Till jordens medelpunkt/Kapitel 17
| ← VATTEN |
|
PÅ VILLOVÄGAR → |
SJUTTONDE KAPITLET
FRAMÅT MED FRISKA KRAFTER
Dagen därpå hade vi redan glömt våra utståndna lidanden. Jag var först litet förvånad över att ej vara törstig och undrade, hur det kom sig. Bäcken, som sorlande flöt fram vid mina fötter, gav mig svaret.
Vi åto frukost och drucko av det förträffliga, järnhaltiga vattnet. Jag kände mig helt uppkryad och besluten att gå hur långt som helst.
»Låtom oss fortsätta!» utropade jag, väckande jordklotets gamla ekon med min jublande stämma.
Torsdag morgon klockan åtta fortsatte vi också vandringen. Granitgången, som slingrade sig i många bukter, företedde oväntade krökningar, påminnande om en labyrint, men på det hela taget var dess riktning sydostlig. Min farbror försummade aldrig att titta på kompassen för att hålla reda på den tillryggalagda vägen.
Den underjordiska gången löpte nästan vågrätt med på sin höjd två tums sänkning per famn. Bäcken flöt lugnt och sorlande vid våra fötter. Jag jämförde den med en god tomte, som visade oss vägen genom jorden.
Vad min farbror beträffar, förargade han sig naturligtvis över vägens vågräta riktning, han, som endast hade sinne för det vertikala. Hans väg utdrogs i det oändliga och i stället för att »glida längs jordradien», som han uttryckte sig, fick han följa hypotenusan. Men vi hade intet val, och så länge vi närmade oss medelpunkten, hur litet det än var, fingo vi icke beklaga oss.
För övrigt blevo sluttningarna då och då brantare. Bäcken störtade sig mera bullersamt utför dem, och vi nedstego djupare i dess sällskap.
På det hela taget tillryggalade vi emellertid både denna och följande dag en lång väg i vågrät riktning men kommo jämförelsevis föga på djupet.
Fredagen den 10 juli på aftonen voro vi enligt vår beräkning etthundratjugu kilometer sydost om Reykjavik och på ett djup av nio kilometer,
Under våra fötter öppnade sig då ett ganska avskräckande svalg. Min farbror kunde icke låta bli att klappa i händerna, då han såg de branta sluttningarna.
»Det här kommer att föra oss långt», utropade han, »och utan synnerlig svårighet, ty klipputsprången bilda en riktig trappa.»
Till förekommande av alla olyckshändelser gjorde Hans i ordning repen, och nedstigandet började. Jag vågar icke kalla det farligt, ty jag var redan ganska förtrogen med dylikt nu.
Svalget var en jämförelsevis smal remna i klippan, uppkommen genom en sammandragning av jordmassan vid tiden för dess avsvalnande. Om den fordom tjänat till avlopp för vulkaniska ämnen, vilka utslungats genom Snefels, kunde jag icke förklara, varför dessa icke lämnat något spår efter sig. Vi stego utför ett slags vindeltrappa, som man kunde trott var gjord av människohand.
Varje kvart måste vi stanna för att vila oss litet och återvinna styrkan i våra knäleder. Vi satte oss då på något klipputsprång och läto benen hänga ned. Vi samtalade och åto och släckte vår törst ur bäcken.
Man förstår lätt, att Hans-bäcken i denna klyfta ombildats till ett fall på bekostnad av sin bredd. Men den var mer än tillräcklig för att släcka vår törst. För övrigt ekulle den, då sluttningen blev mindre skarp, återtaga sitt fredliga lopp. Den påminde mig i denna stund om min värde farbroder med sin otålighet och sina vredesutbrott, då den däremot under sitt stilla lopp erinrade om den lugne, isländske jägaren.
Den 12 och 13 juli följde vi denna klyftas slingringar och inträngde ytterligare åtta kilometer i jordskorpan, vilket utgjorde nära tjugu kilometer under havsytan. Men de 15:de på middagen antog klyftan en mycket svagare lutning, ungefär 45 grader, alltjämt i sydostlig riktning.
Vägen blev då lätt, ja, enformig. Det kunde icke heller vara på annat sätt, ty det fanns intet omväxlande landskap, som kunde förströ oss.
Onsdagen den 15:de voro vi slutligen tjuguåtta kilometer under orden och på ungefär tvåhundra kilometers avstånd från Snefels. Fastän vi voro litet trötta, var hälsotillståndet gott och vårt resapotek ännu orört.
Min farbror förde timme efter timme anteckningar över vad kompassen, kronometern, manometern och termometern visade, (Alla dessa anteckningar offentliggjordes sedan i den vetenskapliga berättelsen om hans resa). Han kunde därför lätt bestämma, var han befann sig. Då han meddelade mig, att vi tillryggalagt tvåhundra kilometer i horisontal riktning, kunde jag icke återhålla ett utrop.
