[ 252 ]

Till fru Gustafva K.,

på årsdagen af hennes bröllop.


Det, var en dag i högan nord
Bland strömmarna och fjellen,
Du tog hans hand, du gaf ditt ord
I klara sommarqvällen.
Och i hans armar sluten in,
Du tänkte ljusa tankar;
Ty du var hans, och han var din,
Och tryggt låg hoppets ankar.

Ett år har flytt, och än en gång
Den blida dag är inne.
Derute klingar fogelsång,
Frid blommar i ditt sinne.
Men han, men han? I ögon blå
Stå milda vemodstankar.
Du sitter tyst och gnolar på:
“Gud vet det, hvar han vankar.“

Var trygg, du fjellens ros, var trygg!
Snart vännen vänder åter

[ 253 ]

Från strömmar, midnattssol och mygg
Till bedjerskan, som gråter.
Han kommer glad och stark som förr
Och stör de sorgsna tankar,
I thy att på din huses dörr
Den knutna näfven bankar.

Gud skydde dig, så vännen ber,
I denna verldens vimmel!
Och mulnar det, hvad är det mer?
En sky på vårlig himmel.
Ja, om en julle strandar än
På motgångs ref och bankar,
En kyss — och fri han är igen
Och glad som edra tankar.

I vänner två, Gud signe er
Och eder kärlek blida,
Att mot ert öga friskt han ler,
Som sol i strömmar strida,
Att han gör dagen ljus och lång
Och brinner än i qvällen,
Som vinternatt med stjernor mång,
Som norrsken öfver fjellen!