[ 254 ]

Vid Georg August Gottmans graf[1].

Stilla! Sorgeklockan ringer.
Dödens bud vårt hopp slog neder,
Och elektriskt slaget springer
Bland de ungas täta leder.

Ve, att vid din graf vi stannat,
Att din kista dit man sänker!
Ve, att hjertat tänker annat,
Än hvad Gud i höjden tänker!

Fåfängt vi vår klagan hviska,
Att för tidigt knoppen skördas;
Fåfängt, ack, den lefnadsfriska
Af vår kärlek återbördas.

Fåfängt sakna vi din flagga,
Se’n din farkost lemnat kusten
Vågen, der han nyss sågs vagga,
Blott oss minner om förlusten.

[ 255 ]

Kär du var oss. Trogen, trägen,
Ren som guldet, stark som stålet,
Medan andra mätte vägen,
Gick du segrande på målet.

Derför kunde du som ingen
Räcka till för allt och alla,
Gladast uti brödraringen,
Främst när pligten hördes kalla.

Ja, hur stark du stod ibland oss
Och hur hjertans god tillika,
Och med fina kedjor band oss
Vid ditt hjerta fast, det rika!

O, hur spänstigt, o, hur smidigt
Var din båges sena spunnen!
Skarp var pilen, ack, för tidigt
Till det sista målet hunnen!

O, hur lifvets högsta frågor
Under milda löjen skyldes!
O, hur hjertat stod i lågor,
Tills i böljans famn det kyldes!

[ 256 ]

Mannakraft och barnasinne,
Eldig håg och rena seder,
Sådant är den käres minne,
Sådan är den dödes heder.

Sådan är den enkla runa,
Som blir hans i minnets gårdar,
Friska äplet, som Iduna
Åt sin ungdom troget vårdar.

Oss lår minnet trösta, bröder.
Men hvem bringar friden åter
Åt en mor, som tyst förblöder,
Åt en åldrig far, som gråter?

Kransen togs från grånad hjessa,
Glädjens sol är nedergången.
Store Gud, att trösta dessa
Ej förmår den svaga sången!

Mer du skänker än vi bedja.
Trösta, Herre, sjelf de arma!
Sjelf uti vår ungdoms kedja
Hjertan tänd som hans så varma!

1864.


  1. Drunknad i Mälaren.