»Vad står på?» frågade han.
»Ingenting. Jag bara kom att tänka på en sak.»
»Vad då, min gosse?»
»Jo, om våra beräkningar äro riktiga, befinna vi oss icke längre under Island.»
»Tror du det?»
»Det är lätt att övertyga sig om.»
Jag gjorde några mätningar på kartan.
»Jag har nog inte misstagit mig», sade jag. »Vi hava passerat Kap Portland och äro mitt ute i havet.»
»Mitt under havet», svarade min farbror och gnuggade händerna.
»Sålunda», utropade jag, »utbreder sig oceanen över våra huvuden.»
»Ja, Axel, det är ju inte så märkvärdigt. Det finns ju stenkolsgruvor i Newcastle, som sträcka sig långt under havet.»
Fyra dagar därefter, lördagen den 18 juli på aftonen, kommo vil till en ganska stor grotta. Min farbror lämnade Hans de tre specieriksdalerna, som utgjorde hans veckoavlöning, och det beslöts, att följande dag skulle bliva en vilodag.
Jag vaknade alltså på söndag morgon utan den vanliga tanken på omedelbart upprbrott. Och fastän det var djupt nere i avgrunden, var denna känsla i alla fall angenäm. Vi voro för övrigt vana vid detta liv under jorden. Jag ägnade knappast en tanke åt solen, stjärnorna, månen, träden, husen, städerna och alla dessa jordiska överflödsartiklar, som människan gjort till nödvändighetsvaror. I vår egenskap av fosilier försmådde vi helt och hållet dessa onyttiga underting.
Grottan bildade en stor sal. Över dess granitgolv framflöt stilla vår trogna bäck. På ett sådant avstånd från källan hade dess vatten ej högre temperatur än den omgivande luften och kunde utan svårighet drickas.
Efter frukost ville professorn ägna några timmar åt att ordna sina dagliga anteckningar.
»Först och främst», sade han, »skall jag göra några kalkyler för att noga beräkna, var vi befinna oss. När vi komma tillbaka, vill jag kunna upprita en karta över vår färd, ett slags vertikal genomskärning av jordklotet, som skall återgiva vår väg i profil.»
»Det blir mycket intressant, men äro farbrors observationer tillräckligt noggranna för det?»
»Ja. Jag har omsorgsfullt antecknat alla vinklar och sluttningar, och jag är viss om att icke misstaga mig. Låt oss nu först se efter, var vi äro. Tag kompassen, och se efter, vilken riktning den angiver.»
Jag betraktade instrumentet, och efter en uppmärksam granskning svarade jag:
»Ost sydost.»
»Gott», sade min farbror, i det han antecknade iakttagelsen och gjorde ett par hastiga beräkningar. »Jag sluter därav, att vi hava tillryggalagt trettiofyra mil från vår utgångspunkt.»
»Vi befinna oss sålunda under Atlantiska oceanen?»
»Alldeles.»
»Och i detta ögonblick rasar kanske en storm däruppe, och skeppen kringkastas av orkanen?»
»Det är mycket möjligt.»
»Och valarna piska vårt fängelse med sina stjärtar.»
»Var lugn, Axel, de skola icke förmå att rubba dem. Men låtom oss återvända till våra beräkningar. Vi befinna oss trettiofyra mil sydost från Snefels bas, och på grund av mina föregående anteckningar uppskattar jag det uppnådda djupet till sex och en halv mil.»
»Sex och och en halv mil!» utropade jag.
»Javisst.»
»Men det är ju det högsta mått, som vetenskapen velat medgiva för jordskorpans tjocklek.»
»Det nekar jag inte till.»
»Och här skulle enligt lagen för temperaturens gradvisa ökning råda en temperatur av femton hundra grader.»
»Skulle, ja!»
»Och all denna granit skulle icke kunna bibehålla sig i fast tillstånd utan bliva flytande.»
»Du ser, att det alls inte är så och att fakta här såsom ofta vederlägga teorierna.»
»Jag nödgas erkänna det, men det förvånar mig.»
»Vad visar termometern?»
»27,6 grader.»
»Det fattas alltså 1,472,4 grader, för att de lärda skola hava rätt. Alltså är temperaturens gradvisa tilltagande ett misstag. Alltså bedrog sig icke Humphrey Davy. Alltså har jag icke gjort orätt i att lita på honom. Vad har du att svara?»
»Ingenting.»
Sanningen att säga skulle jag haft mycket att svara. Jag erkände på intet sätt Davys teori och höll fortfarande på den centrala värmen, fastän jag icke kände av dess verkan. Jag ville i själva verket hellre medgiva, att denna slocknande vulkans skorsten, som var beklädd med eldfast lava, icke tillät värmen att fortplanta sig genom dess väggar.
