Till jordens medelpunkt/Kapitel 28
| ← PÅ UPPTÄCKSFÄRD |
|
EXPLOSIONEN → |
TJUGUÅTTONDE KAPITLET
ETT OVÄNTAT HINDER
Jag hade sett många förvånande saker sedan resans början och borde väl nu icke låta förvåna mig av något. Men när jag fick se dessa båda bokstäver, inristade där för tre hundra år sedan, stod jag bara och gapade. Den lärde alkemistens namn lästes på klippan, och den dolk, med vilken han ristat det, var i mina händer. Nu kunde jag ju icke längre betvivla, varken att han existerat eller att han verkligen företagit sin resa.
Jag glömde allt. Resans faror, återfärdens vedermödor. Det som en annan hade gjort, ville jag också göra, och ingenting mänskligt syntes mig omöjligt.
»Framåt! Framåt!» utropade jag.
Jag ville skynda in i den mörka tunneln, men min farbror höll mig tillbaka, och han, den eljest så lätt hänförde, rådde mig till tålamod och lugn.
»Vi måste först återvända till Hans», sade han, »och föra flotten till detta ställe.»
Jag lydde, ehuru ganska motsträvigt, och vi gingo åter tillbaka.
När vi kommo fram till flotten, var allt ordnat för ögonblicklig resa. Alla saker voro ombord. Vi inskeppade oss nu också. Hans hissade sitt segel och förde oss eftor min farbrors anvisning utmed kusten till Kap Saknussem.
När vi efter tre timmars segling anlände dit klockan sex på aftonen, föreslog jag, att vi skulle »bränna våra skepp» för att göra återtåg omöjligt. Men min farbror motsatte sig detta. Jag fann honom märkvärdigt ljum.
»Vi kunna väl åtminstone få begiva oss på väg med detsamma», sade jag.
»Ja, min gosse, men först måste vi undersöka denna nya gång för att se, om vi måste använda våra repstegar.»
Min farbror tände sin Ruhmkorffsapparat. Flotten lämnade vi fastgjord vid stranden. Gångens öppning var för övrigt knappa tjugu steg därifrån, och vår lilla trupp begav sig genast dit med mig i spetsen.
Den nästan cirkelrunda öppningen var omkring fem fot i genomskärning. Den mörka tunneln var borrad i hårda klippan och väl blankpolerad av de eruptiva ämnen, som fordom här hade sin utväg. Dess nedre kant var i jämnhöjd med marken, så att man utan svårighet kunde komma in i den.
Vi hade emellertid icke tagit mer än några steg i nästan lodrät riktning, förrän vi hejdades av ett kolossalt klippblock.
»Fördömda klippa!» utropade jag förbittrad, då jag plötsligt såg mig hejdad av ett oöverstigligt hinder.
Huru mycket vi än sökte till höger och vänster, uppåt och nedåt, fanns ingen passage, ingen möjlighet att komma förbi. Jag kände mig djupt besviken och ville icke medgiva, att det var ett verkligt hinder. Jag böjde mig ned och tittade under blocket. Intet mellanrum. Sedan undersökte jag överdelen. Samma granitvägg. Hans förde lampan över alla punkter av väggen, men ingen utväg kunde upptäckas.
Vi måste uppgiva allt hopp att komma förbi.
Jag hade satt mig på marken. Min farbror gick med långa steg av och an i gången.
»Men Saknussem då?» utropade jag.
»Ja», sade min farbror, »har väl han varit hindrad av denna stendörr?»
»Nej, nej», återtog jag livligt. »Detta stenblock har till följd av någon skakning eller någon av de magnetiska företeelser, som existera i jordskorpan, plötsligt spärrat vägen. Många år hava förflutit mellan Saknussems återvändande och detta blocks nedfallande. Det är ju tydligt, att denna gång fordom varit lavans väg och att eruptiva ämnen då fritt cirkulerade i den. Det är ett tillfälligt hinder, som Saknussem icke har stött på, och kunna vi icke undanskaffa det, äro vi icke värdiga att nå fram till jordens medelpunkt!»
Så jag nu talade! Jag hade helt och hållet fått min farbrors sinne. Begäret efter upptäckter livade mig. Jag glömde det förflutna, jag föraktade framtiden. För mig fanns numera ingenting på ytan av detta klot, i vars djup jag inträngt, varken städer eller landsbygd, varken Hamburg eller Königsstrasse eller min stackars kära Grauben, som nog trodde mig för alltid förlorad i jordens innandömen.
»Ja», återtog min farbror, »nu måste vi med hackor och spett bana oss väg och kullkasta denna mur.»
»Den är för hård för järnspettet», invände jag.
»Så hackan då.»
»Det tar för lång tid.»
»Ja, men…!»
»Nå, men krutet! Låtom oss spränga hindret i luften!»
»Krutet!»
Jag måste finna mig i att vänta ännu i sex långa timmar.
»Hans, till verket!» ropade min farbror.
Isländaren gick tillbaka ned till flotten och kom snart igen med en hacka, med vilken han åstadkom ett spränghål. Det var ej något lätt arbete. Det gällde att göra ett hål, som rymde femtio skålpund bomullskrut, ett sprängämne, vars expansiva kraft är fyra gånger så stor som det vanliga krutets.
Jag befann mig i mycket stark spänning. Medan Hans arbetade, hjälpte jag min farbror ivrigt med att tillreda en lång lunta, förfärdigad av fuktat krut och innesluten i en vävslang.
»Vi måste fram!» utropade jag.
»Ja, vi måste fram!» upprepade min farbror.
Vid midnattstid var vårt arbete fullbordat, krutladdningen nedstuvad i hålet och luntan löpte längs gången och räckte litet utanför den.
En gnista var nu nog för att få denna fruktansvärda laddning att brinna av.
»I morgon», sade min farbror.
»Ja, det gäller ju bara att spränga sönder ett klippblock.»