roliga enaktare ”Les rivaux d’eux-mêmes” med grefve Löwenhielm och den vackra hoffröken Marianne Koskull såsom monsieur och madame Dorval, fröken Karolina Lewenhaupt i subrettens roll och friherre Adelswärd såsom Forville. Hertig de Pienne var värdshusvärden och grefvarna Etienne de la Gardie och Magnus Brahe tvenne kypare. Efter spektaklet superades, och sedan följde en bal, som räckte ända till klockan två på morgonen.

Drottning Hedvig. Efter porträtt af Wertmüller.

Sällskapet ”Nytta och nöje” hade 1805 efter Skjöldebrands afgång från ordförandeskapet fått till styresman ingen mindre än öfverstekammarjunkaren friherre Klas Fleming och hade blifvit ett mycket förnämt sällskap. Karl XIII förklarade sig vilja vara sällskapets beskyddare och åse dess spektakler, hvarför man i teatersalen inrättade åt honom en griljerad loge. Högtidsdagen, som annars firades den 25 oktober, uppsköts detta år ända till den 22 december, men kungen var sjuk och vågade sig icke dit. Han tillät emellertid, att man bar till honom sällskapets matrikel, och inskref däri sitt namn. Drottning Hedvig och prinsessan Sofia Albertina öfvervoro en del af festen, som tog sin början klockan sex på aftonen. Vid ankomsten mottogos de af styrelsen och hälsades i ett tal af friherre Fleming. Johan Gabriel Oxenstierna hade strängat sin lyra till ära för de kungliga personerna, och hans verser utdelades i tryckta exemplar till festdeltagarna.

Den gamle kungen ägnade han detta kväde:

”Prins! uti din barndom Astrilds like,
Glädjens furste i din ungdoms vår,
segrare och värn af Vasars rike,
när du fortgick i din mandoms år;
för ditt land, två gånger fallet nära,
skyddare, förrän du var dess kung,
ändtligt höjd i ålderdomens ära
på den tron du stödde ren som ung.
 
Kärleken har då med dig omsider
alla dina skiften genomgått,
och för hvar af dina lefnadstider
för sitt offer ombytt ämne blott.
Fordom i Behagens häfder skrifven,
nu i Ärans, som din ålder lönt,
hvila myrten, lagern och oliven
samfäldt på den bild de ömsom krönt.”

Hans artiga hyllning till drottningen hade följande lydelse:

”Glädjens barn! dem vänskap, dygd och snille
samlat här i Nöjets högtidslag!
för den drottning, som åt eder ville
lämna hägnande sin blick i dag,
fyllen upp med rätt af tacksamheten
vördnadens såväl som hjärtats bud:
sången sakna må fullkomligheten,
känslans röst är mer än lyrans ljud.

Hennes godhet ej sitt bifall nekar
åt de konster dem hon gett försvar.
Främst i Gracernas och Smakens lekar
fordom själf hon deras krona bar.
Sångmön då får åter med Behagen
nalkas Hedvig som i förra dar.
Om hon är från dem som drottning tagen,
är hon där som skyddsgudinna kvar.”

Prinsessan Sofia Albertina hedrade han med dessa strofer:

”Ren församlades inom vår hydda
Nöjenas och Sångens barn i kväll,
ren en älskad drottning att dem skydda
viste sig i deras glada tjäll;
men en glans ännu var öfrig blifven
för det rum, där ädla konster bo,
och den blef med Albertina gifven,
när hon kom att skåda deras ro.
 
Vänligt då hon i vårt samljud känne
offren på en gång förenade
af den gärd vår kärlek ger åt henne
och af den, som vi åt minnet ge.
Hvar sig smak, behag och snille visa
vårdade bland oss af hennes ätt,
Gustafs syster, dottern af Lovisa
tar dem mot med ärfd och egen rätt.”

