Talismanen/Kapitel 16

SEXTONDE KAPITLET.

Den lila smula vett, hon fått,
helt vanligt skall befinnas,
och prat är hennes kvickhet blott,
som varje annan kvinnas.

Visa.

Den högborna Berengaria, dotter av Sanchez, konung av Navarra, och den hjältemodige konung Richards gemål, ansågs som en av sin tids skönaste kvinnor. Hennes figur var mycket späd, ehuru utsökt väl formad. Hon utmärkte sig genom skönheten av sin hy, som i hennes fädernesland var någonting ovanligt, och genom ett rikt, ljust hår, vilket, i förening med hennes ytterst ungdomliga anletsdrag, gjorde, att hon såg ut att vara flere år yngre än hon var, ehuru hon i verkligheten ej fyllt tjuguett. Kanske var det i medvetandet av detta ungdomliga utseende, som hon låtsade, eller åtminstone visade, en liten barnslig nyckfullhet och skälmaktighet i sitt uppförande, vilket hon kanske ansåg ej opassande för ett ungt nygift fruntimmer, vars rang och ålder berättigade henne att vänta överseende och undfallenhet för sina nycker och infall. Hon var av naturen ytterst godsint, och om hon erhöll sin vederbörliga andel av beundran och hyllning, som i hennes tanke borde vara tämligen stor, kunde ingen hava ett bättre sinnelag eller ett vänligare lynne än hon; men liksom alla despoter, önskade hon då utsträcka sitt välde, i samma mån som större makt frivilligt lämnades henne. Ibland, även då hela hennes ärelystnad var tillfredsställd, [ 170 ]behagade hon bliva litet dålig, eller råka i dåligt humör, så att läkarne måste bråka sin hjärnor för att uppfinna namn på inbillade sjukdomar, under det hennes hovdamer ansträngde sin uppfinningsförmåga för att hitta på nya lekar, nya huvudbonader och nytt hovskvaller och därmed fördriva tiden under dessa obehagliga uppträden, då deras egen belägenhet ej var synnerligt avundsvärd. Deras vanligaste hjälpmedel för att slå bort denna sjukdom, var något puts, eller något litet emot varandra utövat elakt skälmstycke, och i livligheten av sin återkommande glättighet var den goda drottningen, sanningen till sägandes, tämligen likgiltig för, huruvida dessa tidsfördriv voro alldeles passande för hennes värdighet, eller huruvida ej det obehag, de, som drabbades därav, ledo, var i förhållande större, än det nöje, hon därav erfor. Hon litade på sitt välde över sin man, sin höga rang och sin förmenta makt att gottgöra allt, vad dylika puts kunde kosta andra. Med ett ord, hon hoppade och lekte som en ung lejoninna, vilken är omedveten av tyngden av de ramar, hon lägger på dem, med vilka hon leker.

Drottning Berengaria älskade lidelsefullt sin man, men hon fruktade hans högdragna och obändiga lynne, och som hon visste, att hon ej kunde mäta sig med honom i förstånd, tyckte hon ej särdeles om, att han ofta samtalade med Edith Plantagenet, hellre än med henne, blott och bart därför, att han till följd av den förras mera omfattande förstånd och upphöjdare tankar och känslor, fann större nöje i samtalen med henne än med sin sköna gemål. Berengaria hatade ej Edith för detta slags företräde och tänkte ännu mindre på att göra henne något ont; ty oavsett en smula egenkärlek, var hennes karaktär på det hela god och ädel. Men hennes i sådana ämnen skarpsynta hovdamer hade på en tid upptäckt, att ett bitande skämt på lady Ediths bekostnad var ett ofelbart medel att muntra hennes engelska majestäts nedslagenhet, och den upptäckten hade sparat dem mycket huvudbry.

Del låg något oädelt häri, emedan lady Edith ansågs som en fader- och moderlös flicka; och ehuru hon kallades Plantagenet och den sköna jungfrun av Anjou, samt Richard givit henne vissa företrädesrättigheter, som blott tillkommo medlemmarna av den kungliga familjen, och förskaffat henne en däremot svarande plats i hovcirkeln, visste likväl få, och ingen vid engelska hovet hemmastadd skulle vågat fråga, i vad slags släktskapsförhållande hon egentligen stod till Le[ 171 ]jonhjerta. Hon hade i sällskap med Englands ryktbara änkedrottning Eleonora mött Richard i Messina, såsom ett av de fruntimmer, vilka voro ämnade till sällskap åt Berengaria, vars biläger då skulle firas. Richard bemötte sin fränka med mycken aktningsfull uppmärksamhet, och drottningen gjorde henne till sitt ständiga sällskap samt behandlade henne, även oaktat den småaktiga avundsjuka, vi omnämnt, i allmänhet med tillbörlig aktning.

