Till fru Gustafva K.
| ← På femtionde årsdagen af Sveriges och Norges förening |
|
Vid G. A. Gottmans graf → |
Till fru Gustafva K.,
på årsdagen af hennes bröllop.
Det, var en dag i högan nord
Bland strömmarna och fjellen,
Du tog hans hand, du gaf ditt ord
I klara sommarqvällen.
Och i hans armar sluten in,
Du tänkte ljusa tankar;
Ty du var hans, och han var din,
Och tryggt låg hoppets ankar.
Ett år har flytt, och än en gång
Den blida dag är inne.
Derute klingar fogelsång,
Frid blommar i ditt sinne.
Men han, men han? I ögon blå
Stå milda vemodstankar.
Du sitter tyst och gnolar på:
“Gud vet det, hvar han vankar.“
Var trygg, du fjellens ros, var trygg!
Snart vännen vänder åter
Från strömmar, midnattssol och mygg
Till bedjerskan, som gråter.
Han kommer glad och stark som förr
Och stör de sorgsna tankar,
I thy att på din huses dörr
Den knutna näfven bankar.
Gud skydde dig, så vännen ber,
I denna verldens vimmel!
Och mulnar det, hvad är det mer?
En sky på vårlig himmel.
Ja, om en julle strandar än
På motgångs ref och bankar,
En kyss — och fri han är igen
Och glad som edra tankar.
I vänner två, Gud signe er
Och eder kärlek blida,
Att mot ert öga friskt han ler,
Som sol i strömmar strida,
Att han gör dagen ljus och lång
Och brinner än i qvällen,
Som vinternatt med stjernor mång,
Som norrsken öfver fjellen!