Tids- och Krigs-Bilder/Till Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsen
|
Till Mina Vänner → |
TILL
HANS K. H. KRONPRINSEN.
En syn jag hade. Jag såg Skanda throna
Uppå en runeristad bautasten;
Ej hjelm dess panna bar, den bar en krona,
Och vid dess fot låg svärdet kastadt hän;
Och buktigt pansar, barmens sköldblå bona,
Låg jemte svärdet emot soln och sken;
Och bredvid henne, i den svala lunden,
Liksom en måne hängde skölderunden.
Frid var kring henne. Alla fridens slöjder
Kring henne ock som hulda englar stå;
Från alla läppar logo endast fröjder,
Från alla ögon lyste himlar blå;
Och tempelsång det klang från alla höjder,
Ett hurrarop från hvarje stad hörs gå.
Der friden syns med blomsterspira vandra,
Omfamna fröjd och lycka snart hvarandra.
Men Brage-harpan lutad stod mot armen,
Och gyldne bågan strålade så klar;
Dess sträng var rik, så rik som sköldmö-barmen
Var uppå drömmar, den på toner var;
Och högt en örn satt gungande på karmen,
Men liksom drömmande den hufvut bar.
En häfdens röst! O, svaren mig, J männer,
Hvem är bland Er, som ej den harpan känner?
Men stränga-raden lyste såsom lansar,
Som klara blixtar, stälda vid hvarann,
Såsom en trupp i silfverblanka pansar,
Såsom ett led med klingor, man vid man.
Igenom ledet solens stråle dansar,
Och stränga-truppen stod i guld och brann.
Men alla hördes, liksom med en anda,
Instämma i den sång som sjöngs af Skanda.
Och sången klingar om de gamla dagar,
Om sagas minne från en kämpaverld,
Som än, en vålnad genom molnen, jagar
Utöfver oss, med blanka segersvärd;
Hvars stämma stundom uti stormen klagar,
Men manar ock till bragd och hjeltefärd.
En tid då Skanda vandrade kring verlden,
Och sökte Valhall med de dragna svärden.
Den klingar ock om tempel, hvilka skjuta
Mot skyn sin tornspets; hur bland fjell och skär
Hvart ett tycks ligga som en silfverluta,
Och chorsång klingar från dess strängar der;
Hur, liksom höga helgonskrin, de sluta
Inom sig hjertats skatt, som kärlek är.
Men vapenklang hörs ock i sången, handen
Låg jemt på svärdet uti Svealanden.
Nu tonar den om sednare hedrifter,
Om Carlar och Gustafver tonar den.
Som hjeltar stå de på dc hvälfda grifter,
Som stjernor stråla de från himmelen,
Och såsom segrar, sköna vapenskrifter,
Till oss, från häfdens blad, de tala än.
Hvart ord hörs susa genom fosterjorden,
Det håller vaket — lejonet i norden.
Men sången klingar våra dagars under,
Och stämman blir så varm, så klar och rik;
Den susar som en vind i vårens lunder,
Den blixtrar som en våg i solig vik;
Den leker med de lätta, fria stunder,
Och näktergalens tonfall är den lik.
Ifrån en barm af fröjd hvar ton tycks gången,
Och alla himlar hvila uti sången.
Dock tonen stiger. Hör! vår framtid gungar
I rika bilder på dess silfversvall;
Den målar oss hur djerfva örne-ungar,
Slå vingen ut ännu på klippans hall,
Och hur en blixt bakom hvar holme ljungar,
Väl vetande hvartut den syfta skall.
Af svärdet skyddad, så hörs sången tona,
Skall evig frid inom vårt klippland throna.
Den klingar! Ha, hvad ser mitt öga? Randas
Ej der en annan dag i österns bryn?
Med vilda härskri hör jag vinden blandas,
Och blod det droppar öfver solskens hyn;
Tungt som en åska hör jag molnet andas,
Och se, en blixt der springer utur skyn.
En klinga blixten är, ur molnet lossad,
Och Skandas harpa ligger sönderkrossad.
Och bakom molnen ser jag vapen skina,
Och deras härold endast blixten var;
Igenom dal och fjell blott stormar hvina,
Och längsåt kusten stridens furie far.
Inunder Skandas drömmar låg en mina,
Af blixten tänd, den redan sprungit har.
Hvad hjertat diktar, sköflas förrn J veten,
Med andra toner klingar verkligheten.
Då syntes Skanda pilsnabb uppå stranden,
Beväpnad åter, stolt var hvarje drag;
På armen skimrar mörkblå skölde randen,
Och hrynjan täckte barmens rosendag,
Och svärdet ljungar i den höjda handen,
Och blicken manade till strid och slag.
Hen satt ej mer och sjöng vid harpokarmen,
Men full af styrka svälde sköldmö-barmen.
En strid begynnes; skarpa svärdshugg skifta
I silfverskurar öfver hjelmar då.
I hvarje fana nnrdanstormar hvifta,
Och hvarje lansudd tycks i lågor stå.