Hovdamerna hade en lång tid ej någon vidare fördel över Edith, än ett tillfälligt klander över en mindre konstrikt ordnad hårklädsel eller en opassande klänning; ty Edith ansågs ej djupt invigd i detta slags mysterier. Den skotske riddarens tysta dyrkan undföll ej heller uppmärksamheten. Hans färger, hjälmprydnad, vapenbragder, valspråk och sinnebilder lade man noga märke till och gjorde dem emellanåt till föremål för ett flyktigt skämt. Men sedan kom drottningens och hennes damers pilgrimsfärd till Engaddi, vilken hon företagit till följd av ett löfte för sin makes tillfrisknande, och till vars verkställande ärkebiskopen av Tyrus av politiska skäl uppmanat henne. På denna färd och i kapellet på detta heliga ställe, som ovanifrån stod i förbindelse med ett karmeliternunnekloster och nedifrån med eremitens grotta, var det, som en av drottningens damer bemärkte det tecken av hemligt förstånd, som Edith lämnade sin älskare, vilken upptäckt hon ej underlät att genast meddela hennes majestät. Drottningen återvände från sin pilgrimsfärd, riktad med detta förträffliga recept emot tråkighet eller ledsnad, och hennes svit fick vid samma tillfälle en tillökning av två stackars dvärgar, som den fördrivna drottningen av Jerusalem skänkt henne, och vilka voro så vanskapliga och förryckta, som någonsin en drottning kunde önska sig dem. Ett av Berengarias barnsliga nöjen hade varit att försöka den verkan, som den plötsliga åsynen av ett par dylika sällsamma figurer skulle göra på riddarens nerver, medan han var lämnad ensam i kapellet; men skämtet hade blivit omintetgjort genom skottens lugn och eremitens mellankomst. Nu hade hon försökt ett annat, vars följder lovade att bliva av ett allvarsammare slag.

Efter sir Kenneths bortgång från tältet träffades damerna åter, och drottningen, som i början föga bekymrade sig om Ediths bittra föreställningar, svarade henne blott med att förebrå henne hennes tillgjorda blygsamhet och genom att lämna fritt lopp åt sin kvickhet på bekostnad av riddarens av Leo[ 172 ]parden dräkt, nation och framför allt fattigdom, varvid hon ådagalade en god del skämtsam elakhet, blandad med en viss putslustighet, så att Edith slutligen nödgades innesluta sig och sin oro i sitt eget rum. Men då en kammarjungfru, som Edith tillsagt om att inhämta underrättelser, om morgonen inberättade, att baneret saknades och dess väktare försvunnit, skyndade hon in i drottningens rum, samt bönföll henne om att stiga upp och utan dröjsmål begiva sig till konungens tält för att genom sin kraftiga bemedling förekomma de svåra följderna av sitt upptåg.

Drottningen, som nu i sin ordning blev uppskrämd, kastade, som vanligt, skulden för sin egen dårskap på sin omgivning, samt bemödade sig att genom tusentals orimliga skäl lugna Ediths sorg och blidka hennes missnöje. Hon var säker på att ingen olycka hänt — riddaren vilade sig troligen efter sin nattvakt. — Och om han också, av fruktan för konungens vrede, hade rymt med baneret, så var det blott ett stycke sidentyg, och han blott en fattig äventyrare — eller om han någon tid komme att bliva hållen under bevakning, skulle hon snart förmå konungen alt förlåta honom — man behövde blott tåligt avbida tiden, så skulle nog Richards vrede gå över.

Hon fortfor sålunda att prata härs och tvärs, anförande den ena orimligheten efter den andra, i den fåfänga avsikten, att övertyga både sig själv och Edith, att ingen skada kunde uppkomma av ett skämt, som hon nu bittert ångrade i sitt hjärta. Men under det Edith förgäves sökte hejda denna ström av tomt prat, inträdde en hovdam, i vars förskräckta blickar man kunde läsa död och fasa. Vid första ögonkastet på hennes ansikte hade Edith så när sjunkit till golvet, om ej den tvingande nödvändigheten och hennes upphöjda karaktär givit henne styrka, att åtminstone bibehålla en yttre fattning.