Men utan att uppehålla mig med att söka efter nya skäl inskränkte jag mig till att taga situationen sådan den var.
»Jag anser alla farbrors beräkningar för riktiga», återtog jag, »men tillåt mig att draga den stränga konsekvensen av dem.»
»Ja, gör du det.»
»På den punkt, där vi nu befinna oss, på Islands lattitud, är ju jordradien omkring 6,332 kilometer?»
»Ja, något mera.»
»Låt oss säga 6,400 kilometer i runt tal. Av en väg på 6,400 kilometer hava vi tillryggalagt endast 64 kilometer.»
»Som du säger.»
»Och detta med en uppoffring av trettiofyra mil i sned riktning.»
»Alldeles.»
»På ungefär tjugu dagar.»
»Ja, på tjugu dagar.»
»Nu äro emellertid sextiofyra kilometer hundradedelen av jordradien. Om vi fortsätta så, kommer alltså nedstigandet att taga oss tvåtusen dagar eller nära fem och ett halvt år.»
Min farbror svarade icke.
»Då har jag ändå icke beräknat, att om 64 kilometer i vertikal riktning måste köpas med 340 kilometer i horisontal, blir det 32,000 kilometer åt sydost, och långt innan vi uppnått jordens medelpunkt, skola vi hava kommit ut genom en punkt på ytan.»
»Åt fanders med dina beräkningar och hypoteser!» svarade min farbror med en åtbörd av vrede. »Vad vila de på? Vem säger dig, att icke denna gång leder rakt till vårt mål? Dessutom är ju jag icke den förste. Det jag gör, har en annan gjort före mig, och när han lyckats, måste även jag lyckas.»
»Jag hoppas det, men jag får väl ändå taga mig friheten…»
»Du får taga dig friheten att tiga, Axel, när du vill tala så där dumt.»
Jag såg, att den fruktansvärde professorn hotade att sticka fram igen, och jag drog öronen åt mig.
»Titta nu på manometern», återtog han. »Vad visar den?»
»Ett betydligt tryck.»
»Gott. Du ser, att vi, genom att nedstiga så småningom och efter hand vänja oss vid denna atmosfärs täthet, alldeles icke lida av den.»
»Alldeles icke, om jag undantar en obetydlig smärta i öronen.»
»Det betyder ingenting, och det där obehaget kan du få bort genom att sätta den yttre luften i hastig beröring med luften i dina lungor.»
»Mycket riktigt», svarade jag, fullt besluten att ej vidare motsäga min farbror. »Det är till och med ett verkligt nöje att känna sig nedsänkt i denna tätare atmosfår. Har farbror märkt, med vilken intensitet ljudet fortplantar sig här?»
»Ja visst. En döv skulle höra förträffligt här.»
»Men denna täthet kommer säkerligen att tilltaga.»
»Ja, enligt en tämligen osäker lag. Det är sant, att tyngdens intensitet minskas, i samma mån som vi stiga nedåt. Du vet, att det är just på jordytan, som den är märkbarast, och att föremålen icke hava någon tyngd vid medelpunkten.»
»Jag vet det. Men skall icke denna luft slutligen få vattnets täthet?»
»Jo, med ett tryck av sjuhundratio atmosfärer.»
»Och längre ned?»
»Längre ned skall denna täthet ytterligare tilltaga.»
»Huru skola vi då kunna stiga nedåt?»
»Vi få lägga stenar i fickorna.»
»Ja, farbror har då verkligen svar på allting.»
Jag vågade mig icke längre på hypotesernas område, ty jag kunde stött på ännu någon omöjlighet, som satt professorn i eld och lågor.
Det var emellertid tydligt, att luften under ett tryck, som kunde uppgå till tusentals atmosfärer, slutligen skulle övergå till fast form, och om också våra kroppar stått emot så länge, måste vi då stanna trots alla resonemanger i världen.
Men jag framhöll icke detta argument. Min farbror skulle än en gång hava svarat med sin evinnerliga Saknussem, en värdefull föregångar, ty även om han ansåg den lärde isländarens resa för ett faktum, kunde man ju alltid säga: På 1500-talet voro varken barometern eller manometern uppfunna. Huru hade då Saknussem kunnat konstatera, att han varit vid jordens medelpunkt?
Men jag behöll denna invändning för mig själv och avvaktade händelsernas gång.
Återstoden av dagen förflöt under kalkyler och samtal. Jag var alltid av samma mening som min farbror, och jag avundades vår vägvisares fullkomliga likgiltighet; han brydde sig icke om orsaker och verkningar, utan gick blint dit ödet ledde honom.