I sköldekummel synes döden grifta
Rätt mången tapper hjelteson också.
Dock bäst som striden vildast tyckes brinna,
Den i en sky sågs för min blick försvinna.
Så var min syn, och mägtigt den mig rörde;
Ännu allt jemt den står för ögat qvar.
Den många tankar åt mitt sinne förde,
Och många bilder den mitt hjerta bar.
Uti min själ jag vapenklang blott hörde,
Och allt mitt väsen fullt af drömmar var.
Men hvad jag drömde, straxt min lyra klingar
Af ordet fick det form, af tonen vingar.
Och, Furste! Dig, Du Sveas goda klinga,
Du klara stjerna i vårt kungahus!
Dig vill jag helga, Dig som offer bringa,
Hvad drömmen diktat mig vid lyrans sus.
Du är för stor för att försmå det ringa,
Och att förakta det är Du för ljus.
Ett hjerta har Du ock för lyrans toner,
Du thronarfviuge utaf tvenne throner!
Väl ringa jag nu denna diktkrans finner,
Dock alltid, alltid fann jag den ej så!
I sångens ögonblick ens väsen brinner,
Och hjertat flammar, alla pulsar slå.
Inunder foten jordens klot försvinner,
I stunden himlar tändas och förgå.
Men illusionen viker ifrån själen
Och inför ögat återstå blott — felen.
Om mina toner stundom tyckas svalla
Med stormigt dån, liksom den vilda våg,
O, minns att stunden skänkte lif åt alla,
Och att i den jag oftast strid blott såg.
Ack, diktens bilder såsom stjernskott falla,
Som vinden skiftar, skiftar ock dess håg.
För hvar minut har fantasien vingar,
Och lugn besinning flyr då lyran klingar.
Min sång har sökt att mannavärdet skänka
Den kraft det har bland våra fjellars snö.
O, det är herrligt att sig männer tänka,
Som veta lefva och som veta dö;
Men skam att se dem stolta hufvun sänka,
Af idel suckan, kanske för en mö.
Måhända likväl mig försöket jägtar,
Det är så litet, litet som jag mägtar.
Jag mägtar ej att såsom dagen smycka
Mig uti ljusets stråle-mantel, jag.
Jag kan ej solen till mitt lhjerta trycka,
Och hjertat sjelf ej äger någon dag;
Men natten, natten är min enda lycka,
Dess lif jag andas uti fulla drag.
Och om man nattgestalten ock fördömer,
Mig rör det ej, jag slumrar och jag drömmer.
Jag kan ej varm som morgonrodnan brinna,
Ej heller glöda som dess stjerna skär.
Jag har ej mera någon sånggudinna,
Men i min klinga jag min lyra bär.
Godt kan dock vara att på himlen finna
Också ett norrsken, bland dess stjernors här.
Men klagen ej, J, som försmån detsamma!
Jag slocknar snart, en flyktig molnets flamma.
Jag mägtar ej som vestanvinden sjunga,
Och ej som palmers sus en sommar-qväll.
Det bo ej näktergalar på min tunga,
Min sång är barnfödd på den vilda häll.
Dock hvad gör det om några toner runga,
Ack, frisk och herrlig är ock stormens skräll.
Min sång är icke till för att förtjusa,
En stormil blott, som stundom höres brusa.
Jag mägtar ej att, blomma jemte blomma,
Hvar tanke ordna på sin hvita grund;
Men, kalk vid kaik, de stå just som de komma,
Som rosor växa i den vilda lund.
Och om på hjertblad några äro tomma,
De äro barn utaf en vinterstund.
Ej mer förstår jag än naturn mig lärde,
Dock, nu har konsten, icke den, ett värde.
Jag mägtar ej hvar tanke fullt beskatta,
Ej gripa perlorna vid ådrans djup;
Men ögonblicket vet jag djerft att fatta,
Just då det blickar i sin ättestup;
Och tyckas några tankar äfven matta,
Dem har jag bärgat i min diktarslup.
Af allt kan menskans hjerta likväl njuta,
Om blott det upphör något från sig skjuta.
Jag mägtar ej fullkomna uti anden
Hvar dröm jag drömmer, drömmes den ock rätt;
Min vagga stod ej hän vid Fyris-stranden,
Och ej i Lundagård, bland vises ätt;
Bland vapen växt, och växt med svärd i handen,
Min visdom ligger i min bajonett.
Ej mellan lärde gick min ungdomsbana;
Jag har uppvuxit bredvid Sveas fana.
Jag mägtar icke, med ett ord, att fylla
Vid lyrans strängar tidens skönsta kraf,
Och ej mig lyster att mig sjelf förgylla;
Slem stod jag der, om guldet fölle af.
Mig må man klandra eller också hylla,
Allt bäddar tiden slutligt i sin graf;
Dock som jag kan, för Dig, min sång må tona,
Du örn, som bygt ditt bo i Skandas krona!