»Ers majestät», sade hon till drottningen, »förlora ej tiden med ett enda ord vidare, utan rädda hans liv, om», tillade hon med stapplande röst, »det ännu kan räddas.»

»Det kan det, det kan det», svarade lady Kalista. »Jag har just nu fått höra, att han blivit förd till konungen; det är ännu inte för sent, men», fortfor hon och brast i den häftigaste grät, vari personlig fruktan väl hade någon del, »det blir det snart, om ej någon åtgärd vidtages.»

»Jag utlovar en gyllene ljusstake till den heliga graven, ett silverskrin till vår Fru av Engaddi, en altarduk värd [ 173 ]hundra byzantiner till sankt Thomas av Orthez», sade drottningen i yttersta ångest.

»Stig upp, ers majestät», sade Edith, »åkalla helgonen, om ni behagar, men var själv ert bästa helgon.»

»Verkligen, ers majestät, sade den förskräckta hovdamen; »lady Edith har rätt. Stig upp, madame, och låt oss skynda till konung Richards tält för att bedja för den stackars riddarens liv.»

»Jag skall gå, jag skall genast gå», sade drottningen, i det hon sedan steg upp, häftigt darrande, medan hennes fruntimmer, lika förvirrade som hon själv, voro ur stånd att lämna henne det biträde, som var oundgängligt vid hennes påklädande. Till utseendet lugn och kall, men blek som döden, biträdde Edith med egen hand drottningen och fullgjorde ensam hela den talrika uppvaktningens åligganden.

»Så ni gör er tjänst, flickor», sade drottningen, som även vid detta tillfälle ej kunde glömma fåfänga företräden. »Låter ni lady Edith förrätta er tjänst? — Ser du Edith, de kunna ej uträtta någonting — jag hinner aldrig bli klädd i tid. Jag skall skicka efter ärkebiskopen av Tyrus och använda honom som medlare.»

»Ack, nej, nej!» utropade Edith. — »Gå själv, ers majestät! — Ni har förorsakat det onda, gottgör det nu även.»

»Jag skall gå, jag skall gå», sade drottningen; »men om Richards vrede är upptänd, vågar jag ej tala till honom — han skulle döda mig.»

»Gå ändå, ers majestät», sade Kalista, som bäst kände drottningens lynne; »ett lejon i sitt högsta raseri skulle ej kunna se ett sådant ansikte och en sådan gestalt och bibehälla den ringaste vreda tanke — ännu mindre en troget älskande riddare, som Richard, för vilken ert minsta ord är som en befallning.»

»Tror du det, Kalista?» sade drottningen. »Ack, du känner föga — dock jag skall gå. — Men vad ser jag — vad vill det säga? Ni har spökat ut mig i grönt, vilken färg han avskyr. Giv mig en blå klänning och sök upp det där halssmycket av rubiner, som utgjorde en del av konungens av Cypern lösen; det ligger antingen i järnskrinet eller på något annat ställe.»

»Allt detta, då en människas liv står på spel!» sade Edith förtrytsamt; »det övergår mänskligt tålamod. Besvära sig ej, ers majestät, jag skall själv gå till konung Richard. — [ 174 ]Denna sak angår mig. Jag vill veta, om det är tillåtet att behandla en stackars flicka, som är hans blodsförvant, på ett för hennes ära så kränkande sätt, att man missbrukar hennes namn för att locka en tapper riddersman från hans post och blottställa honom för att förlora liv och heder, samt tillika göra Englands ära till ett åtlöje för hela den kristna hären.»

Häpen och förundrad åhörde Berengaria detta oväntade utbrott av vrede. Men just som Edith skulle lämna tältet, utropade hon, ehuru med svag stämma: »kvarhåll henne, kvarhåll henne!»

»Ni måste verkligen stanna kvar, ädla lady Edith», sade Kalista och fattade henne sakta i armen, »och ni, ers majestät, lär nu säkerligen gå, och det utan vidare dröjsmål. Om lady Edith går ensam till konungen, blir han förskräckligt förtörnad, och hans vrede låter då ej blidka sig med endast ett liv.»

»Jag skall gå, jag skall gå», sade drottningen, och Edith stannade motvilligt för att vänta, tills hon blivit färdig.

Man skyndade nu så mycket, som Edith kunde önska. Drottningen kastade i hast omkring sig en vid kappa, som dolde oordningen i hennes klädsel, samt skyndade till sin lejonhjertade mans tält, åtföljd av Edith och sina hovdamer samt eskorterad av några officerare och soldater.