Sedan sällskapets orkester under anförande af konsertmästaren Kr. Fr. Müller utfört en uvertyr, tog spektaklet sin början. Det var inöfvadt af sällskapets teaterdirektör, kaptenlöjtnanten grefve Axel Otto Mörner. Man uppförde först på franska Picards komedi ”Les ricochets”, där frutimmersrollerna utfördes af sekreteraren i kgl. statskontoret Wennermarks bägge döttrar, och de manliga rollerna af grefvarna Mörner och Löwenhielm, friherre Ludvig Manderström och löjtnant Axel Ehrengranath. Stycket lär ha spelats utmärkt väl efter en af de närvarandes ännu bevarade omdöme. Sedan följde en kvartett för klarinett och tre fagotter utförd af Bernhard Crusell och bröderna Preumayr. Till sist gafs i svensk öfversättning ett lustspel af Patrat ”Den förnuftige token”, spelad af samma personer, som utförde förpjäsen jämte medicine doktor Hampus Björkman. Klockan var nu tio, och de kungliga åkte hem. De öfriga superade, och festen afslöts med bal.

Dessa sällskapsordnar bidrogo icke litet till, att de förut åtskilda samhällsklasserna mer och mer började sammansmälta, och att afståndet mellan förmän och underlydande förminskades. Tonen blef friare, men äfven sederna. Lättsinnet florerade. Man skulle vara, som det hette, ”en toujours karl”, med om allting. Såsom ett bevis på, hvad man den tiden kunde tillåta sig, vill jag anföra, att, då den kände sällskapsaktören Lindgren i ”Nytta och nöje” gifte sig med en af de utmärktaste skådespelerskorna i samma sällskap, lät han viga sig på själfva scenen i närvaro af hela sällskapet, hvaribland de förnämsta hofdignitärer och ämbetsmän befunno sig. Valerius hade till festen skrifvit en kvick och rolig visa, upptagande de roller Lindgren redan spelt och dem hvilka återstodo honom såsom äkta man.

⁎              ⁎
⁎

Operahusets återöppnande 1809Redan en månad efter Gustaf IV:s afsättning utfärdades den 8 april nådig befallning om Operahusets skyndsamma iståndsättande och genom skrifvelse den 12 juni gaf konung Karl XIII teaterdirektionen till känna, att vid bestämmandet af de högtidligheter, hvilka komme att anställas under den instundande kröningen, konungen trott sig gifva rikets församlade ständer anledning till ett verkligt nöje, då han funnit godt förordna, att de redan i nåder beslutna representationerna uti Operahuset skulle börja med operan ”Gustaf Vasa”. Åt generalen, friherre Armfelt anförtroddes öfverinseendet vid operans uppförande ”med all den högtidlighet detta spektakel åtföljer”, och statskontoret erhöll befallning att till kostnadens bestridande anordna af extra utgiftsmedel 4,000 r:dr b:ko. Af allt detta blef dock intet, ty tiden var för knapp, och materielen under dessa år för mycket förstörd. Först den 6 december slog Operan åter upp sina portar för allmänheten, och konstens vänner ansågo det såsom en nationalhögtid, när det tempel Gustaf III ägnat fosterlandets sånggudinnor åter öppnades med Kellgrens ”Drottning Christina” och Boïeldieus ”Califen