Till jordens medelpunkt/Kapitel 29
| ← ETT OVÄNTAT HINDER |
|
EN FÖRTVIVLAD BELÄGENHET → |
TJUGUNIONDE KAPITLET
EXPLOSIONEN
Följande dag, torsdagen den 27 augusti, blev en minnesvärd dag på denna underjordiska resa.
Jag kan ännu icke tänka på den utan att mitt hjärta klappar av förskräckelse. Från denna stund få nämligen förnuft, omdöme och uppfinningsförmåga icke något att säga, och vi bliva lekbollar för naturföreteelserna.
Klockan sex voro vi på fötter. Det ögonblick nalkades nu, då vi med krutets tillhjälp skulle bana oss väg genom graniten.
Jag utbad mig äran att få antända minan. Då detta var gjort, skulle jag återvända till mina följeslagare på flotten, där ännu alla våra saker voro ombord. Sedan skulle vi lägga ut från stranden för att undgå följderna av explosionen, vilka måhända icke skulle inskränka sig till det inre av berget.
Luntan skulle enligt våra beräkningar brinna i tio minuter, innan den antände krutet. Jag kunde därför gott hinna ned till flotten.
Det var icke utan en viss sinnesrörelse, jag redde mig till att utföra min uppgift.
Efter en hastig måltid gingo min farbror och jägaren ombord, medan jag kvarstannade på stranden. Jag var försedd med en tänd lykta, med vilken jag skulle sätta eld på luntan.
»Gå nu, min gosse», sade min farbror, »och kom genast tillbaka till oss.»
»Var lugn, farbror. Jag skall icke söla på vägen.»
Jag styrde genast mina steg till den underjordiska gångens mynning, öppnade min lykta och fattade ändan av luntan.
Min farbror stod med sin klocka i handen.
»Är du färdig?» ropade han till mig.
»Ja.»
»Tänd då på!»
Jag förde luntan intill lågan. Ett litet sprakande hördes, och därpå sprang jag tillbaka till stranden.
»Skynda dig ombord», sade min farbror, »så att vi få lägga ut!»
Hans stötte kraftigt från land, och flotten låg snart på omkring tjugu famnars avstånd från stranden.
Det var ett spännande ögonblick. Min farbror följde med ögat kronometerns visare.
»Fem minuter till», sade han. »Fyra… Tre.»
Mitt hjärta bultade hörbart.
»Ännu två minuter… en minut!… Remnen, granitberg!»
Vad tilldrog sig nu? Jag tror knappast jag hörde knallen av explosionen, men klipporna förändrade plötsligt form inför mina ögon. De drogo sig åt sidan som en ridå. Jag såg en bottenlös avgrund öppna sig mitt på stranden. Havet upprördes häftigt och bildade en jättevåg, på vars rygg flotten höjde sig lodrätt.
Vi ramlade omkull alla tre. På mindre än en sekund efterträddes ljuset av det djupaste mörker. Sedan kände jag det, som om flotten icke längre lydde de vanliga tyngdlagarna. Jag trodde, att den gick till botten med detsamma. Så var emellertid icke förhållandet. Jag ville tala till min farbror, men vattnets brus överröstade mig.
Trots mörkret, dånet, överraskningen och sinnesrörelsen förstod jag då, vad som inträffat.
Bakom den sprängda klippan fanns ett tomt svalg. Explosionen hade åstadkommit ett slags jordbävning i den av sprickor fårade marken, svalget hade öppnat sig, havet hade förvandlat sig till en ström och förde oss med sig.
Jag trodde, att vi voro förlorade.
En timme, kanske två, förgingo på detta sätt. Vi tryckte oss intill varandra och höllo varandra i handen för att icke slungas av flotten vid de häftiga stötarna mot bergväggarna. Dessa stötar voro dock sällsynta, varav jag drog den slutsatsen, att gången betydligt vidgades.
Det var utan tvivel Saknussems väg, men i stället för att ensamma vandra den utför, hade vi genom vår oförsiktighet dragit med oss ett helt hav.
Vår sista elektriska apparat hade gått sönder vid explosionen, och det var alldeles mörkt. Jag blev därför helt förvånad att plötsligt se ett ljus upplysa vår vägvisares lugna anletsdrag. Den skicklige Hans hade lyckats tända lyktan, och fastän lågan fladdrade betydligt, lyste den dock litet i det förfärande mörkret. Vi rusade fram med en verkligt svindlande hastighet.
Min farbror och jag höllo oss fast vid stumpen av den avbrutna masten och stirrade vilt framför oss. Vi måste vända ryggen åt fören för att icke kvävas av det våldsamma luftdraget.
Emellertid gick timme efter timme. Situationen förändrades icke, men det inträffade något, som gjorde den ännu mera invecklad.
När jag försökte lägga litet i ordning bland lasten, såg jag, att största delen av de ombordförda sakerna hade försvunnit vid explosionen, då havet så våldsamt brusade an emot oss. Jag ville veta, vad vi verkligen hade och icke hade, och med lyktan i handen började jag min undersökning. Av instrumenten återstodo blott kompassen och kronometern. Tågvirket inskränkte sig till en repstump, som var lindad kring det som återstod av masten. Icke en hacka eller ett spett eller en hammare, och, värst av allt, vi hade icke proviant för en enda dag!
Det enda jag fann, var en bit torkat kött ett par skorpor.
Men vad behövde jag oroa mig för detta? Om vi också haft livsmedel för flera månader eller år, hur skulle vi komma upp ur de avgrunder, dit denna oemotståndliga ström nu förde oss?
I detta ögonblick började lyktan lysa svagare, och slutligen slocknade den alldeles. Veken hade brunnit ut. Det blev åter alldeles mörkt. Som ett barn blundade jag då för att icke se allt detta svarta.
Efter en tämligen lång stund ökades hastigheten ytterligare. Jag märkte det på luftdraget i ansiktet. Vattnets lutning blev oerhörd. Jag tror verkligen, att vi ej längre gledo, vi föllo. Jag hade förnimmelse av ett nästan lodrätt fall. Min farbror och Hans hade fattat hårt tag i mina armar och fasthöllo mig.
Plötsligt, jag vet icke huru lång tid därefter, kände jag som en stöt. Flotten hade törnat emot något hårt, men plötsligt stannat i sitt fall. Ett skydrag, en väldig vattenpelare slog ned över den och höll på att dränka oss.
Emellertid blev denna översvämning icke långvarig. Om några sekunder befann jag mig i fria luften, som jag inandades i fulla drag. Min farbror och Hans höllo fortfarande hårt om mina armar, och flotten bar oss ännu alla tre.