i Bagdad”. Också hann ridån knappast gå upp, förrän hela salongen genljöd af dånande handklappningar och jubelrop. En af de närvarande har yttrat, att det var nästan för mycket för ett svenskt hjärta att på samma afton återkalla minnet af Kristina, Karl Gustaf, Axel Oxenstierna, Torstensson, Gustaf III och Kellgren. Spektaklet gafs till förmån för Gustaf Åbergsson, som då utförde ett par af sina förnämsta glansroller, ty man kunde ej få se en grannare de la Gardie, än han var i Kellgrens heroiska dram, eller en präktigare kalif i efterpjäsen, där han förtjusade hela salongen både genom sitt spel och sina lysande från Paris hemförda kostymer. Äfven Inga Åberg spelade där med sin vanliga liflighet och ledighet och belönades rikligen genom publikens handklappningar liksom Jeannette Wässelius, hvars intagande blygsamhet och härliga röst i Zelindas roll väckte rättmätigt bifall. Baletterna fingo också sin andel af den allmänna belåtenheten, i synnerhet den vackra ”Zelindas kröning”, där framför andra utmärkte sig Louis Deland och den sjuttonåriga Fredrika Grönforss. Kvällens nöjen annonserades första gången den 24 november, och redan fyra dagar därefter kunde den lycklige recettagaren tillkännagifva, att endast några få parterrbiljetter funnos kvar, trots att han, förlåtligt nog vid ett sådant undantagstillfälle, passade på och tog ganska förhöjda priser, för hvilket tilltag han dock fick uppbära åtskilligt klander genom insändare till tidningarna. Man klandrade ”en viss aktörs behjärtenhet att något groft taxera den skådande allmänheten” och påstod, att man fått betala tio riksdaler för en biljett. En annan tyckte det icke var skäl att skrika, ty alla biljetterna hade ju gått åt, och hans dräng hade icke betalt mer än tre riksdaler för sin biljett, fast den förstås var ända uppe på fjärde raden. Man fick vara glad, att recettagaren icke fordrat ändå högre priser. Åbergsson förklarade i Allehanda, ”att ingen enda plats blifvit taxerad till tio riksdaler, att det högsta, som blifvit fordrat för de förnämsta platserna (amfiteatern och första raden) är fyra riksdaler, att många af nämnda platser äro sålda till lägre pris, att de öfriga platserna kosta i proportion därefter, och att för ingen biljett å sidan af fjärde raden eller parterren blifvit begärt mer än en rdr b:ko.” Han tillägger, att insändaren måtte köpt sin biljett genom ett mindre pålitligt ombud, och att drängen sagt en oförsvarlig osanning. Sitt svaromål afslutade han med följande ord: ”Jag vore högst beklagansvärd, om jag, genom hvad emot mig, obevisligt, blifvit anfördt, borde frukta att förlora den smickrande välvilja jag genom ett mångårigt bemödande af en vördad och upplyst allmänhet länge erfarit. Gustaf Fredrik Åbergsson.” Hur det än må hafva förhållit sig med biljettpriserna, säkert är, att han ej förlorade publikens välvilja, därom vittnade nogsamt det ljudliga bifall, som ägnades recettagaren af de förtjusta åskådarna.

Ahlgren fick likaledes tillåtelse att den 16 december ge sin beneficeföreställning å Operan, och den 12 december var salongen utsåld. Utom nöjet att åter få besöka den minnesrika lokalen lockades åskådarna genom ett nytt skådespel i tre akter: ”Edvinsky och Floreska eller Den polska grufvan” af Pixérécourt samt baletten ”Dansvurmen”, där fru Koersner, född Hjortsberg, med sin femåriga dotter för denna gång benäget lofvat biträda. En ytterligare dragningskraft fanns i annonsens meddelande, att ”uti första pjäsen visar sig endast för denna gången herr Lars Hjortsbergs sjuåriga dotter i en intressant roll med dans och pantomim”. För att läsaren må få ett begrepp om, hvad den då mycket omtyckta melodramförfattaren kunde laga ihop för nervkittlande scener, vill jag här meddela innehållet af ifrågavarande stycke. Zamoski, vojevod af Sandomir, älskar Floreska, gift med Edvinsky, vojevod af Kava, och har vid en fest röfvat bort henne och hennes dotter, som är endast ett barn. Sedan han länge hållit henne fången i Sandomir utan att kunna vinna hennes ömhet, och då han ser sig oupphörligt blottställd för Edvinskys hämnd, besluter han föra Floreska till ett aflägset slott i Karpaterna, och där spelar pjäsen. I första akten yppar Zamoski sina planer för kosackchefen Kagotzi och sin förtrogna Polina. Han har skickat några lejda banditer att mörda Edvinsky och utlofvat en stor belöning åt den, som fullgör hans uppdrag. Under samtalet införes den afdånade Floreska, och Zamoski aflägsnar sig. Kagotzi bemödar sig vinna Floreskas förtroende och går att hämta hennes dotter för att återförena denna med modern. Polina begagnar sig af hans frånvaro för att underrätta Floreska, att hon vill bistå henne, emedan Floreskas far en gång räddat hennes egen fars lif och heder. Kagotzi återkommer med dottern Angela, och en fest anställes för att roa dem. Därunder inkommer Polinas brorson Peters, som berättar att han till slottet åtföljt en polack, som föreger sig ha varit vittne till Edvinskys död och anmodats af honom att lämna Floreska hans porträtt. Zamoski bringar själf denna underrättelse, och polacken, som är ingen annan än Edvinsky själf, införes. Floreska, som igenkänner honom, lyckas förställa sig, men Edvinsky förråder sig, då han får se sin dotter. Bestört öfver att ha blifvit upptäckt drar han sin sabel och anfaller Zamoski, men blir sårad, och Floreska kastar sig emellan dem för att rädda hans lif. Vakten kommer in, och Zamoski låter beveka sig att skänka Edvinsky lifvet, men befaller att inspärra dem båda i en grufva, ehuru på skilda ställen. Andra akten spelar i grufvan. Man får veta, att den öfre delen användes af Zamoski till ett fängelse för hårdhjärtade skönheter och står i förbindelse med slottet genom en hemlig gång. Edvinsky hissas ned i en tunna och föres genom en gallerport till ett undre hvalf. Nu inkomma Floreska och Polina, som uppmuntrar henne och i hemlighet för Angela till henne. Ragotzi har emellertid börjat tycka om Floreska och smickrar sig med att småningom vinna hennes bevågenhet genom den tillgifvenhet han låtsar visa. Sedan han skickat bort de kosacker, som åtföljt honom och läst igen gallerdörren till Edvinskys fängelse, öfverlägger han under en längre monolog om den plan han bör följa och lägger därunder ifrån sig nyckeln, som Angela på ett tecken af modern ögonblickligen stjäl och öppnar fängelsedörren, hvarefter hon lika behändigt lägger den tillbaka på sin plats. Knappt har Ragotzi gått, förrän Edvinsky uppkallas. Han berättar, att han i närheten har en pålitlig trupp, men fruktar, att de skola skingras, då han icke kommer tillbaka till dem. Nu inträder Peters sjungande, men innan man hinner meddela sig med honom, återvänder Kagotzi, och Edvinsky måste gömma sig. Ragotzis misstankar väckas vid åsynen af Peters, ehuru denne omtalar, att han blifvit befalld att möta en afdelning kosacker, som väntas till förstärkning, men att han icke kunde komma ut, innan han fått ett pass af Ragotzi. Denne beslutar utforska sanningen. Han befaller Peters gå förut och låtsar följa honom, men stannar och får höra en del af Polinas samtal med Floreska om deras flykt, som genast skall verkställas. I detsamma nedfaller en sten, kring hvilken ett bref från Peters är lindadt, hvari han låter dem veta, att allt är upptäckt, och att Zamoski strax skall vara där. Polina hittar genast på en list för att vända beskyllningen mot Ragotzi själf. Hon låter Floreska skrifva ett bref till en af sina vänner om sin befrielse och ber Angela vid ett gifvet tecken smyga det i Ragotzis ficka. Zamoski kommer. Polina anklagar Ragotzi för att vara kär i Floreska, påstår att han lofvat hjälpa henne ur Zamoskis våld, och att det är han, som fört Angela till henne. Slutligen ber hon, att man skall visitera Ragotzi, och man finner då brefvet hos honom. Zamoski blir nu öfvertygad om hans förräderi, låter afkläda och binda honom vid en pelare och går själf med vakten ner i det undre hvalfvet för att se, om hans befallningar rörande Edvinsky blifvit verkställda. Denne bemäktigar sig ögonblickligen Ragotzis päls och mössa, fängelsedörren tilläses, Polina blir på egen begäran fastbunden vid en stege, Floreska och Angela stiga i tunnan, som på gifven signal upphissas och Edvinsky skyndar upp på stegen. Hur han hittar vägen och träffar sin maka, får åskådaren själf fundera ut. I tredje akten befinna vi oss på en af slottets yttre gårdar. Edvinsky lyckas förklädd till Ragotzi att efter flera hinder passera de yttre vakterna, men strax därefter inkommer Zamoski, som med sina kosackers hjälp sönderbrutit gallerporten. De flyende förföljas, och Peters underrättar oss snart, att de blifvit ertappade. I hemlighet låter han likväl Polina veta, att han träffat Edvinskys vänner, rådt dem att anfalla den förstärkning Zamoski väntar, och, då de äro dem betydligt öfverlägsna i antal, beröfva dem deras kläder och sålunda förklädda intränga i slottet. Edvinsky och Floreska införas nu till den uppretade Zamoski, men i stället för att genast döda sin fiende eller åtminstone skilja honom från maka och barn, nöjer han sig med att instänga dem i ett torn. Han förvarar själf nyckeln till ingångsdörren, men nyckeln till ett åt älfven vettande gallerfönster har Polina. Den lämnar hon åt Peters, som genast ror med en båt intill tornet, äntrar upp till fönstret, kastar in nyckeln och mottager Angela, hvilken hissas ner i en korg. Zamoskis ankomst hindrar de andra att rädda sig, och i hastigheten glömma de att stänga fönstret, hvilket upplyser honom om Polinas brottslighet. Han förställer sig emellertid och frågar efter nyckeln. Den finnes icke, och nu förebrår han Polina för hennes förräderi, hotar att instänga henne i grufvan, men låter henne i stället gå fri och berättar endast om de försiktighetsmått han ämnar vidtaga, hur han misstror besättningen på slottet och vill lämna bevakningen åt den nya trupp, som ankommer. Den består, som man kan ana, af Edvinskys vänner, hvilka slagit kosackerna och nu inträda i deras kläder. Slottsvakten instänges i en af salarna, Ragotzi befrias, och Zamoski ämnar nu låta döda Edvinsky i hans makas åsyn, som förgäfves ber om nåd för honom. Han är redan färdig att dö, men i samma ögonblick Zamoski ger de förmenta kosackerna tecken att lägga an, rusa de på honom, gripa och afväpna honom. Edvinsky är emellertid alltför ädelmodig att själf straffa sin fiende, utan öfverlämnar honom åt lagarna att dömas. Peters inkommer med Angela, och både han och Polina få löfte om stora belöningar. Man kan just icke förebrå författaren, att han sparat på effekterna, men å andra sidan måste man medge, att få pjäser mera stöta sannolikhet och god smak för hufvudet än denna. Emellertid lära de spelande till största delen öfverskylt styckets många brister. Ahlgren var förträfflig i Zamoskis roll liksom Åbergsson i Edvinskys. Såsom Floreska hade Karolina Kuhlman sin första tragiska uppgift och löste den på ett högst förtjänstfullt sätt. Fru Fahlgren, såsom fru Hæffner sedan 1808 kallades, spelade Polina och Axel Cederholm Ragotzi särdeles väl. Lars Hjortsbergs lifliga aktion och oefterhärmliga mimik gaf åt Peters roll en lyftning, som den knappast i sig själf äger, och hans unga dotter utförde Angela ”med all den älskvärda naivité, som tillhör hennes ålder, och dansade med ett behag, som förvärfvade henne ett odelt bifall äfven bland den delen af publiken, som äger nog liten känsla för det sköna att uttrycka sitt nöje genom skrik”, efter hvad en af de närvarande försäkrat oss.

Under åren 1809 och 1810 blef emellertid Operans scen icke särdeles ofta begagnad. Operettspektaklerna gåfvos mestadels på Mindre teatern, vanligen måndagar och torsdagar, och Karl XIII:s afsikt att på Operan återupptaga musikverk i den högre stilen kunde ej på något fullt värdigt sätt förverkligas till följe af de ringa sångkrafter, som stodo direktionen till buds. De unga voro ej ännu mogna för de maktpåliggande uppgifterna, ehuru man med alla krafter arbetade på deras snabba utbildning, liksom man äfven inrättade nya kör- och balettskolor. Af de äldre artisterna, som vid Operans indragning 1806 pensionerades, var det endast Karsten, hvilken ännu med framgång kunde låta höra sig.